What is important for a ”good” haiku?

To answer that question, we can see what is published in various haiku magazines. I have found these instructions that come from the British Haiku Society:

A haiku should:

– be short enough to be read aloud in a single breath

– happen right now (avoid references to past or future tense)

– be written in the present tense

– contain two images that are separated by a break (kireji) and lead to an ”aha” experience in the reader 

– appreciate small, everyday things

– be written in everyday words

– use concrete images (avoid abstract words such as ”justice, ”poverty” and ”discrimination ”)

– be written by a neutral observer

– avoid similes and metaphors

– avoid too many adjectives or adverbs

– contain a seasonal reference (kigo) where applicable

– no titles are required

Counting syllables

When I started writing haiku, I thought it was about getting down three lines with first 5, second 7 and third 5 syllables and wrote like this: 

(not any good example!)

frost’s glitter blanket 

is laid over straws and twigs

winter awaits white

There are a lot of ”errors” in that verse, seen with haiku eyes. Right now I want to show what can happen if you stick to the syllable count: I had to add extra words ”straw” and ”twigs”, also one ”and” to get together seven syllables.

How can anybody be so crazy to think that haiku’s ”soul” lies in the syllable count? Well, that’s mainly because haiku was originally written in Japanese. It was when poets began to write in English that the problems arose. Japanese is a language that differs from English in many ways. Their words are divided into different sound units, ”mora”, or ”kana”, which are completely different from English syllables. Vowels can, for example, be of different lengths and a long vowel can be counted as two sound units where we only see one. English gets many more letters in a syllable than Japanese has in a sound unit.

A little history

The name haiku is coined by the Japanese poet Shiki (Masaoka Shiki, 1867–1902).

The designation is based on the words hokku (ku) and hai. Hokku was the introductory verse in a collaborative poem, so-called renga, which some poets devoted themselves to in the late 19th century. Shiki came to call it ”ku”.

”Hai” can stand for a variety of concepts, but in the context of poetry it often stands for ”simple”.

Haiku is thus roughly equal to: simple verse.

ex:

April spring

summer is coming

in the plant pot

but … it cannot be that simple, can it?

Another example of simplicity:

the moon is silent

lights up the night

A haiku aims at conveying an experience to the reader or audience. However, this experience is beyond adjectives and adverbs; it can only be experienced directly. The main thing the poet should offer is an observation, no explanation! (my translation of: ”show, do not tell”).

Of course, this requires a little more of the reader than we are used to. In the haiku above we must ask ourselves: Why does the poet choose to say that the moon is silent? No celestial body has a sound of its own, does it? And what’s so strange about it lighting up the night? And so you are invited to think further.

First example haiku:

Here is one of my latest attempts:

summer evening -
cows and fish
meet by the lake

I can not say if there is a good example of a haiku, but this is how a reader writes:
"We have dairy cows and I'm sure this has happened, but I never really have
thought of it before. Simple, but still, what a picture! 🐄 🐟 👏 ❤ ❤ "

The cow and fish haiku summarizes much of what a haiku can contain:
1) a time description -summer evening -
2) a simple observation that still opens up for something new.

My observation is: I see every summer evening how the cows go in a long line down to the lake to drink. The new thing is: I have not thought about fish living in the lake.

What is haiku?

Haiku is a kind of short poetry, which originated in Japan. It is the shortest description available of nature’s simple wonders. Haiku aims at describing observations in a short format. Through haiku you get to learn the art of limitation. Haiku is the art of knowing when to stop. I do not master it yet, so I continue.

Introduction

I sincerely feel 
that our world would be 
healthier and happier
 if everyone practiced haiku!
Scott Mason
On May 12, 2021, my interest in haiku was born. Since then, nothing has been the same.
I want to celebrate that. This is a happy text about my new discoveries. But also a tribute to new friends I made.

Vad är då viktigt för en ”bra” haiku?

