FÖRLUST

Minnen är spöken som kommer när man är som minst förberedd. Jag trodde att jag hade bearbetat min mormors och min mammas krigsminnen genom att skriva om deras förluster.  Men så invaderas Ukraina … Och redan i går skrev jag:

hon stiger ur graven

ögon grå av gråt

Och som mamma tjatade om sitt sommarhus i Tver! Det som gick förlorat i ryska revolutionen.

Min debutbok

I mardrömmen blev det sommarhuset i Undenäs:

förlorat förgånget …

sommarhuset förstört 

i en mardröm

UR: HAIKU STAPPLANDE . FAS 1: Fem – sju – fem

Jag började följa några haikugrupper på Facebook i maj 2021. Det var så spännande att jag ville skriva ner några av mina reaktioner. Det blev ett litet häfte, på engelska. Här kommer några översatta kapitel.

Jag visste så mycket om haiku att den skrevs på tre rader, med fem stavelser på första raden, sju på andra och så fem på tredje. 

Och så borde den innehålla någon antydan om årstid. Det passade bra. 

Den 8:e maj postade jag den första haikun som handlade om den nyss utsprungna azalean:

when my flower smiles

I smile, too, in early May

later tears will fall.

Översättning (utan tanke på stavelser)

När min blomma ler

ler också jag i tidig maj.

Senare kommer tårar att falla.

Jag fick omedelbart en kommentar:

Ingen antropomorfism i haiku!

Jag lärde mig alltså något (som jag fick lära om senare …)

Stapplande haikusteg

Mitt första halvår som haiku-poet

Yvonne Wærn

Jag är nyfiken på det mesta,  men allt kan jag inte förstå. Jag fick för mig att jag skulle kunna förstå de engelska versionerna av japansk kortpoesi. Det gäller alltså haiku och liknande poetiska uttryck. Här ska jag berätta lite om min haiku-vandring. Med käpp, förstås, bestående av hjälpsamma människor. 

Haiku har definierats på många olika sätt. Det centrala är att en haiku ska beskriva en observation på ett koncentrerat sätt. 

Haiku verkstad

Jag har blivit medlem av Svenska haikusällskapet! Det känn s som en stor ära att få tillhöra denna illustra organisation. Jag upptäckte dem precis i tid att skicka in ett bidrag till deras ”verkstad” i januari. Och fick en mängd fina kommentarer på mitt trevande försök på ordet ”rimfrost”. Jag tycker jag lär mig mycket av kommentarerna! Här kommer det jag skrev:

vitt fyrverkeri

på trädens svarta kvistar

en tyst nyårsnatt

Och här kommer kommentarer (bara med initialer)

KW:

Fin och finurlig med det tysta fyrverkeriet (minus för metafor då kanske)

LÅK:

För mig ger dikten en överraskning i den bild som framträder i den mörka nyårsnatten.

Jag blir glad av igenkännande.

R H:

Utan att nämna tema ordet, att beskriva det som ett  ̈vitt fyrverkeri ̈ och sedan koppla

ihop det med en  ̈tyst nyårsnatt ̈, innehåller för mig många haiku komponenter.

MH:

Den berättar om ett stillsamt men oerhört vackert fyrverkeri. Ett slags alternativt

nyårsfyrverkeri som inte skräpar ner och skrämmer djur, utan mera ett fyrverkeri i tiden.

Det blir till en naturlig del av naturen och får så också en slags meditativ kvalitet.

GB:

Dessa härliga, frysta raketer! Men behövs ”svarta kvistar” – när nu synintrycket väl bara är vitt?

MS:

En vacker haiku om hur den vita rimfrosten på svarta trädkvistar ser ut som ett

fyrverkeri – ett tyst fyrverkeri, så att djur slipper bli skrämda av smällar. Ett sådant här

fyrverkeri kanske är att föredra framför ett ”riktigt” fyrverkeri? Kontrasten mellan vitt

och svart är ju för övrigt klassiskt inom haiku och bidrar till den vintriga stämningen.

EJ:

Fin haiku! Färger som står mot varann, vitt och svart. Därefter något som handlar om

hörseln – tystnaden. Flera sinnen engageras.

Recension av Den sista jätteödlan

av Märten Wedebrand

Ibland hittar nan guldklimpar av ren slump. Så var det med denna bok. Det som lockade mig var att den handlar om Berberna och Kanarieöarnas tidiga historia. Som Spanienälskare har har nyfikenheten på varför öarna är spanska och dess historia varit stor. Och så dök denna bok upp. Den är skönlitterär, men det känns från första sidan att författarinnan har stora kunskaper i ämnet. Bolen handlar om berberflickan Anya som redan i bokens första mening är på vöä att födas. Vi får följa henne från hemskheterna som nyfödd till vuxen ålder och hela resan engagerar. Det är välskrivet och lyckas med konststycket att vara en historisk roman som skapar ett intresse att lära sig mer och en äventyrsroman av mycket hög klass.  Det är ett driv i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa lite till. Är du själv inte intresserad av kanarisk historia så kan den således ge lika mycket njutning när du läser den. Det enda som var lite jobbigt med boken var alla namn på folk och personer som inledningsvis förvirrade lite men man vänjer sig. BETYG 4/5.

about prompts

I have to reflect a little about the current practise of writing to ”prompts”. Since haiku ideally is a reacton to some nature experience, prompts are in a way ”made up” experience. As long as they touch some actual experience I just go there and look, I can also take some experience from my long life and write about that. But if I have to go to Google and see what is meant by the word, it is difficult to write from any kind of experience. Recently I have struggled with words as ”gardenia” (never met such flowers in other places than in flower shops), ”typhon” (lucky enough to see them only on TV) or ”blue moon” (?). I could easily relate to a prompt as ”elephant” from my childhood visits to some Zoo and the frog jumping into the pond I could with some extra thoughts relate to the small frogs I see jumping on my gravel path. So, most prompts require some extra work in order to relate to something I have seen on Television, some memory or something artificial. I wonder what effect this has on haiku writing? 

I put this reflection on the Facebook group: sharing haiku knowledge.

And immediately got an answer from Alan Summers:

Alan Summers

Haiku evolved out of hokku which itself evolved out of linked poetry where each stanza was written by a different poet. This linked poetry form is called renga and is based, crudely speaking, on prompts. A lot of renga verses were fictitious and often fantastical so Basho came along with renku. To see ’modern’ renku check out: https://thehaikufoundation.org/the-renku-sessions-way-of…/

So, thoughts move on … So many thoughts for such a small topic – what do we miss from the great topics?

By the way, the accompanying picture is NOT from a prompt. It is taken from my frantic watercolour painting period. By somebody it was called a haiku, I don’t know why.

En haiku-process

En haiku är tillräckligt kort för att jag ska kunna tänka på varje ord. Ibland händer det att erfarna haijins (engelska för haiku-poeter) reagerar på mina försök. Jag tänkte här visa vad som hände med en haiku som jag publicerade i gruppen ”Haiku Nuggets”.

Det började med att jag reagerade på en ”prompt” som var ”elephant”. Jag tänkte göra något annorlunda, låta elefanten vara fiktiv i en bok och så kliva ut ur ur boken. Så den första versionen blev:

The elephant

in the book took just a step

my favourite doll!

Jag följde mönstret: rad 1 följs av rad 2 och hänger ihop (kallas ibland för fras)

rad 3 är ett fragment som kan höra till antingen rad 1 eller rad 2.

(Det är inte nödvändigt att tänka så i haiku, men det här är ett exempel)

Reaktionen från en läsare var att de två första raderna var bra. Alltså borde jag göra något åt den sista raden. Jag hade tänkt att den kunde vara lite dubbeltydig: 1) elefanten trampade sönder min älsklingsdockas 2) elefanten var min älsklingsdocka.

Ytterligare en läsare (Marilyn Ward) kom med ett annat förslag:

the elephant

took just one step

from the book.

Nja – det var inte det jag hade tänkt, och dessutom blev det bara en idé och jag vill ha två.

Jag föreslog lite olika slut: 1) elefanten fick en banan, 2) en fluga flög sin väg, 3) elefanten försvann. Marilyn tyckte att det vore bra med 3:an: elefanten försvann.

Under tiden kom en annan läsare (Willie Bongcaron) med ett annat förslag:

”fairy tale

the elephant takes

a graceful step”

vilket jag inte alls tyckte var bra:

”No! That tells too much! With the fairy tale! A little mystery is better, as I see it. I chose ”in the book” of some reason!”

så jag föreslog detta:

the elephant

in the book takes just one step –

disappears

Varpå Willie svarar: ”the idea of karumi”

Och jag förstås frågar vad karumi är. Det är ”lätthet”. Jaha…

Sedan protesterara jag mot att ha med ordet ”fairy tale”.

och Willie säger:

”Let the reader for what it is worth, decide on that by allowint him/herself to participate and interpret the poem his/her way”

Och jag säger: ”I want to have some part in the creative process by offering cues”.

Willie påpekar:

”don’t make them vague and hard to understand as to muddle the overall intent of the poem.”

Och så påpekar Willie en sak som jag inte tänkt på:

”the last poem has 2 verbs, kind of ”loaded” and saying too much too.”

och fortsätter:

The only concern now is, does my haiku have an ”aha” moment? Which is supposed to score bigtime in an excellent haiku poem.

Nej, det tyckte jag inte. Jag ville att min haiku skulle vara lite ”mystisk”. och det tyckte Willie var just ”aha”-upplevelsen.

Han förklarar vidare:

”take note of the award winning haiku poems, they have layers of meaning. The reader is drawn to partiipaten in unravelling the moments found in haiku. Different readers may see deeper meanings which may vary one from the other.”

Det håller jag förstås med om och bearbetningen fortsätter när Willie föreslår ytterligare en version:

in the book …

the elephant takes just one step

… for what it is worth

Inte så dumt, men det var inte vad jag tänkt mig.

Så till slut frågade jag Willie vad motsvarigheten till svenskans ”borta” eller ”hokus pokus” kunde vara, och det resulterade i den här versionen, som nu får bli den slutgiltiga:

the elephant

in the book took just one step …

voilà!

Sailing

Sailing boats sweep around me. Fluttering sails or tightly hauled jibs. From our first small dinghy to the last Da Capo catamaran. Sailing in the Stockholm archipelago for thirty years creates so many memories. Always an island in our way or outside of the island some cay. Once a rudder broke and we had to stay three nights in an island harbour to get it fixed. My woollen sweater reminds me of those days. I had nothing else to do than knitting.

Hauling sails

swimming keels

summer satisfaction

From lazy leeward sailing to quick and somewhat frightening tacking (at least when the children were small) 

jibs are hauled up wind

rudders turning quickly

seagulls whoop

We had to bow when the boom turned. It may come very quickly.

beware! 

every turn in tack

puts my life at risk

But once in leeward on an island, we all can rest.

