Bidrag till boken ”Grimm”, redigerad av Sofi Poulsen, utgiven av Marchetti förlag

QIghpej – en saga med inspiration från Rumpelstiltkin

Yvonne Wærn

En gång valde man en ny president i ett stort och vackert land. Alla trodde att det var den bäste de valt, men de skulle snart få erfara annat.

I det landet bodde en flicka som var annorlunda. I alla fall tyckte hennes pappa det. Han var börsmäklare och lurade människor så gott som varje dag. Han var oerhört stolt över sin dotter. När hans vänner frågade vad det var som var så fantastiskt med henne, kunde han först inte svara. En natt kom han på det: Hon kunde göra aktier av tidningspapper. Det var märkvärdigt nog, ansåg han, och det tyckte de andra också. Alla i det landet ville ha aktier, för då blev man rik, trodde de.

Det där var så märkvärdigt att det kom i tidningen. Och då måste det vara sant. Även om presidenten inte läste tidningar fick han reda på att det fanns en utomordentlig flicka i hans land. Det fanns ju TV. Och det TV-programmet han såg på hette ”Fox News” – Rävnyheter. Presidenten kände sig slug som en räv när han såg det programmet. Andra tidningar och TV-kanaler sände bara ut lögner om honom. Det skrev han på Twitter, och då måste det ju vara så.

Presidenten hade upptäckt att det inte var så lätt att klara ekonomin i det stora landet. Han ångrade vad han hade lovat: alla skulle få det bra, en billig sjukförsäkring och höga löner för nästan inget arbete alls. Inte skulle de behöva betala så mycket skatt heller, det hade han sagt under valkampanjen. Det fanns människor som hade trott på det. Nu förstod han att han lovat något omöjligt. Men fick han bara tag på den där flickan som kunde göra aktier av tidningspapper, så skulle allt ordna sig. Trodde han. Han var så bra på att luras att han kunde dra sig själv vid näsan och säga att det var den bästa näsan i världen. Ingen hade sett en sådan fin näsa.

Han skickade i väg en man för att hämta flickan. Hon stretade först emot, men så sa hennes far att hon skulle kunna bli landets första dam om hon skötte sig. Då följde hon med, för hon trodde på vad far sa. Vad mor sa förtäljer inte historien.

Flickan, som varit tvungen att byta namn till Aktielina, sedan hennes pappa kommit på vad som var särskilt med henne, fick ett eget rum i ett stort vitt hus. Hon var bara fjorton år gammal och visste inte så mycket om världen annat än att aktier var något väldigt bra, för det hade hennes pappa sagt. Han hade packat ner en massa papper som han kallade för ”aktier” i hennes resväska. Där fanns annars bara några dambindor och en tandborste.

”Kläder får du hos presidenten”, sa hennes pappa, och det trodde hon på.

”När presidenten kommer, ska du visa honom de här aktierna”, sa hennes pappa också. ”Och säg att du gjort dem av tidningspapper.”

Flickan protesterade: ”Men det har jag ju inte!”

”Dumheter, sa hennes pappa, det är klart du har.”

Till slut hade hon trott att hon gjort aktier av tidningspapper på natten när hon sov.

När Aktielina kom till presidenten, gjorde hon precis som pappa sagt. Hon visade presidenten aktierna, och presidenten, som var bra på affärer, blev storförtjust.

”Jag har gjort dem av tidningspapper”, sa flickan.

”Jag ska göra dig till rikets första dam!” ropade presidenten och skilde sig från sin fru.

Nästa dag kom han till Aktielinas stora rum för att få se på nya aktier. Men Aktielina hade inga.

”Jag hade inget tidningspapper”, sa hon förtrytsamt.

Presidenten gick sin väg för att be någon skaffa tidningspapper. Det fanns ingen tidning i hela det vita huset. Presidenten såg bara på TV och de som jobbade där fick inte läsa tidningar. Så presidentens assistent, som skulle skaffa tidningar, var tvungen att gå ut på stan för att köpa tidningar.

Det var litet underligt att Aktielina hade pappersaktier, tyckte assistenten, inte alls modernt. Men å andra sidan var det en konst att göra aktier av tidningspapper. Modern konst. Han gick ut på stan och fick gå länge innan han hittade en affär som sålde papperstidningar. Han stod i ett hörn och bläddrade. Det var förfärligt. Varenda tidning han såg skrev dumma saker om presidenten. De tidningarna kunde han inte ta in i det vita huset. Till slut bestämde han sig för att köpa en serietidning. Kalle Anka kunde väl ändå inte störa presidentens humör. Förresten skulle presidenten inte läsa tidningen. Den var till för att Aktielina skulle göra aktier av den. Kanske den var i minsta laget, men kunde hon trolla fram aktier, spelade storleken väl ingen roll.

Han gick in till Aktielina med serietidningen och hon blev så glad. Äntligen fick hon någonting att göra. Hon hade haft så långtråkigt där i det stora rummet som egentligen bara hade en säng. Hon lade sig på sängen och läste, och där låg hon tills presidenten kom in utan att knacka. Han hade en morgonrock på sig, fast det var kväll.

”Hur går det för min lilla Aktiefina, då?” frågade presidenten med en så len röst att han lät som vargen i Rödluvan och vargen. Han hade till och med glömt vad hon hette.

Aktielina kände genast igen den typen av röst och sa strängt:

”Jag måste koncentrera mig!”

Hon såg inte ens på presidenten, när hon fortsatte: ”Och förresten behöver jag en ny klänning!”

Presidenten såg att hon hade en tidning i handen. Då trodde han att hon höll på att göra aktier. Han gav henne ett litet nyp i kinden och gick sin väg, medan han nog hoppades på både det ena och det andra.

Aktielina blev litet rädd av nypet, hennes mamma hade lärt henne att nyp kunde vara farliga, men kyssar var farligast. Hon visste att hon inte kunde göra något annat med den där tidningen än att läsa den, men för fars skull måste hon försöka. När hon läst genom den blev hon så trött att hon somnade. Mitt i natten kom en annan figur in i rummet. Det var inte presidenten utan en liten men kraftig figur med stora knölar i pannan.

”Vem är du?” frågade Aktielina.

Hon hade blivit förskräckt av att bli väckt, och när hon såg på figuren blev hon ännu mer rädd. Han såg konstig ut och lät underligt också, precis som om han var arg på henne. Dessutom kunde han inte uttala orden ordentligt.

”Jag kan hjälpa dig att göra aktier”, skrek figuren och rynkade pannan än mer ”bara du ger mig ditt halsband.”

Aktielina ryckte först till som om han var på väg att slå henne, men sedan förstod hon vad han sa. Hon blev förstås glad. Tänk om hon kunde få ihop några aktier, bara så mycket att presidenten gifte sig med henne. Hon tog av sig sitt halsband och räckte det åt varelsen som genast ryckte det till sig.

Nästa dag försökte hon göra aktier av serietidningen. Hon delade upp den i små delar och skakade varje del. Ingenting hände. Medan hon höll på, kom presidenten in igen.

”Jag jobbar!” sa Aktielina.

Presidenten nöp henne i kinden och tog om hennes huvud. Aktielina försökte vrida bort det, men presidenten kysste henne på munnen ändå.

”Du ska bli min hustru, bäst vi börjar redan nu att öva oss med varandra”, sa han.

”Jag jobbar!” var det enda Aktielina kunde säga.

Som tur var verkade presidenten nöja sig med det, och gick sin väg.

På natten var Aktielina vaken när figuren med den konstiga pannan kom in igen.

”Jag har inte kunnat göra några aktier!” sa Aktielina förebrående.

”Det var för litet med halsbandet”, sa varelsen med den konstiga pannan. ”Jag måste ha något annat”.

Om han inte hade sett så farlig ut, hade hon mest velat skratta åt hans underliga sätt att prata.

Aktielina hade inte så mycket att ge bort, men en ring hade hon, som hon fått när hon konfirmerades, Den gav hon åt figuren, och när han försvann somnade hon och sov så gott att hon inte märkte att presidenten kommit in igen och lagt sig i hennes säng.

På morgonen märkte hon att presidenten låg där bredvid henne. Nu tog han henne i famn och pressade in något stort och hårt in mellan hennes ben.

”Just nu jobbar du inte!” sa han medan hon bara gnydde för att det gjorde ont.

Den dagen kom inte presidenten mer, och det blev inga aktier gjorda heller. Aktielina ringde till sin pappa och sa att hon inte kunde göra aktier.

”Vad använder du för papper?” undrade hennes far.

”Serietidningen Kalle Anka,” sa hon, för sin pappa kunde hon inte lura.

”Det ska vara ’The Economist’ förstås”, sa hennes pappa.

Flickan blev glad, för hon trodde att hon skulle klara av att göra aktier, bara hon fick rätt papper.

När presidentens assistent sent omsider kom in med ”The Economist” var Aktielina så trött att hon inte orkade sätta i gång att försöka ens en gång. Den natten kom inte den kraftiga figuren och inte heller presidenten. Nästa dag och nästa dag igen jobbade hon på. Hon rev sönder tidningen, i små bitar och skakade på varje bit. Ibland vek hon dem som flygplan och kastade omkring dem. Vad hon än gjorde, så inte blev det aktier av dem. Nu började presidenten komma in till henne då och då och varje morgon lade han sig på henne och tryckte in en hård sak mellan hennes ben. Det gjorde inte så ont längre, men det var inte särskilt skönt, tyckte Aktielina.

”Inga aktier än?” frågade presidenten då och då, och när hon skakade på huvudet, tryckte han in något en gång till, och han lät som om han var både arg och glad på samma gång.

Efter en lång tid började Aktielina må illa på morgnarna. Hon tyckte tidningarna var det äckligaste som fanns. Vad hon än gjorde blev det inga aktier. Men allra äckligast var presidenten med sin hårda sak som han tryckte in mellan hennes ben fast hon inte ville.

”Inga aktier i dag heller?” ropade presidenten och nästan skrattade. ”Då får vi göra något annat!”

