Kan intelligenta robotar klara detta problem?

I boken ”När havet steg” tävlar människor mot intelligenta robotar. Båda får nedanstående problem. Kommer robotarna att klara det? Nej, menas det i boken, människorna klarar det i vilket fall fortare.

”Vi har en gård här utanför oss, det vet ni alla om. Men vet ni hur stor den är? Det är sidornas längd vi ska låta våra tävlande räkna ut. Gården är rektangulär och den ena sidan är två meter längre än den andra. Nu tänker vi oss att vi lägger upp en grusgång längs med den ena utsidan, en gång som är exakt en meter bred. När vi kommit runt, fortsätter vi på insidan av den gång som vi gjort. Så där fortsätter vi som en spiral inåt mitten, fast med hörn, inte en rund spiral. När vi gjort en gång så att det inte finns någon mark kvar längre, är vi klara. Sedan går vi längs med grusgången, runt och runt, precis i mitten av gången. Vi har en stegmätare som talar om hur långt vi har gått. Det är 143 meter. Frågan är nu: Hur långa är gårdens sidor?”

Reflektioner om AI, del 3: GOFAI

3. GOFAI

Good old fashioned artificial intelligence, GOFAI, det var så AI startade. Den grundades på ett antal antaganden, som så småningom förstås blev alltmer ifrågasatta.

Det första antagandet var att informationen lagrades i form av fysiska symboler och att ”operationer” (beräkningar, inte bokstavligen numeriska) utfördes på dem. ”Intelligensen” kunde då liknas vid en informationsbearbetande process, det vill säga i en dator: ett datorprogram. Det här slaget av artificiell intelligens blev därför så småningom kallat för ”symbolisk”.

Om intelligens bestod i att lösa problem, måste problemet vara väldefinierat (för att kunna beskrivas i symbolisk form). Logiska slutledningar är bra exempel, det var sådana som ”The Logic theorist” med stor framgång utförde. Problem som krävde mänsklig intelligens var naturligtvis också schack. Också schackspel är väl avgränsade, det finns bara ett visst antal pjäser och deras roller är klart definierade.

Ett typexempel på ett väldefinierat problem är ”’Hanois torn”. (se kapitel 3 i När havet steg).

Ett väldefinierat problem kan bekrivas i form av en ”problemrymd”. Svårigheten ligger i att hitta vägen från start till mål, vi kan jämföra problemet med att ta sig fram i en labyrint. (kapitel 3).

GOFAI kan alltså ta sig an väldefinierade problem, och det som förefaller ”intelligent” är en systematisk sökning i en oerhört stor problemrymd (labyrint) (som i schack). Emellertid kan en kraftfull dator göra en sådan sökning, och därmed förefaller problemlösningen inte så intelligent längre.

Vad är artificiell intelligens? Definition och litet historia.

En vanlig definition av artificiell intelligens är ett datorprogram som gör något som skulle vara intelligent om människan själv utfört det. Detta ”något” har varit olika saker, och har ändrat sig allteftersom de ”intelligenta” datorprogrammen utvecklats.

Det första intelligenta datorprogrammet sägs vara Herbert Simons och Allan Newells ”The Logic Theorist”, som först demonstrerades på ett arbetsmöte år 1956.

Efter den framgången förutsade Herbert Simon att en schackspelande dator skulle kunna slå en stormästare i schack inom tjugo år. Men några år senare, år 1974, så gick AI-forskningen plötsligt in i en vägg när Pentagon och USA:s Kongress slutade att finansiera AI-forskningen, och AI var inte längre populärt.

Det dröjde ända till 1996 innan ett datorprogram slog regerande världsmästaren i schack, så han hade fel på knappt tjugo år.

Allteftersom datorprogram utvecklats har också definitionen på ”intelligens” förskjutits. Numera menar man inte att det är särskilt intelligent att spela schack, inte ens att spela ”go” (vilket japaner tränats till i decennier). I stället ligger den stora utmaningen i att förstå och producera tal (alltså prat) och att söka i stora databaser (mer om detta senare).

Andra problem som robotar (inte alltid AI) ställts inför är: att gå och att forcera hinder samt att samarbeta i realtid (som i fotbollsspel).

Fråga:

  1.  Vad tycker du är intelligent?
  2.  Vad kan en intelligent dator INTE göra just nu?
  3.  Vad KAN den göra?

 

Ämnen att diskutera inom Artificiell intelligens

De här ämnena tänkte jag ta upp (siffrorna anger kapitel i boken ”När havet steg” där respektive ämne tas upp).
Vill du diskutera något annat?

  1. Vad är artificiell intelligens?
  2. GOFAI – Good old fashioned Artificial Intelligence, vad är det? Kapitel 3.
  3. Artificiella neurala nätverk – Kapitel 4 och 5
  4.  Hur kan man skilja på mänsklig och artificiell intelligens? – Kapitel 30, 36
  5.  Robotar – en bakgrund
  6.  Robotar som verktyg – kapitel  13, kapitel 14
  7. Självständiga robotar – kapitel 37
  8. Fördelad intelligens – kapitel 33 (bara litet), kapitel 37 (något)
  9. Artificiell emotion? – kapitel 22, bl.a.
  10.  Något om Nick Bostroms tankar. Kapitel 23
  11.  AI i praktiken ?
  12.  Sammanfattning, slutsatser

Tankar kring Artificiell intelligens

På förekommen anledning vill jag ge en liten förklaring av mina tankar kring AI, artificiell intelligens.

En gång i veckan tänkte jag skriva någon reflektion, med länk till ett kapitel i boken ”När havet steg”.

Reflektionerna och frågorna kommer att presenteras dels här på Facebook (sidan ”När havet steg” och ”Vänner som gillar fabelfarmor”, dels på min hemsida, dvs just här där du är.  

Är du intresserad? Kommentera gärna, så vi kan diskutera ett ämne i en hel vecka.

 

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Sköna syner, ljuv musik

Efter en oförglömlig kväll på Göta Kanal vaknar jag till en gudomlig skönhet. Det är musik som får min själ att längta till himlen, musik som stött mig i min sorg och lyft mig i min glädje. Musik som omgett mig i kören, musik jag inte kan tala om utan att min röst bryts. Det var ”Förklädd Gud” av Lars-Erik Larsson, bara ett litet avsnitt och jag låg som fastnaglad i sängen och lyssnade för att få höra mer. Och mer. Midsommarens ljus, nordisk klarhet, enkelt och självklart.

Lyssna på det programmet! (P1: Klassiska podden kl. 8.05 den 1 juli 2018)

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 7

På somrarna visste jag ingenting om krig och ransoneringskuponger. Det kan bero på att jag inte kunde gå och handla där på landet. Det var långt till affären, var den fanns och hur mamma fick hem allt vi behövde på cykeln, vet jag faktiskt inte. På somrarna mindes jag inte hur hungrig jag var på vintrarna; när det var sommar åt jag bär från svarta vinbärsbuskarna, och så blodbokens blad, förstås. Ängssyra och harsyra var också gott.

Mamma kunde dryga ut mathållningen med fisk. Från bergshällarna kunde pappa och jag fånga abborrar med metspö. Jag grävde i komposten och fick upp feta daggmaskar som jag utan några som helst betänkligheter trädde upp på en krok. De vred sig utan att jag kände någon som helst empati. De små randiga fiskarna dödade jag helt hjärtlöst genom att slå dem mot berget. Sedan var det mammas problem att åstadkomma något som var ätbart av de beniga kropparna. Fiskaladåb eller fisklåda fick det bli. Då fanns inga dioxinvarningar för östersjöfisk, och vi åt fisk så ofta vi fick tag i någon.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 6

Kriget var långt borta, vi hade kommit bort från det och bomberna var bara ljud och lukter som skrämde mig i mina drömmar. På sommaren fanns det inget krig, det hörde till vintern, till skolan och till gatorna. På vintern kunde någon reta mig med ballonger, jag var vettskrämd för att de skule smälla. De påminde mig om bomberna, men det fick jag inte tala om. Ingen låtsades om att vi sett hus brinna, att vi varit nere i skyddsrum. ”Vi gick ut för att titta på bomberna”, sa mamma glatt, men jag minns hur Geisha, en skotsk terrier och min bästa vän, kröp ihop och gjorde en liten kisspöl på trottoaren, fast hon alldeles nyss kissat på gatan i rännstenen, precis som hon skulle göra.

Jag kommer också ihåg hur vi klättrade upp från ett skyddsrum och hur Geisha inte ville följa med. Lukten där nere, tingade sig in i min näsa och liknar ingenting jag träffat på senare. Väntan på ljjudet var det värsta. Alla människor tryckte sig intill varandra och pratadeinte  alls, kanske det är det minnet som gör att jag avskyr att åka tunnelbana. I vilket fall vet jag att ljudet av fallande bomber liknar ljudet när man släpper luft ur en ballong. Väntan på explosionen är lika hemsk när jag vet att ballongen kan spricka när som helst.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 5.

På landet lärde jag mig att simma. Det var i Skurusundet, och när jag skulle simma för ”simborgarmärket” fick jag simma tvärs över sundet. Vi var flera barn och simlärarna passade på när det inte var någon Waxholmsbåt på gång. Så simmade vi bredvid varandra utan att kunna prata, för vattnet kom uppp mot munnen. Men vi tittade på varandra och jag kände mig som en sjöjungfru när jag flöt fram genom vågorna. Jag var åtta år, det är sjuttiofem år sedan och jag minns lukten av vattnet, svedan när vågorna stänkte in i näsan och den härliga känslan av att ha klarat den långa simturen.

Senare kollade jag när det kom en båt. Jag älskade att låta mig föras upp och ner på vågorna. Det gällde bara att hålla sig från berget. Vågorna slog upp, fräste och skummade, och där ville jag inte slå mig.

Från pappas båt kunde jag också doppa mig. Jag fick ett snöre att hålla mig i, och hängde som en jolle efter motorbåten. Det här var tiden före flytvästarna, tiden före algblomningen och tiden innan det fanns någon annan fara än kriget.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 4.

Jag gick ibland ut i skogen och plockade blåbär. Jag höll noga reda på var jag var, jag måste undvika de elaka pojkarna som bodde i närheten. Dem var jag rädd för; ryktet påminde mig om stan och skolan, där alla och särskilt pojkarna mobbade mig.