Examples of diffeRENT Expressions

It is obvious that publishers cannot be the only judges of the quality of Haiku. We are all as haiku readers affected by a good haiku as well as puzzled by a “nonsense” haiku or, more seldom, put off by a “bad” haiku.

From idea to poem

How do we write haiku? I myself start with an observation or an idea and play around with words to condense the idea into a “ku”.  Let me take two haiku, generated from the same observation and see how the end result differs.

I choose the idea “morning fog”

One writer presented the following shahai (haiku written to a photo) on that topic:

magicians lake house, 
disappears every morning; 
foggy illusions ~

epc 1956-  Ed Crowley

Photo by dbn dixie 

Another one was made by me, made into a haibun, i.e. a short paragraph followed by a haiku:

It happens that I have to get up early in the morning. In sunrise, at half past 3, I met a sight that covered the whole nature around me. It had disappeared when I finally rose, but it is still in my memory.

morning fog clouds
leave shimmering twigs
lake lies still

Now to my experience of the haiku:

The idea that a house disappears every morning is mind boggling and still quite comprehensible, since it is the magician’s house. I remember that haiku can be playful in many ways.

My own haiku is more ‘awe’ inspired. I chose words to alliterate, not for play but for beauty,

Still I am more attracted by Ed’s haiku. Any thoughts about this?

Essentials of haiku

Since the worldwide phenomenon of haiku is under development, we can ask ourselves if there are any particular characteristics of haiku. I will here report what I have read (and hopefully understood) from a book on haiku: The Penguin Book of Haiku, presented by Adam L. Kern.

To quote from page XXXVII, the essence of haiku is ”its extreme, almost excessive brevity”. 

Many people equalize haiku with a three line poem where there should be 5 – 7 – 5 syllables on the lines following each other. In modern haiku the ”rule” rather goes: short-long-short.

Here is one example of 5-7-5, not one of the best:

the grazing robot

no longer works on my grass –

dandelions’ stop

(YW)

More essential than syllable counting is the requirement that a haiku should contain a season word (Japanese ”kigo”) and a ”cut” (Japanese ”kire”). For modern poetists, the ”cut” is the most important. What is this?

The cut is the pause between two ideas in a haiku. The cut most often appears after the first line or before the last one. The reader is startled and starts trying to get the ideas to fit together. That’s what makes haiku interesting, at least for me

I made one myself like this:

a fallen tree

the smell of broken wood

– into a haiku

(YW)

This one I made in a satiric mood – I thought that every tragedy might be turned into a haiku.

Note that there is no season word in this haiku. A tree can fall whenever. For me, the idea was more important than the observation. 

The relationship between the two parts (sometimes called ”fragment” and ”phrase” respectively) can consist in:

Contrast

Association

Comparison

In my haiku I wanted to contrast the text (haiku) against the natural phenomenon (tree).

There is a lot to be read about this topic, and I want to recommend the following presentation by Alan Summers:

Examples of Good Haiku

Of course, I forgot the most important: Haiku is an art, not a science.You may be able to make it  into a sience by analyzing various haiku. That’s what I tried. That is like taking all the petals from a flower to see where the beauty lies. Also, I forgot that beauty lies in the eye of the beholder. I am the viewer. I am to blame if I don’t see the beauty. 

So, after having read some of the Penguin Book of Haiku, I can say that a good Haiku is up the the reader, although not whatever can be called a Haiku.

Let me only give some good examples of haiku. Good, because they have been published. There is a procedure that guarantees quality in publication.  I have chosen some haiku written by Alan Summers, for several reasons:

– He is well known  in the Haiku society

– He has taught Haiku for a long time

– He is still humble enough to say:” I am learning.”

The examples come here:

why didn’t I

the blue in her eyes

cutting string

Alan Summers. Publication credit:  Sonic Boom, Issue Thirteen 2018

http://docs.wixstatic.com/ugd/61020d_1712d51103d94ed4be98f6b3470e2e9d.pdf 

&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&

smooth coins

how we slip away

into blue velvet

Alan Summers  

The Haiku Foundation HAIKU DIALOGUE – a smooth coin 

ed. Craig Kittner (February 2019)

Butterfly of the meadows – Mother of pearls

I sat still, hardly breathing. She was not the least shy – until I wanted to take a picture of her.

No! She did not want to be caught -not enclosed in an album, not exposed on Facebook! Haven’t butterflies any privacy rights?

Excuse me, princess, but you are so beautiful. And your name -it carries me away: Mother of pearls of the meadows!

So, instead of a picture I made a poem for you – haiku-ish:

a butterfly

my sandal a landing place

mother of pearl

(The picture is taken from Wikipedia)

Haiku reflections

After two months in various Haiku communities I have made some observations.

It seems that there are different ”schools” within and between the groups. So, when I saw comments as ”personal”, they rather referred to different approaches to haiku.

I have not experienced more than a couple of differing approaches. At the moment I’ll comment on the idea that haiku should be purely ”observational”. This link is a very nice example of that approach: 

https://www.thehaikufoundation.org/omeka/files/original/0df09bda685fae183d4413808f89a94d.pdf?fbclid=IwAR3Qq2-Dd2qXcx3ELlcAWZH4YC5B4OuvzTTF1dfailrILJ03GnFfuOpsKl4

I’ll take one image as a point of departure

How does the observational requirement affect my writing?

What I saw was a straw of grass that raised itself up from the collection of peonies. The straw was so beautiful and still not easily observable.

My first reaction was the following:

In the peonies
the head of a grass straw 
a flute among drums

And then I reacted:

Not so! This is a simile

I looked in the book and started with the time of my observation:

a day in July
a straw among peonies
that lost their petals

This is only one observation, let me add another to make it into two observations. I looked at the clouds and felt some soft rain.

a day in July
a straw among peonies
Soft rain

Acceptable but not particularly interesting

Then I wanted to add a text to the photo to make it a shahai:

A day in July
Grass grows
Birds are silent

Acceptable but not particularly interesting. Or – I know! Birds usually stop singing when they expect bad weather.Maybe a reader can see this?

A high grass straw  –
A bumble-bee dives down
into a flower

Which one is OK? You can see the grass but not the bumble bee (that I have got in another picture). I don’t know!

Comments welcome!

Senryu

Liknar haiku, men kan vara lite ”med glimten i ögat”

Similar to haiku, but a little more humorstic.

I have a story to tell. From my one-time visit to Singapore

Singapore, I said

to the British ladies 

wants no chewing gums

The ladies refused

the sunscreen I offered

and my advice

their faces got red

as boiled lobsters

still chewing mint

I went away

in a fog of mint

a typical Swede

Haiku – A hint

What is a haiku? A lot, but first this:

”The essence of poetry lies in the diligence of fragrance of flower, simplicity of flow of river, gentleness of the trees and calmness of the shadow. Brevity is the beauty of expression. In this sense, haiku, a minimalistic art ”

(from https://www.underthebasho.com/utb-2018/essays/2451-monoku-an-experiment-with-minimalism-in-haiku-literature.html)

I have got enough of darkness – but still …

Varför Tan Tan?

Det började redan i boken ”När berget röt”. När alla måste fly undan vulkanutbrottet måste de ta sig någonstans. Den närmaste plats som inte var en ö var Nordafrika. Jag hittade Tan Tan på kartan. Ganska rakt österut från Lanzarote ligger staden.. 

Det var namnet som fascinerade mig. Tan Tan. Och så informationen som fanns på Wikipedia:

”Tan Tan är en plats där få stannar. ”

Wikipedia ändrar sig. Nu sägs det hur många invånare det finns där och berättas att man hittat en liten lerstaty, en Venus från Tan Tan. Jag kanske skulle lägga till hur viktig den skulle bli i en bok som utspelar sig i en fjärran framtid?

Jag befolkade den med främmande varelser, svartklädda. Här ett stycke ur boken ”När berget röt”: (sid 235:)

”Ett stillsamt och långtråkigt liv tycktes de svartklädda leva. De visade sig inte glada och inte ledsna. Inte rädda eller modiga, inte lekfulla eller eftertänksamma. Maurice hade inte sett om de skyndade sig någon gång. Var de alls nyfikna eller ivriga? Inte heller kunde han avgöra om de någonsin stannade för att tänka, som människor, eller söka i databaser, som robotar. Han undrade om de hade några emotionella komponenter. Kunde de vara kära som människor? Hade de något kön alls? Maurice såg dem aldrig sitta ensamma stilla och titta ut över havet eller öknen. ”

Och på ett annat ställe  (sid 236):

”Myror samlade barr till stackar, men här fanns inga barrträd. Vad gjorde de svartklädda? Visste de vad de gjorde?

De följde varandra i flock. Var de som får? ”Gud är min herde”, brukade Julia säga. Var hade de svartklädda sin beskyddare och vägledare? Bara mysterier bjöd de.”

I nästa bok fick de större betydelse. Här några stycken ur boken ”När jorden led”: (sid 92-93)

”Pedro stod nedanför bänken med skärmar, bakom ryggen på de svartklädda. Vad skulle han göra? Så kom han på det. Han kunde fotografera skärmarna ljudlöst och analysera bilderna senare. De svartklädda var så koncentrerade att de inte märkte honom. Ibland var det bra att vara liten. Han smög bakom deras ryggar och fotograferade skärm efter skärm med sin ögonkamera. 

En svartklädd gjorde en långsam rörelse med ena handen mot skärmen, en annan gjorde likadant och bilden på skärmen ändrade sig. Pedro såg inte vad som fanns på deras skärmar, men han fotograferade den nya bilden också. 

Några andra svartklädda gjorde också några handrörelser och skärmarna fladdrade till. Pedro var noga med att ta bilder så fort som något ändrade sig. Vad var det fråga om? Varför gjorde de svartklädda så här? 

Pedro ville inte visa sig. Han stannade så länge han vågade. De svartklädda kunde ändra ställning, titta bakåt, upptäcka honom. Han var en spion. Skulle de svartklädda gilla det han gjorde? Vad skulle hända om de upptäckte honom?”

Så kan det bli när jag hittar en intressant ort.

Nyfiken på böckerna? Du hittar dem i nätbokhandeln. Eller direkt hos mig: yvonne.waern@gmail.com

Markörproblem

Jag blir inte ofta arg, men visst blir jag förargad när saker krånglar till sig, när det inte går som jag vill, och så vidare. Nu var det datorn som bråkade, trodde jag. Markören hoppade omkring så fort jag skrev något. Det blev väldigt mycket fel. Ord delade på sig. Ena halvan lade sig där jag ville ha den och andra någon helt annanstans. Det gick inte att hitta den andra ens en gång. Den gömde sig som om vi lekte kurragömma. 

Jag klagade på datorn, förstås, det är ju det första jag tänker på. De stackars dumma maskinerna, de kan inte ens försvara sig. Det måste vara något fel på den där plattan som man styr markören med. Jag lade ett papper över plattan. Då fungerade allt mycket bättre. Men jag behövde använda styrplattan då och då. Bort med pappret, och alla problem återkom.

