Bidrag till boken ”Grimm”, redigerad av Sofi Poulsen, utgiven av Marchetti förlag

QIghpej – en saga med inspiration från Rumpelstiltkin

Yvonne Wærn

En gång valde man en ny president i ett stort och vackert land. Alla trodde att det var den bäste de valt, men de skulle snart få erfara annat.

I det landet bodde en flicka som var annorlunda. I alla fall tyckte hennes pappa det. Han var börsmäklare och lurade människor så gott som varje dag. Han var oerhört stolt över sin dotter. När hans vänner frågade vad det var som var så fantastiskt med henne, kunde han först inte svara. En natt kom han på det: Hon kunde göra aktier av tidningspapper. Det var märkvärdigt nog, ansåg han, och det tyckte de andra också. Alla i det landet ville ha aktier, för då blev man rik, trodde de.

Det där var så märkvärdigt att det kom i tidningen. Och då måste det vara sant. Även om presidenten inte läste tidningar fick han reda på att det fanns en utomordentlig flicka i hans land. Det fanns ju TV. Och det TV-programmet han såg på hette ”Fox News” – Rävnyheter. Presidenten kände sig slug som en räv när han såg det programmet. Andra tidningar och TV-kanaler sände bara ut lögner om honom. Det skrev han på Twitter, och då måste det ju vara så.

Presidenten hade upptäckt att det inte var så lätt att klara ekonomin i det stora landet. Han ångrade vad han hade lovat: alla skulle få det bra, en billig sjukförsäkring och höga löner för nästan inget arbete alls. Inte skulle de behöva betala så mycket skatt heller, det hade han sagt under valkampanjen. Det fanns människor som hade trott på det. Nu förstod han att han lovat något omöjligt. Men fick han bara tag på den där flickan som kunde göra aktier av tidningspapper, så skulle allt ordna sig. Trodde han. Han var så bra på att luras att han kunde dra sig själv vid näsan och säga att det var den bästa näsan i världen. Ingen hade sett en sådan fin näsa.

Han skickade i väg en man för att hämta flickan. Hon stretade först emot, men så sa hennes far att hon skulle kunna bli landets första dam om hon skötte sig. Då följde hon med, för hon trodde på vad far sa. Vad mor sa förtäljer inte historien.

Flickan, som varit tvungen att byta namn till Aktielina, sedan hennes pappa kommit på vad som var särskilt med henne, fick ett eget rum i ett stort vitt hus. Hon var bara fjorton år gammal och visste inte så mycket om världen annat än att aktier var något väldigt bra, för det hade hennes pappa sagt. Han hade packat ner en massa papper som han kallade för ”aktier” i hennes resväska. Där fanns annars bara några dambindor och en tandborste.

”Kläder får du hos presidenten”, sa hennes pappa, och det trodde hon på.

”När presidenten kommer, ska du visa honom de här aktierna”, sa hennes pappa också. ”Och säg att du gjort dem av tidningspapper.”

Flickan protesterade: ”Men det har jag ju inte!”

”Dumheter, sa hennes pappa, det är klart du har.”

Till slut hade hon trott att hon gjort aktier av tidningspapper på natten när hon sov.

När Aktielina kom till presidenten, gjorde hon precis som pappa sagt. Hon visade presidenten aktierna, och presidenten, som var bra på affärer, blev storförtjust.

”Jag har gjort dem av tidningspapper”, sa flickan.

”Jag ska göra dig till rikets första dam!” ropade presidenten och skilde sig från sin fru.

Nästa dag kom han till Aktielinas stora rum för att få se på nya aktier. Men Aktielina hade inga.

”Jag hade inget tidningspapper”, sa hon förtrytsamt.

Presidenten gick sin väg för att be någon skaffa tidningspapper. Det fanns ingen tidning i hela det vita huset. Presidenten såg bara på TV och de som jobbade där fick inte läsa tidningar. Så presidentens assistent, som skulle skaffa tidningar, var tvungen att gå ut på stan för att köpa tidningar.