Aktielina hade nu fått en tjänarinna som hette Melanie och som hjälpte henne med att riva itu tidningarna. När Aktielina klagade över att hon mådde illa, tittade Melanie på henne och sa:

”Men kära du, du väntar ju barn! Har du inte förstått att det kan bli barn av det där som presidenten gör med dig?”

Jo, det hade hon ju. Han hade kysst henne på munnen flera gånger. Nu skulle han väl gifta sig med henne?

När han kom nästa natt berättade hon för honom hur det var.

”Men du skulle göra aktier åt mig”, sa presidenten,” inte barn! Nu får du inte komma ut härifrån förrän du gjort åtminstone en aktie!”

Han gick sin väg utan att ens kyssa henne.

Den kraftiga figuren med den konstiga pannan kom in till henne den natten.

”Jag kan hjälpa dig att göra aktier”, sa han, ”om jag får något fint av dig.”

Aktielina visste inte vad hon skulle tro. Men hon hade ingenting att ge honom, så hon behövde inte tänka så mycket.

”Du har fått allt jag har”, sa hon.

”Jag vet allt vad du har inne i dig. Det vill jag ha!” sa figuren.

Aktielina förstod att han menade barnet hon hade i magen och blev alldeles förskräckt. Det var en del av henne, och hon ville på vis och villkor inte bli av med det.

Nästa morgon frågade hon Melanie vad hon skulle göra.

”Förhandla med honom”, sa Melanie, ”sådana där figurer brukar man kunna lura på något sätt.” Aktielina var inte van vid att lura folk, men nu förstod hon att det skulle bli nödvändigt.

”Hur då?” frågade hon, för hon kunde inte hitta på något själv.

”Säg att han måste hjälpa dig om du kan gissa hans namn!” föreslog Melanie som hade läst många historier.

Det tyckte Aktielina var en god idé, och så gick hon och lade sig med pappersbitarna av det nya numret av ”’The Economist” omkring sig som en rosenbädd, fast de luktade inte lika gott. Den natten sov hon dupt. Vare sig figuren eller presidenten kom och Melanie låg i rummet bredvid och snarkade, men det hörde Aktielina inte.

Dagen därpå kom presidenten in tidigt på morgonen. Helt påklädd var han och vit i ansiktet.

”Nu måste jag ha mina aktier!” sa han, precis som om det som Aktielina kunde göra var hans egendom.

”Jag har inte börjat jobba ännu”, svarade Aktielina, och som tur var kom Melanie in och sa:

”Herr President kan komma in till mig så länge medan Aktielina stiger upp och klär på sig.”

Det gjorde han och Aktielina hörde ett stort bök och oväsen därinifrån, små skrik och stön och förstod ingenting, men hon klädde i alla fall på sig. När hon var färdig att börja jobba kom presidenten ut från Melanies sovrum.Hans skjorta var oknäppt och håret på ända, slipsen hängde på sned, och byxorna var bara till hälften uppdragna. Han rusade genom Aktielinas rum utan att se på henne, men grinet i hans ansikte förföljde henne hela dagen.

Inga aktier kunde Aktielina göra den dagen heller, och till kvällen kunde hon inte somna av rädsla att bli av med sitt barn.Figuren med den konstiga pannan hade inte kommit, så hon kunde inte förhandla med honom, och nu växte barnet inne i henne, och presidenten ville inte gifta sig med henne, och nu kom han inte ens till henne.

Just som hon somnat mitt i alla problem kom varelsen men knölarna i pannan.

”Jag tar ditt barn!” sa han bryskt och Aktielina rycktes upp ur sin sömn.

”Inte om jag kan gissa ditt namn!” sa Aktielina.

”Tupp, tupp!” sa varelsen och tryckte en brun tumme mot hennes rosa. ”Du får tre försök, och om du misslyckas, tar jag ditt barn! Du får tre dagar på dig.” 

Så försvann han.

Aktielina tänkte att det där skulle hon väl klara. Det fanns inte så många namn att välja på, och förresten kunde säkert Melanie hjälpa henne. Hon frågade Melanie. Först berättade hon förstås hur figuren såg ut och hur den lät.

”Jaha! Det låter som en misslyckad klingonsk krigare, med de där knölarna i pannan. Lätt som en plätt att hitta på namn åt ´en!” Melanie gjorde en paus och tänkte. ”En sån där figur måste heta ’Hov’. Det betyder ’stjärna’ på klingon. Om du säger det åt honom, blir han i vilket fall smickrad.”

Det tyckte Aktielina lät bra. ’Stjärna’, det var väl fint att heta. Och klingon, det var ett utomjordiskt språk, talat av krigarrasen klingonerna.

På dagen fick hon ett nytt nummer av ”The Economist” och eftersom hon inte kunde låta bli att läsa blev hon bekymrad. Aktiekurserna sjönk för att börsen inte trodde på den nye presidenten, och om han inte gjorde något omedelbart skulle hela landet snart gå i konkurs. Förtvivlat rev och slet Aktielina i tidningssidorna, vek dem som hon aldrig gjort förut och gjorde pappersbollar av tussarna som hon blivit över från hörnen, men några aktier blev det inte.

När figuren med den konstiga pannan kom på natten ropade hon glatt:

”Du heter Hov!”

Varelsen hoppade upp och ner, dansade och skrattade:

”Fel! Fel! ”

Aktielina blev först rädd, sedan arg och sa:

”Det tror jag inte på! Visst är du en stjärna!”

Figuren skrattade så att tårarna skvätte, slog sig på låren och sjöng:

”Dumma, Aktielina, du är en riktig pina!”  Så försvann han.

Aktielina kunde inte sova mer den natten och på dagen var hon så trött så Melanie sa:

”Vad hände i natt?”

Då berättade Aktielina vad som hänt, och hon kunde inte komma ifrån att hon skyllde på Melanie.

”Äsch”, sa Melanie, ”det där var ju bara första försöket, och han gav dig ju en ledtråd!”

”Vad då?” sa Aktielina

”Du är en riktig pina!” upprepade Melanie.

”Det gäller bara att komma på vad han menade med det”, sa Melanie. ”Du har två försök till på dig. Den här gången kan du pröva med ’MiStaq’, det var en känd skulptör. Om han inte heter det, kan han i alla fall bli smickrad av att du tror han har samma namn”.

På natten kom figuren igen och sa:

”Nu ska jag snart få ditt barn!”

”Ånej, två gånger till får jag försöka!” sa Aktielina. ”Förresten har du inte lärt mig göra några aktier ännu!”

”Först namn, sedan aktier”, sa figuren.

”Då får du ett namn av mig här”, sa Aktielina, ”MiStaq”.

”Fel, fel!” jublade figuren. ”Nästa gång du misslyckas vet du att jag kommer att ta ditt barn!”

Och så försvann han, men på vägen sjöng han: ”Dumma Aktielina, du är en riktig pina!”

När Melanie kom in på morgonen, låg Aktielina fortfarande på den våta kudden med alldeles tilltrasslat hår.

”Det var inte rätt namn den här gången heller?” undrade Melanie och tittade på Aktielinas mage som vuxit sig väldigt stor.

”Nej!” vrålade Aktielina och kastade sig på andra sidan så att sängen hoppade högt.

”Var rädd om barnet!” sa Melanie bara. ”Nu ska vi tänka ut ett riktigt bra namn! Sa han något mera?”

Aktielina snyftade så att Melanie inte hörde vad hon sa.

Den dagen satt Aktielina bara och tittade rakt fram så att Melanie blev riktigt rädd att hon blivit tokig. Hon tittade inte i den nya tidningen som assistenten hade kommit med, fast den hade stora röda rubriker. Melanie hann se att där stod ”Landskonkurs nära!” innan Aktielina kastade hela tidningen i papperskorgen utan att riva ut en enda sida.

På natten sov inte Aktielina en enda blund. Hon lade armarna om sin stora mage och gungade den som om barnet redan låg i hennes famn.

”Min egen baby”, grät hon, ”ska jag förlora dig i samma ögonblick som du kommer ut?”

Melanie var inte den som gav upp. Hon ville hjälpa Aktielina, som hon börjat tycka mycket om. Dessutom kanske Melanie kunde bli av presidenten, om han tog Aktielina i stället. Presidenten hade kommit till henne varje kväll och Melanie gillade honom inte alls. När presidenten nu gick ut ur hennes rum, smög hon efter honom, men i stället för att följa honom ända  in i hans rum, gick hon till den stora gräsmattan framför det vita huset. Den vägen måste figuren ta för att komma in till huset, det visste hon.

Hon hörde sång och skratt och gömde sig bakom en stor spirea-buske. Genom det tunna lövverket såg hon figuren. Den hoppade och dansade och sjöng:

”Krichpedj madjkra! Krichpedj! madjkra!”

Eftersom Melanie lärt sig litet klingon (hon brukade se på TV när hon var ledig) förstod hon så mycket som att Krichpedj var figurens namn. Hon upprepade det för sig många gånger så att hon skulle kunna lära Aktielina vad varelsen hette. I mitten var ett ch-ljud som lät som när man började spy. Varelsen dansade och sjöng så länge att hon blev trött på honom och blev alldeles torr i halsen av de där ”ch” som hon viskade tyst för sig själv. Inte vågade hon gå ut ur buskaget heller, så hon väntade tills han tröttnat. Hon somnade där innan varelsen slutat dansa. När hon somnat kom en katt och kissade på henne utan att hon märkte det.  På morgonen vaknade hon, kall och våt av dagg och kattkiss. När hon kom in i Aktielinas rum låg Aktielina fortfarande med händerna om magen och grät.

”Krichpedj!” ropade Melanie.

Aktieline såg bara på henne och höll sig för näsan:

”Vad du luktar, och så du ser ut!” ”Krichpedj, Krichpedj” ropade Melanie.

Hon var som en sådan där gammaldags LP-skiva som fått en repa i sig.

”Gå och duscha, vetja”, sa Aktielina, fortfarande med fingrarna om näsan.

”Du luktar vedervärdigt!”