De hjälpsamma supportrarna på Facebook undrade om batteriet möjligen svällt. Nej, inte vad jag kunde se.

Det skulle gå en natt för att jag skulle komma på det. Min tumme. Vänster tumme. Titta på den. Krokig och dan. Den ramlade ner på styrplattan medan jag skrev. Lösningen var att fästa upp tummen med ett gummiband. Nu har jag inga problem mer. Annat än att det gör ont i tummen. Men det går över. 

Lux hieme (Vinterljus)

Jag satt vid matbordet och hörde braket tydligt. När jag tittade upp såg jag ljuset. En gren hade brutits av tallen i hörnet på huset. Den föll i ett vitt moln av tung snö. Just där grenen skymt solen smög sig några tunna strålar genom fönstret. Ljuset var inte enkelt och rakt som på sommaren. Det krökte sig till orange och rött, det smekte såret efter den brutna grenen. Jag grät över tallen och log över ljuset.

Klockan var två och solen balanserade på trädtopparna, nästan rakt i söder.

”Vintersolståndet!” sa jag. ”Jag måste i väg och fira det!” 

På med täckbyxor och tjocka kängor, täckjacka och rysk pälsmössa. Kameran i handen fick skötas utan vantar. Det var vid Årsta havsbad jag kunde se solnedgången åt sydväst. Jag bodde på östra kusten och såg sällan detta skådespel. Men vid Årsta havsbad fanns en liten bukt där den nedgående solens stålar kunde måla vatten eller is i mina älsklingsfärger.

 Svanarna simmade kring tunna isflak. Utöfärjan var på väg in efter sista turen från julmarknaden. Ingenting intresserade mig än Ljuset. Det glimmade bak Långgarn, det smög ljudlöst längs med Muskös svarta rygg. Hårsfjärden vaggade stilla i rosa och orange. En svan bredde ut sina stora vingar och fångade glittret i fjädrarna. Svanpennorna spred färger över isens filigran. Ljuset vandrade sakta över granarna på ön där långt borta, dansade på de spetsiga topparna. Den osynliga penseln sjönk ner i skogen och målade mellanrummen mellan träden. Det blev allt mörkare på himlen, medan färgerna spred sig längre och längre ner. 

Nu kom människoröster från båten. Bakom min rygg bullrade motorcyklar och bilar, men jag hade fastnat för ljuset. Det hejdade sig ett tag i mellanrummet mellan två öar, glimmade till i vattnet och försvann. Jag vände om. Med sorgset hjärta sa jag adjö till de rosaglänsande stenarna i strandkanten, önskade svanarna en god vinter och åkte hem.

Hemma väntade den skadade tallen, nu i fullständigt mörker. Ett mörker som skulle vara länge ännu. Tack för det sista ljuset i vintersolståndet.

En positiv drapa om isolering.

OBS: TA DET INTE FÖR ALLVARLIGT!

Ack är väl allting här så mörkt? Både vinter och isolering? Ryck upp oss svaga, låt oss lyssna på adventsmusik, låt oss vara lite vanliga! Koka hyacinter och hänga upp korvar, pynta knäck och baka adventsstakar. Sjunga i badrummet. Eller vad vi nu gör. Koppla av, besegra alltet. 

Nu är det viktigare än någonsin att fästa upp mungiporna med gem (Har du aldrig gjort det? Prova inte!)

Jag ska försöka hitta på fördelar med isolering. Med alla år som jag har på nacken (varför där, förresten, har du tänkt på det?) borde jag ha en hel del erfarenhet. Men det har jag inte. En  pandemi har jag inte varit med om tidigare. Bara det är ju lite spännande. Tänk att få vara med om något som fanns senast för hundra år sedan! Något att berätta för barnbarnen. Äsch, mina barnbarn är ju vuxna. De får vara med om det här själva. Barnbarnsbarnen då? Ja, vänta bara … Alltid finns det någon att berätta för. Så länge får jag ta dig som anslutit dig till den här gruppen. Nu du!

Så skönt att inte behöva åka någonstans! Tänk bara det där med att packa. Vad ska jag ta med mig? Antingen så har man alldeles för mycket med sig (vad skulle jag med den där balklänningen till?) eller alldeles för lite (varför tog jag inte med mig mina varma yllebyxor?).

Tänk att slippa åka tåg – jag helt enkelt HATAR de där  Intercity tågen som vi måste ta för att komma mellan Linköping och Uppsala! Fyra vagnar med två toaletter. Och en är oftast låst. Det tar tre timmar tåg och ytterligare en timme att komma till och från tåget, i vardera änden. Timmar som min blåsa inte är gjord för att hålla. Förresten bröt jag en arm en gång på ett InterCity-tåg. Det var spännande när ambulanspersonalen skulle krångla sig in där. 

Och jul – tänk så skönt att slippa rulla köttbullar åt tjugo personer (ja, familjen växer som bekant med åren) eller att koka knäck för dem som inte tål mjölkprotein (det går inte, jag lovar!) Skala potatis skulle väl ha gått an, om jag inte hade glömt potatisskalarapparaten på landet, där vi har lanthushåll. 

De traditionella elljusstakarna får bra plats i fönstret nu när pelargonerna redan dött. Bra, egentligen, då slipper jag ha blommorna vissnande hela vintern. Det enda som lever är mossan i gräsmattan. Det är ju snyggt, för då är gräsmattan åtminstone grön, ja just nu lite vitmelerad. 

Men det bästa har jag sparat till sist: När biblioteket stängde för Covid-19, började jag låna böcker digitalt. Härligt att slippa hålla reda på när böckerna ska tillbaka! Men i dag fick jag inte låna fler böcker, biblioteket hade gjort slut på sin e-boks budget!  Vilken tur, då kan jag ägna mig åt att baka och förbereda julen!

Ett första adventsminne

Första advent kom och pappa ville gå i kyrkan.

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev hård och grov när han var otålig. Det var inte länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga. Det betyder på finlandssvenska att de var stora och klumpiga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. Hunden var min bästa vän.

”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa som när hans humör var på gränsen.

”Geisha”, försökte jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.

Han stod som en bestraffare över mig, men han hade inget ris i handen.

”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa.

Var höll hon hus, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Min bror Rurik och mamma satt i vardagsrummet.

”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.

”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå yllekappan som mamma sytt om av en ytterrock som pappa slitit ut. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min vita pälsmuff. Den var för liten, men det fanns ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, hade pappa redan tryckt upp hissen. Det var tur. Jag tyckte inte om stentrapporna som var lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren till lägenheten om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden till hissen. Dragspelet innanför var ännu stängt, och jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde nerför halvtrappan till porten. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp porten. Den var för tung. Men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Trottoaren var min skolväg. Där låg Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt vad en kyrka var. Pappa tog långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappt hann med mig om jag hade bråttom. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig. 

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora. Jag hade fått dem efter min kusin Lillemor, som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat (packat) in en massa människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka näsan. Jag tittade efter cigaretten och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. 

”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt. 

Jag ville inte stanna där ensam. Jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte om utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satte mig bredvid henne, men tryckte mig så nära kanten på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, stark som jag aldrig hört förut. Musiken fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron och ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna. Jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett. Tänk om de skulle tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och skred långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att ramla mellan bänken där jag stod och bänken framför, så hårt tryckte jag mig framåt. 

Så försvann alla gråklädda där framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna. Den ena efter den andra sjönk ner och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen.  Jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga. Det lät som en brusande flod, men när jag lyssnade noga hörde jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan hängde så snett. Ljud studsade mellan stenväggarna. Det var prästens tal som ekade och det var inte särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappan men nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till. Det var introduktionen till ”Hosianna”. Det var mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok för att jag skulle kunna se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Jag satte mig ner och somnade nog ett tag. Vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måste jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor. Jag kände att jag behövde kissi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande av vått ylle och människosvett. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa lite snuvigt irriterat: ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig. Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fick jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade: ”Jag måst´ kisi!”, 

Han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna. De blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade händerna. 

Pappa gick bara i kyrkan till första advent. Psalmen Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också..

Dubbel liv

Nu har den tredje delen i trilogin om klimatförändringar och AI haft sitt ”boksläpp”.

Den heter ”När jorden led” och handlar bland annat om hur mänskligheten i framtiden handskas med klimatförstöringarna (som människorna åstadkommit).

En robotpojke får leva ett dubbelliv och …

Existentiella frågor, tekniska lösningar och spänning.

Boken släpps inte till nätbokhandlarna förrän efter jul. Vill du ha den för 125:- före jul (inklusive porto), skriv till yvonne.waern@gmail.com och ge din adress. Då får du den inte signerad, eftersom jag beställer den direkt från tryckeriet. Swishnummer får du som svar på ditt mail.

Ha en god läsning!

Vardag eller var dag

”Alla dessa dar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”.

En vardagssjälvklarhet som får oss att tänka.

Vad är vardag? En dag att njuta av, som en oläst bok. Eller ännu hellre: en oskriven. 

Numera kontrollerar jag själv min vardag. Gränserna sätts av vädret och rutinerna, av ljuset och tillfälligheterna. Kan jag fånga dagen när den kommer till mig som en fjäril? Varför flyger den bort så fort jag närmar mig? Är dagen rädd för mig?

”Var dag är en sällsynt gåva, ett skimrande äventyr”, har jag hört i en psalm. Var dag är min dag. Den öppnar sig varje morgon och ger mig timmar att njuta, minuter att verka.

Den 20 augusti var en födelsedag. En älskad man som redan lämnat detta livet ville inte fira sin födelsedag. Inte bli uppmärksammad. En födelsedag var helst en vardag, en vanlig dag, för honom. Hans fjäril bar i väg med honom. Jag blev ensam kvar. Det var ingen vardag. Det var en annandag. 

Lyckan i sångsvanar

Vid lunchtid slog lyckan ner som en fjäril vid vår kalla soppa. Solen sken och vi hade satt oss i skuggan. Det var en av de få sommardagarna vi fått den här sommaren. På sjön glänste det något vitt. Många vita punkter. Vi började räkna. Två större och tre mindre. Två helvita och tre något mindre vita. Sakta drog de sina kroppar över vattenytan, som konstnärer drar sina penslar över målarduken. Eftertänksamt lyfte de sina vita halsar och böjde dem igen. 

Vi som var rädda för att de inte skulle komma tillbaka. Förra året blev de ivägkörda av kanadagässen. Det var en stor kalabalik, och kanadagässen var både fler och mer högljudda. Sångsvanarna drog bort och vi hade gett upp hoppet om att de skulle komma tillbaka.

Välkomna till oss, sångsvanar! Vi har längtat efter er. Sjön behöver er, vi behöver er. Så lyfte en, smidig som en  balettdansör för att efter en stund ha rundat vår björkpark och vara på väg till en annan sjö. 