Ändå var min ende vän på landet en pojke. Han hette Bo och i hans trädgård växte ett träd med röda blad, som vi brukade klättra i. De röda bladen åt vi, inte för att de var goda, utan för att det helt enkelt var så att man skulle äta dem. Bo sa att trädet hette blodbok, men han trodde inte på mig när jag berättade att jag hade namnsdag samma dag som han, den femte juni. Det hade mamma sett i en fransk almanacka.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 3

Till landet flyttade vi med en lastbil. Jag fick sitta på flaket tillsammans med krukväxterna. Det luktade illa, men jag gillade blåsten omkring mig. Mamma och Rurik satt i förarhytten, pappa kom senare med cykel. Jag minns inte gengasbehållaren efter lastbilen, men det måste ha funnits en, för det här var krigstider och det fanns ingen bensin.

Någon gång cyklade pappa och jag till landet. Längs Tantolunden cyklade vi, ut på Ringvägen och sedan till Skanstullsbron. Det var den gamla bron, den nya byggdes mycket senare. Det var inte mycket trafik på någon av gatorna, men på Skanstullsbron låg det förrädiska spårvagnsspår. ”Se upp!” hade pappa sagt, men jag hade redan hunnit fastna med cykelhjulet i ett spår och låg där på marken med ena benet under cykeln. Skrubbsår på knät, förstås.

”Upp igen!” sa pappa och jag tog upp cykeln. Det var väl ingenting särskilt med att ramla, att det blödde ur såret var bara bra. Inte frågade pappa om det gjorde ont, det var sådant man inte skulle låtsas om.

Mamma sa bara ”voj, voj”, när jag visade knät för henne. Det kunde lika väl betyda ”vilket besvär du ställer till med” som ”det är synd om dig!” Nej, förresten, det var mer besvär för henne än det gjorde ont på mig. Sår var väl ingenting att bry sig om. Nu var det sommar, jodspriten sved, men vad gjorde det?

Det var bara när pappa dök på en sten och hans panna blödde som mamma blev bekymrad. Eller när Rurik åkte för fort nerför backen med sin trehjuling och ramlade. När hon åkte med honom till sjukhuset visade det sig att han fått hjärnskakning. Mamma trodde sedan att det var hjärnskakningen som gjort honom som han blev.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 2.

Landet var mitt liv, min längtan på vintern och min sorg när hösten kom. I min skolbänk sparade jag en grön tallkotte och en barkbit. Ingen fick öppna mitt bänklock och skratta åt mig.

Hela sommaren var jag en del av naturen och skogen en del av mig. Jag klättrade upp i en tall som en ekorre, så högt jag kunde komma. Ingen kunde se mig, men själv såg jag långt över berget, men inte ända ut till vattnet. Jag kunde inte se vårt lilla hus, men jag visste att det fanns där, bakom syrenbuskarna. Jag brukade ta en syrenblomma och suga i tratten längst ner. Det smakade litet sött, och jag var alltid sötsugen.

Utanför huset växte ett träd med hängande grenar, jag tror det var en al. Under grenarna blev som ett rum där jag kunde sitta. Där gömde jag mig för pappa om han kom hem och var arg. Jag kallade krypinet för ”Vårt hem” och gjorde små fat av syrenblad och koppar av ekollonhattar. Jag bjöd Rurik, min lillebror, på mat och då satt han stilla och låtsades äta klöverblad och syrenblommor.

Ur 101 ord till mitt Stockholm

Min text i ”101 ord om mitt Stockholm publicerades år 2016, på sidan 100.

Så här lyder mina etthundraett ord:

Tobaksspinnargatan februari 1945.

Pålsundet strök sina glänsande fjäll mot Långholmen. Gengashalsarna slickade i sig de vita flingorna. Långt borta vaktade Högalids tvillingtorn.

Flickan skulle träffa honom i hörnet av fängelset. Hunden nosade och kissade. Otåligt drog hon i kopplet.

Han var så snäll. Sade att hon var söt. Söndag morgon skulle de få vara i fred. Fångarna satt inlåsta. Det visste han. Egentligen skulle hunden inte vara med. Men hon skulle inte få gå ut annars. ”Akta dig för fula gubbar” sade mamma.

Där var han! Aj! Hans tag gjorde ont. Hon släppte kopplet. Mamma ringde polisen när hunden kom hem. Långholmen. Vid fängelset.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 1.

Det måste vara luften eller solen, nyponrosorna eller syrenerna, myrorna eller daggmaskarna, i vilket fall är det så att till sommaren springer mig alla barndomsminnen till mötes. Jag måste hälsa dem alla och kan inte låta bli att dela med mig av några inför mina kommande memoarer.

  1. När jag var åtta år flyttade vi till Tobaksspinnargatan, då arbetarkvarter på söder i Stockholm. Jag bytte skola, allt var eländigt. Jag hatade stan där luften var tung av gengas och asfalt. Jag kunde inte med att mina ögonen bara mötte kantiga stenar och hårda ovänliga väggar. Mina barnben förde mig till den lilla natur som fanns i närheten: Långholmen bjöd på slipade berghällar med litet gräs i sprickorna. Fängelset var lika frånstötande som det hus jag bodde i. Det var ingenting att titta på, där fanns inga drömmar. Till Långholmens inbjudande natur fick jag inte gå. Där kunde det finnas ”fula gubbar”. Mamma var det som sa så. Det är den varningen jag anammat när jag skrev om barndomen på Tobaksspinnargatan i ”101 ord om mitt Stockholm”.

Inbjudan till boksläpp av När havet steg

BOKSLÄPP DEN 17 MAJ, kl. 17-19.00

På café Galejan, vid ingången till Linköpings bibliotek.

Nu äntligen ska jag släppa min nyaste bok ut i världen – nåja Sverige!

Vill du vara med och plocka åt dig av de första exemplaren till premiärpris? Passa på och skaffa en bok till din sommarlektyr. Eller en examenspresent till en ung student.

Det är ”När havet steg” som ska få se dagens ljus. Så här står det på baksidan:

”Om all inlandsis smälter, stiger havsytan minst 50 meter. I den här framtidsdystopin har vattnet redan vällt fram över landsbygd och städer. Mänskligheten har förstått att den inte kan styra sig själv och har röstat fram ett världsstyre grundat på artificiell intelligens.
Jaget, den världsfrånvända Yasmine, konfronteras med verkligheten utanför sin begränsade nörd-värld. Hennes mormor, Ina, är nämligen på Lanzarote när hon bryter ett lårben. Efter en del underliga händelser får Yasmine hem Ina. Sedan världsstyret erbjudit eutanasi åt alla gamla människor försöker Yasmine och hennes kolleger hindra vidare utveckling av den artificiella intelligensen.
Kampen mellan människor och den artificiella intelligensen sker på två plan – dels mot det anonyma världsstyret, dels mot robotar. Spänning och situationskomik blandas i ett framtidsäventyr där artificiell intelligens och robotar står för både lösning och hot.”
Några läsare har skrivit:
”En intelligent roman som diskuterar aktuella AI-frågor på ett kunnigt sätt”
”En riktig bladvändare”
” ’När havet steg’ är enastående på många sätt.”

VÄLKOMMEN!
YVONNE WÆRN

PS En modell av Hanois torn, med sju ringar, kommer att finnas tillgänglig

Om miljön och miljöpartiet

Har du också gått på den där beskrivningen av MP? Att de inte gör något åt klimatfrågorna? Det är riktigt illa! MP har gjort mycket mer än vad som syns i tidningarna!

Det är inte bara skatten på fossila bränslen som gjort drivmedlen dyrare utan framförallt kronans fall på valutamarknaden.

Det är en lögn att koldioxidutsläppen har gått upp. I själva verket har de gått ner, om än marginellt (och räknar vi med importerade varor och svenskars resande utomlands, så rår inte MP över dem).

MP inför bonus/malus åtgärder för både person- och lastbilar. Ändå trängs jag med Suvar på de underdimensionerade parkeringsplatserna.

MP kämpar för höghastighetståg – ja jag går med på att jag som bor i Linköping skulle tjäna på det, om jag fortfarande åker till Stockholm när jag är hundra år. Motståndare säger att det inte skulle ”löna sig”! Ja, du känner igen de ekonomiska argumenten, de är lätta att ta till, jag tror att det är för att alla vet att många människor känner sig obekväma med matematik.

I andra stora frågor (förbifart Stockholm, Bromma flygplats) blev regeringen (inkl MP) helt enkelt nedröstad av riksdagen.

MP driver långsiktiga frågor, det syns inte i de korta perioderna om fyra år.

C har kommit in som ny spelare i miljöpolitiken, det enda som händer är att de kommer med förslag som innebär en stor omställning (till ex.miljöbränslen i flygplan). Jag är inte negativ till detta, men det kommer att ta tid, tid som vi inte har. Något måste göras nu – på alla fronter!

Klimatet är ett globalt problem, vi skulle behöva en världsomfattande miljöpolitik, och vi hade en gång ett avtal. Som nu skjutits i sank av en av de största ekonomierna i världen. Det är utvecklingsländerna som nu står för utvecklingen inom miljöområdet: Kina, Indien.

Ska vi ge upp? Ska vi bara bekymra oss om migrationen? Det är möjligt att den stora flykten från länder som inte är i krig (framförallt från Afrika) beror på miljön. Det blir för varmt, för torrt, för svårt att klara livet på vissa ställen i världen. Då flyttar människor. Det gjorde vi svenskar också på 1800-talet. 

Varför bekymrar vi oss mer för migrationen än för klimatet?

Borde vi bry oss om artificiell intelligens?

Varför ska man bry sig om artificiell intelligens? Den kan väl aldrig hota människan eller mänskligheten? Max Tegmark och Nick Bostrom är två svenskar, fysiker respektive filosof, som inte bara tror på hotet från en ”superintelligens” utan också allvarligt reflekterar över hur vi skulle kunna möta eller till och med mota utvecklingen av en superintelligens.

Behöver vi ta dem på allvar? Vad spelar det för roll om ”AlfaGo” kan slå den bäste ”Go”-spelaren eller om ”Deep Blue” kan slå schackmästare? Vad gör det om japanerna utvecklar människoliknande robotar? Visst är det bra med Googles sökmotorer och visst vore det skönt att slippa ta körkort i framtiden? Automatisk översättning är väl bekvämt?

Boken ”När havet steg” fantiserar om några möjliga konsekvenser av artificiell intelligens.

Boksläpp den 17 maj.

Citronfjärilens lov

Något fladdrar i ögonvrån, upp mot himlen som i dag öppnar sig blå mot oändligheten. Ögat följer efter, var det inte en – jovisst! Det var en fjäril! Den adertonde april och en fjäril. Den lyckan kan ingen förstå som inte genomlidit en nordisk vinter. Blodet forsar genom hjärtat i glad galopp: det blir äntligen vår.