Melanie förstod att Aktielina inte var på humör att lyssna, så hon gick in i duschrummet. När hon bytt kläder och gick in till Aktielina var presidenten där igen, ovanpå Aktielinas stora mage.

”Nu kommer barnet snart!” grät Aktielina, och den där figuren kommer att ta det! ”

”Inte heller”, sa presidenten och drog sin pitt ur Aktielinas fitta. 

”Det är mitt barn. Ingen tar mitt barn.”

Han drog upp sitt blixtlås och ställde sig bredbent och stark bredvid Aktielina. Det var så att Aktielina började tycka om honom. Om han kunde rädda henne, så kanske hon skulle kunna gifta sig med honom.

”Stannar du här tills han kommer?” frågade hon hoppfullt.

”Nej, det har jag inte tid med, men jag kommer i morgon bitti”, sa presidenten och klappade henne på magen.

Under dagen födde Aktielina barnet, som var en stor pojke, presidenten upp i dagen.

”Vi måste gömma honom!” var det första Aktielina sa, sedan hon slutat skrika under förlossningen.

”Nejdå!” försäkrade Melanie. ”Jag vet vad figuren heter.”

Aktielina vågade inte lita på henne utan bar in gossen i det ovala rummet där pappa satt, omgiven av viktiga personer. Hon satte sig i en stol, ammade babyn och lämnade honom i stolen.

”Passa honom så att figuren inte kommer och tar honom”, sa hon till presidenten.

Presidenten bara nickade. Han var mitt uppe i en diskussion om han skule bomba en stad i Syrien eller inte. Precis som om det skulle vara viktigare än hans sons födelse.

Aktielina var så trött efter födelsearbetet att hon somnade och inte vaknade förrän figuren stod och slog på hennes tomma mage.

”Var är babyn!” skrek figuren. ”Min baby!”

Melanie hörde oväsendet och kom in. Hon viskade i Aktielinas högra öra:

”Krichpedj, det är vad han heter!”

Aktielina upprepade det som i sömnen och figuren ryckte till. Han blev alldeles vit över ansiktet, ända ut i örsnibbarna och hans händer såg ut som runda glasspinnar med fingrar på. Han rörde sig inte. Som en snögubbe stod han där och bara gapade.

Där stod han ända tills det blev morgon och presidenten kom in som vanligt. Det var något konstigt med presidenten. Han höll ett föremål som förde förfärligt oväsen i sina armar, och ändå log han så att han såg riktigt fånig ut.

”Min son!” sa han och gick med försiktiga steg mot Aktielinas säng.

Aktielina tog den lille gossen och la honom till bröstet.

Medan hon ammade honom, fick presidenten syn på figuren.

”Vem är det där?” sa han, ”och hur har han kommit förbi säkerhetsvakterna?”

”Det är han som ville ta din son”, sa Melanie, för Aktielina var fullt upptagen med den nyfödde.

”Han skulle bara våga!” sa presidenten och visslade på säkerhetsvakterna.

In kom tre stora uniformerade vakter, lyfte upp figuren och bar honom ut ur rummet. Han var stel som en istapp.

Innan Krichpedj tinade upp igen hade han blivit instängd i en cell under det stora vita huset. Medan han var fången, hade han sönder allt inne i sin cell och var nära att bryta sönder celldörren, innan säkerhetspolisen upptäckte varifrån han kom. Presidenten tog kontakt med de styrande på Klingon för att förvisa Krichpedj dit, men ville de inte alls ta emot honom.

”Vi skickade bort honom för att han var misslyckad”, skrev de, ”vi skickar en medicin som gör honom hanterbar.”

När medicinen kommit gav någon vakt den genast åt Krichpedj. När han fick se förpackningen skrek och bråkade han. Texten, som stod där på klingon, kunde han läsa. Fyra män behövdes för att hålla i honom, öppna hans mun och hälla ner medicinen i hans hals. Han hostade och skrek, men efter ett tag sjönk han ihop som en trasig ballong. Bara skinnet blev kvar.

Melanie som visste litet om landet Klingon berättade att det inte var någon medicin de fått utan ett virus, som tog död på varelser från Klingon. Hon hade kunnat förklara det hela mer, men det skulle bli en ny historia.

Snipp, snapp, snut, nu är sagan slut!

Hallå där! Hur gick det med aktierna då? Det är också en helt annan historia.

Kanarieöarnas tidiga historia. Del 5. Historiska vulkanutbrott

Historiska vulkanutbrott

Också sedan människor kom till öarna har vulkanutbrott förekommit. Sakliga eller uppskrämda berättelser av vulkanutbrott finns från de senaste femhundra åren. Den som besöker öarna kan se rester på följande platser:

Teneriffa

År 1430 inträffade enligt källor från urinvånarna vulkanutbrott på Teneriffa. Sextio år senare, besökte Kristoffer Kolumbus ön och beskrev ett vulkanutbrott på några av Teneriffas bergstoppar. Man har dock inte helt lyckats lokalisera dessa utbrott.

1700-talet var en aktiv vulkanperiod för Teneriffa. Mellan 1704 och 1705 inträffade tre utbrott som bildade en tolv kilometer lång kedja av vulkankoner. Först, på nyårsafton år 1704, bröt vulkanen Siete Fuentes ut. I januari 1705 kom utbrottet från vulkanen Fasnia och i februari kom vulkanen Arafo. År 1706 var det Adeches tur, i den nordvästra delen av Teneriffa. Där fanns redan en vulkan, Arenas Negras eller Trevejo, och ur den kom det ut lava som fortsatte genom en dal och förstörde den gamla byn och hamnen i Garachico.

År 1798 skedde ett nytt utbrott, denna gång i mitten av ön, i nedre delen av Pico Viejo. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Teneriffa skedde år 1909. Det var vulkanen Chinyero, som då hade ett utbrott.

El Hierro

År 1793 inträffade ett mindre utbrott på El Hierro, det var vulkanen Lomo Negro, som ligger i Nordvästra delen av El Golfo. El Hierro står också för den sista noterade vulkaniska händelserna med några mindre utbrott i havet vid La Restinga år 2011 och 2014. Den hade ingen stor aktivitet (3.3 på Richter-skalan), utbrottet skedde ute i havet och gjorde alltså inte invånarna särskilt nervösa.

Lanzarote

Lanzarote har prytt sin norra del med en krona, vulkanen Corona, som för länge sedan (4000 år) gnistrade med ett utbrott där lavan flöt så långsamt att den stelnade på ytan. Resultatet blev ytterligare juveler: Cueva de las Verdes och Jameo del agua.

Men Lanzarote är också hem för de mest omskrivna utbrotten på någon av vulkanöarna. Mellan åren 1730 och 1736 sprack jorden upp och bildade nya berg, lava rann, byar förstördes, och människor flydde. Vulkanområdet Timanfaya är ett minne från den tiden. Magman ligger här alldeles under jordskorpan och fascinerar fortfarande turister som med häpna ögon ser halm tändas och mat grillas på värmen ur jordens inre. Runt om ligger vulkankratrar och låter sig utan motstånd fotograferas.

Att vi vet så mycket om just utbrotten vid Timanfaya beror på att en präst var ögonvittne och skrev ner händelserna, så gott som dag för dag. Så här börjar hans dramatiska berättelse (min översättning):

Jorden slets upp i Timanfaya, en bit från Yaiza.

Ett enormt berg reste sig ur jordens bröst.

Flammor sköt ut från dess topp

En bördig jordbruksbygd blev helt förstörd, men ingen människa kom till skada. En get lär ha dött av gas som bildades vid utbrotten. Under den långa tiden av vulkanisk aktivitet hade människorna svårt för att försörja sig. Dessutom var de med största säkerhet vettskrämda. Många ur befolkningen flydde till andra öar. Efter några år blev de dock förbjudna att fly längre. Ingen ville ta emot dem.

År 1824 bildades tre nya vulkaner mycket nära Timanfaya, nämligen Tao,  Nuevo del Fuego och Tinguatón. Ingen åstadkom någon större skada än som redan de tidigare vulkanerna gjort.

La Palma

Ön La Palma har  haft flest vulkanutbrott under den tid det bott människor på öarna..Den tidigaste beskrivna vulkaniska händelsen skedde mellan år 1470 och 1492. Då var det Montaña Quemada som hade ett utbrott. Sedan kom utbrotten med ojämna intervall: 1586, 1646, 1677, 1712 och senast 1949

Två veckor efter vulkanen San Juan öppnade sig en spricka i marken vid Llano el banco där lava flöt ner till havet på västra sidan. Lavaströmmen delade sig i två vid båda sidorna av San Nicolas´ eremitage. En helig plats – inte undra på att händelsen tolkades som ett under.

Den 13 juli öppnade sig ett hål som fick namnet Hoyo Negro. Det spydde ut svavel och aska över Llanos de Ariadne .

Den näst sista vulkanen som hade utbrott på Kanarieöarna är Teneguía, som ligger på den yttersta sydspetsen av La Palma. Den bröt ut år 1971 ovanpå lavan från vulkanen San Antonio. Mycket av vulkanens innehåll kom ut i havet och bildade därmed ny mark åt ön. Detta var den enda vulkan som gav upphov till en människas död. En enda person kvävdes nämligen av de giftiga gaserna. Annars skedde vulkanutbrotten där inga människor bodde.

Gran Canaria, Gomera, Fuerteventura

Hur var det med de andra öarna då? Det finns inga vittnesmål från öbor där. Den vulkaniska aktiviteten hade avstannat innan människor kom till dem.

Kanarieöarnas tidiga historia del 4: Geologi

Geologi

Vi moderna människor som har fått perspektiv på världen kan läsa oss till att Kanarieöarna är relativt unga i jordens historia. Vulkanutbrott på havets botten har lyft öarna ovanför vågorna. Fuerteventura, Lanzarote, Gran Canaria och Teneriffa kom till för 14-20 miljoner år sedan. La Palma och La Gomera bildades för 2 miljoner år sedan och El Hierro är yngst med 1 miljon år. Som alla nyfödda växte de till och förändrades. Hos några öar fanns barnasinnet kvar och nya vulkaner sprutade upp utan någon som helst hänsyn till vare sig natur eller människor.