För att svara på den frågan kan vi se vad som publiceras i olika haikutidskrifter. Jag har hittat dessa anvisningar som kommer från det Brittiska Haikusällskapet (British Haiku Society):

En haiku bör:

– vara kort nog för att kunna läsas högt i ett enda andetag

-hända just nu (undvik referenser till förfluten eller kommande tid)

– skrivas i presens

– ska innehålla två ”bilder” som skiljs åt med ett brott (kireji) och leda till en ”aha” upplevelse hos läsaren- uppskatta små, alldagliga saker

– skrivas i vardagliga ord

– använda konkreta bilder (undvik abstrakta ord som ”rättvisa, ”fattigdom” och ”diskriminering”)

– skrivas från en neutral observatör

– undvika liknelser och metaforer

– undvika för många adjektiv eller adverb

– innehålla en årstidsreferens (kigo) när tillämpligt 

– inga titlar är nödvändiga

Låt mig gå genom några av dessa anvisningar och några till, som jag fått lära mig i mitt möte med haiku-kunniga. 

PS haikupoeter kallas på engelska för ”haijin”.

Att räkna stavelser

När jag började skriva haiku trodde jag att det handlade om att få ner tre rader med respektive 5-7-5 stavelse och skrev så här: (kursiverat betyder: ej föredömlig!)

frostens glitterfilt 

läggs över strån och kvistar 

vintern väntar vit

Det finns en hel del ”fel” i den versen, sedd med haiku-ögon. Just nu vill jag visa vad som kan hända om man håller sig till stavelseräkning: ”strån och kvistar” – där har jag har lagt till extra ord, (strån), dessutom ett ” och” för att få ihop till sju stavelser.

Hur kan det bli så tokigt att man tror att haikuns ”själ” ligger i stavelseräkning ? Jo, det beror främst på att haiku ursprungligen skrevs på japanska. Det var när poeter började skriva på engelska som problemen uppstod. Japanska är ett språk som på många sätt skiljer sig från engelska. Deras ord delas upp i olika ljudenheter, ”mora”, eller ”kana”, som är något helt annat än engelska stavelser (eller svenska). Vokaler kan till exempel vara olika långa och en lång vokal kan räknas som två ljudenheter där vi bara ser en. Engelskan får in många fler bokstäver i en stavelse än vad japanskan har i en ljudenhet. Samma är det med svenskan.

I det Svenska Haikusällskapet räknas inte stavelser annat än för att se till att versen är kort nog (under 17 stavelser).

En liten historik

Namnet haiku är skapat av den japanske poeten Shiki (Masaoka Shiki , 1867–1902). 

Beteckningen utgår från orden hokku (ku) och hai. Hokku var den inledande versen i en samarbetsdikt, så kallad renga, som vissa poeter ägnade sig åt i slutet på 1800-talet. Shiki kom att kalla den för ”ku”.

”Hai” kan stå för en mängd olika begrepp, men i poesisammanhang står det ofta för ”lätt”. 

Haiku är alltså ungefär lika med: ledig vers.

ex:

aprilvår 

sommaren kommer

i kruka

men … så enkelt kan det väl inte vara?

Vad är haiku?

Haiku är en sorts kortpoesi, som har sitt ursprung i Japan. Det är den kortaste beskrivning som finns av naturens enkla under. Haiku syftar till att i ett kort format beskriva observationer. Genom haiku får man lära sig begränsningens konst. Haiku är konsten att veta när man ska sluta.Den kan jag inte ännu, så jag fortsätter.

Här är ett av mina senaste försök:

sommarkväll — 

kor och fisk 

möts vid sjön

Om det är något bra exempel på en haiku kan jag inte säga, men så här skriver en läsare:

”vi har mjölkkor och jag är säker på att det här har hänt, men jag har aldrig riktigt

tänkt på det tidigare. Enkelt, men ändå, vilken bild! 🐄 🐟 👏 ❤ ”

Ko-och fisk-haikun sammanfattar mycket av vad en haiku kan innehålla:

1) en tidsbeskrivning -sommarkväll –

2) en enkel observation som ändå öppnar för något nytt.

Min observation är: Jag ser varje sommarkväll hur korna går i en lång rad ner till sjön för att dricka. Det nya är: jag har inte tänkt på att det bor fiskar i sjön.

Ytterligare ett exempel på enkelhet:

månen är tyst 

lyser upp natten

En haiku vill förmedla en upplevelse till läsaren eller åhöraren. Denna upplevelse ligger dock bortom adjektiv och adverb; den kan bara upplevas direkt. Det enda som står poeten till buds är att försöka visa inte förklara! (min översättning av: ”show, don’t tell”).