Var inte fjärilen gul? Jovisst, den lyste mot det blå, som guldstjärnorna jag fick i småskolan. Betyder det något vilken färg den första fjärilen har? Javisst har det en mening. Det finns så mycket folktro omkring naturen, och den här tror jag på: En gul fjäril ger lycka hela året. En mörk fjäril ger olycka.

Det lär vara två fjärilsarter som kommer tidigt på våren: citronfjärilen och nässelfjärilen. Gul och mörk. Femtio procents chans att få se en gul och få lycka. Femtio procents risk att en mörk tränger sig in i ögat först och ger olycka.

Så fort jag ser en gul fjäril på våren blir jag lycklig. Jag blundar för nässelfjärilarna – inte finns det väl några sådana? Inte tidigt på våren i alla fall. Just nu är det gult som gäller. Gula påskliljor och gula fjärilar. Jag blir lycklig, nej, jag är lycklig.

Reflektioner över boken Hammerslag av Tora Greve

En oscariansk alternativhistoria är författarinnans egen undertitel till sin historiska science fiction berättelse.

Det är i början av  1900-talet. Uppe i de norska bergen råkar några medlemmar ur familjen Hammer ut för  underliga händelser, som får dem att undra om det bakom dem möjligen kan ligga  marsianer som vill flytta till jorden. Utomjordingarna kan ha parkerat sig på baksidan av månen, dels för att inte synas från jorden, dels för att ha nära till jorden.

Familjen Hammers medlemmar är oväntat tekniskt avancerade och har dessutom tillgång till så gott som oändliga resurser. De startar ett stort projekt, bekostat av en medlem i familjen. I projektet byggs ett tekniskt underverk, en kanon som utgörs av en massaccelerator,  inne i berget Gaustatoppen. Men faktum är att kanonens mynning pekar österut – mot Stockholm.  Eftersom Norge är i union med Sverige, blir den svenske kungen intresserad och några svenska spioner misslyckas snöpligt med att avslöja projektets hemlighet.

Projektet genomförs med framgång samtidigt som det uppenbaras att  en i familjen har en minst sagt egendomlig bakgrund, där både andra solsystem och planeten Mars nämns. Det ska påpekas att skrämmande fantasier om rymden och rymdvarelser inte var ovanliga vid den tiden. Även om vissa avslöjanden görs slutar boken ändå hoppfullt .

En av  inspirationskällorna till berättelsen  är Jules Verne, en annan är  biografin om Kristian Birkeland, Norrskenet, av Lucy Jago.

Tora Greve har skänkt oss en intressant och mystisk historia, berättad i ett oerhört vackert, skimrande språk. Med glimten i ögat berättar hon om både forskare och teosofer. Därtill presenterar hon tekniska problem och deras lösningar  på ett skickligt sätt. Vid sidan av själva berättelsen gör detaljrika skildringar av miljö, inredningar och arkitektur i Norge boken mycket läsvärd.

Vad är science fiction?

Jag undrar vad ”science fiction” är numera? Är det fäktande med lasersvärd? Är det Askungen? Det är bilder från Scifiworld i Malmö som får mig att fråga. Paraden med utklädda människor gör mig inte bara förundrad, utan också lite förskräckt.

”När havet steg” heter min nya bok, inspirerad av Max Tegmark och Nick Bostrom. Den handlar om vad som kan hända om artificiell intelligens tar över styret av världen. När människan misslyckats och klimatet gått över styr. Boken innehåller inte ett enda lasersvärd, bara några få droppar blod. Där finns inga rymdvarelser, bara robotar och människor.

På baksidan står dett:

Året är 2117. Inlandsisen smälter allt fortare och landmassorna krymper medan luftföroreningarna ökar. Världen styrs av datorer med en egen agenda. När Yasmines mormor råkar ut för en olycka tvingas Yasmine lämna sin trygga tillvaro för att slåss för både sin egen och sin mormors överlevnad. Det blir en kapplöpning mot dels datorutvecklingen, dels naturens krafter.

Spänning och situationskomik blandas i en framtidsvision där artificiell intelligens och robotar står för både lösning och hot.”

Vad ska jag klassificera boken som om inte science fiction? Kommer de ”rätta” läsarna att hitta min bok om den kallas för science fiction? Kommer ”fel” läsare att känna sig lurade?

Allting flyter, så också klassificeringar. Jag har läst mycket science fiction, från Jules Verne via Isaac Asimov till Clark. Men jag har inte sett särskilt mycket på Starwars. Filmerna var roande när jag låg på sjukhus med dropp och väntade på att bli befriad. Men de är ingenting jag skulle välja att se själv.

Att välja läsupplevelse

Det sägs att författare ska läsa mycket. Jag gör det. Men läser jag rätt och vid rätt tidpunkt?

När jag behöver en bakgrund till vad jag skriver, då läser jag det som behövs – tror jag.  Ibland rycks jag med och läser annat. Jag läste till exempel om purpurlaven på Lanzarote. Den som fenicierna hittade och tjänade pengar på. Det var den laven som fick dem att åka till Kanarieöarna för länge sedan – mer än 2000 år sedan. Men medan jag ändå höll på med purpur läste jag också om cochinillen på Lanzarote. Den tjänade spanjorerna pengar på, mycket senare. Ändå kunde jag inte låta bli att fascineras av … nej, det är en annan historia.

Jag har också varit tvungen att läsa en mängd modern science fiction för mina science fiction-idéer. Det var mindre upplyftande, måste jag tyvärr erkänna. Förr läste jag science fiction för att se vad som kunde hända om världen var annorlunda. Typexempel är: Orwell, Huxley, Lem, ja en hel del Asimov, det är klart. Nu är det krig i Star Wars och skräck i andra böcker. Ingenting för mig. Den enda författare som fortfarande berör mig är Ursula Le Guin, nu tyvärr avliden. Och så Douglas Hofstadter, förstås, men han räknas inte riktigt till Science Fiction genren, fast ”The Mind´s Eye” ligger mycket nära.

Men om jag bara läser för att njuta? Vad ska jag då välja? Jag bestämmer mig för att söka efter en bok med vackert språk, något som kan mjuka upp mina stela metaforer och vidga mina horisonter. Jag ska börja på en bok som Johan Fornäs rekommenderat: Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben.

Hur väljer du böcker att läsa?

Ett boksläpp – vad är det?

Boksläpp – vad är det – står en författare och tappar en bok i golvet? Boksläpp – så slappt. Så passivt. En bok släpps inte. Finns det något annat ord?

Engelsktalande säger ”release” – som om boken varit fången och nu befrias. Springer boken ut som ett barn eller går den långsamt och försiktigt som ett vilddjur ur sin bur? Flyger den mot himlen som en fågel eller smiter den ner i första bästa hål som en mus?

Nej, tacka vet jag orden ”premiär” hos teaterfolket eller ”vernissage” hos konstnärerna. De ger mig en föreställning om förväntan och spänning.

Människor som går till en premiär klär sig vackert, de förbereder sig för en upplevelse. Kulturjournalister har talat om premiären i förväg, utan att avslöja alltför mycket. Det surrar i salong före och efter föreställningen, det pratas i vestibulerna under rasten.

På en vernissage blandas konstkännare med konstentusiaster, professionella med amatörer, långsamt och eftertänksamt går besökarna från tavla till tavla. Högtidligt talar de med varandra, nickar, ler eller kanske rynkar pannan. En skål med godis, en flaska med skumpa hör till en vernissage.

En bokpremiär passar bra. Ridån går upp, vi betraktar skådespelet Boken. Den öppnar sig sakta och Texten spelar ut framför våra ögon under flera timmar. Egentligen skulle vi klä oss i våra bästa tankar, förbereda oss med spänning och tala om boken i förväg inför en bokpremiär.

”Offentliggörande” (Veröffentlichen) säger de mer formella tyskarna. Boken har varit privat, nu blir den offentlig. Tidningarna och de sociala medierna har skrivit om den, somliga har kritiserat, andra har prisat. Boken är en staty under ett skynke. Folk samlas. Någon håller ett tal innan skynket dras av.  Åskådarna håller andan – nu! Boken står där naken och kan inte skyla sig mer. Den är offentliggjord.

Eller kanske hellre en bokstart? Texten står på rad, nedböjd, med fötterna i startklossarna. Så skjuter startpistolen och boken öppnar sig. Bokstäverna släpps lösa, äventyret börjar.

En boktekning? En bokserve? En bokutspark?

Ska jag ha ett boksläpp? En premiär eller en vernissage? Offentliggörande? Nej, jag vill ha ett bokfyrverkeri! Berättelsens magi ska släppas loss från boksidorna i färglada svärmar. Texten ska sväva upp från papper eller läsplattor som kinesiska lyktor.

Jag förbereder mig.

AI och fantastik?

Som fantasyförfattare borde jag kunna göra något av mina tidigare bekantskaper med artificiell intelligens, tänkte jag.  Och kunde inte motstå frestelsen att ha med litet beskrivningar om GOFAI (Good old fashioned artificial intelligence) i min nya historia.

Jag tog en fantastisk förebild: Goedel, Escher, Bach – An eternal golden braid av Douglas Hofstadter. Han skrev varannat kapitel fiktion, vartannat fakta. Jag läste den boken under inflytande av en svår influensa och minns särskilt hur myrstacken krälade över mig. (Vilken myrstack? Läs boken, får du se.)

Jaha, och så var det ett kapitel om maskininlärning, då. Det kunde jag ingenting om, men det funkade med hjälp av Pavlov. Sedan borde Skinner och Watson in också, tänkte jag, men sparade det ett tag.

Så kom jag till robotiken. Det var då jag förstod att jag måste ge upp. Robotdammsugare och robotgräsklippare gick väl an, men de där japanska robotarna som liknade människor? Nej, det gick för långt!

Jag blev tvungen att skrota tusentals ord. Få se vad det blir nu.

Mötet mellan svenskt och indiskt. Del 1

I år är det trettio år sedan jag klev in i en kupé på ett tåg mellan Geneve och Stuttgart. Genast såg jag henne. Hon satt vid fönstret, iklädd en sari. Inte visste jag då hur mycket hon skulle komma att betyda.

Jag berömde hennes sari, på engelska. Hon log och vi började prata. Hon sa sitt namn: Sugandha Iyer, och det skulle jag se många gånger igen.

Hon visade mig saker hon gjort – fantastiska kort med olika människoporträtt eller elefanter, målade på stora runda blad (pipal leaf). Jag var redan då stum av beundran.

Vi blev oense om en sak, som vi inte diskuterat särskilt mycket mer: Om föräldrar bör välja partner åt sina barn.

Konsten kom senare att förena oss och än senare annat.

 

 

Sju dagar till

Sju är en siffra som har en särskild betydelse i många kulturer.