Det var litet underligt att Aktielina hade pappersaktier, tyckte assistenten, inte alls modernt. Men å andra sidan var det en konst att göra aktier av tidningspapper. Modern konst. Han gick ut på stan och fick gå länge innan han hittade en affär som sålde papperstidningar. Han stod i ett hörn och bläddrade. Det var förfärligt. Varenda tidning han såg skrev dumma saker om presidenten. De tidningarna kunde han inte ta in i det vita huset. Till slut bestämde han sig för att köpa en serietidning. Kalle Anka kunde väl ändå inte störa presidentens humör. Förresten skulle presidenten inte läsa tidningen. Den var till för att Aktielina skulle göra aktier av den. Kanske den var i minsta laget, men kunde hon trolla fram aktier, spelade storleken väl ingen roll.

Han gick in till Aktielina med serietidningen och hon blev så glad. Äntligen fick hon någonting att göra. Hon hade haft så långtråkigt där i det stora rummet som egentligen bara hade en säng. Hon lade sig på sängen och läste, och där låg hon tills presidenten kom in utan att knacka. Han hade en morgonrock på sig, fast det var kväll.

”Hur går det för min lilla Aktiefina, då?” frågade presidenten med en så len röst att han lät som vargen i Rödluvan och vargen. Han hade till och med glömt vad hon hette.

Aktielina kände genast igen den typen av röst och sa strängt:

”Jag måste koncentrera mig!”

Hon såg inte ens på presidenten, när hon fortsatte: ”Och förresten behöver jag en ny klänning!”

Presidenten såg att hon hade en tidning i handen. Då trodde han att hon höll på att göra aktier. Han gav henne ett litet nyp i kinden och gick sin väg, medan han nog hoppades på både det ena och det andra.

Aktielina blev litet rädd av nypet, hennes mamma hade lärt henne att nyp kunde vara farliga, men kyssar var farligast. Hon visste att hon inte kunde göra något annat med den där tidningen än att läsa den, men för fars skull måste hon försöka. När hon läst genom den blev hon så trött att hon somnade. Mitt i natten kom en annan figur in i rummet. Det var inte presidenten utan en liten men kraftig figur med stora knölar i pannan.

”Vem är du?” frågade Aktielina.

Hon hade blivit förskräckt av att bli väckt, och när hon såg på figuren blev hon ännu mer rädd. Han såg konstig ut och lät underligt också, precis som om han var arg på henne. Dessutom kunde han inte uttala orden ordentligt.

”Jag kan hjälpa dig att göra aktier”, skrek figuren och rynkade pannan än mer ”bara du ger mig ditt halsband.”

Aktielina ryckte först till som om han var på väg att slå henne, men sedan förstod hon vad han sa. Hon blev förstås glad. Tänk om hon kunde få ihop några aktier, bara så mycket att presidenten gifte sig med henne. Hon tog av sig sitt halsband och räckte det åt varelsen som genast ryckte det till sig.

Nästa dag försökte hon göra aktier av serietidningen. Hon delade upp den i små delar och skakade varje del. Ingenting hände. Medan hon höll på, kom presidenten in igen.

”Jag jobbar!” sa Aktielina.

Presidenten nöp henne i kinden och tog om hennes huvud. Aktielina försökte vrida bort det, men presidenten kysste henne på munnen ändå.

”Du ska bli min hustru, bäst vi börjar redan nu att öva oss med varandra”, sa han.

”Jag jobbar!” var det enda Aktielina kunde säga.

Som tur var verkade presidenten nöja sig med det, och gick sin väg.

På natten var Aktielina vaken när figuren med den konstiga pannan kom in igen.

”Jag har inte kunnat göra några aktier!” sa Aktielina förebrående.

”Det var för litet med halsbandet”, sa varelsen med den konstiga pannan. ”Jag måste ha något annat”.

Om han inte hade sett så farlig ut, hade hon mest velat skratta åt hans underliga sätt att prata.

Aktielina hade inte så mycket att ge bort, men en ring hade hon, som hon fått när hon konfirmerades, Den gav hon åt figuren, och när han försvann somnade hon och sov så gott att hon inte märkte att presidenten kommit in igen och lagt sig i hennes säng.

På morgonen märkte hon att presidenten låg där bredvid henne. Nu tog han henne i famn och pressade in något stort och hårt in mellan hennes ben.

”Just nu jobbar du inte!” sa han medan hon bara gnydde för att det gjorde ont.