Det här kräver förstås lite mer av läsaren än vi är vana med. Kanske vi i den där haikun måste fråga oss: Varför väljer poeten att säga att månen är tyst? Ingen himlakropp har väl något ljud för sig? Och vad är det för märkvärdigt med att den lyser upp natten? Och så kan man tänka vidare.

Inledning till ”Upptäcktens andetag”

Reflektioner över haiku

 I sincerely feel 

that our world would be 

healthier and happier

 if everyone practiced haiku!

Scott Mason

Om alla människor skrev haiku, skulle världen bli friskare och lyckligare, säger Scott Mason. Jag håller med.

Den 12 maj 2021 föddes mitt haikuintresse. Sedan dess har ingenting varit sig likt. 

Det vill jag fira. Det här är en glädjeskrift över mina nya upptäckter. Men också en hyllning till nya vänner jag fått.

FÖRLUST

Minnen är spöken som kommer när man är som minst förberedd. Jag trodde att jag hade bearbetat min mormors och min mammas krigsminnen genom att skriva om deras förluster.  Men så invaderas Ukraina … Och redan i går skrev jag:

hon stiger ur graven

ögon grå av gråt

Och som mamma tjatade om sitt sommarhus i Tver! Det som gick förlorat i ryska revolutionen.

Min debutbok

I mardrömmen blev det sommarhuset i Undenäs:

förlorat förgånget …

sommarhuset förstört 

i en mardröm

Stapplande haikusteg

Mitt första halvår som haiku-poet

Yvonne Wærn

Jag är nyfiken på det mesta,  men allt kan jag inte förstå. Jag fick för mig att jag skulle kunna förstå de engelska versionerna av japansk kortpoesi. Det gäller alltså haiku och liknande poetiska uttryck. Här ska jag berätta lite om min haiku-vandring. Med käpp, förstås, bestående av hjälpsamma människor. 

Haiku har definierats på många olika sätt. Det centrala är att en haiku ska beskriva en observation på ett koncentrerat sätt. 

Haiku verkstad

Jag har blivit medlem av Svenska haikusällskapet! Det känn s som en stor ära att få tillhöra denna illustra organisation. Jag upptäckte dem precis i tid att skicka in ett bidrag till deras ”verkstad” i januari. Och fick en mängd fina kommentarer på mitt trevande försök på ordet ”rimfrost”. Jag tycker jag lär mig mycket av kommentarerna! Här kommer det jag skrev:

vitt fyrverkeri

på trädens svarta kvistar

en tyst nyårsnatt

Och här kommer kommentarer (bara med initialer)

KW:

Fin och finurlig med det tysta fyrverkeriet (minus för metafor då kanske)

LÅK:

För mig ger dikten en överraskning i den bild som framträder i den mörka nyårsnatten.

Jag blir glad av igenkännande.

R H:

Utan att nämna tema ordet, att beskriva det som ett  ̈vitt fyrverkeri ̈ och sedan koppla

ihop det med en  ̈tyst nyårsnatt ̈, innehåller för mig många haiku komponenter.

MH:

Den berättar om ett stillsamt men oerhört vackert fyrverkeri. Ett slags alternativt

nyårsfyrverkeri som inte skräpar ner och skrämmer djur, utan mera ett fyrverkeri i tiden.

Det blir till en naturlig del av naturen och får så också en slags meditativ kvalitet.

GB:

Dessa härliga, frysta raketer! Men behövs ”svarta kvistar” – när nu synintrycket väl bara är vitt?

MS:

En vacker haiku om hur den vita rimfrosten på svarta trädkvistar ser ut som ett

fyrverkeri – ett tyst fyrverkeri, så att djur slipper bli skrämda av smällar. Ett sådant här

fyrverkeri kanske är att föredra framför ett ”riktigt” fyrverkeri? Kontrasten mellan vitt

och svart är ju för övrigt klassiskt inom haiku och bidrar till den vintriga stämningen.

EJ:

Fin haiku! Färger som står mot varann, vitt och svart. Därefter något som handlar om

hörseln – tystnaden. Flera sinnen engageras.

