Kreativt skrivande

Det finns en fantastisk person som heter Petra Ariton. Hon sätter igång skrivlusten hos många. Just nu följer jag hennes bilder i en grupp hon kallar för ”kreativt skrivande”.

Det är något särskilt med bilder – jag ska dela med mig av några av mina texter här. En kommer nedan:

(Bild av elefanter som vandrar mot mig. Ett snötäckt berg bakom)

Jag var på väg mot berget som en gång spytt sin ilska ut över jorden och nu täcktes av en vit mössa som en försoning mot dess ondska. Omkring berget bredde sig det brända landskapet där människor slitit med sina åkrar, fött sina barn och dött i vånda över att livet inte gett dem mer. Berget lockade mig, där ville jag söka jordens ursprung och innersta väsen.

Då hörde jag ett väldigt muller och fram emot mig kom en mängd med elefanter. De vandrade över den torrlagda floden utan att ta någon notis vare sig om mig eller om det som låg bakom mig.  Först blev jag förskräckt och insåg att jag skulle bli krossad under deras väldiga fötter på samma sätt som en myra jag en gång trampat på. Där skulle jag ligga hjälplös på samma sätt som när spårvagnen förde mig framåt när jag hamnat under den. Jag såg upp mot berget och beklagade att jag aldrig skulle få känna dess inre väsen. Det var bara att ge upp och finna mig i mitt öde. Ont skulle det göra och här var det långt från både sjukhus och ambulans. Inte en människa fanns i närheten. Elefanterna bara trampade på, rätt fram. Såg de mig alls? Jag kunde inte tro att de vandrade mot mig i någon ond avsikt, ändå var jag rädd.

Jag uppammade allt mitt mod och såg rätt in i ögonen på den första elefanten. Då tändes som ett ljus i hans ögon och något hände också med de elefanter som följde honom. Ledaren gick förbi mig, fortfarande med mina ögon i fokus, medan jag fortsatte framåt med rädslan i ledband. Varje elefant jag mötte var som en av de svårigheter jag brottats med under min levnads tid. Jag såg var och en i ögonen och varje koloss vek undan samtidigt som jag tog ett steg åt sidan. Inget våld var nödvändigt, vi mötte varandra med ömsesidig respekt.

Så kunde jag gå mot mitt vithövdade berg med större mod och större ängslan än tidigare. Vad gör jag mot ett berg, som inte har några ögon jag kan möta?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.