Den dagen kom inte presidenten mer, och det blev inga aktier gjorda heller. Aktielina ringde till sin pappa och sa att hon inte kunde göra aktier.

”Vad använder du för papper?” undrade hennes far.

”Serietidningen Kalle Anka,” sa hon, för sin pappa kunde hon inte lura.

”Det ska vara ’The Economist’ förstås”, sa hennes pappa.

Flickan blev glad, för hon trodde att hon skulle klara av att göra aktier, bara hon fick rätt papper.

När presidentens assistent sent omsider kom in med ”The Economist” var Aktielina så trött att hon inte orkade sätta i gång att försöka ens en gång. Den natten kom inte den kraftiga figuren och inte heller presidenten. Nästa dag och nästa dag igen jobbade hon på. Hon rev sönder tidningen, i små bitar och skakade på varje bit. Ibland vek hon dem som flygplan och kastade omkring dem. Vad hon än gjorde, så inte blev det aktier av dem. Nu började presidenten komma in till henne då och då och varje morgon lade han sig på henne och tryckte in en hård sak mellan hennes ben. Det gjorde inte så ont längre, men det var inte särskilt skönt, tyckte Aktielina.

”Inga aktier än?” frågade presidenten då och då, och när hon skakade på huvudet, tryckte han in något en gång till, och han lät som om han var både arg och glad på samma gång.

Efter en lång tid började Aktielina må illa på morgnarna. Hon tyckte tidningarna var det äckligaste som fanns. Vad hon än gjorde blev det inga aktier. Men allra äckligast var presidenten med sin hårda sak som han tryckte in mellan hennes ben fast hon inte ville.

”Inga aktier i dag heller?” ropade presidenten och nästan skrattade. ”Då får vi göra något annat!”

Aktielina hade nu fått en tjänarinna som hette Melanie och som hjälpte henne med att riva itu tidningarna. När Aktielina klagade över att hon mådde illa, tittade Melanie på henne och sa:

”Men kära du, du väntar ju barn! Har du inte förstått att det kan bli barn av det där som presidenten gör med dig?”

Jo, det hade hon ju. Han hade kysst henne på munnen flera gånger. Nu skulle han väl gifta sig med henne?

När han kom nästa natt berättade hon för honom hur det var.

”Men du skulle göra aktier åt mig”, sa presidenten,” inte barn! Nu får du inte komma ut härifrån förrän du gjort åtminstone en aktie!”

Han gick sin väg utan att ens kyssa henne.

Den kraftiga figuren med den konstiga pannan kom in till henne den natten.

”Jag kan hjälpa dig att göra aktier”, sa han, ”om jag får något fint av dig.”

Aktielina visste inte vad hon skulle tro. Men hon hade ingenting att ge honom, så hon behövde inte tänka så mycket.

”Du har fått allt jag har”, sa hon.

”Jag vet allt vad du har inne i dig. Det vill jag ha!” sa figuren.

Aktielina förstod att han menade barnet hon hade i magen och blev alldeles förskräckt. Det var en del av henne, och hon ville på vis och villkor inte bli av med det.

Nästa morgon frågade hon Melanie vad hon skulle göra.

”Förhandla med honom”, sa Melanie, ”sådana där figurer brukar man kunna lura på något sätt.” Aktielina var inte van vid att lura folk, men nu förstod hon att det skulle bli nödvändigt.

”Hur då?” frågade hon, för hon kunde inte hitta på något själv.

”Säg att han måste hjälpa dig om du kan gissa hans namn!” föreslog Melanie som hade läst många historier.

Det tyckte Aktielina var en god idé, och så gick hon och lade sig med pappersbitarna av det nya numret av ”’The Economist” omkring sig som en rosenbädd, fast de luktade inte lika gott. Den natten sov hon dupt. Vare sig figuren eller presidenten kom och Melanie låg i rummet bredvid och snarkade, men det hörde Aktielina inte.

Dagen därpå kom presidenten in tidigt på morgonen. Helt påklädd var han och vit i ansiktet.

”Nu måste jag ha mina aktier!” sa han, precis som om det som Aktielina kunde göra var hans egendom.