Sju är dagarna i en vecka ända sedan babylonisk tidräkning (omkring 4000 år sedan). Det var den tideräkningen som användes i Gamla Testamentet, när Gud vilade på den sjunde dagen (att man sedan inte är överens om vilken dag det var är en helt annan sak).

Talet sju har en magisk symbolik ända sedan den tiden. (I västerländsk tankevärld, kanske tidigare på andra ställen i världen?) Det kan komma från regnbågens sju färger eller från de sju planeterna man kände till. Enligt islam skapade Allah sju himlar ovanpå varandra.

Sju är dödssynderna och världen har (hade) sju underverk. Snövit träffade sju dvärgar och i Harry Potter finns sju horrokruxer.

Vi har sju hudlager och de svåra åren är sju, liksom ärkeänglarna.

I världen finns sju hav och de som är morgontrötta är riktiga sjusovare. Till ett kafferep bjuder man på sju sorters kakor och jag själv har sju som lyckotal, född i juli på en multipel av sju, dessutom i ett årtal vars två sista siffror också är en multipel av sju.

Allt kommer från Saturnus, som vart sjunde år markerar en fas i vårt liv, en ny fas där vi mognar och ser tillbaka.

Men nu kommer det bästa: Det är sju dagar kvar till boksläppet! Fyra fantasirika författare i Östgöta Fantastik visar upp sina böcker i Café Galejan den 23 september, mellan 13.30-15.30

Bidrag till boken ”Grimm”, redigerad av Sofi Poulsen, utgiven av Marchetti förlag

QIghpej – en saga med inspiration från Rumpelstiltkin

Yvonne Wærn

En gång valde man en ny president i ett stort och vackert land. Alla trodde att det var den bäste de valt, men de skulle snart få erfara annat.

I det landet bodde en flicka som var annorlunda. I alla fall tyckte hennes pappa det. Han var börsmäklare och lurade människor så gott som varje dag. Han var oerhört stolt över sin dotter. När hans vänner frågade vad det var som var så fantastiskt med henne, kunde han först inte svara. En natt kom han på det: Hon kunde göra aktier av tidningspapper. Det var märkvärdigt nog, ansåg han, och det tyckte de andra också. Alla i det landet ville ha aktier, för då blev man rik, trodde de.

Det där var så märkvärdigt att det kom i tidningen. Och då måste det vara sant. Även om presidenten inte läste tidningar fick han reda på att det fanns en utomordentlig flicka i hans land. Det fanns ju TV. Och det TV-programmet han såg på hette ”Fox News” – Rävnyheter. Presidenten kände sig slug som en räv när han såg det programmet. Andra tidningar och TV-kanaler sände bara ut lögner om honom. Det skrev han på Twitter, och då måste det ju vara så.

Presidenten hade upptäckt att det inte var så lätt att klara ekonomin i det stora landet. Han ångrade vad han hade lovat: alla skulle få det bra, en billig sjukförsäkring och höga löner för nästan inget arbete alls. Inte skulle de behöva betala så mycket skatt heller, det hade han sagt under valkampanjen. Det fanns människor som hade trott på det. Nu förstod han att han lovat något omöjligt. Men fick han bara tag på den där flickan som kunde göra aktier av tidningspapper, så skulle allt ordna sig. Trodde han. Han var så bra på att luras att han kunde dra sig själv vid näsan och säga att det var den bästa näsan i världen. Ingen hade sett en sådan fin näsa.

Han skickade i väg en man för att hämta flickan. Hon stretade först emot, men så sa hennes far att hon skulle kunna bli landets första dam om hon skötte sig. Då följde hon med, för hon trodde på vad far sa. Vad mor sa förtäljer inte historien.

Flickan, som varit tvungen att byta namn till Aktielina, sedan hennes pappa kommit på vad som var särskilt med henne, fick ett eget rum i ett stort vitt hus. Hon var bara fjorton år gammal och visste inte så mycket om världen annat än att aktier var något väldigt bra, för det hade hennes pappa sagt. Han hade packat ner en massa papper som han kallade för ”aktier” i hennes resväska. Där fanns annars bara några dambindor och en tandborste.

”Kläder får du hos presidenten”, sa hennes pappa, och det trodde hon på.

”När presidenten kommer, ska du visa honom de här aktierna”, sa hennes pappa också. ”Och säg att du gjort dem av tidningspapper.”

Flickan protesterade: ”Men det har jag ju inte!”

”Dumheter, sa hennes pappa, det är klart du har.”

Till slut hade hon trott att hon gjort aktier av tidningspapper på natten när hon sov.

När Aktielina kom till presidenten, gjorde hon precis som pappa sagt. Hon visade presidenten aktierna, och presidenten, som var bra på affärer, blev storförtjust.

”Jag har gjort dem av tidningspapper”, sa flickan.

”Jag ska göra dig till rikets första dam!” ropade presidenten och skilde sig från sin fru.

Nästa dag kom han till Aktielinas stora rum för att få se på nya aktier. Men Aktielina hade inga.

”Jag hade inget tidningspapper”, sa hon förtrytsamt.

Presidenten gick sin väg för att be någon skaffa tidningspapper. Det fanns ingen tidning i hela det vita huset. Presidenten såg bara på TV och de som jobbade där fick inte läsa tidningar. Så presidentens assistent, som skulle skaffa tidningar, var tvungen att gå ut på stan för att köpa tidningar.

Det var litet underligt att Aktielina hade pappersaktier, tyckte assistenten, inte alls modernt. Men å andra sidan var det en konst att göra aktier av tidningspapper. Modern konst. Han gick ut på stan och fick gå länge innan han hittade en affär som sålde papperstidningar. Han stod i ett hörn och bläddrade. Det var förfärligt. Varenda tidning han såg skrev dumma saker om presidenten. De tidningarna kunde han inte ta in i det vita huset. Till slut bestämde han sig för att köpa en serietidning. Kalle Anka kunde väl ändå inte störa presidentens humör. Förresten skulle presidenten inte läsa tidningen. Den var till för att Aktielina skulle göra aktier av den. Kanske den var i minsta laget, men kunde hon trolla fram aktier, spelade storleken väl ingen roll.

Han gick in till Aktielina med serietidningen och hon blev så glad. Äntligen fick hon någonting att göra. Hon hade haft så långtråkigt där i det stora rummet som egentligen bara hade en säng. Hon lade sig på sängen och läste, och där låg hon tills presidenten kom in utan att knacka. Han hade en morgonrock på sig, fast det var kväll.

”Hur går det för min lilla Aktiefina, då?” frågade presidenten med en så len röst att han lät som vargen i Rödluvan och vargen. Han hade till och med glömt vad hon hette.

Aktielina kände genast igen den typen av röst och sa strängt:

”Jag måste koncentrera mig!”

Hon såg inte ens på presidenten, när hon fortsatte: ”Och förresten behöver jag en ny klänning!”

Presidenten såg att hon hade en tidning i handen. Då trodde han att hon höll på att göra aktier. Han gav henne ett litet nyp i kinden och gick sin väg, medan han nog hoppades på både det ena och det andra.

Aktielina blev litet rädd av nypet, hennes mamma hade lärt henne att nyp kunde vara farliga, men kyssar var farligast. Hon visste att hon inte kunde göra något annat med den där tidningen än att läsa den, men för fars skull måste hon försöka. När hon läst genom den blev hon så trött att hon somnade. Mitt i natten kom en annan figur in i rummet. Det var inte presidenten utan en liten men kraftig figur med stora knölar i pannan.

”Vem är du?” frågade Aktielina.

Hon hade blivit förskräckt av att bli väckt, och när hon såg på figuren blev hon ännu mer rädd. Han såg konstig ut och lät underligt också, precis som om han var arg på henne. Dessutom kunde han inte uttala orden ordentligt.

”Jag kan hjälpa dig att göra aktier”, skrek figuren och rynkade pannan än mer ”bara du ger mig ditt halsband.”

Aktielina ryckte först till som om han var på väg att slå henne, men sedan förstod hon vad han sa. Hon blev förstås glad. Tänk om hon kunde få ihop några aktier, bara så mycket att presidenten gifte sig med henne. Hon tog av sig sitt halsband och räckte det åt varelsen som genast ryckte det till sig.

Nästa dag försökte hon göra aktier av serietidningen. Hon delade upp den i små delar och skakade varje del. Ingenting hände. Medan hon höll på, kom presidenten in igen.

”Jag jobbar!” sa Aktielina.

Presidenten nöp henne i kinden och tog om hennes huvud. Aktielina försökte vrida bort det, men presidenten kysste henne på munnen ändå.

”Du ska bli min hustru, bäst vi börjar redan nu att öva oss med varandra”, sa han.

”Jag jobbar!” var det enda Aktielina kunde säga.

Som tur var verkade presidenten nöja sig med det, och gick sin väg.

På natten var Aktielina vaken när figuren med den konstiga pannan kom in igen.

”Jag har inte kunnat göra några aktier!” sa Aktielina förebrående.

”Det var för litet med halsbandet”, sa varelsen med den konstiga pannan. ”Jag måste ha något annat”.

Om han inte hade sett så farlig ut, hade hon mest velat skratta åt hans underliga sätt att prata.

Aktielina hade inte så mycket att ge bort, men en ring hade hon, som hon fått när hon konfirmerades, Den gav hon åt figuren, och när han försvann somnade hon och sov så gott att hon inte märkte att presidenten kommit in igen och lagt sig i hennes säng.

På morgonen märkte hon att presidenten låg där bredvid henne. Nu tog han henne i famn och pressade in något stort och hårt in mellan hennes ben.

”Just nu jobbar du inte!” sa han medan hon bara gnydde för att det gjorde ont.

Den dagen kom inte presidenten mer, och det blev inga aktier gjorda heller. Aktielina ringde till sin pappa och sa att hon inte kunde göra aktier.

”Vad använder du för papper?” undrade hennes far.

”Serietidningen Kalle Anka,” sa hon, för sin pappa kunde hon inte lura.

”Det ska vara ’The Economist’ förstås”, sa hennes pappa.

Flickan blev glad, för hon trodde att hon skulle klara av att göra aktier, bara hon fick rätt papper.

När presidentens assistent sent omsider kom in med ”The Economist” var Aktielina så trött att hon inte orkade sätta i gång att försöka ens en gång. Den natten kom inte den kraftiga figuren och inte heller presidenten. Nästa dag och nästa dag igen jobbade hon på. Hon rev sönder tidningen, i små bitar och skakade på varje bit. Ibland vek hon dem som flygplan och kastade omkring dem. Vad hon än gjorde, så inte blev det aktier av dem. Nu började presidenten komma in till henne då och då och varje morgon lade han sig på henne och tryckte in en hård sak mellan hennes ben. Det gjorde inte så ont längre, men det var inte särskilt skönt, tyckte Aktielina.