Recension av Den sista jätteödlan

av Märten Wedebrand

Ibland hittar nan guldklimpar av ren slump. Så var det med denna bok. Det som lockade mig var att den handlar om Berberna och Kanarieöarnas tidiga historia. Som Spanienälskare har har nyfikenheten på varför öarna är spanska och dess historia varit stor. Och så dök denna bok upp. Den är skönlitterär, men det känns från första sidan att författarinnan har stora kunskaper i ämnet. Bolen handlar om berberflickan Anya som redan i bokens första mening är på vöä att födas. Vi får följa henne från hemskheterna som nyfödd till vuxen ålder och hela resan engagerar. Det är välskrivet och lyckas med konststycket att vara en historisk roman som skapar ett intresse att lära sig mer och en äventyrsroman av mycket hög klass.  Det är ett driv i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa lite till. Är du själv inte intresserad av kanarisk historia så kan den således ge lika mycket njutning när du läser den. Det enda som var lite jobbigt med boken var alla namn på folk och personer som inledningsvis förvirrade lite men man vänjer sig. BETYG 4/5.

about prompts

I have to reflect a little about the current practise of writing to ”prompts”. Since haiku ideally is a reacton to some nature experience, prompts are in a way ”made up” experience. As long as they touch some actual experience I just go there and look, I can also take some experience from my long life and write about that. But if I have to go to Google and see what is meant by the word, it is difficult to write from any kind of experience. Recently I have struggled with words as ”gardenia” (never met such flowers in other places than in flower shops), ”typhon” (lucky enough to see them only on TV) or ”blue moon” (?). I could easily relate to a prompt as ”elephant” from my childhood visits to some Zoo and the frog jumping into the pond I could with some extra thoughts relate to the small frogs I see jumping on my gravel path. So, most prompts require some extra work in order to relate to something I have seen on Television, some memory or something artificial. I wonder what effect this has on haiku writing? 

I put this reflection on the Facebook group: sharing haiku knowledge.

And immediately got an answer from Alan Summers:

Alan Summers

Haiku evolved out of hokku which itself evolved out of linked poetry where each stanza was written by a different poet. This linked poetry form is called renga and is based, crudely speaking, on prompts. A lot of renga verses were fictitious and often fantastical so Basho came along with renku. To see ’modern’ renku check out: https://thehaikufoundation.org/the-renku-sessions-way-of…/

So, thoughts move on … So many thoughts for such a small topic – what do we miss from the great topics?

By the way, the accompanying picture is NOT from a prompt. It is taken from my frantic watercolour painting period. By somebody it was called a haiku, I don’t know why.

En haiku-process

En haiku är tillräckligt kort för att jag ska kunna tänka på varje ord. Ibland händer det att erfarna haijins (engelska för haiku-poeter) reagerar på mina försök. Jag tänkte här visa vad som hände med en haiku som jag publicerade i gruppen ”Haiku Nuggets”.

Det började med att jag reagerade på en ”prompt” som var ”elephant”. Jag tänkte göra något annorlunda, låta elefanten vara fiktiv i en bok och så kliva ut ur ur boken. Så den första versionen blev:

The elephant

in the book took just a step

my favourite doll!

Jag följde mönstret: rad 1 följs av rad 2 och hänger ihop (kallas ibland för fras)

rad 3 är ett fragment som kan höra till antingen rad 1 eller rad 2.

(Det är inte nödvändigt att tänka så i haiku, men det här är ett exempel)

Reaktionen från en läsare var att de två första raderna var bra. Alltså borde jag göra något åt den sista raden. Jag hade tänkt att den kunde vara lite dubbeltydig: 1) elefanten trampade sönder min älsklingsdockas 2) elefanten var min älsklingsdocka.

Ytterligare en läsare (Marilyn Ward) kom med ett annat förslag:

the elephant

took just one step

from the book.

Nja – det var inte det jag hade tänkt, och dessutom blev det bara en idé och jag vill ha två.

Jag föreslog lite olika slut: 1) elefanten fick en banan, 2) en fluga flög sin väg, 3) elefanten försvann. Marilyn tyckte att det vore bra med 3:an: elefanten försvann.