”Kan de små flyga än?” undrade vi. Vi såg dem inte mer.

Klagovisa över matbeställning i Coronatider

Jag har en risk, bör ej gå ut

Vid datorn får jag sitta

När maten väl har tagit slut

Så får jag ny mat hitta

Men i affärens virrvarr

Finns mycket mat ej över

Bland kylvaror och knirrknarr

Finns ej det jag behöver

När mina teblad inte finns

Då får jag jag dricka vatten

Och när jag listan inte minns

Jag nöjer mig med spatten

Ett lotteri att mat beställa.

När jästen tagit slut

Kan degen inte svälla

Och mina bullar plattas ut

Och kycklingen som jag beställt

Den stannar listigt borta

Det som ur hyllan förr har vällt

Har kommit helt tillkorta.

Då får jag vara utan mat

Det gamla kan ej räcka

Det går ej mer att va’ kavat

Och ej ha mjöl en vecka!

Och när det ej finns nån lök

Så vill jag odla egen

Men det blir ganska mycket stök

Med hackan uppå vägen.

Nu gick det ganska många ägg

I kras i papperspåsen

Men i min lagg kom nu och lägg

En sked av frukostsåsen

När mjölk behövs till pannkakan

Då får jag väl ta vatten

Och när jag inte fisken fann

Får han gå hungrig, katten.

Jag hoppas möglet snart blir gratis

När tiden bara lider

Jag sitter här med min potatis

Och väntar bättre tider

Klagovisa över förlorade kilon

Jag verkar vara helt renons

På kilon har jag inget vett

För varje dag jag får annons

Om att förlora något fett.

Ack kära fett kom snart tillbaka!

Min gamla byxa ramlar ner

Så fort jag börjar bysten skaka

Så finns ej brösten mer.

För mat som förut var så god

Vill jag ej längre äta

Det krävs en hel del tålamod

Att näringsdrycker leta

Säg kan man sörja sin aptit?

Värst är väl kockens möda

När han med kärlek och med flit

Frambragt en riklig föda?

Säg kan man stryka skrynklig hud

På låren och på armar?

Det finns väl inget svårt förbud

Att fylla tomma barmar?

På backen viner vinden kallt

Helt tom står där solstolen

Ack som jag fryser överallt!

Och molnen döljer solen.

Att sörja förlorade kilon

Jag verkar vara helt renons

På kilon har jag inget vett

För varje dag jag får annons

Om att förlora något fett.

Ack kära fett kom snart tillbaka!

Min gamla byxa ramlar ner

Så fort jag börjar bysten skaka

Så finns ej brösten mer.

För mat som förut var så god

Vill jag ej längre äta

Det krävs en hel del tålamod

Att näringsdrycker leta

Säg kan man sörja sin aptit?

Värst är väl kockens möda

När han med kärlek och med flit

Frambragt en riklig föda?

Säg kan man stryka skrynklig hud

På låren och på armar?

Det finns väl inget svårt förbud

Att fylla tomma barmar?

På backen viner vinden kallt

Helt tom står där solstolen

Ack som jag fryser överallt!

Och molnen döljer solen.

Klagovisa över matbeställning i Coronatider

Jag har en risk, bör ej gå ut

Vid datorn får jag sitta

När maten väl har tagit slut

Så får jag ny mat hitta

Men i affärens virrvarr

Finns mycket mat ej över

Bland kylvaror och knirrknarr

Finns ej det jag behöver

När mina teblad inte finns

Då får jag jag dricka vatten

Och när jag listan inte minns

Jag nöjer mig med spatten

Ett lotteri att mat beställa.

När jästen tagit slut

Kan degen inte svälla

Och mina bullar plattas ut

Och kycklingen som jag beställt

Den stannar listigt borta

Det som ur hyllan förr har vällt

Har kommit helt tillkorta.

Då får jag vara utan mat

Det gamla kan ej räcka

Det går ej mer att va’ kavat

Och ej ha mjöl en vecka!

Och när det ej finns nån lök

Så vill jag odla egen

Men det blir ganska mycket stök

Med hackan uppå vägen.

Nu gick det ganska många ägg

I kras i papperspåsen

Men i min lagg kom nu och lägg

En sked av frukostsåsen

När mjölk behövs till pannkakan

Då får jag väl ta vatten

Och när jag inte fisken fann

Får han gå hungrig, katten.

Jag hoppas möglet snart blir gratis

När tiden bara lider

Jag sitter här med min potatis

Och väntar bättre tider

Om anföring

Ingen tror väl att det är lätt att skriva en bok? Här bara ett litet exempel på vad man bör tänkapå. Det handlar om att skriva dialoger. Jag ställde en fråga i en grupp på Facebook och fick lite olika svar.

Fråga:

En fråga om anföring. Hur skriver man bäst före en replik? ”Han sa:” eller ”Han sa.” eller inget tecken alls ”Han sa”  ?

Här ett exempel:

Han samlade sig och sa:

”Jag heter Pedro.”

Svar:

1. Med kolon och på samma rad som repliken. 

2.a Beror väl på hur du vill ha texten. ”Han sa.” Tror jag dock inte är språkligt korrekt. Kan räcka med ”Pedro:” Kan men behöver inte vara på samma rad om du gör så.

2b. Svar: Blir så oerhört plottrigt med byte av rad vid citattecken, förlorar dessutom den språkliga möjlighet som finns när man använder citat för repliker istället för pratminus. Och visst, räcker med Pedro om både han och samtalet är tillräckligt etablerade. Eller då kanske inte ens Pedro behövs.

2c Blir väl i och för sig mindre plottrigt med många stycken. Men fler sidor. Kan passa bra till exempel i barnböcker, som bör vara lättlästa. Eller om man vill ha en viss effekt. 

 3. Jag byter rad om det är mer av en beskrivning men vill indikera vem som pratar härnäst:

  Han samlade sig och vände sig mot de övriga innan han tog till orda:

  ”Jag heter Pedro.”

4. Om du använder dig av kolon bara ibland istället för ”sade han”, då kan du med fördel byta rad, tycker jag. Antar att du inte hela tiden använder kolon vid repliker, då ger det känsla av radioteater kanske. Eller en mer originell text formmässigt sett.

5. Jag har pratat en hel del med XX om just detta. Om vi båda hade tid skulle vi utveckla saken (står som möjligt projekt hos Språkrådet), eftersom det inte är konsekvent. Standardrekommenationen är alltså ny rad, men inne i en redan pågående dialog kan man ha ”Per sa …”. Det är dock dumt om det bildar ett brott i den övriga uppställningen av dialog i manuset, eftersom läsaren reagerar på ojämnheter och kan ramla ur ”läsbubblan”. Ser det likadant ut hela vägen är chansen större att läsaren bara ångar på.

6. Apropå ingenting så tror jag det är bra att man ägnar en stund åt att fundera över valet med citattecken och pratminus och hur detta val förhåller sig till det skrivsätt man har för övrigt. Eller tvärtom, om inte valet av citat/pratminus ska växa fram naturligt ur ens stilistik. För jag hävdar envist att det kräver två olika sätt att skriva, går inte bara att byta det ena mot det andra. 

7. Som du själv och andra säger; med kolon. Men jag tycker av andra skäl att det är bättre med punkt efter Han samlade sig. Varför? För att det då uppstår en paus vilket ju passar när han tyst ska samla sig en stund innan han pratar på. Han samlade sig. ”Jag heter Pedro”, sa han sedan.

8. Han sa + kolon och ny rad. I stort sett alltid ny rad vid anföring i svenskan. (Engelska är ett annat kapitel.) Läs Svenska skrivregler (se länk ovan).

9. Det bör vara : men jag tycker inte att det är snyggt i skönlitterära böcker eftersom allt som förekommer det som ska ske innebär att gestaltningen brister och du som läsare börjar förklara för läsarna att nu minsann kommer han att säga något, titta här – jag skriver ut det så du inte ska missförstå: Han samlade sig och sa: 

Om du vill gestalta så skriv istället:

Han samlade sig.

”Jag heter Pedro.” 

Min sammanfattning:

Sammanfattningsvis tror jag det handlar om hänsyn till läsaren. 

– Läsaren ska inte”skrivas något på näsan”. Det finns risk att man gör så genom att skriva ett kolon innan repliken.

– Läsaren ska inte heller bli trött på upprepningar. ”sa han”, skrivet efter en replik är kanske mer acceptabelt än ”han sa:” före.

– Det grafiska utseendet kan bli stört av brutna rader, i alla fall om det blir för många av dem.

Exemplet är ur den kommande boken ”När robotpojken inte växte”.

Min reflektion:

Det är mycket att tänka på för en författare. Vad tänker läsaren på?

Den förstfödda

Ur min biografi. Mars 1960

Det var i början av mars som jag presenterade och försvarade licentiatavhandlingen. Snön smälte sakta och till och med dikena blev mörka, fuktiga och så småningom torra. Jag letade efter tussilago när jag kände det första hugget i ryggen. Oj då, var det bråttom nu? Vi hade ingen bil, det var bara att beställa en taxi. Vi åkte in tillsammans, K-G och jag. Det var Allmänna BB på Norrmalm i Stockholm som var vårt mål.

Först när jag kom in genom porten blev jag rädd. Vad skulle hända nu? Var jag tillräckligt förberedd? I min väska låg ett litet gult nystan yllegarn och några stickor. Den lilla ylletröjan var ännu inte färdigstickad. Det var bara att anpassa mig efter kroppen. Nu var det den som bestämde.

Jag fördes in i ett rum för att rakas mellan benen. Det visade sig att man höll på med ett forskningsproekt, där varannan födande kvinna skulle rakas och varannan inte. Jag hörde tydligen till de rakade. Inte vet jag vad resultatet blev.

K-G förstod att det skulle komma att ta lång tid. Katten var ensam hemma, hungrig. 

”Jag åker hem och skaffar mat åt Karlsson”, sa han. ”Jag kommer tillbaka.”

Trodde han. Det var mars, influensatider. När han kom tillbaka var sjukhuset stängt för nytillkomna besökare. 

Det fick jag inte veta. 

Där låg jag ensam på en obekväm brits. 

”Upp och gå!” sa någon. ”Det händer ingenting annars!”

Men det gjorde så ont. 

”Gå! Gå!”

Jag gick, då och då fick jag göra en paus och krypa ihop. Länge gick jag. Många timmar. Var fanns K-G? Visserligen bodde vi långt bort, men visst borde han ha hunnit fram och tillbaka nu?

Det tog många timmar innan jag kom fram till det slutgiltiga. Det stadiet kallades för ”krystvärkar” och då hade jag verkligen ingenting att säga till om längre. Kroppen började skaka av sig själv, någon var bredvid mig och sa ”pressa på” vid lämpliga tillfällen. Det tog lång tid innan jag och den bredvid mig förstod att det där inte skule fungera av sig själv. Jag måste ha en spruta som förlängde tiden där musklerna pressade ut barnet. 