Andra platser har bildats av vulkanutbrott, bland annat Island och Hawaii. Jordskorpan ligger som en korsett över jordens heta kärna. Den kallas för ”mantel”. Här och var är det sprickor i manteln. Geologerna talar om ”tektoniska plattor” som kan glida över och under varandra. Ovanför plattorna händer det en hel del när de flyttar sig, berg reser sig, jordbävningar skakar allt som lagts ovanpå plattorna och flodvågor väller över intet ont anande stränder.

Det var inte någon spricka som släppte ut magma ur jordens kärna när Kanarieöarna bildades. Inga plattor försköts, ingen flodvåg rycktes upp ur havets sömn. Kanarieöarna bildades på en ”het punkt”. Också Hawaii har bildats över en ”het punkt”, likaså Azorerna, Madeira och Kap Verde, bland andra. Jordklotet är prickigt av heta punkter och skakigt ritsad av skarvar mellan tektoniska plattor. Island ligger på en skarv, men vulkanutbrotten där är inte annorlunda. När väl magma tränger sig fram, spricker marken och heta gaser och smältande material skapar berg eller förstör det människor byggt upp, beroende på om det finns några mänskliga åskådare och i så fall vilket perspektiv åskådarna har . 

En het punkt – kan magman komma upp var som helst och bilda nya vulkaner? Det har hänt på Kanarieöarna. Går sådant att förutsäga? Geologerna studerar vulkanerna intensivt, men hur är det med marken ovanför en het punkt?

Låt mig börja med vulkanutbrotten, hur de gick till och vad som bildades av dem.

Hur skedde vulkanutbrotten?

När de första öarna bildades fanns det inga människor av vårt släkte, Homo Sapiens, vare sig där eller i någon annan del av världen. Ingenting annat än stenarna kan tala till oss. Låt oss lyssna till dem. Så här gick det till:

Magman från jordens inre trängde sig genom manteln och lade sig som en sockertopp över havets botten. I de första vulkanutbrotten, de som bildade Kanarieöarna, flöt magman lugnt, utan något större motstånd, ut ur havets botten och byggde upp lavaberg, mättade med basalt. Geologerna kallar den typen av vulkanutbrot för basiskt. Om en människa sett hur det rann hade hon inte blivit särskilt rädd. Lavan fortsatte att svalla, långsamt steg bergen upp, långsamt rann lavan över bergsryggarna, mera som sirap än som störtregn. Vi, som kommer långt efter det att lavan stelnat, kan se berg som ser ut som krigarsköldar; de stiger upp brant åt ena hållet och sluttar lugnare ner å det andra. Mycket riktigt kallas sådana vulkaner för sköldvulkaner. Som stelnat blod är den svallande lavan, mörkt, nästan svart.

Vulkanutbrotten tog det inte lika lugnt överallt. På södra delarna av Gran Canaria och Teneriffa sprutade material och stenblock ut tillsammans med giftiga gaser. Som tur var fanns det inga djur som blev förgiftade, inte heller några som fick en sten i huvudet. De explosiva och ilskna vulkanutbrotten kallas för sura av geologerna. Lavan som blir kvar efter utbrottet har en hög kiselhalt och är ljusare än från ett svallande utbrott.

Allra mest skrämmande och spektakulära är de hydromagmatiska vulkanutbrotten. Nu måste vi tänka oss att vulkanen redan finns ovanför vattenytan, men den träffar på vatten på sin väg upp. I det mötet bildas ånga av hettan. Ångan ökar trycket inne i vulkanen, så att allt som är i vägen för magman kastas ut i vilda explosioner. Vi kan se resterna av hydromagmatiska utbrott och vara glada åt att inga människor fanns i närheten när de pågick. De finns här: Montaña Amarilla La Graciosa, vulkanerna Montaña Clara och Alegranza, la Hoya del Verodal el Hierro, la Caldera de Rey Teneriffa, och vulkanen El Golfo Lanzarote.

Vulkanrör

Lanzarote och Teneriffa kan vi gå ner under marken och hitta pärlband av grottor. De kallas för vulkanrör. Hur blev de till?

Den smälta lavan rann så sakta att ytan på strömmen hann stelna medan lavan fortsatte att rinna. Den rinnande lavan fortsatte neråt och om den hann ut innan den stelnade, blev bara skalet kvar. Det är skalet av stelnad lava som kallas för vulkanrör.

Vi kan se vulkanrör i Cueva de las Verdes Lanzarote och i Cueva del VientoTeneriffa (Cueva del Viento). Vulkanrören döljer sig under marken och ingenting syns alltså utanpå. Om ovansidan brister, blir det hål i rören, de kallas för jameos, och vi kan finna dem på Lanzarote i Jameos del agua, och också i Cueva de los Verdes.

Den store konstnären på Lanzarote, César Manrique, har skapat ett magnifikt naturkonstverk i Jameos del agua.  Han har också utformat en av sina bostäder ien serie av vulkanrör och jameos i närheten av Tahiche (Fundación César Manrique).

Kanarieöarnas tidiga historia del 3

Många har fascinerats av berättelsen om Atlantis. Kan det finnas rester kvar någonstans, och i så fall var? Författare och konstnärer, geografer och sjöfarare har fantiserat om Atlantis. Kan det vara Sardinien? Eller någon ö väster om Spanien? Till och med har Grönland nämnts som möjlig plats för Atlantis. Andra tänker sig att Kanarieöarnas bergiga landskap är det som blivit kvar av Atlantis.

Andra skriftställare har mer eller mindre fantasirikt beskrivit öarna. Så här skriver till exempel greken Plutarchos på 40-talet efter Kristus:   

”Öarna njuter av sällsynta och milda regn och de ljuva vindarna, fyllda med dagg, bjuder en jord, lucker och lätt, som inte endast är väl ägnad åt att brukas utan också bjuder frukt, som med sitt överflöd och sin smak kommer vilande människor till del utan att de behöver göra sig alltför mycket besvär … Denna ljuvlighet gör att det är mycket vanligt bland barbarerna på dessa öar att tänka sig att där en gång funnits de elyseiska fälten, de lycksaligas boning, omsjungna av poeten Homeros.”

Jag undrar hur ”barbarerna” kunde tänkas känna till Homeros.

Är det inte det jordiska paradiset vi längtar efter när vi besöker Kanarieöarna? De sällsynta regnen och de ljuva vindarna, de är vår nordiska dröm. De elyseiska fälten, ja visst. Playorna brer ut sig i en sandslätt smekt av havets vågor. Paradisets kullar blånar mörka mot en klarblå himmel.

Låt oss lämna drömmarna ett tag och komma tillbaka till en verklighet för mycket länge sedan. Fenicierna var mycket riktigt ute på haven. I Spanien hade de funnit silver, och det kunde vara nog. Men de hade också hört talas om något man kunde göra rött färgämne av, något att färga de rikas kläder purpurröda. Snäckorna som de använt tidigare var svåra att hitta och att bearbeta, men det hade berättats om en lav, någonstans på en ö långt utanför den kända världen, en lav som kunde bearbetas för att ge den eftertraktade färgen.  Det var laven orchilla som kan ha funnits på några av Kanarieöarna. Så långt gick ryktet att en annan historieskrivare, Plinius den äldre på femtiotalet efter Kristus, kallade öarna för ”Purpuröarna”. Var det Kanarieöarna han menade? Kunde det inte ha varit Madeira? I vilket fall finns det många historiker som menar att laven var en viktig vara i det senare handelsutbytet mellan Kanarieöarna och deras omvärld.

Om det nu var så att det fanns övertygande bevis för att det fanns öar på andra sidan ”Herkules stoder”, det vill säga Gibraltar, varför tog sig inte romarna eller grekerna för att kolonisera öarna?

Kanske de trodde att historieberättarna var väl fantasifulla? Hur kunde man lita på lycksökare? Laven de visade upp kunde komma från något ställe vid Medelhavet. Landremsorna omkring Medelhavet var hela världen för romarna och grekerna. Att våga sig ut genom Gibraltars klippor var bara något för vildhjärnor. Det som sådana sjöfarare berättade kunde lika gärna vara rena fantasier, skryt eller önskedrömmar.

Så kom det en romersk ledare som var nyfiken, och som kunde riskera andras liv. Visst fanns det äventyrare som sökte efter nya platser att upptäcka? Cæsar, han som gav namnet ”kejsare”till härskarna, hade i sin närhet en kung av Mauretanien (nuvarande Marocko och litet mer i Nordafrika). Kung Juba var ung och stark och hade ingenting emot ett äventyr som hade stora chanser att sluta gott. Cæsar betalade för hans resa till Kanarieöarna och kung Juba stannade där ganska länge. Han gjorde sig bekant med människorna som bodde på öarna redan vid den tiden (på hundratalet före Kristus), han startade en fiskeindustri, men viktigast just nu är att han kom tillbaka med berättelser om öarna och människorna där. Den berättelsen tog en senare historieskrivare vara på, nämligen Plinius den äldre.

Hur kunde man nu veta var dessa öar låg? Det finns en uppgift att en egyptisk astronom och geograf, Ptolemaios, kunde fastställa Kanarieöarnas position. Han levde mellan år 90 och 170 efter Kristus. Det är intressant att lägga märke till att Kanarieöarna var så säkert belagda i den vetenskapliga världen att Ptolemaios valde att lägga nollmeridianen där. Den ligger som bekant numera i Greenwich. Kanarieöarna har samma normaltid som Greenwich, så Ptolemaios´ beräkningar visar sig stämma åtminstone på den punkten.

Nytt projekt: Kanarieöarnas tidiga historia.

Tidiga skrifter

Människan har alltid drömt om ett land bortom svält och fattigdom, ett land som frikostigt delade med sig av sina naturliga gåvor och en natur utan faror. I den tidiga västerländska världen kunde detta land ligga bortom horisonten, kanske där solen gick ner eller där den gick upp. Det var invånare omkring Medelhavet som först skrev om ett land bortom detta hav.