Under tiden kom en annan läsare (Willie Bongcaron) med ett annat förslag:

”fairy tale

the elephant takes

a graceful step”

vilket jag inte alls tyckte var bra:

”No! That tells too much! With the fairy tale! A little mystery is better, as I see it. I chose ”in the book” of some reason!”

så jag föreslog detta:

the elephant

in the book takes just one step –

disappears

Varpå Willie svarar: ”the idea of karumi”

Och jag förstås frågar vad karumi är. Det är ”lätthet”. Jaha…

Sedan protesterara jag mot att ha med ordet ”fairy tale”.

och Willie säger:

”Let the reader for what it is worth, decide on that by allowint him/herself to participate and interpret the poem his/her way”

Och jag säger: ”I want to have some part in the creative process by offering cues”.

Willie påpekar:

”don’t make them vague and hard to understand as to muddle the overall intent of the poem.”

Och så påpekar Willie en sak som jag inte tänkt på:

”the last poem has 2 verbs, kind of ”loaded” and saying too much too.”

och fortsätter:

The only concern now is, does my haiku have an ”aha” moment? Which is supposed to score bigtime in an excellent haiku poem.

Nej, det tyckte jag inte. Jag ville att min haiku skulle vara lite ”mystisk”. och det tyckte Willie var just ”aha”-upplevelsen.

Han förklarar vidare:

”take note of the award winning haiku poems, they have layers of meaning. The reader is drawn to partiipaten in unravelling the moments found in haiku. Different readers may see deeper meanings which may vary one from the other.”

Det håller jag förstås med om och bearbetningen fortsätter när Willie föreslår ytterligare en version:

in the book …

the elephant takes just one step

… for what it is worth

Inte så dumt, men det var inte vad jag tänkt mig.

Så till slut frågade jag Willie vad motsvarigheten till svenskans ”borta” eller ”hokus pokus” kunde vara, och det resulterade i den här versionen, som nu får bli den slutgiltiga:

the elephant

in the book took just one step …

voilà!

Sailing

Sailing boats sweep around me. Fluttering sails or tightly hauled jibs. From our first small dinghy to the last Da Capo catamaran. Sailing in the Stockholm archipelago for thirty years creates so many memories. Always an island in our way or outside of the island some cay. Once a rudder broke and we had to stay three nights in an island harbour to get it fixed. My woollen sweater reminds me of those days. I had nothing else to do than knitting.

Hauling sails

swimming keels

summer satisfaction

From lazy leeward sailing to quick and somewhat frightening tacking (at least when the children were small) 

jibs are hauled up wind

rudders turning quickly

seagulls whoop

We had to bow when the boom turned. It may come very quickly.

beware! 

every turn in tack

puts my life at risk

But once in leeward on an island, we all can rest.

Examples of diffeRENT Expressions

It is obvious that publishers cannot be the only judges of the quality of Haiku. We are all as haiku readers affected by a good haiku as well as puzzled by a “nonsense” haiku or, more seldom, put off by a “bad” haiku.

From idea to poem

How do we write haiku? I myself start with an observation or an idea and play around with words to condense the idea into a “ku”.  Let me take two haiku, generated from the same observation and see how the end result differs.

I choose the idea “morning fog”

One writer presented the following shahai (haiku written to a photo) on that topic:

magicians lake house, 
disappears every morning; 
foggy illusions ~

epc 1956-  Ed Crowley

Photo by dbn dixie 

Another one was made by me, made into a haibun, i.e. a short paragraph followed by a haiku:

It happens that I have to get up early in the morning. In sunrise, at half past 3, I met a sight that covered the whole nature around me. It had disappeared when I finally rose, but it is still in my memory.

morning fog clouds
leave shimmering twigs
lake lies still

Now to my experience of the haiku:

The idea that a house disappears every morning is mind boggling and still quite comprehensible, since it is the magician’s house. I remember that haiku can be playful in many ways.

My own haiku is more ‘awe’ inspired. I chose words to alliterate, not for play but for beauty,

Still I am more attracted by Ed’s haiku. Any thoughts about this?