”Jag har inte börjat jobba ännu”, svarade Aktielina, och som tur var kom Melanie in och sa:

”Herr President kan komma in till mig så länge medan Aktielina stiger upp och klär på sig.”

Det gjorde han och Aktielina hörde ett stort bök och oväsen därinifrån, små skrik och stön och förstod ingenting, men hon klädde i alla fall på sig. När hon var färdig att börja jobba kom presidenten ut från Melanies sovrum.Hans skjorta var oknäppt och håret på ända, slipsen hängde på sned, och byxorna var bara till hälften uppdragna. Han rusade genom Aktielinas rum utan att se på henne, men grinet i hans ansikte förföljde henne hela dagen.

Inga aktier kunde Aktielina göra den dagen heller, och till kvällen kunde hon inte somna av rädsla att bli av med sitt barn.Figuren med den konstiga pannan hade inte kommit, så hon kunde inte förhandla med honom, och nu växte barnet inne i henne, och presidenten ville inte gifta sig med henne, och nu kom han inte ens till henne.

Just som hon somnat mitt i alla problem kom varelsen men knölarna i pannan.

”Jag tar ditt barn!” sa han bryskt och Aktielina rycktes upp ur sin sömn.

”Inte om jag kan gissa ditt namn!” sa Aktielina.

”Tupp, tupp!” sa varelsen och tryckte en brun tumme mot hennes rosa. ”Du får tre försök, och om du misslyckas, tar jag ditt barn! Du får tre dagar på dig.” 

Så försvann han.

Aktielina tänkte att det där skulle hon väl klara. Det fanns inte så många namn att välja på, och förresten kunde säkert Melanie hjälpa henne. Hon frågade Melanie. Först berättade hon förstås hur figuren såg ut och hur den lät.

”Jaha! Det låter som en misslyckad klingonsk krigare, med de där knölarna i pannan. Lätt som en plätt att hitta på namn åt ´en!” Melanie gjorde en paus och tänkte. ”En sån där figur måste heta ’Hov’. Det betyder ’stjärna’ på klingon. Om du säger det åt honom, blir han i vilket fall smickrad.”

Det tyckte Aktielina lät bra. ’Stjärna’, det var väl fint att heta. Och klingon, det var ett utomjordiskt språk, talat av krigarrasen klingonerna.

På dagen fick hon ett nytt nummer av ”The Economist” och eftersom hon inte kunde låta bli att läsa blev hon bekymrad. Aktiekurserna sjönk för att börsen inte trodde på den nye presidenten, och om han inte gjorde något omedelbart skulle hela landet snart gå i konkurs. Förtvivlat rev och slet Aktielina i tidningssidorna, vek dem som hon aldrig gjort förut och gjorde pappersbollar av tussarna som hon blivit över från hörnen, men några aktier blev det inte.

När figuren med den konstiga pannan kom på natten ropade hon glatt:

”Du heter Hov!”

Varelsen hoppade upp och ner, dansade och skrattade:

”Fel! Fel! ”

Aktielina blev först rädd, sedan arg och sa:

”Det tror jag inte på! Visst är du en stjärna!”

Figuren skrattade så att tårarna skvätte, slog sig på låren och sjöng:

”Dumma, Aktielina, du är en riktig pina!”  Så försvann han.

Aktielina kunde inte sova mer den natten och på dagen var hon så trött så Melanie sa:

”Vad hände i natt?”

Då berättade Aktielina vad som hänt, och hon kunde inte komma ifrån att hon skyllde på Melanie.

”Äsch”, sa Melanie, ”det där var ju bara första försöket, och han gav dig ju en ledtråd!”

”Vad då?” sa Aktielina

”Du är en riktig pina!” upprepade Melanie.

”Det gäller bara att komma på vad han menade med det”, sa Melanie. ”Du har två försök till på dig. Den här gången kan du pröva med ’MiStaq’, det var en känd skulptör. Om han inte heter det, kan han i alla fall bli smickrad av att du tror han har samma namn”.

På natten kom figuren igen och sa:

”Nu ska jag snart få ditt barn!”

”Ånej, två gånger till får jag försöka!” sa Aktielina. ”Förresten har du inte lärt mig göra några aktier ännu!”

”Först namn, sedan aktier”, sa figuren.