”Inga aktier än?” frågade presidenten då och då, och när hon skakade på huvudet, tryckte han in något en gång till, och han lät som om han var både arg och glad på samma gång.

Efter en lång tid började Aktielina må illa på morgnarna. Hon tyckte tidningarna var det äckligaste som fanns. Vad hon än gjorde blev det inga aktier. Men allra äckligast var presidenten med sin hårda sak som han tryckte in mellan hennes ben fast hon inte ville.

”Inga aktier i dag heller?” ropade presidenten och nästan skrattade. ”Då får vi göra något annat!”

Aktielina hade nu fått en tjänarinna som hette Melanie och som hjälpte henne med att riva itu tidningarna. När Aktielina klagade över att hon mådde illa, tittade Melanie på henne och sa:

”Men kära du, du väntar ju barn! Har du inte förstått att det kan bli barn av det där som presidenten gör med dig?”

Jo, det hade hon ju. Han hade kysst henne på munnen flera gånger. Nu skulle han väl gifta sig med henne?

När han kom nästa natt berättade hon för honom hur det var.

”Men du skulle göra aktier åt mig”, sa presidenten,” inte barn! Nu får du inte komma ut härifrån förrän du gjort åtminstone en aktie!”

Han gick sin väg utan att ens kyssa henne.

Den kraftiga figuren med den konstiga pannan kom in till henne den natten.

”Jag kan hjälpa dig att göra aktier”, sa han, ”om jag får något fint av dig.”

Aktielina visste inte vad hon skulle tro. Men hon hade ingenting att ge honom, så hon behövde inte tänka så mycket.

”Du har fått allt jag har”, sa hon.

”Jag vet allt vad du har inne i dig. Det vill jag ha!” sa figuren.

Aktielina förstod att han menade barnet hon hade i magen och blev alldeles förskräckt. Det var en del av henne, och hon ville på vis och villkor inte bli av med det.

Nästa morgon frågade hon Melanie vad hon skulle göra.

”Förhandla med honom”, sa Melanie, ”sådana där figurer brukar man kunna lura på något sätt.” Aktielina var inte van vid att lura folk, men nu förstod hon att det skulle bli nödvändigt.

”Hur då?” frågade hon, för hon kunde inte hitta på något själv.

”Säg att han måste hjälpa dig om du kan gissa hans namn!” föreslog Melanie som hade läst många historier.

Det tyckte Aktielina var en god idé, och så gick hon och lade sig med pappersbitarna av det nya numret av ”’The Economist” omkring sig som en rosenbädd, fast de luktade inte lika gott. Den natten sov hon dupt. Vare sig figuren eller presidenten kom och Melanie låg i rummet bredvid och snarkade, men det hörde Aktielina inte.

Dagen därpå kom presidenten in tidigt på morgonen. Helt påklädd var han och vit i ansiktet.

”Nu måste jag ha mina aktier!” sa han, precis som om det som Aktielina kunde göra var hans egendom.

”Jag har inte börjat jobba ännu”, svarade Aktielina, och som tur var kom Melanie in och sa:

”Herr President kan komma in till mig så länge medan Aktielina stiger upp och klär på sig.”

Det gjorde han och Aktielina hörde ett stort bök och oväsen därinifrån, små skrik och stön och förstod ingenting, men hon klädde i alla fall på sig. När hon var färdig att börja jobba kom presidenten ut från Melanies sovrum.Hans skjorta var oknäppt och håret på ända, slipsen hängde på sned, och byxorna var bara till hälften uppdragna. Han rusade genom Aktielinas rum utan att se på henne, men grinet i hans ansikte förföljde henne hela dagen.

Inga aktier kunde Aktielina göra den dagen heller, och till kvällen kunde hon inte somna av rädsla att bli av med sitt barn.Figuren med den konstiga pannan hade inte kommit, så hon kunde inte förhandla med honom, och nu växte barnet inne i henne, och presidenten ville inte gifta sig med henne, och nu kom han inte ens till henne.

Just som hon somnat mitt i alla problem kom varelsen men knölarna i pannan.

”Jag tar ditt barn!” sa han bryskt och Aktielina rycktes upp ur sin sömn.

”Inte om jag kan gissa ditt namn!” sa Aktielina.

”Tupp, tupp!” sa varelsen och tryckte en brun tumme mot hennes rosa. ”Du får tre försök, och om du misslyckas, tar jag ditt barn! Du får tre dagar på dig.” 

Så försvann han.

Aktielina tänkte att det där skulle hon väl klara. Det fanns inte så många namn att välja på, och förresten kunde säkert Melanie hjälpa henne. Hon frågade Melanie. Först berättade hon förstås hur figuren såg ut och hur den lät.

”Jaha! Det låter som en misslyckad klingonsk krigare, med de där knölarna i pannan. Lätt som en plätt att hitta på namn åt ´en!” Melanie gjorde en paus och tänkte. ”En sån där figur måste heta ’Hov’. Det betyder ’stjärna’ på klingon. Om du säger det åt honom, blir han i vilket fall smickrad.”

Det tyckte Aktielina lät bra. ’Stjärna’, det var väl fint att heta. Och klingon, det var ett utomjordiskt språk, talat av krigarrasen klingonerna.

På dagen fick hon ett nytt nummer av ”The Economist” och eftersom hon inte kunde låta bli att läsa blev hon bekymrad. Aktiekurserna sjönk för att börsen inte trodde på den nye presidenten, och om han inte gjorde något omedelbart skulle hela landet snart gå i konkurs. Förtvivlat rev och slet Aktielina i tidningssidorna, vek dem som hon aldrig gjort förut och gjorde pappersbollar av tussarna som hon blivit över från hörnen, men några aktier blev det inte.

När figuren med den konstiga pannan kom på natten ropade hon glatt:

”Du heter Hov!”

Varelsen hoppade upp och ner, dansade och skrattade:

”Fel! Fel! ”

Aktielina blev först rädd, sedan arg och sa:

”Det tror jag inte på! Visst är du en stjärna!”

Figuren skrattade så att tårarna skvätte, slog sig på låren och sjöng:

”Dumma, Aktielina, du är en riktig pina!”  Så försvann han.

Aktielina kunde inte sova mer den natten och på dagen var hon så trött så Melanie sa:

”Vad hände i natt?”

Då berättade Aktielina vad som hänt, och hon kunde inte komma ifrån att hon skyllde på Melanie.

”Äsch”, sa Melanie, ”det där var ju bara första försöket, och han gav dig ju en ledtråd!”

”Vad då?” sa Aktielina

”Du är en riktig pina!” upprepade Melanie.

”Det gäller bara att komma på vad han menade med det”, sa Melanie. ”Du har två försök till på dig. Den här gången kan du pröva med ’MiStaq’, det var en känd skulptör. Om han inte heter det, kan han i alla fall bli smickrad av att du tror han har samma namn”.

På natten kom figuren igen och sa:

”Nu ska jag snart få ditt barn!”

”Ånej, två gånger till får jag försöka!” sa Aktielina. ”Förresten har du inte lärt mig göra några aktier ännu!”

”Först namn, sedan aktier”, sa figuren.

”Då får du ett namn av mig här”, sa Aktielina, ”MiStaq”.

”Fel, fel!” jublade figuren. ”Nästa gång du misslyckas vet du att jag kommer att ta ditt barn!”

Och så försvann han, men på vägen sjöng han: ”Dumma Aktielina, du är en riktig pina!”

När Melanie kom in på morgonen, låg Aktielina fortfarande på den våta kudden med alldeles tilltrasslat hår.

”Det var inte rätt namn den här gången heller?” undrade Melanie och tittade på Aktielinas mage som vuxit sig väldigt stor.

”Nej!” vrålade Aktielina och kastade sig på andra sidan så att sängen hoppade högt.

”Var rädd om barnet!” sa Melanie bara. ”Nu ska vi tänka ut ett riktigt bra namn! Sa han något mera?”

Aktielina snyftade så att Melanie inte hörde vad hon sa.

Den dagen satt Aktielina bara och tittade rakt fram så att Melanie blev riktigt rädd att hon blivit tokig. Hon tittade inte i den nya tidningen som assistenten hade kommit med, fast den hade stora röda rubriker. Melanie hann se att där stod ”Landskonkurs nära!” innan Aktielina kastade hela tidningen i papperskorgen utan att riva ut en enda sida.

På natten sov inte Aktielina en enda blund. Hon lade armarna om sin stora mage och gungade den som om barnet redan låg i hennes famn.

”Min egen baby”, grät hon, ”ska jag förlora dig i samma ögonblick som du kommer ut?”

Melanie var inte den som gav upp. Hon ville hjälpa Aktielina, som hon börjat tycka mycket om. Dessutom kanske Melanie kunde bli av presidenten, om han tog Aktielina i stället. Presidenten hade kommit till henne varje kväll och Melanie gillade honom inte alls. När presidenten nu gick ut ur hennes rum, smög hon efter honom, men i stället för att följa honom ända  in i hans rum, gick hon till den stora gräsmattan framför det vita huset. Den vägen måste figuren ta för att komma in till huset, det visste hon.

Hon hörde sång och skratt och gömde sig bakom en stor spirea-buske. Genom det tunna lövverket såg hon figuren. Den hoppade och dansade och sjöng:

”Krichpedj madjkra! Krichpedj! madjkra!”

Eftersom Melanie lärt sig litet klingon (hon brukade se på TV när hon var ledig) förstod hon så mycket som att Krichpedj var figurens namn. Hon upprepade det för sig många gånger så att hon skulle kunna lära Aktielina vad varelsen hette. I mitten var ett ch-ljud som lät som när man började spy. Varelsen dansade och sjöng så länge att hon blev trött på honom och blev alldeles torr i halsen av de där ”ch” som hon viskade tyst för sig själv. Inte vågade hon gå ut ur buskaget heller, så hon väntade tills han tröttnat. Hon somnade där innan varelsen slutat dansa. När hon somnat kom en katt och kissade på henne utan att hon märkte det.  På morgonen vaknade hon, kall och våt av dagg och kattkiss. När hon kom in i Aktielinas rum låg Aktielina fortfarande med händerna om magen och grät.

”Krichpedj!” ropade Melanie.

Aktieline såg bara på henne och höll sig för näsan:

”Vad du luktar, och så du ser ut!” ”Krichpedj, Krichpedj” ropade Melanie.

Hon var som en sådan där gammaldags LP-skiva som fått en repa i sig.

”Gå och duscha, vetja”, sa Aktielina, fortfarande med fingrarna om näsan.

