Måntankar i september

En klar natt i september ser jag allt i ett nytt ljus. Timmerhusets skugga är tydlig mot gräsmattan, de vita fönsterfodren lyser. Jag vill veckla ut mina vingar och flyga över taken, men försiktigt så att jag inte väcker talgoxarna och vippstjärtarna.

Varför är de visor jag kan om månen så vemodiga? ”Vad du är lycklig, du måne klara som får så högt över jorden fara, och blott se på.” Så sjunger jag varje gång det lånade ljuset tittar in genom rutan. Med den tyska grammatiken kvar i huvudet kan jag också återge ’bist so ruhig, und ich fühle, daß ich ohne Ruhe bin”.

Vemod, kanske för att det är sista dagen i paradiset. Stjärnorna är mycket ljusare här än i vinteridet. Fullmånevemodet kan aldrig födas i asfaltspegling. Över en grantoppsrand balanserar fullmånen som ett uråldrigt barn. Mot vita fönsterfoder studsar den sitt speglade ljus.

Lönnbladen flyger som såpbubblor mellan träden, bärs av vinden bort och fastnar någon helt annanstans. Deras bladnerver darrar av längtan. En hel sommar har de sett samma utsikt, nu blir det helt plötsligt en helt annan vy. Kort, underbart är kort.

Månen glider sakta över de svarta spetsarna. Träd har numera ett lika kort liv som människan de tillhör. Att en människa kan äga en skog förstår jag inte, men månen kanske gör det.

Ler åt människans fåfänglighet gör månen. Lilla kryp där nere, du förstår inte mycket. Snart är den jord du kallar för din likadan som jag. Jorden speglar solen också här och blir bara en liten prick från Mars. Ta emot en påminnelse om din litenhet medan jag ger skuggor också åt pionerna och de nyplanterade lönnarna. Jag tittar in genom rutan och vandrar min stilla ban.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.