Essentials of haiku

Since the worldwide phenomenon of haiku is under development, we can ask ourselves if there are any particular characteristics of haiku. I will here report what I have read (and hopefully understood) from a book on haiku: The Penguin Book of Haiku, presented by Adam L. Kern.

To quote from page XXXVII, the essence of haiku is ”its extreme, almost excessive brevity”. 

Many people equalize haiku with a three line poem where there should be 5 – 7 – 5 syllables on the lines following each other. In modern haiku the ”rule” rather goes: short-long-short.

Here is one example of 5-7-5, not one of the best:

the grazing robot

no longer works on my grass –

dandelions’ stop

(YW)

More essential than syllable counting is the requirement that a haiku should contain a season word (Japanese ”kigo”) and a ”cut” (Japanese ”kire”). For modern poetists, the ”cut” is the most important. What is this?

The cut is the pause between two ideas in a haiku. The cut most often appears after the first line or before the last one. The reader is startled and starts trying to get the ideas to fit together. That’s what makes haiku interesting, at least for me

I made one myself like this:

a fallen tree

the smell of broken wood

– into a haiku

(YW)

This one I made in a satiric mood – I thought that every tragedy might be turned into a haiku.

Note that there is no season word in this haiku. A tree can fall whenever. For me, the idea was more important than the observation. 

The relationship between the two parts (sometimes called ”fragment” and ”phrase” respectively) can consist in:

Contrast

Association

Comparison

In my haiku I wanted to contrast the text (haiku) against the natural phenomenon (tree).

There is a lot to be read about this topic, and I want to recommend the following presentation by Alan Summers:

Examples of Good Haiku

Of course, I forgot the most important: Haiku is an art, not a science.You may be able to make it  into a sience by analyzing various haiku. That’s what I tried. That is like taking all the petals from a flower to see where the beauty lies. Also, I forgot that beauty lies in the eye of the beholder. I am the viewer. I am to blame if I don’t see the beauty. 

So, after having read some of the Penguin Book of Haiku, I can say that a good Haiku is up the the reader, although not whatever can be called a Haiku.

Let me only give some good examples of haiku. Good, because they have been published. There is a procedure that guarantees quality in publication.  I have chosen some haiku written by Alan Summers, for several reasons:

– He is well known  in the Haiku society

– He has taught Haiku for a long time

– He is still humble enough to say:” I am learning.”

The examples come here:

why didn’t I

the blue in her eyes

cutting string

Alan Summers. Publication credit:  Sonic Boom, Issue Thirteen 2018

http://docs.wixstatic.com/ugd/61020d_1712d51103d94ed4be98f6b3470e2e9d.pdf 

&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&

smooth coins

how we slip away

into blue velvet

Alan Summers  

The Haiku Foundation HAIKU DIALOGUE – a smooth coin 

ed. Craig Kittner (February 2019)

Butterfly of the meadows – Mother of pearls

I sat still, hardly breathing. She was not the least shy – until I wanted to take a picture of her.

No! She did not want to be caught -not enclosed in an album, not exposed on Facebook! Haven’t butterflies any privacy rights?

Excuse me, princess, but you are so beautiful. And your name -it carries me away: Mother of pearls of the meadows!

So, instead of a picture I made a poem for you – haiku-ish:

a butterfly

my sandal a landing place

mother of pearl

Haiku reflections

After two months in various Haiku communities I have made some observations.

It seems that there are different ”schools” within and between the groups. So, when I saw comments as ”personal”, they rather referred to different approaches to haiku.

I have not experienced more than a couple of differing approaches. At the moment I’ll comment on the idea that haiku should be purely ”observational”. This link is a very nice example of that approach: 

https://www.thehaikufoundation.org/omeka/files/original/0df09bda685fae183d4413808f89a94d.pdf?fbclid=IwAR3Qq2-Dd2qXcx3ELlcAWZH4YC5B4OuvzTTF1dfailrILJ03GnFfuOpsKl4

I’ll take one image as a point of departure

How does the observational requirement affect my writing?

What I saw was a straw of grass that raised itself up from the collection of peonies. The straw was so beautiful and still not easily observable.

