Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 1.

Det måste vara luften eller solen, nyponrosorna eller syrenerna, myrorna eller daggmaskarna, i vilket fall är det så att till sommaren springer mig alla barndomsminnen till mötes. Jag måste hälsa dem alla och kan inte låta bli att dela med mig av några inför mina kommande memoarer.

  1. När jag var åtta år flyttade vi till Tobaksspinnargatan, då arbetarkvarter på söder i Stockholm. Jag bytte skola, allt var eländigt. Jag hatade stan där luften var tung av gengas och asfalt. Jag kunde inte med att mina ögonen bara mötte kantiga stenar och hårda ovänliga väggar. Mina barnben förde mig till den lilla natur som fanns i närheten: Långholmen bjöd på slipade berghällar med litet gräs i sprickorna. Fängelset var lika frånstötande som det hus jag bodde i. Det var ingenting att titta på, där fanns inga drömmar. Till Långholmens inbjudande natur fick jag inte gå. Där kunde det finnas ”fula gubbar”. Mamma var det som sa så. Det är den varningen jag anammat när jag skrev om barndomen på Tobaksspinnargatan i ”101 ord om mitt Stockholm”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.