Underlåtenhetssynder

Jag fattig, syndig människa … Det är nog många som inte vill kännas vid den syndabekännelsen längre. Biskop Bengt Wadensjö skrev en gång att de synder som vi kan bekänna oss till numera snarare är: ”skuld för bristande tid för barn, barnbarn och vänner.” Syndabekännelsen kunde i stället inledas med orden: ”Jag stressad, splittrad människa”.

Detta skrev han redan 2007. De orden hade jag behövt som yrkesarbetande mamma och mormor.  I stället hade jag mardrömmar. Alltid hade jag bråttom i mardrömmarna, aldrig hann jag fram.

De mardrömmarna är borta nu när jag är pensionär. I stället kommer den gamla känslan av otillräcklighet tillbaka.Till och med när jag inte arbetar mer har jag fullt upp att göra. Även om jag har tid, orkar jag inte.

Det är ork jag behöver, inte tid. Dags för en ny syndabekännelse:

Jag orkeslösa människa som inte klarar av viktiga uppgifter. Jag som sitter vid datorn och skriver i stället för att ägna mig åt min make, mina barn, barnbarn. och vänner.

Jag kan inte gå tillbaka och göra mina underlåtenheter ogjorda. Jag kan inte börja reparera de skulderna nu. Det är för sent. Litet mer för mina närmaste kunde jag väl göra? Jag har börjat skriva barnböcker. Räcker det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.