Mötet mellan svenskt och indiskt. Del 1

I år är det trettio år sedan jag klev in i en kupé på ett tåg mellan Geneve och Stuttgart. Genast såg jag henne. Hon satt vid fönstret, iklädd en sari. Inte visste jag då hur mycket hon skulle komma att betyda.

Jag berömde hennes sari, på engelska. Hon log och vi började prata. Hon sa sitt namn: Sugandha Iyer, och det skulle jag se många gånger igen.

Hon visade mig saker hon gjort – fantastiska kort med olika människoporträtt eller elefanter, målade på stora runda blad (pipal leaf). Jag var redan då stum av beundran.

Vi blev oense om en sak, som vi inte diskuterat särskilt mycket mer: Om föräldrar bör välja partner åt sina barn.

Konsten kom senare att förena oss och än senare annat.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.