Jag tänkte på vad som hänt med mamma, pekade stumt på mina skrynklade öron och kunde inte förklara mycket mer innan nästa ”värk” kom. 

När till slut huvudet kom ut, skruvade någon ut barnet ur mig och så äntligen fick jag smärtstillande. Någon satte lustgas framför munnen på mig medan man sydde i mellangården, som hade spruckit. Det stackars lilla barnet låg och skrek i en liten säng bredvid mig. 

”En flicka”, sa någon, men ingen räckte över henne till mig. Jag fick inte se henne på länge. Och som hon skrek! Min lilla flicka, varför förbarmade sig ingen över henne? Och var fanns K-G? 

Jag var ganska borta i lustgasens dimma, men det lilla barnet fyllde mitt hjärta och mitt huvud. Här fanns en bit av mig, jag ville ta hand om det, varför var hon så långt borta? 

Det dröjde innan jag fick se henne, känna henne. Men så söt hon var! Ett litet svarthårigt huvud, stora mörka ögon som omedelbart kände igen mig. Kroppen såg jag inte, den var lindad i något vitt, gjorde man så fortfarande? Hon hade slutat skrika. Hon bara tittade. Och jag tittade på henne. Vi fäste oss vid varandra. 

Nu skulle jag göra allting bättre än min mamma. Annorlunda skulle det bli. Kärleksfullt och glädjefyllt. Inga bomber och ingen otrogen man. Ingen nöd och fattigdom, ja ingenting av det där kunde ju min mamma hjälpa. Men barnflickorna, de ointresserade och ständigt bytta, dem skulle mitt barn i alla fall slippa. 

I själva verket ville jag göra en ny barndom åt mig själv. Jag skulle bygga upp en värld som jag ville ha den. Ute på landet skulle jag bo, inte inne i en stenstad. Frisk luft skulle jag andas, inte gengas. Jag skulle uppleva mitt nya liv med nya ögon och ny mun. Barnet som jag skapade var jag. Tygvantarna skulle jag glömma, ett bröst fyllt med modersmjölk skulle jag bjuda och få. 

Jag skulle upptäcka världen med nya ögon. Lyssna på en mammas röst med nya öron. Min mamma som nu blivit mormor hjälpte till. Hon sydde en drömbaldakin till en vagga som vi konstruerade av en liten kartong som var inlägg till en barnvagn. Baldakinen var gjord av rosa-rutigt tyg – Brigitte-Bardot-rutor – och samma tyg hängde som en kjol runt kartongen. Den låg och gungade på två sadelgjordar, hängde på höga ben så att det gick lätt att lägga ner och ta upp barnet.

Det var en upplevelse att vara barn och mamma på samma gång. Som mamma skulle jag sköta om mitt lilla barns stjärt. Inte skulle jag stänga in den i lufttäta plastblöjor. Nej, den skulle få vila fritt på en bädd av torv, luftigt och fräscht. Trodde jag. Man ska inte läsa så mycket råd i tidningar. Stjärten mådde inte alls bra av att torvpappret under spred fukten omkring sig. Hela den lilla kroppen blev fuktig av kiss. Visserligen var det fint babykiss, men den  fina tunna huden  blev småprickig av den. Det dröjde inte länge innan jag fick ändra mig. Glömma dumma och goda råd och använda det som stod till buds. Det var cellulosablöjor och plastremsor utanpå till att börja med. Det höll både fukt och mer substantiella rester innanför de små nystickade yllebyxorna. 

Här är Annika 1 vecka gammal ungefär. Hon ligger på köksbordet i vårt första hem, Skogsvägen 36.

Ganska snart upptäckte jag också att yllebyxorna inte var särskilt användbara. Stjärten blev nog varm men benen blev kalla. Det blev att åka till den stora staden och en babyklädesaffär. Där fanns det långbenta byxor som passade mycket bättre, sparkbyxor.

Vad litet jag visste som mamma. Ändå mindre visste jag förstås som baby. Allt var nytt – intressant eller skrämmande?

Här är Annika ungefär tre månader gammal. Se vad håret har vuxit och hur hennes aldrig sinande upptäckarglädje redan spirar.

Att bada var nödvändigt. Jag dök ner i badkaret, tvättade med stor njutning håret och kom upp som en säl. K-G stod på huk utanför badkaret med babyn i famnen. Och jag grinade glatt mot henne. Hon skrynklade ihop hela ansiktet och skrek av förfäran. Inte kände hon igen det där våta huvudet. Det tog ett tag innan jag förstod. Jag var visserligen mamma, men för babyn var jag helt obekant. 

När jag sydde små klänningar till babyn började jag förstå varför vi flickor så gärna leker med dockor. Vad var det här annat än en levande docka? Söt var hon så det förslog. När jag tvättat hennes hår, lockade det sig till och med. I den rosablommiga klänningen  var hon en docka i min famn. Alla omkring mig måste beundra henne. Stolt var jag som hennes mamma, stolt var jag som baby. Varje människa som tittade på henne förtjänade mitt leende. Det fanns inte många som lät bli.

Att få ge en baby bröstet, finns det något finare? Jag sögs helt upp i min nya roll. Visst tog det tid att mata den lilla, men värre var tiden det tog att klämma de sista dropparna ur brösten och att göra dem rena inför nästa omgång. Inte hann jag med mycket mer än byta, mata, göra rent, byta, mata, göra rent. 

Jag satt helt koncentrerad på min lilla när jag ammade henne. Inte kunde jag drömma om att göra något annat. Hennes brunnsdjupa ögon mötte mina. Var hon en självständig person eller var hon en del av mig? Tänk vad hon kunde, visst var jag förtjänt av att vara stolt över henne?

Jag var mamma till hundra procent och ville inte vara något annat. Allt var nytt och tjusande för mig. 

Från psykofysik till kognitionspsykologi – den kognitiva revolutionen

I ett projekt vid Vitterhetsakademien samlades några gamla forskare vid Psykologiska Institutionen i Stockholm förra året. Nu har det blivit en bok av våra samlade minnen.

Här kommer mitt bidrag.

Bakgrund

När psykologiämnet skildes från pedagogikämnet, vilket i Stockholm skedde 1953, var det professor Gösta Ekman som ställde om rodret. Medan David Katz, hans företrädare, hade inriktat den psykologiska forskningen mot fenomenologi och ge- staltpsykologi, var Gösta Ekmans dröm att göra psykologiämnet naturvetenskapligt. Psykofysiken var för honom psykologins grundbult, det var ju för övrigt där som psykologin startade som vetenskap. Som alla dagdrömmar gick den drömmen under i mötet med verkligheten. Gamla traditioner, motstånd, utmaningar och påtryckare kom att sätta käppar i hans hjul på många sätt.

Gamla traditioner fanns kvar hos de medarbetare som jobbade vid sidan av Gösta Ekman. Jag menar inte att det var något fel på de pedagogiska eller psykodynamiska forskningsresterna, men de gick inte i linje med den psykofysiska inriktningen. Jag själv gjorde både trebetygsuppsats och licentiatavhandling (Wærn, 1960) under hand- ledning av Kjell Härnqvist – sedermera professor i pedagogik. Ett direkt motstånd mot en naturvetenskaplig psykologi låg i samhällsutvecklingen, som började avkräva samhällsrelevans i forskningen. Grundforskning var accepterad, men bara om fors- karna hade en idé om vart den syftade.

En utmaning som blev allt tydligare var den tekniska utvecklingen, där trafik, energi, arbetsliv, ja, till och med underhållning kom att arta sig på helt nya och oväntade sätt. Hur skulle psykologin förhålla sig till denna utveckling?

Olika påtryckare kom från omvärldens förväntningar på ämnet psykologi. Det var svårt att se vad psykofysik kunde ha att göra med psykologiska problem i form av psy kiska sjukdomar. Förväntningarna på psykologi som klinisk vetenskap och praktikkom inte att uppfyllas förrän en psykologutbildning kom till stånd, och det var så sent som omkring 1974, då professor Gösta Ekman redan hade gått bort.

Sist, men inte minst, kom hela den omgivning som institutionen verkade i att för-ändras. Redan på 1960-talet ökade antalet studenter på grund av nya villkor för gymnasiestudier, vilka gjorde att många fler kunde avlägga studentexamen. Detta medförde att styrningen av universiteten måste ta till åtgärder för att handskas med studentexplosionen. En av de första åtgärderna var att försöka strama åt grundutbildningen genom att låta UKÄ (Universitetskanslersämbetet) fastställa utbildningsplaner för alla linjer och kursplaner för samtliga ingående kurser genom en arbetsgrupp (Univer- sitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, förkortat UKAS). Det här försöket till åtstramning möttes av våldsamt motstånd från studenterna, som eldades på av studentuppror i länder utanför Sverige, framför allt i Frankrike. År 1968 inträffade kårhusockupationen i Stockholm, där studenterna ockuperade kårhuset i protester mot UKAS. Olof Palme, som då var ecklesiastikminister, ställde modigt upp för att gjuta olja på vågorna, och resultatet blev ett något modifierat förslag som fick namnet PUKAS (där P står för Palme). Det förslaget antogs på våren 1969.

Trots PUKAS översvämmades universiteten av studenter, så länge som antagningen var fri. Mängden studenter kom att påverka oss unga universitetslärare en hel del. Jag minns hur jag blev tvungen att hålla samma lektion tio gånger i sträck (uppdelat på två dagar, visserligen). Det var ytterst tröttsamt och utgjorde ingen god grogrund för forskning.

Vad som kunde vara mer uppfriskande var de marxistiska och maoistiska vågorna som gick genom det intellektuella samhället. Studenterna krävde stormöten och studentinflytande på undervisningen, de ifrågasatte psykologins roll som tjänare för ”makten” och de försökte på många sätt lätta på ankaret som fästs i den psykofysiska grunden. Vi var många nya, unga lärare som fick axla uppgifterna att möta studenter med både undervisning och samhällsdiskussioner. Vid den tiden hade Gösta Ekman efterträtts av David Magnusson.

Reaktion mot behaviorismen

Tillbaka till mig och mina forskningsbidrag. Efter att ha presenterat en doktorsavhandling (Wærn, 1971b), tyckte jag att både undervisning och forskning på Stockholmsinstitutionen var för inskränkta. I studielitteraturen på grundkursen dominerade det behavioristiska synsättet. Människan visade sig genom responsen på olika stimuli. Den forskning som jag mött under mina tidigaste studier snörde in det psyko- logiska området på ett för mig obegripligt snävt sätt. Två exempel var för mig särskilt förbryllande. Det ena var Mats Björkmans doktorsavhandling (1958), som utgick från

hur människor lärde sig meningslösa stavelser. Traditionen var klar: Ebbinghaus, men vad hade denna situation med lärande i ”verkliga livet” att göra? Avhandlingen fick högsta betyg. Det andra forskningsexemplet var Marianne Frankenhaeusers arbete om tidsperception vid ökad gravitation, (1960). Redan på den tiden reflekterade forskare över hur rymdresor skulle kunna påverka människor psykologiskt. Det föreföll vara viktigt. Men tidsperception? Varför skulle just den aspekten undersökas?