Redan tidigt hade sjöfarare berättat om öar som kunde vara paradiset på jorden. Där rann det vatten, där fanns överdådig växtlighet med en rikedom av ätliga frukter och där hotade inga farliga djur. Där låg hesperiderna eller de elyseiska fälten, menade Homeros. Det var ett jordiskt paradis. Hur mycket verklighet som låg bakom Homeros´ fantasiskapelser vet vi inte, men så mycket vet vi att det fanns sjöfarare som seglat ända till Medelhavets slut. Det var fenicierna som med 30 meter långa, så kallade Tarsisskepp, tagit sig till nuvarande Spaniens sydkust och där grundlagt Gadir (nuvarande Cadiz). Detta var på 1000-talet före Kristus.

Kanarieöarnas historia – gamla skrifter

Visste Hesiodos, en grekisk poet, om feniciernas resor? I alla fall berättade han, redan på 700-talet före Kristus, om Macronesien  (Makaron nesoi). På grekiska betyder detta de lyckosamma, lycksaliga öarna. De låg nära Sydeuropa, på andra sidan den kända världen, det vill säga Medelhavet, världens navel. På de lycksaliga öarna kunde hjältar få sin belöning efter att ha kämpat väl.

Fyrahundra år senare skrev Platon ner sin lärares, Sokrates’, dialoger. För min bakgrund är dialogen ”Timaeus och Critias” (delen om Critias) mest intressant. Där berättas att långt borta, på andra sidan Platons kända värld, skulle det en gång ha funnits en kontinent som var större än Asien och Afrika tillsammans. Där fanns allt vad människor behövde i överflöd. Den övärlden kallades för ”Atlantis” efter sin första kung, Atlas. De människor som bodde där kallades för ’atlanter’. De var krigiska och övermodiga, och sägnen berättar att de satte sig upp mot sina gudar. Därför lät gudarna Atlantis sjunka i havet. De öar som nu finns kvar är resterna av Atlantiskontinenten.

När är det Glad Påsk?

”Glad påsk!”. Den ena Facebookvännen efter den andra önskar oss Glad Påsk redan en hel vecka före påsk. Ja, jag förstår att min hinduiska väninna i Indien inte kan hålla reda på vad Palmsöndagen är, men vi kristna?

En gång i tiden var långfredagen helig. Ingen fick arbeta, ingen bio var öppen. Det var sorgens och möjligen vredens dag. Glädjen kom inte förrän på söndagen. Det var då Jesus stod upp från de döda.

Vare sig vi tror på undret eller inte, kan vi väl hålla fast vid vad som är påsk i alla fall? Förbereda påsk med fastlag och fasta. Fira att Jesus kom till Jerusalem med palmblad (eller påskris) på palmsöndagen. Och glädja oss på påskdagen. Då är det GLAD PÅSK!

Jag vägrar att ta emot några påskhälsningar innan – surpuppa här. När jag är glad har jag anledning till det.

Det kan möjligen bero på att jag varit i det katolska landet Spanien omkring påsk i så många år. Alla processioner under heliga veckan har krupit in i mina porer. Vandringen genom den lilla staden tillsammans med alla andra. Påskmässan i kyrkan. Och den underbaraste avslutningen: Kvinnorna som stod utanför kyrkan. De höll sina händer över varandra, det var det enda jag såg. Och så, på en gång lyfte de upp händerna. Upp flög fåglar mot himlen. Det var verkligen ett tecken på uppståndelse! Jag får fortfarande tårar i ögonen och tupp i halsen när jag tänker på det.

Då tycker jag det är synd att vi är så sekulära. Så avkristnade att vi inte vet vad påsk är. Varför önskar vi varandra alls Glad Påsk?

Prisvinnare: Vackraste text!

Synöve Borlaug Dufva hade en tävling i att skriva en romantisk text med högst 2% klyschor. Jag tyckte det var en utmaning och skrev en, och vann ett av tre pris. Här kommer helheten:

Våra händer ska förenas

Din hand har fem fingrar och utgör en fulländad helhet. Det är din hand jag ser som nattljus, din hand jag känner i mörkret. Handryggens fingerben spänner ut din hud som ett parasoll och jag gömmer mig för solen under din handflata, där livslinjen flyter ut i deltat mellan tummen och pekfingret. Fingertopparnas kuddar vill jag känna mot mina, från tummens kraftiga soffdyna till lillfingrets eleganta plymå. Varje finger avslutas med en juvel, ett pärlemorskimrande skal, som välver sig över en ömtålig skatt. Jag vill skriva in mitt namn i deras genomskinliga hemlighet, men bara med ord som du gett mig.

Varje finger är en gåva. Tummen är glatt trotsig och ställer sig gärna på tvären. Det är din tumme som trycker sig mot min handrygg och håller den i ett stadigt grepp. Jag tänker inte smita min väg, jag rullar gärna min tumme mot din. Pekfingret stakar ut vägen för oss : det är så här vi ska ha det, så här vi ska gå. Jag följer det gärna. Långfingret är rakt och stolt, längst av alla och jag böjer mig för dess skönhet. Ringfingret är det skönaste. Slank och elegant står hon där och bara väntar. Jag vet, det är min plikt att pryda dig, men jag väntar tills jag har hittat något som kan stå sig mot din fägring. Bara det bästa passar dig. En dag ska jag kunna komma i närheten av din ljuvlighet, en gång ska jag hölja ditt finger i ett smycke som anstår dess elegans. De fem undren avslutas av lillfingret, en rak och smal gren på ditt hands livsträd. Lillfingret känner jag mot min handkudde, lillfingret tillber jag som en del av din hand.

Den första gången jag mötte din femfingrade hand förlorade mitt sinne sin balans. Min hjärna kunde inte ta in allt mina ögon såg. Den släta ytan av din hud gav mig föraningar om ett himmelrike där våra händer kunde mötas, där våra fingrar flätades in i varandra. Jag skämdes för mitt sjätte finger som blev över när vi satte handflatorna mot varandra. När din mun närmade sig det udda fingret löpte ett glädjeskalv genom hela min kropp. Du accepterade mig, du kunde kyssa min abnormitet.

Låt oss flyga genom tiden i din handflatas gondol. Våra fingrar spänner vi upp till ett segel som håller i bidevind likaväl som i läns. Tankarnas lätthet bär oss genom åren och färden blir lätt, om vi tar varandra i hand.

Kreativt skrivande

Det finns en fantastisk person som heter Petra Ariton. Hon sätter igång skrivlusten hos många. Just nu följer jag hennes bilder i en grupp hon kallar för ”kreativt skrivande”.

Det är något särskilt med bilder – jag ska dela med mig av några av mina texter här. En kommer nedan:

(Bild av elefanter som vandrar mot mig. Ett snötäckt berg bakom)

Jag var på väg mot berget som en gång spytt sin ilska ut över jorden och nu täcktes av en vit mössa som en försoning mot dess ondska. Omkring berget bredde sig det brända landskapet där människor slitit med sina åkrar, fött sina barn och dött i vånda över att livet inte gett dem mer. Berget lockade mig, där ville jag söka jordens ursprung och innersta väsen.

Då hörde jag ett väldigt muller och fram emot mig kom en mängd med elefanter. De vandrade över den torrlagda floden utan att ta någon notis vare sig om mig eller om det som låg bakom mig.  Först blev jag förskräckt och insåg att jag skulle bli krossad under deras väldiga fötter på samma sätt som en myra jag en gång trampat på. Där skulle jag ligga hjälplös på samma sätt som när spårvagnen förde mig framåt när jag hamnat under den. Jag såg upp mot berget och beklagade att jag aldrig skulle få känna dess inre väsen. Det var bara att ge upp och finna mig i mitt öde. Ont skulle det göra och här var det långt från både sjukhus och ambulans. Inte en människa fanns i närheten. Elefanterna bara trampade på, rätt fram. Såg de mig alls? Jag kunde inte tro att de vandrade mot mig i någon ond avsikt, ändå var jag rädd.

Jag uppammade allt mitt mod och såg rätt in i ögonen på den första elefanten. Då tändes som ett ljus i hans ögon och något hände också med de elefanter som följde honom. Ledaren gick förbi mig, fortfarande med mina ögon i fokus, medan jag fortsatte framåt med rädslan i ledband. Varje elefant jag mötte var som en av de svårigheter jag brottats med under min levnads tid. Jag såg var och en i ögonen och varje koloss vek undan samtidigt som jag tog ett steg åt sidan. Inget våld var nödvändigt, vi mötte varandra med ömsesidig respekt.

Så kunde jag gå mot mitt vithövdade berg med större mod och större ängslan än tidigare. Vad gör jag mot ett berg, som inte har några ögon jag kan möta?

Första februari

Den första februari och solen går upp redan vid 8-tiden. Talgoxarna har ätit upp halva förpackningen av jordnötter och domherrarna stter avundsjuka i buskarna ovanför och tittar på. De är för stora för att få plats innanför ståltrådarna som skyddar småfåglarna från ekorrar och andra oönskade påhälsningar.

Februari – årets kallaste månad – har börjat med att talgoxarna pumpar cina cyklar inför våren och att snödropparna tittar upp – utan snö. Nu får jag kanske inte uppleva det vackraste jag vet – dagsmeja. Inte ens rimfrosten är kvar.

Anpassning, jämnmod, snart är det mars, den månad – som alla på Gotland vet är den kallaste månaden :Marsgeisten veinar, slängar u peinar. (Jag hart lärt mig litet av gotlänningarnas tålamod efter mer än trettio år som sommargotlänning.)

Hyllning till min bokhylla

Förundrad jag står vid min bokhyllas kropp
Dessa böcker har kommit under livets lopp
Dessa böcker har överlevt död och flytt
är de då inte värda att läsas på nytt?
Där står Gripenberg svept i något skinn
tänk att den boken nu är min!
I dubbla rader Esaias Tegnér
orden finns kvar, men han inte mer.

En udda bok av Björn Ranelid
hans metaforer har nu haft sin tid.
Men Goethes Faust i praktutgåva
är värd läsas om, det kan jag lova.