”Då får du ett namn av mig här”, sa Aktielina, ”MiStaq”.

”Fel, fel!” jublade figuren. ”Nästa gång du misslyckas vet du att jag kommer att ta ditt barn!”

Och så försvann han, men på vägen sjöng han: ”Dumma Aktielina, du är en riktig pina!”

När Melanie kom in på morgonen, låg Aktielina fortfarande på den våta kudden med alldeles tilltrasslat hår.

”Det var inte rätt namn den här gången heller?” undrade Melanie och tittade på Aktielinas mage som vuxit sig väldigt stor.

”Nej!” vrålade Aktielina och kastade sig på andra sidan så att sängen hoppade högt.

”Var rädd om barnet!” sa Melanie bara. ”Nu ska vi tänka ut ett riktigt bra namn! Sa han något mera?”

Aktielina snyftade så att Melanie inte hörde vad hon sa.

Den dagen satt Aktielina bara och tittade rakt fram så att Melanie blev riktigt rädd att hon blivit tokig. Hon tittade inte i den nya tidningen som assistenten hade kommit med, fast den hade stora röda rubriker. Melanie hann se att där stod ”Landskonkurs nära!” innan Aktielina kastade hela tidningen i papperskorgen utan att riva ut en enda sida.

På natten sov inte Aktielina en enda blund. Hon lade armarna om sin stora mage och gungade den som om barnet redan låg i hennes famn.

”Min egen baby”, grät hon, ”ska jag förlora dig i samma ögonblick som du kommer ut?”

Melanie var inte den som gav upp. Hon ville hjälpa Aktielina, som hon börjat tycka mycket om. Dessutom kanske Melanie kunde bli av presidenten, om han tog Aktielina i stället. Presidenten hade kommit till henne varje kväll och Melanie gillade honom inte alls. När presidenten nu gick ut ur hennes rum, smög hon efter honom, men i stället för att följa honom ända  in i hans rum, gick hon till den stora gräsmattan framför det vita huset. Den vägen måste figuren ta för att komma in till huset, det visste hon.

Hon hörde sång och skratt och gömde sig bakom en stor spirea-buske. Genom det tunna lövverket såg hon figuren. Den hoppade och dansade och sjöng:

”Krichpedj madjkra! Krichpedj! madjkra!”

Eftersom Melanie lärt sig litet klingon (hon brukade se på TV när hon var ledig) förstod hon så mycket som att Krichpedj var figurens namn. Hon upprepade det för sig många gånger så att hon skulle kunna lära Aktielina vad varelsen hette. I mitten var ett ch-ljud som lät som när man började spy. Varelsen dansade och sjöng så länge att hon blev trött på honom och blev alldeles torr i halsen av de där ”ch” som hon viskade tyst för sig själv. Inte vågade hon gå ut ur buskaget heller, så hon väntade tills han tröttnat. Hon somnade där innan varelsen slutat dansa. När hon somnat kom en katt och kissade på henne utan att hon märkte det.  På morgonen vaknade hon, kall och våt av dagg och kattkiss. När hon kom in i Aktielinas rum låg Aktielina fortfarande med händerna om magen och grät.

”Krichpedj!” ropade Melanie.

Aktieline såg bara på henne och höll sig för näsan:

”Vad du luktar, och så du ser ut!” ”Krichpedj, Krichpedj” ropade Melanie.

Hon var som en sådan där gammaldags LP-skiva som fått en repa i sig.

”Gå och duscha, vetja”, sa Aktielina, fortfarande med fingrarna om näsan.

”Du luktar vedervärdigt!”

Melanie förstod att Aktielina inte var på humör att lyssna, så hon gick in i duschrummet. När hon bytt kläder och gick in till Aktielina var presidenten där igen, ovanpå Aktielinas stora mage.

”Nu kommer barnet snart!” grät Aktielina, och den där figuren kommer att ta det! ”

”Inte heller”, sa presidenten och drog sin pitt ur Aktielinas fitta. 

”Det är mitt barn. Ingen tar mitt barn.”

Han drog upp sitt blixtlås och ställde sig bredbent och stark bredvid Aktielina. Det var så att Aktielina började tycka om honom. Om han kunde rädda henne, så kanske hon skulle kunna gifta sig med honom.