Det är intressant att notera att båda dessa framstående forskare senare kom att ägna sig åt mer ”samhällsrelevanta” frågor: Marianne Frankenhaeuser genom att studera stress, Mats Björkman genom att ägna sig dels åt att bygga upp psykologiämnet på Umeå universitet, dels åt att leda arbetet inför högertrafikomläggningen.

Trots att jag ifrågasatte begränsningarna gick jag snällt i de psykofysiska hjulspåren. För mig var det ett stort avsteg från psykofysiken att använda begreppet ”kognition”. Mitt uppror visade sig i liten skala i valet av titel på doktorsavhandlingen: ”Similarity estimates and cognitive structure”. Gösta Ekman hade arbetat en hel del med likhetsskattningar, mitt tillägg var den kognitiva strukturen. Tyvärr avled han innan jag disputerade. Han fick aldrig möjlighet att protestera, och jag undrar hur han skulle ha ställt sig inför den nya utvecklingen inom ämnet.

Påverkan på min forskning

Andra vindar än de akademiska blåste och jag lät mig villigt påverkas. Ett för mig betydelsefullt inflytande kom från ett förlag som undrade om jag ville skriva en bok inom ämnet psykologi. Samtidigt blev jag kursledare för en kurs i Allmän Psykologi II, vilken då var en aspekt av psykologi vid sidan av Allmän Psykologi I (som omfattade perception), Differentiell psykologi och Personlighetspsykologi. Det enda som fanns inom det allmänpsykologiska området just då var behavioristisk litteratur om inlär- ning, med Watson och Skinner som främsta företrädare. Jag skrev en bok om det jag tyckte fattades i psykologin i Stockholm, nämligen kognition. Kognitionspsykologin var aktuell internationellt redan på 1950-talet men nådde inte Stockholm då. Först under 1970-talet kom ”den kognitiva revolutionen” att invadera Sverige.

Boken jag skrev fick titeln Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi (Wærn, 1973). Den kom för övrigt att bli den första boken på svenska om kognitionspsykologi och den första om kognitionspsykologi att användas i grundutbildningen på psykologiska institutionen i Stockholm.

En viktig akademisk faktor för min och andras forskningsutveckling utgjorde möjligheten att hålla seminarier. Tidigare hade det inte funnits särskilt många seminarier på högre nivå. Efter min disputation fick jag förmånen att ansvara för ett seminarium förstuderande ovanför grundutbildningen, det vill säga på C-nivå, psykologutbildningen och forskarutbildningen. Mitt seminarium fick så småningom av de mer långvariga deltagarna namnet Det kognitiva seminariet. Jag själv hade gjort en start mot området i och med boken jag skrivit, men de studerande som deltog förde med sig nyare fläktar.

En viktig dörröppnare inom den kognitionspsykologiska inriktningen var en doktorand, Anders Ericsson. Hans doktorsavhandling kom 1976, men han deltog tyvärr inte i våra seminarier och jag hade mycket liten kontakt med honom, på grund av både personliga omständigheter och undervisningsbördan på institutionen. Kort efter sin disputation flyttade han till USA.

Forskning sker inte utan ekonomiskt stöd. En viktig del i arbetet som nybliven forskare (till att börja med fick jag en befattning som forskarassistent) var att söka forskningsanslag. Tack vare forskningsanslag fick jag möjlighet att anställa assistenter (några blev senare doktorander), köpa in såväl forsknings- som kontorsmateriel, utnyttja datorberäkningar för databearbetning samt göra resor för att möta andra forskare. En del av deltagarna i Det kognitiva seminariet var mina forskningsassistenter, och de flesta skrev så småningom doktorsavhandlingar med utgångspunkt från ett kognitionspsykologiskt synsätt.

Anslagsgivande myndigheter blev viktiga aktörer i forskningsutvecklingen på andra sätt. Ett initiativ som gjorde en hel del för att spränga gränserna för åtminstone min forskning var den så kallade Områdesgruppen för kognition och beslutsfattande. Det var HSFR (Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet) som gav anslag för att olika forskningsgrupper inom området skulle kunna träffas. Själva benämningen på gruppen visar bredden av forskningsområdet samtidigt som den antyder den kom- promiss området kom att innebära, i fråga om såväl teori som metodik. Kognition och beslutsfattande hade (och har fortfarande) med varandra att göra, men kunde (kan?) inte integreras. Forskare inom området träffades på olika universitet, diskuterade och inspirerade varandra. Det går inte att överskatta betydelsen av sådana möten.

Val av forskningsfält och forskningsmetodik

Kognitionspsykologin innebar en studie av ”mentala” processer, och krävde såväl en ny teoretisk referensram som nya observationsmetoder. Jag och mina seminariedeltagare fann en fruktbar teoretisk utgångspunkt i den så kallade informationsprocesspsykologin.

Bland de nya observationsmetoderna som blev aktuella för min del kom tänka högt-protokoll att utgöra en viktig resurs, tillika utmaning.

De nya kraven på forskningen innebar att observationer av mänsklig perception, beteende eller tänkande inte enbart kunde ske i ett laboratorium utan måste flyttas ut i ”verkligheten”. Medan många av mina kollegor blivit engagerade i trafikpsykologi, teknisk utveckling eller beslutsfattande, kom min forskning framför allt att påverkas av datorutvecklingen. Kontorsautomation och hemdatorer blev ett nytt forsknings- fält för forskare inom området människa-datorinteraktion. Deltagare i Det kognitiva seminariet var inte sena att följa den utvecklingen.

Några nedslag i min forskning

Psykofysik

Under min tid som doktorand var jag till att börja med beroende av Gösta Ekmans forskning. Min första publicerade artikel kom att handla om en mätmetod för att åstadkomma en subjektiv kvotskala (Ekman & Wærn, 1959). Det är lätt att glömma att beräkningarna på den tiden för det mesta gjordes för hand eller med enkla räknehjälpmedel. Jag minns hur jag slog upp logaritmer i tabeller, hur jag snurrade på räknemaskinen för kurvanpassningen, och hur vår institutionstekniker ritade de vackra potensfunktionerna. Allt detta görs nu med hjälp av statistiska datorprogram.

Senare blev jag inskolad i likhetsskattningar (Ekman, Goude & Wærn, 1961), som jag med stor iver utvidgade till fler än två dimensioner (Wærn, 1971a, b). Här lärde jag mig på egen hand att det fanns annat än euklidisk geometri, vilket gjorde att jag kunde betrakta en likhetsskattning som en projektion på axlarna i ett flerdimensionellt rum, behandla en hel matris av likhetsskattningar som en uppsättning linjära ekvationer och bearbeta det hela med hjälp av faktoranalys (Wærn, 1972a). Jag lärde mig också graf- teori för icke-numerära relationer och utnyttjade den i en annan analys av flerdimensionell likhet (Wærn 1972b). Det var både intressant och utmanande att genomföra dessa analyser utan handledning och utan någon matematisk bakgrund.

Det långa avbrottet mellan referenserna beror på att jag fick annat göra: jag födde och skötte två barn mellan licentiatavhandlingen och doktorsdisputationen. På den tiden fanns inga platser på daghem annat än för ogifta mödrar. Släkt och ”barnflickor” var nödhjälpen för arbetande gifta mödrar. Inte undra på att det fanns så få kvinnor som studerade eller arbetade.

Barns sociala kognition

Den första tiden efter avhandlingen blev av naturliga skäl trevande. Jag ville frigöra mig från de snäva psykofysiska ramarna, men det fanns inte så mycket inspiration att tillgå på institutionen. I stället utgick jag från mina barn och en nyfunnen ”gammal” forskare, nämligen Jean Piaget. Jag och några psykologstuderande började undersöka barns sociala kognition. Vi bad barn berätta vad som hände vid olika sociala interaktioner – både när de fick hjälp och vid konflikter. Jag fotograferade mina egna barn i olika situationer, vi lärde oss av Piagets intervjumetod och de studerande var duktiga intervjuare (Falkenberg, Rahm & Wærn, 1977; Borg, Hultman & Wærn, 1978). Intervjumetodiken förfinades senare i ett metodikkompendium (Wærn, 1976; Wærn & Heffler, 1980, 2009).

Textförståelse

Många studenter var under 1970-talet inspirerade av både Karl Marx och Mao Tse Dung. Studenterna tolkade deras och diverse uttolkares texter på sätt som jag tyckte var rena missförstånd. Jag kunde inte låta bli att förvåna mig över deras vantolkningar och ville närmare studera hur de bar sig åt. Jag började med att använda texter som var skrivna av andra och följde läsarnas tolkningsprocess medan de läste genom att be dem tänka högt. Ganska snart upptäckte jag att jag borde konstruera texter systematiskt för att få tydliga resultat. En intressant variant var att utesluta ord ur korta texter och låta läsarna fylla i dem (Wærn, 1982).

Min forskning inom det här området har refererats som pionjärforskning i en del senare översiktsrapporter (bland annat Britton & Glynn, 1987; Kucan & Beck, 1997). Jag och andra som forskat inom området har lyft fram slutsatser som framför allt har med metakognition eller ”exekutiv kontroll” att göra: Läsare tycks närma sig ”svåra” texter på två olika sätt. Det ena går ut på att de utnyttjar sina egna tidigare kunskaper om området och ”håller med” eller ”opponerar sig”, beroende på hur texten förhåller sig till de tidigare kunskaperna. Det andra sättet innebär att läsarna håller sig till texten och drar slutsatser huvudsakligen ur innehållet i den. Det senare förhållningssättet ger ”bättre” resultat på en senare mätning av textförståelse (Wærn, 1977, 1980a, b, 1981, 1982).

Informationsprocesspsykologi

Den kognitiva revolutionen utvecklade sig inte bara i omvärlden (för min del inspire- rade framför allt forskare på Carnegie Mellon University, med företrädare som Her- bert Simon och Allen Newell) utan också inom psykologiska institutionens väggar. De begåvade doktorander jag fick förmånen att handleda kastade sig med liv och lust in i informationsprocessernas värld och kom ut med avhandlingar som Stellan Ohlssons (1980) och Göran Hagerts (1986).

I en översiktsartikel (1976) beskriver Stellan Ohlsson och Ove Almkvist (båda deltagare i Det kognitiva seminariet) informationsprocesspsykologin i detalj. De ger föl- jande definition av tänkande: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” Det finns minst tre konsekvenser av detta sätt att betrakta mänskligt tänkande. Låt mig sammanfatta dem nedan:

En är att tänkandet kan simuleras i en dator, som ju arbetar med att hantera sym- boler under kontroll av ett komplicerat program. Alltså är tänkandet symbolbaserat.