”Du luktar vedervärdigt!”

Melanie förstod att Aktielina inte var på humör att lyssna, så hon gick in i duschrummet. När hon bytt kläder och gick in till Aktielina var presidenten där igen, ovanpå Aktielinas stora mage.

”Nu kommer barnet snart!” grät Aktielina, och den där figuren kommer att ta det! ”

”Inte heller”, sa presidenten och drog sin pitt ur Aktielinas fitta. 

”Det är mitt barn. Ingen tar mitt barn.”

Han drog upp sitt blixtlås och ställde sig bredbent och stark bredvid Aktielina. Det var så att Aktielina började tycka om honom. Om han kunde rädda henne, så kanske hon skulle kunna gifta sig med honom.

”Stannar du här tills han kommer?” frågade hon hoppfullt.

”Nej, det har jag inte tid med, men jag kommer i morgon bitti”, sa presidenten och klappade henne på magen.

Under dagen födde Aktielina barnet, som var en stor pojke, presidenten upp i dagen.

”Vi måste gömma honom!” var det första Aktielina sa, sedan hon slutat skrika under förlossningen.

”Nejdå!” försäkrade Melanie. ”Jag vet vad figuren heter.”

Aktielina vågade inte lita på henne utan bar in gossen i det ovala rummet där pappa satt, omgiven av viktiga personer. Hon satte sig i en stol, ammade babyn och lämnade honom i stolen.

”Passa honom så att figuren inte kommer och tar honom”, sa hon till presidenten.

Presidenten bara nickade. Han var mitt uppe i en diskussion om han skule bomba en stad i Syrien eller inte. Precis som om det skulle vara viktigare än hans sons födelse.

Aktielina var så trött efter födelsearbetet att hon somnade och inte vaknade förrän figuren stod och slog på hennes tomma mage.

”Var är babyn!” skrek figuren. ”Min baby!”

Melanie hörde oväsendet och kom in. Hon viskade i Aktielinas högra öra:

”Krichpedj, det är vad han heter!”

Aktielina upprepade det som i sömnen och figuren ryckte till. Han blev alldeles vit över ansiktet, ända ut i örsnibbarna och hans händer såg ut som runda glasspinnar med fingrar på. Han rörde sig inte. Som en snögubbe stod han där och bara gapade.

Där stod han ända tills det blev morgon och presidenten kom in som vanligt. Det var något konstigt med presidenten. Han höll ett föremål som förde förfärligt oväsen i sina armar, och ändå log han så att han såg riktigt fånig ut.

”Min son!” sa han och gick med försiktiga steg mot Aktielinas säng.

Aktielina tog den lille gossen och la honom till bröstet.

Medan hon ammade honom, fick presidenten syn på figuren.

”Vem är det där?” sa han, ”och hur har han kommit förbi säkerhetsvakterna?”

”Det är han som ville ta din son”, sa Melanie, för Aktielina var fullt upptagen med den nyfödde.

”Han skulle bara våga!” sa presidenten och visslade på säkerhetsvakterna.

In kom tre stora uniformerade vakter, lyfte upp figuren och bar honom ut ur rummet. Han var stel som en istapp.

Innan Krichpedj tinade upp igen hade han blivit instängd i en cell under det stora vita huset. Medan han var fången, hade han sönder allt inne i sin cell och var nära att bryta sönder celldörren, innan säkerhetspolisen upptäckte varifrån han kom. Presidenten tog kontakt med de styrande på Klingon för att förvisa Krichpedj dit, men ville de inte alls ta emot honom.

”Vi skickade bort honom för att han var misslyckad”, skrev de, ”vi skickar en medicin som gör honom hanterbar.”

När medicinen kommit gav någon vakt den genast åt Krichpedj. När han fick se förpackningen skrek och bråkade han. Texten, som stod där på klingon, kunde han läsa. Fyra män behövdes för att hålla i honom, öppna hans mun och hälla ner medicinen i hans hals. Han hostade och skrek, men efter ett tag sjönk han ihop som en trasig ballong. Bara skinnet blev kvar.

Melanie som visste litet om landet Klingon berättade att det inte var någon medicin de fått utan ett virus, som tog död på varelser från Klingon. Hon hade kunnat förklara det hela mer, men det skulle bli en ny historia.

Snipp, snapp, snut, nu är sagan slut!

Hallå där! Hur gick det med aktierna då? Det är också en helt annan historia.

Kanarieöarnas tidiga historia. Del 5. Historiska vulkanutbrott

Historiska vulkanutbrott

Också sedan människor kom till öarna har vulkanutbrott förekommit. Sakliga eller uppskrämda berättelser av vulkanutbrott finns från de senaste femhundra åren. Den som besöker öarna kan se rester på följande platser:

Teneriffa

År 1430 inträffade enligt källor från urinvånarna vulkanutbrott på Teneriffa. Sextio år senare, besökte Kristoffer Kolumbus ön och beskrev ett vulkanutbrott på några av Teneriffas bergstoppar. Man har dock inte helt lyckats lokalisera dessa utbrott.

1700-talet var en aktiv vulkanperiod för Teneriffa. Mellan 1704 och 1705 inträffade tre utbrott som bildade en tolv kilometer lång kedja av vulkankoner. Först, på nyårsafton år 1704, bröt vulkanen Siete Fuentes ut. I januari 1705 kom utbrottet från vulkanen Fasnia och i februari kom vulkanen Arafo. År 1706 var det Adeches tur, i den nordvästra delen av Teneriffa. Där fanns redan en vulkan, Arenas Negras eller Trevejo, och ur den kom det ut lava som fortsatte genom en dal och förstörde den gamla byn och hamnen i Garachico.

År 1798 skedde ett nytt utbrott, denna gång i mitten av ön, i nedre delen av Pico Viejo. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Teneriffa skedde år 1909. Det var vulkanen Chinyero, som då hade ett utbrott.

El Hierro

År 1793 inträffade ett mindre utbrott på El Hierro, det var vulkanen Lomo Negro, som ligger i Nordvästra delen av El Golfo. El Hierro står också för den sista noterade vulkaniska händelserna med några mindre utbrott i havet vid La Restinga år 2011 och 2014. Den hade ingen stor aktivitet (3.3 på Richter-skalan), utbrottet skedde ute i havet och gjorde alltså inte invånarna särskilt nervösa.

Lanzarote

Lanzarote har prytt sin norra del med en krona, vulkanen Corona, som för länge sedan (4000 år) gnistrade med ett utbrott där lavan flöt så långsamt att den stelnade på ytan. Resultatet blev ytterligare juveler: Cueva de las Verdes och Jameo del agua.

Men Lanzarote är också hem för de mest omskrivna utbrotten på någon av vulkanöarna. Mellan åren 1730 och 1736 sprack jorden upp och bildade nya berg, lava rann, byar förstördes, och människor flydde. Vulkanområdet Timanfaya är ett minne från den tiden. Magman ligger här alldeles under jordskorpan och fascinerar fortfarande turister som med häpna ögon ser halm tändas och mat grillas på värmen ur jordens inre. Runt om ligger vulkankratrar och låter sig utan motstånd fotograferas.

Att vi vet så mycket om just utbrotten vid Timanfaya beror på att en präst var ögonvittne och skrev ner händelserna, så gott som dag för dag. Så här börjar hans dramatiska berättelse (min översättning):

Jorden slets upp i Timanfaya, en bit från Yaiza.

Ett enormt berg reste sig ur jordens bröst.

Flammor sköt ut från dess topp

En bördig jordbruksbygd blev helt förstörd, men ingen människa kom till skada. En get lär ha dött av gas som bildades vid utbrotten. Under den långa tiden av vulkanisk aktivitet hade människorna svårt för att försörja sig. Dessutom var de med största säkerhet vettskrämda. Många ur befolkningen flydde till andra öar. Efter några år blev de dock förbjudna att fly längre. Ingen ville ta emot dem.

År 1824 bildades tre nya vulkaner mycket nära Timanfaya, nämligen Tao,  Nuevo del Fuego och Tinguatón. Ingen åstadkom någon större skada än som redan de tidigare vulkanerna gjort.

La Palma

Ön La Palma har  haft flest vulkanutbrott under den tid det bott människor på öarna..Den tidigaste beskrivna vulkaniska händelsen skedde mellan år 1470 och 1492. Då var det Montaña Quemada som hade ett utbrott. Sedan kom utbrotten med ojämna intervall: 1586, 1646, 1677, 1712 och senast 1949

Två veckor efter vulkanen San Juan öppnade sig en spricka i marken vid Llano el banco där lava flöt ner till havet på västra sidan. Lavaströmmen delade sig i två vid båda sidorna av San Nicolas´ eremitage. En helig plats – inte undra på att händelsen tolkades som ett under.

Den 13 juli öppnade sig ett hål som fick namnet Hoyo Negro. Det spydde ut svavel och aska över Llanos de Ariadne .

Den näst sista vulkanen som hade utbrott på Kanarieöarna är Teneguía, som ligger på den yttersta sydspetsen av La Palma. Den bröt ut år 1971 ovanpå lavan från vulkanen San Antonio. Mycket av vulkanens innehåll kom ut i havet och bildade därmed ny mark åt ön. Detta var den enda vulkan som gav upphov till en människas död. En enda person kvävdes nämligen av de giftiga gaserna. Annars skedde vulkanutbrotten där inga människor bodde.

Gran Canaria, Gomera, Fuerteventura

Hur var det med de andra öarna då? Det finns inga vittnesmål från öbor där. Den vulkaniska aktiviteten hade avstannat innan människor kom till dem.

Kanarieöarnas tidiga historia del 4: Geologi

Geologi

Vi moderna människor som har fått perspektiv på världen kan läsa oss till att Kanarieöarna är relativt unga i jordens historia. Vulkanutbrott på havets botten har lyft öarna ovanför vågorna. Fuerteventura, Lanzarote, Gran Canaria och Teneriffa kom till för 14-20 miljoner år sedan. La Palma och La Gomera bildades för 2 miljoner år sedan och El Hierro är yngst med 1 miljon år. Som alla nyfödda växte de till och förändrades. Hos några öar fanns barnasinnet kvar och nya vulkaner sprutade upp utan någon som helst hänsyn till vare sig natur eller människor.

Andra platser har bildats av vulkanutbrott, bland annat Island och Hawaii. Jordskorpan ligger som en korsett över jordens heta kärna. Den kallas för ”mantel”. Här och var är det sprickor i manteln. Geologerna talar om ”tektoniska plattor” som kan glida över och under varandra. Ovanför plattorna händer det en hel del när de flyttar sig, berg reser sig, jordbävningar skakar allt som lagts ovanpå plattorna och flodvågor väller över intet ont anande stränder.