”Stannar du här tills han kommer?” frågade hon hoppfullt.

”Nej, det har jag inte tid med, men jag kommer i morgon bitti”, sa presidenten och klappade henne på magen.

Under dagen födde Aktielina barnet, som var en stor pojke, presidenten upp i dagen.

”Vi måste gömma honom!” var det första Aktielina sa, sedan hon slutat skrika under förlossningen.

”Nejdå!” försäkrade Melanie. ”Jag vet vad figuren heter.”

Aktielina vågade inte lita på henne utan bar in gossen i det ovala rummet där pappa satt, omgiven av viktiga personer. Hon satte sig i en stol, ammade babyn och lämnade honom i stolen.

”Passa honom så att figuren inte kommer och tar honom”, sa hon till presidenten.

Presidenten bara nickade. Han var mitt uppe i en diskussion om han skule bomba en stad i Syrien eller inte. Precis som om det skulle vara viktigare än hans sons födelse.

Aktielina var så trött efter födelsearbetet att hon somnade och inte vaknade förrän figuren stod och slog på hennes tomma mage.

”Var är babyn!” skrek figuren. ”Min baby!”

Melanie hörde oväsendet och kom in. Hon viskade i Aktielinas högra öra:

”Krichpedj, det är vad han heter!”

Aktielina upprepade det som i sömnen och figuren ryckte till. Han blev alldeles vit över ansiktet, ända ut i örsnibbarna och hans händer såg ut som runda glasspinnar med fingrar på. Han rörde sig inte. Som en snögubbe stod han där och bara gapade.

Där stod han ända tills det blev morgon och presidenten kom in som vanligt. Det var något konstigt med presidenten. Han höll ett föremål som förde förfärligt oväsen i sina armar, och ändå log han så att han såg riktigt fånig ut.

”Min son!” sa han och gick med försiktiga steg mot Aktielinas säng.

Aktielina tog den lille gossen och la honom till bröstet.

Medan hon ammade honom, fick presidenten syn på figuren.

”Vem är det där?” sa han, ”och hur har han kommit förbi säkerhetsvakterna?”

”Det är han som ville ta din son”, sa Melanie, för Aktielina var fullt upptagen med den nyfödde.

”Han skulle bara våga!” sa presidenten och visslade på säkerhetsvakterna.

In kom tre stora uniformerade vakter, lyfte upp figuren och bar honom ut ur rummet. Han var stel som en istapp.

Innan Krichpedj tinade upp igen hade han blivit instängd i en cell under det stora vita huset. Medan han var fången, hade han sönder allt inne i sin cell och var nära att bryta sönder celldörren, innan säkerhetspolisen upptäckte varifrån han kom. Presidenten tog kontakt med de styrande på Klingon för att förvisa Krichpedj dit, men ville de inte alls ta emot honom.

”Vi skickade bort honom för att han var misslyckad”, skrev de, ”vi skickar en medicin som gör honom hanterbar.”

När medicinen kommit gav någon vakt den genast åt Krichpedj. När han fick se förpackningen skrek och bråkade han. Texten, som stod där på klingon, kunde han läsa. Fyra män behövdes för att hålla i honom, öppna hans mun och hälla ner medicinen i hans hals. Han hostade och skrek, men efter ett tag sjönk han ihop som en trasig ballong. Bara skinnet blev kvar.

Melanie som visste litet om landet Klingon berättade att det inte var någon medicin de fått utan ett virus, som tog död på varelser från Klingon. Hon hade kunnat förklara det hela mer, men det skulle bli en ny historia.

Snipp, snapp, snut, nu är sagan slut!

Hallå där! Hur gick det med aktierna då? Det är också en helt annan historia.

2 reaktion på “Bidrag till boken ”Grimm”, redigerad av Sofi Poulsen, utgiven av Marchetti förlag”

  1. Vilken fantasi du har, Yvonne, med din saga i modern tappning! Spånnande att se hur det skulle sluta. Sagan är i tiden med ”me too”. Bra jobbat. Kram, Helen

    1. Tack, Helen! Kul att du gillade ”sagan”! I dag (12 december) finns det en till på förlagets facebook-sida: Marchetti förlag. Den heter Råttfångaren från Hameln.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.