En annan slutsats är att programmet är komplicerat, vilket utesluter alla enkla för- klaringar av typen stimulus som ger upphov till respons. Vi kan därför säga att infor­mationsprocesspsykologin utgör en kritik av och ett alternativ till behaviorismen.

En tredje konsekvens är att tänkandet är en sekventiell process. Den slutsatsen innebär naturligtvis en begränsning av vilket slags tänkande som kan studeras. Problem med tydliga steg, som till exempel ”Hanois torn” lämpar sig bäst för informationsprocessanalys, medan problem som ofta kallats för ”insiktsproblem” i första hand inte passar för den analysen. Senare har dock Stellan Ohlsson visat att det går att behandla också vissa problem där gestaltväxling krävs med en informationsprocesspsykologisk referensram (Ohlsson, 2011).

Under sin tid på psykologiska institutionen genomförde både Stellan Ohlsson och Göran Hagert studier med tänka högt-protokoll, där de simulerade data i informa- tionsprocessteoretisk anda. De utarbetade själva ett teoretiskt verktyg, ett ”produktionssystem” som grund för simuleringen. Herbert Simon (senare Nobelpristagare i ekonomi) var den store inspiratören.

Vi kan säga att ”produktionssystem” och datasimuleringar blev informationspro- cesspsykologins motsvarigheter till de statistiska beräkningar som utfördes av forskare inom till exempel området beslutsfattande.

Människa­datorinteraktion

Under 1980-talet gjorde datorerna sitt intåg på arbetsplatser och i hem. De första iakttagelserna gjorde jag och mina doktorander på hur ovana datoranvändare läste från datorskärmar respektive hanterade ordbehandlingssystem (Wærn & Rollenhagen, 1983; Askwall, 1985; Wærn & Rabenius, 1985, 1986). En viktig orsak till att jag med hull och hår gav mig in på det här nya forskningsfältet var att det dels gav nya möjligheter till att söka forskningsanslag, dels att forskningen passade bra in i de nya krav som aktörer utanför universiteten ställde på samhällsrelevans i forskning och undervisning.

Redan 1986 tyckte jag att jag kunde sammanfatta våra resultat (Wærn, 1986), och på ett allmänt plan var de inte särskilt revolutionerande: Människors tidigare erfaren- heter påverkade hur de lärde sig något nytt. Det som var annorlunda i vår forskning var de teoretiska verktyg vi hade kunnat använda. Dit hörde det strukturella begreppet ”mentala modeller”, som användes både inom informationsteknologin och inom psykologin. Tillsammans med Lars Rabenius undersökte jag begreppet när det gällde att lära sig ett ordbehandlingssystem (Wærn & Rabenius, 1986). Att ”assimilera” en si-tuation till en tidigare modell påminde dessutom en hel del om Jean Piagets teori om ”genetisk epistemologi” (1970).

Omvärlden stod och stampade för att få veta något om hur människor hanterade de informationstekniska utmaningarna, och jag skrev en förnumstig rapport redan år 1987 (Wærn 1987a). Samma år blev det en hel del artiklar i olika samlingsvolymer (Wærn 1987b, c, d). Ungefär samtidigt bad ett internationellt förlag (Wiley) mig att skriva något om datorsystem och kognition. Den boken kom ut 1989 med titeln Cog­ nitive aspects of computer supported tasks (Wærn, 1989). Enligt vad jag erfarit har boken använts i utbildningar på utländska universitet, däremot inte i Sverige. Det kan vara intressant att notera att denna bok har blivit översatt till japanska.

Det fanns mycket mer att studera när det gällde datorsystem och människor, och jag fortsatte forskningen inom olika tillämpningar av datorer. Informationssökning är ett exempel. Den skedde innan Googles tid genom att användaren skrev logiska villkor, vilket inte alltid gav önskade resultat (Linde & Wærn, 1985). En deltagare i Det kogni- tiva seminariet hade redan i England studerat människors förståelse för och hantering av logik, och fortsatte dessa studier i Stockholm. Det var Cecilia Katzeff, som fann att det då aktuella sättet att söka information var långt ifrån självklart för ovana använ- dare. Hennes doktorsavhandling kom 1989 (Katzeff, 1989).

En annan tillämpning var konstruktion av föremål eller maskiner. Konstruktörer som använde så kallade CAD-system (Computer Aided Design) stod inför utmaningar som inte enbart konstruktionen bjöd dem. Också de systemen krävde ett nytänkande, som inte var självklart för användarna (Wærn, 1988; Wærn & Wærn, 1993).

Inom den avancerade kunskapsindustrin utvecklades så kallade kunskapsbaserade system, grundade på artificiell intelligens (AI), och vi studerade användarnas reaktio- ner inför sådana system i olika konstellationer (Wærn m.fl., 1995; Wærn & Ramberg, 1996; Ramberg, 1996). Denna forskning har visst samband med min tidigare forskning om textförståelse, i synnerhet gällde det förståelsen av förklaringar i kunskapsbaserade system.

Senare, på Institutionen för Tema Kommunikation, Linköpings universitet, stu- derade mina doktorander datorstöd för mänsklig kommunikation i olika situationer. Henrik Artman (1999) och Christer Garbis (2002) studerade kommunikationen i ledningssystem för dynamiska situationer. Daniel Pargman (2000) och Malin Svenningsson (2002) studerade hur människor hanterade olika dåtida kommunikationssystem, ett Mud respektive ett Chat.

Ett utifrånperspektiv på Det kognitiva seminariet

En termin hade vi ”kognologer” förmånen att få ett utifrånperspektiv på vår verksam- het. Det var de socialantropologiska forskarna Lena och Tomas Gerholm som studerade ”seminariekulturerna” på olika institutioner på Stockholms universitet. De smälte in i våra diskussioner utan att göra något stort väsen av sig, och deras iakttagelser och slutsatser blev publicerade i en bok med titeln Doktorshatten (Gerholm & Gerholm, 1992). Så här presenteras vår forskningsgrupp:

”Att denna forskargrupp har stora ekonomiska resurser syns inte omedelbart i lokalerna, men den är ”i miljonklassen” och har dessutom, lika viktigt som pengar, vetenskaplig prestige. (S. 70.)”

En annan aspekt som de antropologiska forskarna lyfte fram är följande:

”Den som från psykologiska utgångspunkter sysslade med området ”människa-maskin” fick naturligtvis finna sig i att även andra klampade in på detta högaktuella område. … Enligt psykologerna hade teknikerna inte de rätta metoderna …

Här fanns det alltså … ett uppenbart kunskapsmonopol. Och själva respekterade psykologerna detta genom att hålla sig kvar inom ramen för sitt kunnande. (S. 96.)”

Just detta, att bibehålla sin specialitet under samarbetet med företrädare för andra ämnen är en viktig aspekt av tvärvetenskap, och jag har haft anledning att tänka på den också i senare samarbeten och forskning.

Reflektioner

Reflektioner över teori

Jag har redan påpekat att kognitionspsykologin kan betraktas som en opposition mot den tidigare förhärskande behaviorismen. I stället för att enbart betrakta relationen mellan stimulus och respons försöker kognitionspsykologin finna en teoretisk referensram som tillåter en beskrivning av ”inre”, ”mentala” processer. Det finns förstås kritiker som inte känt sig bekväma med denna utvidgning av forskningsområdet, och kognitionspsykologin har attackerats med något olika utgångspunkter.

En kritik som är relativt grov innebär att sökandet efter ”inre” processer lämnar människan ”förlorad i sina tankar”. Det är ganska lätt att avfärda den kritiken som irrelevant. I oppositionen mot behaviorismen blev det naturligt att fokusera just på de inre processerna.

En allvarligare kritik innebär att ifrågasätta den informationsprocesspsykologiska (IPP) utgångspunkten, det vill säga simuleringen av mänskligt tänkande i en dator. I hur stor utsträckning kan det mänskliga tänkandet sägas vara symbolhanterande? Jag har redan påpekat att enbart vissa typer av problem är lämpliga för IPP-studier. Det gäller då framför allt medvetet tänkande, vilket av en senare Nobelpristagare (Kahneman,2011) karaktäriserats som”långsamt”.Det snabba, intuitivatänkandet kaninte utan vidare beskrivas med hjälp av ett datorprogram som arbetar sekventiellt. Inte heller passar metoden med tänka högt-protokoll för sådant tänkande. Omedelbar perception och intuition är alltså svåra att foga in i en sådan teoretisk referensram.

Jag måste erkänna att jag själv inte har behärskat simuleringstekniken, utan snarare har använt den teoretiska referensramen som just en referensram. Jag har noterat vilken begränsning av forskningsområdet ett IPP-perspektiv innebär, särskilt när det gäller studierna av textförståelse. Ändå har det perspektivet gett så mycket nytt att jag inte övergett den kognitiva utgångspunkten. Behaviorism skulle jag aldrig förmå mig att gå tillbaka till, däremot var jag en period frestad av den så kallade verksamhetsteorin (Rabardel, 2003; Wærn, 2003), där ett något större grepp tas i form av mänsklig ”verksamhet” snarare än ”beteende” eller ”tänkande”.

Reflektioner över metodik

Det sägs ibland att för den som har en hammare är hela världen full av spikar. I viss utsträckning gäller detta också för den som använder en viss forskningsmetodik. Inom psykofysiken var det naturligt att arbeta med kvantitativa metoder, och matematiken gav en stark referensram både för att beskriva kvantitativa förhållanden mellan stimulus och respons och för att lägga ut upplevelser i flerdimensionella rum. På liknande sätt kom forskare inom området beslutsfattande att anamma olika aspekter av statistisk teori.

När det gäller kognitionspsykologin erbjöd alltså tänka högt-metodiken ett verktyg för att samla in detaljerade data om människors tänkande i problemlösningssituationer. Som jag redan påpekat, passar det verktyget inte i situationer där människors tänkande eller handlande är snabbt och oreflekterat. I det här sammanhanget vill jag gärna påpeka att kvantitativa metoder lämpar sig mycket illa för att beskriva komplicerat tänkande. Vi får helt enkelt acceptera att olika forskningsområden kräver olika metodik och därmed olika teoretiska begrepp.

Slutsatser

Även om rötterna till min och mina studenters forskning kan ligga i den psykofysiska jorden, har inflytanden av olika slag gjort att tillväxten skiljer sig avsevärt från ursprunget.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns två viktiga faktorer som har påverkat min och mina studenters forskning: 1) de yttre influenserna i form av händelser i om- världen och 2) de teoretiska och metodologiska verktyg som har utvecklats både inom och utanför psykologin.

Den viktigaste yttre influensen är, från mitt perspektiv sett, studentrevolten år 1968. Den fick efterverkningar långt senare på så sätt att studenterna ställde nya krav på såväl undervisning som forskning. Framför allt krävde de att den psykologiska forskningen skulle överge elfenbenstornet och kliva ut i verkligheten. De var inte ensamma om det kravet, som också kom från myndigheter som var överordnade universiteten.