Det var inte någon spricka som släppte ut magma ur jordens kärna när Kanarieöarna bildades. Inga plattor försköts, ingen flodvåg rycktes upp ur havets sömn. Kanarieöarna bildades på en ”het punkt”. Också Hawaii har bildats över en ”het punkt”, likaså Azorerna, Madeira och Kap Verde, bland andra. Jordklotet är prickigt av heta punkter och skakigt ritsad av skarvar mellan tektoniska plattor. Island ligger på en skarv, men vulkanutbrotten där är inte annorlunda. När väl magma tränger sig fram, spricker marken och heta gaser och smältande material skapar berg eller förstör det människor byggt upp, beroende på om det finns några mänskliga åskådare och i så fall vilket perspektiv åskådarna har . 

En het punkt – kan magman komma upp var som helst och bilda nya vulkaner? Det har hänt på Kanarieöarna. Går sådant att förutsäga? Geologerna studerar vulkanerna intensivt, men hur är det med marken ovanför en het punkt?

Låt mig börja med vulkanutbrotten, hur de gick till och vad som bildades av dem.

Hur skedde vulkanutbrotten?

När de första öarna bildades fanns det inga människor av vårt släkte, Homo Sapiens, vare sig där eller i någon annan del av världen. Ingenting annat än stenarna kan tala till oss. Låt oss lyssna till dem. Så här gick det till:

Magman från jordens inre trängde sig genom manteln och lade sig som en sockertopp över havets botten. I de första vulkanutbrotten, de som bildade Kanarieöarna, flöt magman lugnt, utan något större motstånd, ut ur havets botten och byggde upp lavaberg, mättade med basalt. Geologerna kallar den typen av vulkanutbrot för basiskt. Om en människa sett hur det rann hade hon inte blivit särskilt rädd. Lavan fortsatte att svalla, långsamt steg bergen upp, långsamt rann lavan över bergsryggarna, mera som sirap än som störtregn. Vi, som kommer långt efter det att lavan stelnat, kan se berg som ser ut som krigarsköldar; de stiger upp brant åt ena hållet och sluttar lugnare ner å det andra. Mycket riktigt kallas sådana vulkaner för sköldvulkaner. Som stelnat blod är den svallande lavan, mörkt, nästan svart.

Vulkanutbrotten tog det inte lika lugnt överallt. På södra delarna av Gran Canaria och Teneriffa sprutade material och stenblock ut tillsammans med giftiga gaser. Som tur var fanns det inga djur som blev förgiftade, inte heller några som fick en sten i huvudet. De explosiva och ilskna vulkanutbrotten kallas för sura av geologerna. Lavan som blir kvar efter utbrottet har en hög kiselhalt och är ljusare än från ett svallande utbrott.

Allra mest skrämmande och spektakulära är de hydromagmatiska vulkanutbrotten. Nu måste vi tänka oss att vulkanen redan finns ovanför vattenytan, men den träffar på vatten på sin väg upp. I det mötet bildas ånga av hettan. Ångan ökar trycket inne i vulkanen, så att allt som är i vägen för magman kastas ut i vilda explosioner. Vi kan se resterna av hydromagmatiska utbrott och vara glada åt att inga människor fanns i närheten när de pågick. De finns här: Montaña Amarilla La Graciosa, vulkanerna Montaña Clara och Alegranza, la Hoya del Verodal el Hierro, la Caldera de Rey Teneriffa, och vulkanen El Golfo Lanzarote.

Vulkanrör

Lanzarote och Teneriffa kan vi gå ner under marken och hitta pärlband av grottor. De kallas för vulkanrör. Hur blev de till?

Den smälta lavan rann så sakta att ytan på strömmen hann stelna medan lavan fortsatte att rinna. Den rinnande lavan fortsatte neråt och om den hann ut innan den stelnade, blev bara skalet kvar. Det är skalet av stelnad lava som kallas för vulkanrör.

Vi kan se vulkanrör i Cueva de las Verdes Lanzarote och i Cueva del VientoTeneriffa (Cueva del Viento). Vulkanrören döljer sig under marken och ingenting syns alltså utanpå. Om ovansidan brister, blir det hål i rören, de kallas för jameos, och vi kan finna dem på Lanzarote i Jameos del agua, och också i Cueva de los Verdes.

Den store konstnären på Lanzarote, César Manrique, har skapat ett magnifikt naturkonstverk i Jameos del agua.  Han har också utformat en av sina bostäder ien serie av vulkanrör och jameos i närheten av Tahiche (Fundación César Manrique).

Kanarieöarnas tidiga historia del 3

Många har fascinerats av berättelsen om Atlantis. Kan det finnas rester kvar någonstans, och i så fall var? Författare och konstnärer, geografer och sjöfarare har fantiserat om Atlantis. Kan det vara Sardinien? Eller någon ö väster om Spanien? Till och med har Grönland nämnts som möjlig plats för Atlantis. Andra tänker sig att Kanarieöarnas bergiga landskap är det som blivit kvar av Atlantis.

Andra skriftställare har mer eller mindre fantasirikt beskrivit öarna. Så här skriver till exempel greken Plutarchos på 40-talet efter Kristus:   

”Öarna njuter av sällsynta och milda regn och de ljuva vindarna, fyllda med dagg, bjuder en jord, lucker och lätt, som inte endast är väl ägnad åt att brukas utan också bjuder frukt, som med sitt överflöd och sin smak kommer vilande människor till del utan att de behöver göra sig alltför mycket besvär … Denna ljuvlighet gör att det är mycket vanligt bland barbarerna på dessa öar att tänka sig att där en gång funnits de elyseiska fälten, de lycksaligas boning, omsjungna av poeten Homeros.”

Jag undrar hur ”barbarerna” kunde tänkas känna till Homeros.

Är det inte det jordiska paradiset vi längtar efter när vi besöker Kanarieöarna? De sällsynta regnen och de ljuva vindarna, de är vår nordiska dröm. De elyseiska fälten, ja visst. Playorna brer ut sig i en sandslätt smekt av havets vågor. Paradisets kullar blånar mörka mot en klarblå himmel.

Låt oss lämna drömmarna ett tag och komma tillbaka till en verklighet för mycket länge sedan. Fenicierna var mycket riktigt ute på haven. I Spanien hade de funnit silver, och det kunde vara nog. Men de hade också hört talas om något man kunde göra rött färgämne av, något att färga de rikas kläder purpurröda. Snäckorna som de använt tidigare var svåra att hitta och att bearbeta, men det hade berättats om en lav, någonstans på en ö långt utanför den kända världen, en lav som kunde bearbetas för att ge den eftertraktade färgen.  Det var laven orchilla som kan ha funnits på några av Kanarieöarna. Så långt gick ryktet att en annan historieskrivare, Plinius den äldre på femtiotalet efter Kristus, kallade öarna för ”Purpuröarna”. Var det Kanarieöarna han menade? Kunde det inte ha varit Madeira? I vilket fall finns det många historiker som menar att laven var en viktig vara i det senare handelsutbytet mellan Kanarieöarna och deras omvärld.

Om det nu var så att det fanns övertygande bevis för att det fanns öar på andra sidan ”Herkules stoder”, det vill säga Gibraltar, varför tog sig inte romarna eller grekerna för att kolonisera öarna?

Kanske de trodde att historieberättarna var väl fantasifulla? Hur kunde man lita på lycksökare? Laven de visade upp kunde komma från något ställe vid Medelhavet. Landremsorna omkring Medelhavet var hela världen för romarna och grekerna. Att våga sig ut genom Gibraltars klippor var bara något för vildhjärnor. Det som sådana sjöfarare berättade kunde lika gärna vara rena fantasier, skryt eller önskedrömmar.

Så kom det en romersk ledare som var nyfiken, och som kunde riskera andras liv. Visst fanns det äventyrare som sökte efter nya platser att upptäcka? Cæsar, han som gav namnet ”kejsare”till härskarna, hade i sin närhet en kung av Mauretanien (nuvarande Marocko och litet mer i Nordafrika). Kung Juba var ung och stark och hade ingenting emot ett äventyr som hade stora chanser att sluta gott. Cæsar betalade för hans resa till Kanarieöarna och kung Juba stannade där ganska länge. Han gjorde sig bekant med människorna som bodde på öarna redan vid den tiden (på hundratalet före Kristus), han startade en fiskeindustri, men viktigast just nu är att han kom tillbaka med berättelser om öarna och människorna där. Den berättelsen tog en senare historieskrivare vara på, nämligen Plinius den äldre.

Hur kunde man nu veta var dessa öar låg? Det finns en uppgift att en egyptisk astronom och geograf, Ptolemaios, kunde fastställa Kanarieöarnas position. Han levde mellan år 90 och 170 efter Kristus. Det är intressant att lägga märke till att Kanarieöarna var så säkert belagda i den vetenskapliga världen att Ptolemaios valde att lägga nollmeridianen där. Den ligger som bekant numera i Greenwich. Kanarieöarna har samma normaltid som Greenwich, så Ptolemaios´ beräkningar visar sig stämma åtminstone på den punkten.

Nytt projekt: Kanarieöarnas tidiga historia.

Tidiga skrifter

Människan har alltid drömt om ett land bortom svält och fattigdom, ett land som frikostigt delade med sig av sina naturliga gåvor och en natur utan faror. I den tidiga västerländska världen kunde detta land ligga bortom horisonten, kanske där solen gick ner eller där den gick upp. Det var invånare omkring Medelhavet som först skrev om ett land bortom detta hav.

Redan tidigt hade sjöfarare berättat om öar som kunde vara paradiset på jorden. Där rann det vatten, där fanns överdådig växtlighet med en rikedom av ätliga frukter och där hotade inga farliga djur. Där låg hesperiderna eller de elyseiska fälten, menade Homeros. Det var ett jordiskt paradis. Hur mycket verklighet som låg bakom Homeros´ fantasiskapelser vet vi inte, men så mycket vet vi att det fanns sjöfarare som seglat ända till Medelhavets slut. Det var fenicierna som med 30 meter långa, så kallade Tarsisskepp, tagit sig till nuvarande Spaniens sydkust och där grundlagt Gadir (nuvarande Cadiz). Detta var på 1000-talet före Kristus.

Kanarieöarnas historia – gamla skrifter

Visste Hesiodos, en grekisk poet, om feniciernas resor? I alla fall berättade han, redan på 700-talet före Kristus, om Macronesien  (Makaron nesoi). På grekiska betyder detta de lyckosamma, lycksaliga öarna. De låg nära Sydeuropa, på andra sidan den kända världen, det vill säga Medelhavet, världens navel. På de lycksaliga öarna kunde hjältar få sin belöning efter att ha kämpat väl.

