Att välja läsupplevelse

Det sägs att författare ska läsa mycket. Jag gör det. Men läser jag rätt och vid rätt tidpunkt?

När jag behöver en bakgrund till vad jag skriver, då läser jag det som behövs – tror jag.  Ibland rycks jag med och läser annat. Jag läste till exempel om purpurlaven på Lanzarote. Den som fenicierna hittade och tjänade pengar på. Det var den laven som fick dem att åka till Kanarieöarna för länge sedan – mer än 2000 år sedan. Men medan jag ändå höll på med purpur läste jag också om cochinillen på Lanzarote. Den tjänade spanjorerna pengar på, mycket senare. Ändå kunde jag inte låta bli att fascineras av … nej, det är en annan historia.

Jag har också varit tvungen att läsa en mängd modern science fiction för mina science fiction-idéer. Det var mindre upplyftande, måste jag tyvärr erkänna. Förr läste jag science fiction för att se vad som kunde hända om världen var annorlunda. Typexempel är: Orwell, Huxley, Lem, ja en hel del Asimov, det är klart. Nu är det krig i Star Wars och skräck i andra böcker. Ingenting för mig. Den enda författare som fortfarande berör mig är Ursula Le Guin, nu tyvärr avliden. Och så Douglas Hofstadter, förstås, men han räknas inte riktigt till Science Fiction genren, fast ”The Mind´s Eye” ligger mycket nära.

Men om jag bara läser för att njuta? Vad ska jag då välja? Jag bestämmer mig för att söka efter en bok med vackert språk, något som kan mjuka upp mina stela metaforer och vidga mina horisonter. Jag ska börja på en bok som Johan Fornäs rekommenderat: Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben.

Hur väljer du böcker att läsa?

Ett boksläpp – vad är det?

Boksläpp – vad är det – står en författare och tappar en bok i golvet? Boksläpp – så slappt. Så passivt. En bok släpps inte. Finns det något annat ord?

Engelsktalande säger ”release” – som om boken varit fången och nu befrias. Springer boken ut som ett barn eller går den långsamt och försiktigt som ett vilddjur ur sin bur? Flyger den mot himlen som en fågel eller smiter den ner i första bästa hål som en mus?

Nej, tacka vet jag orden ”premiär” hos teaterfolket eller ”vernissage” hos konstnärerna. De ger mig en föreställning om förväntan och spänning.

Människor som går till en premiär klär sig vackert, de förbereder sig för en upplevelse. Kulturjournalister har talat om premiären i förväg, utan att avslöja alltför mycket. Det surrar i salong före och efter föreställningen, det pratas i vestibulerna under rasten.

På en vernissage blandas konstkännare med konstentusiaster, professionella med amatörer, långsamt och eftertänksamt går besökarna från tavla till tavla. Högtidligt talar de med varandra, nickar, ler eller kanske rynkar pannan. En skål med godis, en flaska med skumpa hör till en vernissage.

En bokpremiär passar bra. Ridån går upp, vi betraktar skådespelet Boken. Den öppnar sig sakta och Texten spelar ut framför våra ögon under flera timmar. Egentligen skulle vi klä oss i våra bästa tankar, förbereda oss med spänning och tala om boken i förväg inför en bokpremiär.

”Offentliggörande” (Veröffentlichen) säger de mer formella tyskarna. Boken har varit privat, nu blir den offentlig. Tidningarna och de sociala medierna har skrivit om den, somliga har kritiserat, andra har prisat. Boken är en staty under ett skynke. Folk samlas. Någon håller ett tal innan skynket dras av.  Åskådarna håller andan – nu! Boken står där naken och kan inte skyla sig mer. Den är offentliggjord.

Eller kanske hellre en bokstart? Texten står på rad, nedböjd, med fötterna i startklossarna. Så skjuter startpistolen och boken öppnar sig. Bokstäverna släpps lösa, äventyret börjar.

En boktekning? En bokserve? En bokutspark?

Ska jag ha ett boksläpp? En premiär eller en vernissage? Offentliggörande? Nej, jag vill ha ett bokfyrverkeri! Berättelsens magi ska släppas loss från boksidorna i färglada svärmar. Texten ska sväva upp från papper eller läsplattor som kinesiska lyktor.

Jag förbereder mig.