När forskarna började studera mer komplexa fenomen måste den behavioristiska inriktningen i forskningen överges. Nya teoretiska referensramar liksom nya datainsamlingsmetoder krävdes och fanns också att tillgå ur internationell forskning. Steget ut i verkligheten innebar ett möte med helt nya utmaningar. Psykofysiken blev för snäv och kom att begränsas till ett område, väl avgränsat från övriga. Det blev visserli- gen så småningom verklighetsanknutet, men nya områden kom också att träda in på forskningsscenen.

Här vill jag bara nämna några exempel på samhällsrelevant forskning, utanför min egen. När högertrafiken infördes, kom trafikpsykologer att spela en stor roll. Hela trafiksituationer måste tas i beaktande, inte enbart perceptionen av trafikskyltar utan också till exempel bedömnings- och beslutsprocesser. När kärnkraftverk utvecklades, ställdes psykologer inför många problem, både när det gäller studier och praktiska råd om utformning av styrsystem. Den ekonomiska utvecklingen kom att göra beslutsfattande till ett viktigt forskningsområde. Frågor om lärande och minne har alltid varit aktuella, men Ebbinghaus meningslösa stavelser räckte inte långt som forskningsverk- tyg utan området krävde nya infallsvinklar, både när det gäller observationer och teo- retiska begrepp.

Kan man någonsin sluta forska?

Tack vare Psykologihistoriska Sällskapet fick jag förmånen att både delta i symposiet om psykologiska institutionen i Stockholm och bidra i denna skrift. När jag träffade mina tidigare kollegor upptäckte jag att många av dem forskade vidare inom samma områden som tidigare.

Jag, som delvis övergett mitt ”gamla” område, vill därför säga något om min fort- satta forskning sedan jag lämnade Stockholm. Den blev ganska annorlunda genom mitt möte med den tvärvetenskapliga institutionen Tema Kommunikation vid Lin- köpings universitet, där jag verkade som professor fram till några år efter min pensio- nering. Senare arbetade jag ytterligare några år som adjungerad professor vid Mälardalens Högskola (Akademin för innovation, design och teknik, IDT, underområdet Informationsdesign). Nya problem blev aktuella, men det kognitiva perspektivet höll sig starkt och gav många nya bidrag i de tvärvetenskapliga miljöerna.

I nutid har många forskare vänt sin inriktning mot områden som har med ”hållbar utveckling” att göra. De kommer att finna en väg att utveckla psykologisk forskning också där. Se till exempel Cecilia Katzeffs bidrag (på sidan 155) i denna volym.

Referenser

Artman, H. (1999). Fördelade kunskapsprocesser i ledningscentraler vid nödsitutationer: koordi­ nation och situationsmedvetenhet. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Askwall, S. (1985). Computer supported reading vs reading text on paper: a comparison of two reading situations. International Journal of Man­Machine Studies22 (4), 425– 439.

Björkman, M. (1958). Measurement of learning: a study of verbal rote learning. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Borg, A., Hultman E. & Wærn Y. (1978). Conflict, resolution and social understanding in six to twelve year old boys. Scandinavian Journal of Psychology19 (1), 53–62.

Britton, B. K. & Glynn, S. M. (red.) (1987). Psychology of reading and reading instruction. Executive control processes in reading. Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.

Ekman, G. & Wærn, Y. (1959). A second order ratio scale. Nordisk psykologi, 11 (1), 78–80. Ekman, G., Goude, G. & Waern, Y. (1961). Subjective similarity in two perceptual continua.Journal of Experimental Psychology61 (3), 222.

Ericsson, K. A. (1976). Approaches to descriptions and analyses of problem­solving processes: The8­puzzle. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Falkenberg S., Rahm T. & Wærn Y. (1977). Sex role concepts in eight- and twelve-year olds. Scandinavian Journal of Psychology, 18 (1), 31–37.

Frankenhaeuser, M. (1960). Subjective time as affected by gravitational stress. ScandinavianJournal of Psychology(1), 1–6.

Garbis, C. (2002). The cognitive use of artefacts in cooperative process management: Rescue man­agement and underline line control. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Gerholm, L. & Gerholm, T. (1992). Doktorshatten. Stockholm: Carlssons bokförlag.

Hagert, G. (1986). Logic modeling of conceptual structures – steps towards a theory of reasoning. Doktorsavhandling, Uppsala universitet.

Kahneman, D. (2011). Thinking fast and slow. New York: Farrar, Straus and Giroux.

Kucan, L. & Beck, I. L. (1997). Thinking aloud and reading comprehension research: Inquiry, instruction, and social interaction. Review of Educational Research67 (3), 271–299. Linde, L. & Wærn, Y. (1985). On search in an incomplete database. International Journal of Man­Machine Studies, 22 (5), 563–579.

Ohlsson, S. & Almkvist, O. (1976). Informationsprocess-psykologin: En introduktion. Psykologi i teori och praktik, 2, 27–46.

Ohlsson, S. (1980). Competence and strategy in reasoning with common spatial concepts. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Ohlsson, S. (2011). Deep learning: How the mind overrides experience. Cambridge: Cambridge University Press.

Pargman, D. (2000). Code begets community: On social and technical aspects of managing a vir­tual community. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Piaget, J. (1970). Genetic epistemology. New York: Columbia University Press.

Rabardel, P. (2003). From artefact to instrument. Interacting with Computers. 15 (5), 641–645.

Ramberg, R. (1996). Psychological aspects of explanations as support for problem solving and learning. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Svenningsson, M. (2002). Creating a sense of community: Experiences for a Swedish web chat. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Wærn, Y. (1960). Konstruktion och studier av ett intresseformulär. Licentiatavhandling, Stockholms universitet.

Wærn, Y. (1971a). A model for multidimensional similarity. Perceptual and Motor Skills 33 (1), 15–25.

Wærn, Y. (1971b). Similarity estimates and cognitive structure. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1972a). Multidimensional scaling with a priori dimensions. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 178–189.

Wærn, Y. (1972b). Structure in similarity matrices. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 5–16.

Wærn, Y. (1973). Kunskap och tankeprocesser. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Wærn, Y. (1976). Att förstå hur barn tänker. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Wærn, Y. (1977). Comprehension and belief structure. Scandinavian Journal of Psychology18 (3), 266–274.

Wærn, Y. (1980a). Thinking aloud during reading a descriptive model and its application.Scandinavian Journal of Psychology21 (1), 123–132.

Wærn, Y. (1980b). How do readers titulize a theoretical distinction? Scandinavian Journal ofEducational Research, 24 (1), 25–39.

Wærn, Y. (1981). On the relation between comprehension and memory of a complex text.Scandinavian Journal of Educational Research, 25 (1), 21–37.

Wærn, Y. (1982). How do you fill in this xxx? On some interpretation processes. Advances in Psychology, 8, 152–165.

Wærn, Y. (1986). Learning computerized tasks. Stockholm university, Department of Psychology, HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 8.

Wærn, Y. (1987a). Kognitionsergonomi. Stockholm: Arbetsmiljöfonden.
Wærn, Y. (1987b). Learning computerized tasks. I: M. Frese, E. Ulich & W. Dzida (red.), Psychological issues of human­computer interaction in the work place. Amsterdam: North-Holland.

Wærn, Y. (1987c). Datorsystem och mänskligt tänkande. Rapporter, Stockholms universitet, Psykologiska institutionen, 51.

Wærn, Y. (1987d) Effects of computers on thinking. Stockholm university, Department of Psychology. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 13.

Wærn, Y. (1988). From function to form on computer support in design engineering. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 15.

Wærn, Y. (1989). Cognitive aspects of computer ­supported tasks. Cambridge: Wiley & Sons.

Waern, Y. (2003). Editorial. Interacting with Computers, 15 (6), 731–735.

Wærn, Y. & Heffler, B. (1980). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Wærn, Y. & Rollenhagen, C. (1983). Reading text from visual display units (VDUs). International Journal of Man­Machine Studies,18 (5), 441–465.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1985). Metacognitive aspects of learning difficult texts. Working pa­pers from the Cognitive Seminar, Department of Psychology, University of Stockholm, 18.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1986). On the role of models in the instruction of novice users of a word processing system. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 6.

Wærn, Y. & Wærn, K.-G. (1993). Computer assistance in design engineering. Behaviour and Information Technology, 12 (3), 165–173.

Wærn, Y. & Ramberg, R. (1996). People’s perception of human and computer advice. Computers in Human Behavior, 12 (1), 17–27.

Wærn, Y. & Heffler, B. (2009). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Ljudupptagning.

Wærn Y. m.fl. (1995). Computational advice and explanations – behavioural and computa- tional aspects. I: K. Nordby m.fl. (red.), Human–computer interaction. IFIP advances in information and communication technology. Boston, MA: Springer.

GOD JUL!

Så här mitt i julförberedelserna kastar sig tankarna över mig. Jag upptäcker vilka fantastiska vänner jag har på Facebook. Det är en vänträff varje morgon när jag slår upp Facebook.

Där är mina författarvänner, alla med sin egen profil, sitt eget hopp som grusas varje gång en bok blir förbisedd. Ändå skriver de på i glädje, precis som jag. 

GOD JUL på er.

Där är alla de som i välmening vill hjälpa oss författare: lektörerna, korrekturläsarna, layoutarna … Ibland är vårt och ert jobb både otacksamt och fattigt på hopp, men GOD JUL!

Där är de iakttagande som jag inte ser, men jag vet att ni finns. Hej på er och GOD JUL! 

Där är de värkdrabbade som jag inte kan hjälpa annat än med mina tankar. GOD JUL!

Där är de som förgäves värjer sig mot Facebooks överflöd. Om just du råkar se det här, så önskar jag dig en stillsam och tillbakadragen jul.

Där är hund- och kattälskarna som jag förgäves värjer mig mot. Varje hund- och kattbild öppnar såren på nytt. Varje hund och katt jag levt tillsammans med kommer igen som ett spöke ur någon grav och gör lika ont, om och om igen. Ändå: GOD JUL!

Där är de reflekterande som jag gärna umgås med. Hurdan är världen och hur kunde den vara? Kan vi verkligen inte göra något åt klimatet, eller åtminstone åt politiken! GOD JUL på oss!

Min släkt och vänner IRL får egna GOD JUL-hälsningar, så om ni får se det här vill jag bara säga: ni är alltid i mina tankar och i mitt hjärta.

And, finally, my far friends in India. Thanks for liking every single entry I make! I just love your contributions! My American daughter is more restrained, but every time as loveable. Other friends over Europe are just listening and my old friend from New Zealand passed away. RIP ! Merry Christmas to you in Switzerland, Great Britain , the Netherlands , Spain, Germany, France, Italy, Austria and Finland, too – did I forget anybody? 

De tre vise männen är på väg
Julgranen kommer mycket senare
I stallet väntar djuren

Herden vet ännu ingenting