Fyrahundra år senare skrev Platon ner sin lärares, Sokrates’, dialoger. För min bakgrund är dialogen ”Timaeus och Critias” (delen om Critias) mest intressant. Där berättas att långt borta, på andra sidan Platons kända värld, skulle det en gång ha funnits en kontinent som var större än Asien och Afrika tillsammans. Där fanns allt vad människor behövde i överflöd. Den övärlden kallades för ”Atlantis” efter sin första kung, Atlas. De människor som bodde där kallades för ’atlanter’. De var krigiska och övermodiga, och sägnen berättar att de satte sig upp mot sina gudar. Därför lät gudarna Atlantis sjunka i havet. De öar som nu finns kvar är resterna av Atlantiskontinenten.

När är det Glad Påsk?

”Glad påsk!”. Den ena Facebookvännen efter den andra önskar oss Glad Påsk redan en hel vecka före påsk. Ja, jag förstår att min hinduiska väninna i Indien inte kan hålla reda på vad Palmsöndagen är, men vi kristna?

En gång i tiden var långfredagen helig. Ingen fick arbeta, ingen bio var öppen. Det var sorgens och möjligen vredens dag. Glädjen kom inte förrän på söndagen. Det var då Jesus stod upp från de döda.

Vare sig vi tror på undret eller inte, kan vi väl hålla fast vid vad som är påsk i alla fall? Förbereda påsk med fastlag och fasta. Fira att Jesus kom till Jerusalem med palmblad (eller påskris) på palmsöndagen. Och glädja oss på påskdagen. Då är det GLAD PÅSK!

Jag vägrar att ta emot några påskhälsningar innan – surpuppa här. När jag är glad har jag anledning till det.

Det kan möjligen bero på att jag varit i det katolska landet Spanien omkring påsk i så många år. Alla processioner under heliga veckan har krupit in i mina porer. Vandringen genom den lilla staden tillsammans med alla andra. Påskmässan i kyrkan. Och den underbaraste avslutningen: Kvinnorna som stod utanför kyrkan. De höll sina händer över varandra, det var det enda jag såg. Och så, på en gång lyfte de upp händerna. Upp flög fåglar mot himlen. Det var verkligen ett tecken på uppståndelse! Jag får fortfarande tårar i ögonen och tupp i halsen när jag tänker på det.

Då tycker jag det är synd att vi är så sekulära. Så avkristnade att vi inte vet vad påsk är. Varför önskar vi varandra alls Glad Påsk?

Prisvinnare: Vackraste text!

Synöve Borlaug Dufva hade en tävling i att skriva en romantisk text med högst 2% klyschor. Jag tyckte det var en utmaning och skrev en, och vann ett av tre pris. Här kommer helheten:

Våra händer ska förenas

Din hand har fem fingrar och utgör en fulländad helhet. Det är din hand jag ser som nattljus, din hand jag känner i mörkret. Handryggens fingerben spänner ut din hud som ett parasoll och jag gömmer mig för solen under din handflata, där livslinjen flyter ut i deltat mellan tummen och pekfingret. Fingertopparnas kuddar vill jag känna mot mina, från tummens kraftiga soffdyna till lillfingrets eleganta plymå. Varje finger avslutas med en juvel, ett pärlemorskimrande skal, som välver sig över en ömtålig skatt. Jag vill skriva in mitt namn i deras genomskinliga hemlighet, men bara med ord som du gett mig.

Varje finger är en gåva. Tummen är glatt trotsig och ställer sig gärna på tvären. Det är din tumme som trycker sig mot min handrygg och håller den i ett stadigt grepp. Jag tänker inte smita min väg, jag rullar gärna min tumme mot din. Pekfingret stakar ut vägen för oss : det är så här vi ska ha det, så här vi ska gå. Jag följer det gärna. Långfingret är rakt och stolt, längst av alla och jag böjer mig för dess skönhet. Ringfingret är det skönaste. Slank och elegant står hon där och bara väntar. Jag vet, det är min plikt att pryda dig, men jag väntar tills jag har hittat något som kan stå sig mot din fägring. Bara det bästa passar dig. En dag ska jag kunna komma i närheten av din ljuvlighet, en gång ska jag hölja ditt finger i ett smycke som anstår dess elegans. De fem undren avslutas av lillfingret, en rak och smal gren på ditt hands livsträd. Lillfingret känner jag mot min handkudde, lillfingret tillber jag som en del av din hand.

Den första gången jag mötte din femfingrade hand förlorade mitt sinne sin balans. Min hjärna kunde inte ta in allt mina ögon såg. Den släta ytan av din hud gav mig föraningar om ett himmelrike där våra händer kunde mötas, där våra fingrar flätades in i varandra. Jag skämdes för mitt sjätte finger som blev över när vi satte handflatorna mot varandra. När din mun närmade sig det udda fingret löpte ett glädjeskalv genom hela min kropp. Du accepterade mig, du kunde kyssa min abnormitet.

Låt oss flyga genom tiden i din handflatas gondol. Våra fingrar spänner vi upp till ett segel som håller i bidevind likaväl som i läns. Tankarnas lätthet bär oss genom åren och färden blir lätt, om vi tar varandra i hand.

Kreativt skrivande

Det finns en fantastisk person som heter Petra Ariton. Hon sätter igång skrivlusten hos många. Just nu följer jag hennes bilder i en grupp hon kallar för ”kreativt skrivande”.

Det är något särskilt med bilder – jag ska dela med mig av några av mina texter här. En kommer nedan:

(Bild av elefanter som vandrar mot mig. Ett snötäckt berg bakom)

Jag var på väg mot berget som en gång spytt sin ilska ut över jorden och nu täcktes av en vit mössa som en försoning mot dess ondska. Omkring berget bredde sig det brända landskapet där människor slitit med sina åkrar, fött sina barn och dött i vånda över att livet inte gett dem mer. Berget lockade mig, där ville jag söka jordens ursprung och innersta väsen.

Då hörde jag ett väldigt muller och fram emot mig kom en mängd med elefanter. De vandrade över den torrlagda floden utan att ta någon notis vare sig om mig eller om det som låg bakom mig.  Först blev jag förskräckt och insåg att jag skulle bli krossad under deras väldiga fötter på samma sätt som en myra jag en gång trampat på. Där skulle jag ligga hjälplös på samma sätt som när spårvagnen förde mig framåt när jag hamnat under den. Jag såg upp mot berget och beklagade att jag aldrig skulle få känna dess inre väsen. Det var bara att ge upp och finna mig i mitt öde. Ont skulle det göra och här var det långt från både sjukhus och ambulans. Inte en människa fanns i närheten. Elefanterna bara trampade på, rätt fram. Såg de mig alls? Jag kunde inte tro att de vandrade mot mig i någon ond avsikt, ändå var jag rädd.

Jag uppammade allt mitt mod och såg rätt in i ögonen på den första elefanten. Då tändes som ett ljus i hans ögon och något hände också med de elefanter som följde honom. Ledaren gick förbi mig, fortfarande med mina ögon i fokus, medan jag fortsatte framåt med rädslan i ledband. Varje elefant jag mötte var som en av de svårigheter jag brottats med under min levnads tid. Jag såg var och en i ögonen och varje koloss vek undan samtidigt som jag tog ett steg åt sidan. Inget våld var nödvändigt, vi mötte varandra med ömsesidig respekt.

Så kunde jag gå mot mitt vithövdade berg med större mod och större ängslan än tidigare. Vad gör jag mot ett berg, som inte har några ögon jag kan möta?

Första februari

Den första februari och solen går upp redan vid 8-tiden. Talgoxarna har ätit upp halva förpackningen av jordnötter och domherrarna stter avundsjuka i buskarna ovanför och tittar på. De är för stora för att få plats innanför ståltrådarna som skyddar småfåglarna från ekorrar och andra oönskade påhälsningar.

Februari – årets kallaste månad – har börjat med att talgoxarna pumpar cina cyklar inför våren och att snödropparna tittar upp – utan snö. Nu får jag kanske inte uppleva det vackraste jag vet – dagsmeja. Inte ens rimfrosten är kvar.

Anpassning, jämnmod, snart är det mars, den månad – som alla på Gotland vet är den kallaste månaden :Marsgeisten veinar, slängar u peinar. (Jag hart lärt mig litet av gotlänningarnas tålamod efter mer än trettio år som sommargotlänning.)

Hyllning till min bokhylla

Förundrad jag står vid min bokhyllas kropp
Dessa böcker har kommit under livets lopp
Dessa böcker har överlevt död och flytt
är de då inte värda att läsas på nytt?
Där står Gripenberg svept i något skinn
tänk att den boken nu är min!
I dubbla rader Esaias Tegnér
orden finns kvar, men han inte mer.

En udda bok av Björn Ranelid
hans metaforer har nu haft sin tid.
Men Goethes Faust i praktutgåva
är värd läsas om, det kan jag lova.

Vår första kvinnliga akademiledamot
i vackra band vid bokhyllans fot.
Vill jag ej möta Gösta Berling igen?
eller kejsaren av Portugallien?

På en hylla ligger böcker på tvärs
det är inte böcker som duger till vers.
Det är böcker om kognitiv psykologi
dem hoppar jag över, dem går jag förbi
Tro inte jag skäms att de ligger där
jag själv dem skrivit med stort besvär.
Jag ler åt min långa och lyckliga strid.
Vad tjänade den, vart ledde mitt id?

Här står jag vid bokhyllan, vill läsa om
de böcker som en gång till bokhyllan kom
Men konsten är lång och livet är kort;
vem läser mina böcker när jag gått bort?

Till 101 ord om Stockholm

Omkring nyår har jag skrivit noveller. En gång kom en möjlighet att skriva riktigt kort. 101 ord om Stockholm. Jag kunde inte låta bli. Här kommer min historia (som nästan är sann, dessutom).

Med hunden som vittne

Pålsundet strök sina glänsande fjäll mot Långholmen. Gengashalsarna slickade i sig de vita flingorna. Långt borta vakade Högalids tvillingtorn.

Flickan skulle träffa honom i hörnet av fängelset. Hunden nosade och kissade. Otåligt drog hon i kopplet.

Han var så snäll. Sade att hon var söt. Söndag morgon skulle de få vara i fred. Fångarna satt inlåsta. Det visste han. Egentligen skulle hunden inte vara med. Men hon skulle inte få gå ut annars. ”Akta dig för fula gubbar” hade mamma sagt.

Där var han! Aj! Hans tag gjorde ont. Flickan släppte kopplet. Mamma ringde polisen när hunden kom hem. Långholmen. Vid fängelset.