Vår första kvinnliga akademiledamot
i vackra band vid bokhyllans fot.
Vill jag ej möta Gösta Berling igen?
eller kejsaren av Portugallien?

På en hylla ligger böcker på tvärs
det är inte böcker som duger till vers.
Det är böcker om kognitiv psykologi
dem hoppar jag över, dem går jag förbi
Tro inte jag skäms att de ligger där
jag själv dem skrivit med stort besvär.
Jag ler åt min långa och lyckliga strid.
Vad tjänade den, vart ledde mitt id?

Här står jag vid bokhyllan, vill läsa om
de böcker som en gång till bokhyllan kom
Men konsten är lång och livet är kort;
vem läser mina böcker när jag gått bort?

Till 101 ord om Stockholm

Omkring nyår har jag skrivit noveller. En gång kom en möjlighet att skriva riktigt kort. 101 ord om Stockholm. Jag kunde inte låta bli. Här kommer min historia (som nästan är sann, dessutom).

Med hunden som vittne

Pålsundet strök sina glänsande fjäll mot Långholmen. Gengashalsarna slickade i sig de vita flingorna. Långt borta vakade Högalids tvillingtorn.

Flickan skulle träffa honom i hörnet av fängelset. Hunden nosade och kissade. Otåligt drog hon i kopplet.

Han var så snäll. Sade att hon var söt. Söndag morgon skulle de få vara i fred. Fångarna satt inlåsta. Det visste han. Egentligen skulle hunden inte vara med. Men hon skulle inte få gå ut annars. ”Akta dig för fula gubbar” hade mamma sagt.

Där var han! Aj! Hans tag gjorde ont. Flickan släppte kopplet. Mamma ringde polisen när hunden kom hem. Långholmen. Vid fängelset.

Rent vatten

Den som reser har något att berätta lär Goethe ha sagt, och jag citerar det ofta och gärna. Nu har jag rest och vill gärna tala om en upplevelse jag haft sedan jag kommit hem.

Det var så att jag skulle äta en tomat. Som vanligt ville jag skölja den. När vi varit borta på Lanzarote har vi omständligt hällt upp vatten från en stor inköpt åttaliters flaska för att skölja grönsaker. Jag såg mig om efter flaskan innan jag öppnade kranen. Kände mig litet konstig. Inte kunde jag väl tvätta tomaten i kranvatten? Jodå, jag var hemma nu.

Sedan skulle jag tvätta ansiktet. Eftersom jag skadat mig över ena ögonbrynet hade jag varit mycket försiktig att skvätta kranvatten på såret. Nu råkade det stänka litet. Jag spratt till och undrade om vi hade något desinfektionsmedel till hands. På Lanzarote hade jag fått jodsprit till såret. Att använda sedan jag tvättat håret. Men vi var hemma. Ingen fara.

Jag kokade sås. Den blev litet för tjock. Jag behövde ha vatten i kastrullen. Det dröjde länge innan jag kom mig för att öppna kökskranen. Men, vi var ju hemma.

Hur ofta tänker vi på hur gynnade vi är med rent vatten? På Lanzarote är kranvattnet avsaltat havsvatten. Dyra droppar som vi häller ut i slasken. Men inget att dricka, skölja grönsaker eller tvätta sår med.

Jag kommer att tänka mer på vatten nu. Ett tag i alla fall. Innan det blir självklart igen. Det finns ställen på vår gemensamma planet som har det ännu svårare med vatten än Lanzarote. Kan jag göra något åt dem?

Första november

Första november och snön kommer i norr. Vi kurar och tröstar oss med att det kommer en jul.

Ja, vad ska vi hitta på för julklappar i år då? Annat än getter och vattenrengöringstabletter till Afrika?

En idébank är boken ”versfrossa”. Mina barn och jag satte oss en vacker sommardag och samlade våra gamla julklappsrim. Där finns traditionella julklappar som tofflor och tvål, invävda i roliga, stapplande och poetiska verser. Inspiration? Prova själv.

versfrossa-framsida

 

tva%cc%8a-sidor-versfrossa

 

Vill du ha boken? Den är dyr på Bokus, prata med mig eller skriv till mig: yvonne.waern@gmail.com. Jag har tagit in några extra exemplar. 50:- plus porto.

Måntankar i september

En klar natt i september ser jag allt i ett nytt ljus. Timmerhusets skugga är tydlig mot gräsmattan, de vita fönsterfodren lyser. Jag vill veckla ut mina vingar och flyga över taken, men försiktigt så att jag inte väcker talgoxarna och vippstjärtarna.

Varför är de visor jag kan om månen så vemodiga? ”Vad du är lycklig, du måne klara som får så högt över jorden fara, och blott se på.” Så sjunger jag varje gång det lånade ljuset tittar in genom rutan. Med den tyska grammatiken kvar i huvudet kan jag också återge ’bist so ruhig, und ich fühle, daß ich ohne Ruhe bin”.

Vemod, kanske för att det är sista dagen i paradiset. Stjärnorna är mycket ljusare här än i vinteridet. Fullmånevemodet kan aldrig födas i asfaltspegling. Över en grantoppsrand balanserar fullmånen som ett uråldrigt barn. Mot vita fönsterfoder studsar den sitt speglade ljus.

Lönnbladen flyger som såpbubblor mellan träden, bärs av vinden bort och fastnar någon helt annanstans. Deras bladnerver darrar av längtan. En hel sommar har de sett samma utsikt, nu blir det helt plötsligt en helt annan vy. Kort, underbart är kort.

Månen glider sakta över de svarta spetsarna. Träd har numera ett lika kort liv som människan de tillhör. Att en människa kan äga en skog förstår jag inte, men månen kanske gör det.

Ler åt människans fåfänglighet gör månen. Lilla kryp där nere, du förstår inte mycket. Snart är den jord du kallar för din likadan som jag. Jorden speglar solen också här och blir bara en liten prick från Mars. Ta emot en påminnelse om din litenhet medan jag ger skuggor också åt pionerna och de nyplanterade lönnarna. Jag tittar in genom rutan och vandrar min stilla ban.

Om bibliotekshistoria

Jag har utnyttjat bibliotek större delen av mitt liv. Ändå har jag inte förrän nu kommit att tänka på vilket oerhört privilegium det är att kunna gå in på ett ställe och gratis ta för sig vad man vill ha! Hur länge har det funnits bibliotek och var?

Jag har grävt i litet bibliotekshistoria (huvudsakligen från Wikipedia). Det finns många obesvarade frågor.  Det finns säkert många som kan mycket mer. Jag undrar om någon vill fylla på? Skriv en kommentar.

Islam 

De äldsta biblioteken jag har hittat kommer från 800-talet f.Kr. Det sägs att det var offentliga bibliotek och att de öppnades  i många islamiska städer. Eftersom de kallades dar al-‘ilm (vetenskapssalar) innehöll de antagligen huvudsakligen vetenskapliga skrifter. Vad som menas med att de var ’offentliga’ sägs inte heller. Vem fick sitta där och läsa? Inga hemlån, naturligtvis, böcker var unika.

Persien

Ett annat gammalt bibliotek fanns i Persien. I det vetenskapliga centret Gundishapurakademin skapades omkring 666 f.Kr. ett av de mest betydande offentliga biblioteken. Något närmare om det hittade jag inte. Fick man låna hem böcker därifrån? Knappast. Vem fick sitta där och läsa? Antagligen bara priviligierade. Den som vet mer, kan väl berätta!

Egypten

Biblioteket i Alexandria känner väl de flesta till. Det var en samling av så gott som alla skrifter som fanns på den tiden, dvs omkring 280 f. Kr. Som mest fanns där mellan 400 000 och 700 000 rullar, huvudsakligen av papyrus. Alla känner till att biblioteket förstördes, men det finns ingen som kan tala om hur och varför. Någon som har hört förklaringar?

Ingen kan heller säga vad som lagrades i Alexandria biblioteket. Romantiska föreställningar om tidiga vetenskapliga utläggningar och upptäckter finns, men  själva verket var det nog så att samlingarna huvudsakligen bestod av räkenskaper, möjligen astronomiska beräkningar och redogörelser för Nilens vattenstånd (mina hypoteser). Någon som kan berätta mer?

Grekland

I Grekland lagrades i alla fall viktiga urkunder i bibliotek.  De var då skrivna på sten, pergament eller annat.Facklitteratur och skönlitteratur samlades i privata bibliotek redan från på 500-talet f. Kr. i Grekland. De var inte tillgängliga för allmänheten.

Kina

I Kina grundades det första biblioteket under Quin-dynastin, 221-206 f.Kr.  Den förste kejsaren av Kina var Chi Hoang Ti. Vilka böcker fanns där?

I mitt huvud ekar Evert Taube ord:

Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren
och bränna alla böcker i Kina.

Hur gick det till att grunda ett bibliotek, om man hade bränt alla böcker?

Rom

Låt oss lämna gåtan Kina och gå till vår egen världsdel.

Offentliga bibliotek, där vilka människor som helst fick gå in, öppnades i Rom redan omkring Kristi födelse. Texterna förvarades där i öppna hyllor, men de måste läsas på stället. Intressant är att biblioteken ofta byggdes ihop med badhus. Samlingarna bestod av papyrusrullar, som stod antingen upp i en kruka (ungefär som en hattask) eller låg ner på en hylla (som tapetrullar).

Hela Europa

Under medeltiden var fortfarande bokkopiering en arbetsintensiv verksamhet och böcker betraktades som värdeföremål, och biblioteket utformades med säkerhetskrav i åtanke. Böcker kedjades vid hyllor och väggar för att förhindra stöld.

Inga hemlån, alltså.

Det skulle vara intressant att få veta mer om bibliotekens historia. Vem kan/vill fylla på?

Ett paradis

I dag besökte jag ett helt underbart ställe. Det var visserligen besvärligt att ta sig dit. I går hade jag försökt. Det finns nästan inga parkeringsplatser. Bara sådana som var reserverade för andra. Efter klockan 17.00 kunde jag använda deras platser. Jag såg på klockan. Den var bara 16.00. Åkte runt ett tag. Tänkte parkera i närheten. Nej, det fanns ingenstans att stanna. Så det var att åka hem igen. Tidigare hade jag åkt buss till en hållplats i närheten. Gått de tvåhundra metrarna till det fantastiska stället. Nu tillät min rygg mig inte att gå. Möjligen dit, men inte därifrån.

