Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 5.

På landet lärde jag mig att simma. Det var i Skurusundet, och när jag skulle simma för ”simborgarmärket” fick jag simma tvärs över sundet. Vi var flera barn och simlärarna passade på när det inte var någon Waxholmsbåt på gång. Så simmade vi bredvid varandra utan att kunna prata, för vattnet kom uppp mot munnen. Men vi tittade på varandra och jag kände mig som en sjöjungfru när jag flöt fram genom vågorna. Jag var åtta år, det är sjuttiofem år sedan och jag minns lukten av vattnet, svedan när vågorna stänkte in i näsan och den härliga känslan av att ha klarat den långa simturen.

Senare kollade jag när det kom en båt. Jag älskade att låta mig föras upp och ner på vågorna. Det gällde bara att hålla sig från berget. Vågorna slog upp, fräste och skummade, och där ville jag inte slå mig.

Från pappas båt kunde jag också doppa mig. Jag fick ett snöre att hålla mig i, och hängde som en jolle efter motorbåten. Det här var tiden före flytvästarna, tiden före algblomningen och tiden innan det fanns någon annan fara än kriget.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.