My first reaction was the following:

In the peonies
the head of a grass straw 
a flute among drums

And then I reacted:

Not so! This is a simile

I looked in the book and started with the time of my observation:

a day in July
a straw among peonies
that lost their petals

This is only one observation, let me add another to make it into two observations. I looked at the clouds and felt some soft rain.

a day in July
a straw among peonies
Soft rain

Acceptable but not particularly interesting

Then I wanted to add a text to the photo to make it a shahai:

A day in July
Grass grows
Birds are silent

Acceptable but not particularly interesting. Or – I know! Birds usually stop singing when they expect bad weather.Maybe a reader can see this?

A high grass straw  –
A bumble-bee dives down
into a flower

Which one is OK? You can see the grass but not the bumble bee (that I have got in another picture). I don’t know!

Comments welcome!

Senryu

Liknar haiku, men kan vara lite ”med glimten i ögat”

Similar to haiku, but a little more humorstic.

I have a story to tell. From my one-time visit to Singapore

Singapore, I said

to the British ladies 

wants no chewing gums

The ladies refused

the sunscreen I offered

and my advice

their faces got red

as boiled lobsters

still chewing mint

I went away

in a fog of mint

a typical Swede

Haiku – A hint

What is a haiku? A lot, but first this:

”The essence of poetry lies in the diligence of fragrance of flower, simplicity of flow of river, gentleness of the trees and calmness of the shadow. Brevity is the beauty of expression. In this sense, haiku, a minimalistic art ”

(from https://www.underthebasho.com/utb-2018/essays/2451-monoku-an-experiment-with-minimalism-in-haiku-literature.html)

I have got enough of darkness – but still …

Varför Tan Tan?

Det började redan i boken ”När berget röt”. När alla måste fly undan vulkanutbrottet måste de ta sig någonstans. Den närmaste plats som inte var en ö var Nordafrika. Jag hittade Tan Tan på kartan. Ganska rakt österut från Lanzarote ligger staden.. 

Det var namnet som fascinerade mig. Tan Tan. Och så informationen som fanns på Wikipedia:

”Tan Tan är en plats där få stannar. ”

Wikipedia ändrar sig. Nu sägs det hur många invånare det finns där och berättas att man hittat en liten lerstaty, en Venus från Tan Tan. Jag kanske skulle lägga till hur viktig den skulle bli i en bok som utspelar sig i en fjärran framtid?

Jag befolkade den med främmande varelser, svartklädda. Här ett stycke ur boken ”När berget röt”: (sid 235:)

”Ett stillsamt och långtråkigt liv tycktes de svartklädda leva. De visade sig inte glada och inte ledsna. Inte rädda eller modiga, inte lekfulla eller eftertänksamma. Maurice hade inte sett om de skyndade sig någon gång. Var de alls nyfikna eller ivriga? Inte heller kunde han avgöra om de någonsin stannade för att tänka, som människor, eller söka i databaser, som robotar. Han undrade om de hade några emotionella komponenter. Kunde de vara kära som människor? Hade de något kön alls? Maurice såg dem aldrig sitta ensamma stilla och titta ut över havet eller öknen. ”

Och på ett annat ställe  (sid 236):

”Myror samlade barr till stackar, men här fanns inga barrträd. Vad gjorde de svartklädda? Visste de vad de gjorde?

De följde varandra i flock. Var de som får? ”Gud är min herde”, brukade Julia säga. Var hade de svartklädda sin beskyddare och vägledare? Bara mysterier bjöd de.”

I nästa bok fick de större betydelse. Här några stycken ur boken ”När jorden led”: (sid 92-93)

”Pedro stod nedanför bänken med skärmar, bakom ryggen på de svartklädda. Vad skulle han göra? Så kom han på det. Han kunde fotografera skärmarna ljudlöst och analysera bilderna senare. De svartklädda var så koncentrerade att de inte märkte honom. Ibland var det bra att vara liten. Han smög bakom deras ryggar och fotograferade skärm efter skärm med sin ögonkamera. 

En svartklädd gjorde en långsam rörelse med ena handen mot skärmen, en annan gjorde likadant och bilden på skärmen ändrade sig. Pedro såg inte vad som fanns på deras skärmar, men han fotograferade den nya bilden också. 