Å, jag måste berätta om stället. Det är ett gratisparadis. Man går genom rader med hyllor, alla fulla med de mest frestande varor. Man får ta vad man vill. Jag gick från vänster till höger och plockade. Snart var min vänstra arm full. Jag skulle förstås ha tagit en påse. Det finns gratis påsar vid ingången.

Jag hade gjort en lista. Det mesta på den listan fanns i någon av alla hyllorna. Ibland var det svårt att hitta. Då fanns det en vänlig människa som mer än gärna sprang före mig (ja, jag går litet långsamt). Hon till och med gick ner i källaren för min räkning.

Allting gratis. Och det bästa: När jag är färdig med varorna kan jag lämna tillbaks dem. Jag behöver inte lagra dem i mina egna redan överfulla hyllor. Jag behöver inte ens ta mig tillbaka till det där stället där det inte går att parkera. Jag kan gå till ett ställe i närheten av där jag bor och lämna tillbaks dem.

Lycklig! Och alldeles gratis!

Tankar över livets och sommarens korthet

Det luktar vått och förgängelse i trädgården. I natt var jag uppe för att se på Plejaderna. Bakom molnen tyckte jag mig ana blixtar av stoftet som jorden passerade genom. Så små vi är, vi människor.

Vemodet över att sommaren snart är slut börjar gå över. Nya projekt väntar. Här ligger bilder som ska scannas. Att inte förlagen kommer med besked, så jag kan börja göra i ordning filerna för egen publicering! Jag har förstått att indiska fabler kanske inte har högsta prioritet. Inte ens hos de kulturella förlagen. Jag får väl vara kulturtant själv. Men jag kan ju vänta ett tag. Hinner ändå inte scanna de närmaste dagarna/veckorna.

Vemodet över att livet närmar sig sitt slut hinner jag inte med just nu.

Avsiktsförklaring mot nytryck av pappersböcker

Visst är det roligt när någon hör av sig och vill ha en gammal bok? Jag blir så glad när någon säger att en tidigare bok i en serie var så bra. Då måste ju de andra vara bra också. Det var bara det att en av böckerna i serien är slut. Som tryckt bok, alltså. Den finns som e-bok.  Ska jag trycka upp nya pappersböcker?

Jag var nära att bestämma mig för en liten nyutgåva. Jag kunde ändra på några detaljer Göra en nytryckt bok med den där speciella doften. Så gick jag ut och promenerade. Det finns en skog här i närheten. Stora vackra granar och tallar på en smaragdgrön mossbädd. Rena John Bauer eller Elsa Beskow. Vad säger jag? Finns? När jag kom dit fanns den inte mer. Avskalade stammar och avrivna grenar tryckte ner den sönderkörda mossan. Det luktade död och fasa. På en hög såg jag en lapp: massaved.

Massaved! ”Min” skog! John Bauers träd! Elsa Beskows mossa! Vad gör man av massaved? Papper. Böcker måste tryckas på papper.

Det var ett ganska lätt beslut. Inga nytryck på papper. I stället ska jag skicka med den här lilla tanken till alla som vill ha ett nytryck av mina böcker. Tankar behöver inte papper. Berättelser kan bäras på andra sätt än papper. Papper dödar. Träd ger liv.

Snälla läsare: försök lära dig att läsa e-böcker! Du behöver inte läsa på en datorskärm eller en padda. De är inte bra för långa texter. Det finns särskilda apparater för att läsa e-böcker. De är vänliga mot ögonen. 

Tänk på skogen, tänk på träden. Tänk på transporterna, tänk på miljön. Läs e-böcker!

Ett – av många – moraliska dilemman

Ska jag låta trycka om en bok som är slut i pappersformat? Den finns som e-bok. Ska jag ge efter för läsare som vill ’kunna hålla en bok i handen”?

Problemet har uppstått förr och jag har stått emot. Nu var det så länge sedan någon frågade efter ”Det sägs att en prinsessa”. En av böckerna i Karsjöhultserien. En lokal läsare skickade ett bud och ville ha hela serien. Jag pratade med henne. ”Kan du inte läsa en e-bok?” undrade jag. Hon svarade: ”Jovisst, men jag vill kunna hålla en bok i handen”.

För mig gäller det skogen. Att se de vackra träden fällda med lappen ”massaved” påklistrade på stammarna gör ont.

För mig är det fråga om miljön. Träden ger oss syre. Utan träd kan vi inte andas. Men – säger någon – det finns så många träd. Och vi planterar nya. Jaha, och under tiden då?

För mig är det en fråga om utbildning. Visst borde läsare kunna utbildas? Läras att förstå att man kan läsa på annat sätt än på papper. En digital bok kan man också ”hålla i handen”.

Hur mycket är det värt att kunna vända sidor med fingrarna? Att kunna bläddra? Är det värt en förlorad skog? En sämre miljö? Vi kan inte få allt.

Östergötlands bokmässa har titeln ”Tellus”. Det är jorden det handlar om, och att berätta. De vill slå ett slag för alternativa sätt att berätta. Mer om den senare.

Jag vill inte trycka upp fler pappersböcker. Det är väl rimligt att ha den första tryckningen på papper. Människor och bibliotek väntar sig papper. Men nästa tryckning? Nej, jag tror att jag står emot. Jag ska göra en deklaration mot ytterligare pappersböcker. För skogens skull. För mina promenaders skull. För miljöns skull. Mot papperstransporter. För alternativa sätt att ta till sig berättelser. Dem kan vi inte vara utan.

My meeting with Sugandha Iyer (now in English)

It was Sugandha Iyer I met on the train between Geneva and Stuttgart. I was sitting, looking out of the window, full of nostalgia. I had lived for some time in Geneva. Many times I had been sitting on the north shore, looking out over Mont Blanc. For the first time in my life I had taken the cable car up at Mont Salève.

This was the mountain that Jean Piaget was thinking of when he asked the children if mountains were alive. No, Mont Saleve was not alive, it always stayed at the same place. But the clouds above were alive. They moved. Sometimes slowly, sometimes impatiently. Jean Piaget was my guru, my Nobel Prize candidate. If there had been a Nobel Prize in psychology.

I was ripped out of my thoughts. In front of me sat a woman, dressed in a sari. She was so beautiful. It shone about her. I had to say something. So I said it. In English. Not that she was beautiful, but that her sari was. I even t think hat I dared to ask why she was here on the train. In Switzerland. What brought a sari clad woman onboard a train in Switzerland?

So our friendship began. It took a long time before I understood how much it would bring to me. I was full of job thoughts, aspirations and disappointments. I was far too limited to understand her importance.

She gave me some hand-painted cards. They were painted on large leaves. Beautiful! I had never seen anything like this before. But did I understand the Indian beauty? I appreciated the work, but my heart was not stirred, neither by the radiance of the faces painted, nor by the elegance of the elephant.

It must have been on the train, when she told me she had been in Basel? She had shown a few paintings at a show there? That it would take nearly thirty years before I understood!

Om mötet med Sugandha Iyer

Det var Sugandha Iyer jag mötte på tåget mellan Geneve och Stuttgart. Jag satt och såg ut genom fönstret, full av nostalgi. I Genève hade jag bott en tid. Många gånger hade jag suttit på norra  stranden och sett ut över Mont Blanc. För första gången i mitt liv hade jag åkt linbana upp mot Mont Saléve.

Det var det berget som Jean Piaget tänkte på när han frågade barn om berg var levande. Nej, Mont Saléve var inte levande, det stod alltid på samma ställe. Men molnen ovanför var levande. De rörde sig. Ibland långsamt, ibland otåligt. Jean Piaget var min guru, min nobelpriskandidat. Om det nu hade funnits något nobelpris i psykologi.

Jag rycktes upp ur mina tankar. Framför mig satt en kvinna klädd i sari. Hon var så vacker. Det strålade om henne. Jag måste säga något. Så det sa jag. På engelska. Inte att hon var vacker, men att hennes sari var vacker. Jag tror till och med att jag vågade fråga varför hon satt här på tåget. I Schweiz. Vad hade en sariklädd kvinna på tåget i Schweiz att göra?

Så började vår vänskap. Det tog lång tid innan jag förstod hur mycket som skulle komma ut av den. Full av jobbtankar, ambitioner och besvikelser var jag. Alldeles för inskränkt för att förstå hennes betydelse.

Hon gav mig några handmålade kort. De var målade på stora löv. Vackra som jag aldrig sett förr. Men förstod jag den indiska skönheten? Jag förstod arbetet, men mitt hjärta rördes inte, vare sig av de målade ansiktenas strålglans eller av elefanternas elegans.

Visst var det då hon berättade att hon varit i Basel? Att hon visat några tavlor på en utställning där?  Att det skulle dröja nästan trettio år innan jag förstod!

Om äldsta slussen i Göta Kanal, Forsvik.

Såg på slussning i Forsvik i går och kom att tänka på vad jag skrivit om invigningen i ”Den ovälkomna gåvan” av Yvonne Wærn. Finns som e-bok.

”Det var stor uppställning borta vid kanalen. En blåsorkester och alla arbetare i dubbla rader längs kanten som en allé av smutsiga och luggslitna buskar. Det var soldater som kommit från olika ställen, mest från Värmland, men också några ryska desertörer och krigsfångar. Ja, några såg extra skäggiga och rufsiga ut. De kunde ju inte vara svenskar. Hon såg med förvåning på  skaran av män. Att det bara fanns så många män i Sverige! Hon fick en känsla av beundran för patron Tham som lyckats åstadkomma denna samling av folk. Bara för att gräva en kanal!

Ja, så bara var det inte. När hon såg diket där det tidigare varit mark och vattnet som rann där, blev hon imponerad.

– Det är fantastiskt! undslapp hon sig.

