Om äldsta slussen i Göta Kanal, Forsvik.

Såg på slussning i Forsvik i går och kom att tänka på vad jag skrivit om invigningen i ”Den ovälkomna gåvan” av Yvonne Wærn. Finns som e-bok.

”Det var stor uppställning borta vid kanalen. En blåsorkester och alla arbetare i dubbla rader längs kanten som en allé av smutsiga och luggslitna buskar. Det var soldater som kommit från olika ställen, mest från Värmland, men också några ryska desertörer och krigsfångar. Ja, några såg extra skäggiga och rufsiga ut. De kunde ju inte vara svenskar. Hon såg med förvåning på  skaran av män. Att det bara fanns så många män i Sverige! Hon fick en känsla av beundran för patron Tham som lyckats åstadkomma denna samling av folk. Bara för att gräva en kanal!

Ja, så bara var det inte. När hon såg diket där det tidigare varit mark och vattnet som rann där, blev hon imponerad.

– Det är fantastiskt! undslapp hon sig.

Patron Tham såg nöjd ut. Det var kanske inte bara hans förtjänst att arbetet blivit färdigt. Mycket var resultat av hans ansträngningar, dock. Hans hustru och döttrar var finklädda dagen till ära.

När den första båten drogs fram mot en stor träport i vattnet av ett spann starka oxar som gick vid sidan av diket, spärrade alla människor upp ögonen. Sedan stängdes porten bakom båten. Vatten började rinna ner från andra sidan. Det var som om man fyllde ett tråg, men det här var ett bra mycket större kar. Ett under var det att se den stora båten stiga upp mot dikets kanter, högre och högre, tills den slutligen var i höjd med de människor som stod högt ovanför. Ut genom nästa port gled den och in i vattnet där högt uppe. Människorna trodde inte sina ögon. Att lyfta en så stor båt så högt! Ropen av förvåning och av glädje från folket runt omkring kunde inte ta slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.