Några andra svartklädda gjorde också några handrörelser och skärmarna fladdrade till. Pedro var noga med att ta bilder så fort som något ändrade sig. Vad var det fråga om? Varför gjorde de svartklädda så här? 

Pedro ville inte visa sig. Han stannade så länge han vågade. De svartklädda kunde ändra ställning, titta bakåt, upptäcka honom. Han var en spion. Skulle de svartklädda gilla det han gjorde? Vad skulle hända om de upptäckte honom?”

Så kan det bli när jag hittar en intressant ort.

Nyfiken på böckerna? Du hittar dem i nätbokhandeln. Eller direkt hos mig: yvonne.waern@gmail.com

Markörproblem

Jag blir inte ofta arg, men visst blir jag förargad när saker krånglar till sig, när det inte går som jag vill, och så vidare. Nu var det datorn som bråkade, trodde jag. Markören hoppade omkring så fort jag skrev något. Det blev väldigt mycket fel. Ord delade på sig. Ena halvan lade sig där jag ville ha den och andra någon helt annanstans. Det gick inte att hitta den andra ens en gång. Den gömde sig som om vi lekte kurragömma. 

Jag klagade på datorn, förstås, det är ju det första jag tänker på. De stackars dumma maskinerna, de kan inte ens försvara sig. Det måste vara något fel på den där plattan som man styr markören med. Jag lade ett papper över plattan. Då fungerade allt mycket bättre. Men jag behövde använda styrplattan då och då. Bort med pappret, och alla problem återkom.

De hjälpsamma supportrarna på Facebook undrade om batteriet möjligen svällt. Nej, inte vad jag kunde se.

Det skulle gå en natt för att jag skulle komma på det. Min tumme. Vänster tumme. Titta på den. Krokig och dan. Den ramlade ner på styrplattan medan jag skrev. Lösningen var att fästa upp tummen med ett gummiband. Nu har jag inga problem mer. Annat än att det gör ont i tummen. Men det går över. 

Lux hieme (Vinterljus)

Jag satt vid matbordet och hörde braket tydligt. När jag tittade upp såg jag ljuset. En gren hade brutits av tallen i hörnet på huset. Den föll i ett vitt moln av tung snö. Just där grenen skymt solen smög sig några tunna strålar genom fönstret. Ljuset var inte enkelt och rakt som på sommaren. Det krökte sig till orange och rött, det smekte såret efter den brutna grenen. Jag grät över tallen och log över ljuset.

Klockan var två och solen balanserade på trädtopparna, nästan rakt i söder.

”Vintersolståndet!” sa jag. ”Jag måste i väg och fira det!” 

På med täckbyxor och tjocka kängor, täckjacka och rysk pälsmössa. Kameran i handen fick skötas utan vantar. Det var vid Årsta havsbad jag kunde se solnedgången åt sydväst. Jag bodde på östra kusten och såg sällan detta skådespel. Men vid Årsta havsbad fanns en liten bukt där den nedgående solens stålar kunde måla vatten eller is i mina älsklingsfärger.

 Svanarna simmade kring tunna isflak. Utöfärjan var på väg in efter sista turen från julmarknaden. Ingenting intresserade mig än Ljuset. Det glimmade bak Långgarn, det smög ljudlöst längs med Muskös svarta rygg. Hårsfjärden vaggade stilla i rosa och orange. En svan bredde ut sina stora vingar och fångade glittret i fjädrarna. Svanpennorna spred färger över isens filigran. Ljuset vandrade sakta över granarna på ön där långt borta, dansade på de spetsiga topparna. Den osynliga penseln sjönk ner i skogen och målade mellanrummen mellan träden. Det blev allt mörkare på himlen, medan färgerna spred sig längre och längre ner. 

Nu kom människoröster från båten. Bakom min rygg bullrade motorcyklar och bilar, men jag hade fastnat för ljuset. Det hejdade sig ett tag i mellanrummet mellan två öar, glimmade till i vattnet och försvann. Jag vände om. Med sorgset hjärta sa jag adjö till de rosaglänsande stenarna i strandkanten, önskade svanarna en god vinter och åkte hem.

Hemma väntade den skadade tallen, nu i fullständigt mörker. Ett mörker som skulle vara länge ännu. Tack för det sista ljuset i vintersolståndet.