Patron Tham såg nöjd ut. Det var kanske inte bara hans förtjänst att arbetet blivit färdigt. Mycket var resultat av hans ansträngningar, dock. Hans hustru och döttrar var finklädda dagen till ära.

När den första båten drogs fram mot en stor träport i vattnet av ett spann starka oxar som gick vid sidan av diket, spärrade alla människor upp ögonen. Sedan stängdes porten bakom båten. Vatten började rinna ner från andra sidan. Det var som om man fyllde ett tråg, men det här var ett bra mycket större kar. Ett under var det att se den stora båten stiga upp mot dikets kanter, högre och högre, tills den slutligen var i höjd med de människor som stod högt ovanför. Ut genom nästa port gled den och in i vattnet där högt uppe. Människorna trodde inte sina ögon. Att lyfta en så stor båt så högt! Ropen av förvåning och av glädje från folket runt omkring kunde inte ta slut.

Äntligen fri!

I veckor sökte jag information. På facebook berättade Tina och Torsten och Kristina och många andra egenutgivare om hur bra det var att få kontroll över ”processen”. Min process blev alltmer desperat. Teckenstil och fontstorlek blandades med kostnadskalkyler. Format och färg dansade runt med radavstånd och marginaler. Jag förstod att jag inte skulle klara det när någon påpekade att man måste göra layouten i Indesign. Att det skulle ta så lång tid att inse att jag helt enkelt slösade bort underbar skrivtid på sådant som jag var inkompetent för. Nu har jag bestämt mig: jag skickade in manuset till de fyra största förlagen. Nu kan jag få vänta mellan tre och sex månader på besked.

Underbara månader för skrivande. Inga marginalbekymmer,  bara omsorg om karaktärer och miljöer. Jag ska få frossa i att skapa problem och lösa dem. Gotta mig i metaforer och homonymer, i ellipser och tautologier. Hej sommar!

På förekommen anledning

Det är något underligt med de här sociala medierna. Antingen slår vissa personer över åt ’hjärta’ hållet och förnekar allt som kan vara avigt i livet. Eller också faller andra människor  i ’hat’ fällan. Det verkar som om hatet skulle frodas mer än hjärtat på nätet. Jag blir rädd när jag ser hur litet som behövs för att en mask ska ramla av eller ännu värre för att könssvärdet ska tas upp.

Kan vi göra något åt det? Jag tycker inte det räcker med att bara skriva hjärtan på FB sidor. Men nyanserad kritik likaväl som välgrundat beröm kräver eftertanke och tid. Vem har tid med sådant? När det finns så många att hata eller älska?

Det räcker inte med nyanser i skrivandet heller. Också läsaren måste ha annat än svarta glasögon på sig. Det där med ’som djävulen läser bibeln’ är inte så dumt att tänka på. Vem vill vara sådan?

Ta inte illa upp av enkla kommentarer. Besvara inga inlägg i upprördhetens stund.

Ack så enkelt och så svårt!

Underlåtenhetssynder

Jag fattig, syndig människa … Det är nog många som inte vill kännas vid den syndabekännelsen längre. Biskop Bengt Wadensjö skrev en gång att de synder som vi kan bekänna oss till numera snarare är: ”skuld för bristande tid för barn, barnbarn och vänner.” Syndabekännelsen kunde i stället inledas med orden: ”Jag stressad, splittrad människa”.

Detta skrev han redan 2007. De orden hade jag behövt som yrkesarbetande mamma och mormor.  I stället hade jag mardrömmar. Alltid hade jag bråttom i mardrömmarna, aldrig hann jag fram.

De mardrömmarna är borta nu när jag är pensionär. I stället kommer den gamla känslan av otillräcklighet tillbaka.Till och med när jag inte arbetar mer har jag fullt upp att göra. Även om jag har tid, orkar jag inte.

Det är ork jag behöver, inte tid. Dags för en ny syndabekännelse:

Jag orkeslösa människa som inte klarar av viktiga uppgifter. Jag som sitter vid datorn och skriver i stället för att ägna mig åt min make, mina barn, barnbarn. och vänner.

Jag kan inte gå tillbaka och göra mina underlåtenheter ogjorda. Jag kan inte börja reparera de skulderna nu. Det är för sent. Litet mer för mina närmaste kunde jag väl göra? Jag har börjat skriva barnböcker. Räcker det?

Akademiker och succéförfattare?

Med anledning av Umberto Ecos död började jag fundera över hur mycket det akademiska livet präglat kända författares verk.

Umberto Eco var professor i semiotik i mer än trettio år. Mitt i hans akademiska gärning kom den kända boken ’Rosens namn’. Vad kan man se för inflytande av semiotik i den?
J R R Tolkien var professor i språkvetenskap och det har jag sett i de språk han hittat på i Sagan om Ringen.
Alla känner vi väl till att Lewis Carroll (f-ö- en pseudonym) var professor i matematik. Det matematiska inflytandet kan vi se i Alice i Underlandet.
C S Lewis har arbetat på universiteten både i Oxford och Cambridge och var god vän med Tolkien.
JK Rowling har arbetat som ’forskare? står det på Wikipedia, men det var för Amnesty, så någon stark akademisk anknytning har hon knappast.
Dan Browns pappa var matematiklärare och Ursula LeGuins pappa var antropolog. Pappornas betydelse?
Nalle Puhs fader var dock ’bara’ författare innan hans barnbok överskuggade allt han tidigare skrivit.
Så har vi förstås Tony Morrison, nobelpristagare i litteratur och samtidigt professor i litteratur (Princeton). Litet för nära kanske för att vara intressant.

Någon som har fler exempel?

Fastlag

Fastlagssöndag, sol och plusgrader. Kan det vara mer våriinspirerande än så här?

För mig är fastlagen björkris som så småningom slår ut. Små gröna musöron på alldeles fel tid. Fastlagen är ljuset som kommer tillbaka.

I kyrkan lär jag mig att fastlagen bara är tre dagar innan fastan börjar. Den avslutas med fettisdagen. Den enda rätta semmeldagen är alltså i år tisdagen den 9 februari.

Det är också den tiden som karnevalen bör firas (farväl till köttet, alltså). Men jag har sett karnevaler på många skilda tider och ställen.

Vi kan också vara allvarliga och tänka på det som kommer på onsdag och nästan sex veckor framåt: Fastan.

Under fastan öppnar vi våra medvetanden för andra människors lidande.

Ack om så väl vore!

Dyrbar hobby eller lönsam sysselsättning?

Efter några år av författande har jag samlat en hel del erfarenheter. Jag vill gärna dela med mig av dem.

Här kommer en liten lista på vad en författare behöver göra.
Dels sånt som är gratis för författaren dels sånt författaren måste betala för.
Om det är någon som fortfarande tror att det är lönsamt, hör gärna av er!

Gratis:

1) Skriva en bok

2) Låta vänner läsa

3) Låta andra läsa

4) Redigera

Betalas:

5) Låta en lektör läsa

Gratis:

6) Redigera

Upprepa 5-6 tills författaren själv eller någon annan blir nöjd

Betalas:

7) Låta en lektör läsa

8) Låta en redaktör gå genom

Gratis

9) Redigera

Betalas:

10) Korrekturläsning

11) Gör inlaga (duktiga författare kan göra sådant själva)

12) Göra omslag (d:o)

13) Skriva baksidestext (d:o)

14) skriva författarpresentation (d:o)

15) trycka bok

16) distribuera bok (duktiga författare etc, men frakten kostar)

17) Anmäla till KB, bokinfo etc. (duktiga författare kan göra sådant själva

18) Releaseparty (kostar en massa!)

Lägg gärna till eget i kommentarer!

Att tänka sig för

Tänk om …

På förekommen anledning börjar jag undra. Om vi skulle skriva i sociala medier så som vi skriver våra böcker. Först skriva, så redigera. Så lämna ut till testläsare. Redigera. Lämna till lektör. Redigera. Till lektör. Redigera. etc.

Skulle det bli något på Facebook då? Något twitterflödet? Någon blogg?

Kanske värt att läsa genom sina egna inlägg innan man trycker på knappen åtminstone?

Detta med anledning av  arga inlägg på Facebook och deras följder.

Kulturkvinna?

Kulturkvinna?

Kulturdebatten är svår att förstå. Full av associationer till texter jag läst på annat sätt. Vad sägs om detta till exempel:

”texter som belyser den briljanta och dråpliga envig som pågått för öppen ridå sedan Kassandra genomskådade den mångförslagne Odysseus.”
Detta är ett citat ur baksidestexten till Ebba Witt Brattströms nya essäsamling: Kulturmannen.
Jaha, var det det handlade om i Odyssén?

Jag är nog ingen kulturkvinna. Jag skriver bara böcker. Ett roligt och förfärligt tidsödande jobb.

Nytt för 2016

Ett år har rullat undan. Jag ställer bort det som en gammal matta. Framför ligger ett nytt. Som ett oskrivet blad.

Vad gör jag av detta år? Allt har jag inte kontroll över.

Skrivandet kommer när det vill. Hälsan tiger still.

Till mina läsare vill jag önska

Att ni själva får bestämma över 2016.

 

Framtiden

Om framtiden siar vi alla fel. Vi tar några korn ur samtiden och låter dem gro i minnenas mylla.

Jag siar inte. Människor kommer att vara sig lika, cyborger eller ej. Älska och tänka, i den ordningen. Rädda sitt eget skinn vill alla.

Lavalager

Vatten

Tyst ligger lilla Karsjön. I somras bodde svanar och gäss i vasskanten. Sutarna gjorde bubblor i vattenytan.

För några hundra år sedan rodde Charlotta på det stilla vattnet. Det var i ‘Änkenådens hemlighet’.

Långt senare dränkte sig Carl där. I ‘Den ovälkomna gåvan’ avslöjar jag honom.

I en annan sjö dog Charlottas far. De som var omkring honom hörde hans nödrop. Ingen kom till hans hjälp. Det var i ‘Det sägs att en prinsessa’.

Tårar liksom moln är vatten. Den sorgligaste boken är ‘Moln över morgonrodnad’.