Ur: När havet steg. Kapitel 14. Kan en robot agera självständigt?

I dag vaknar jag utsövd, nöjd med mig själv att jag klarat av att skaffa en flygbiljett åt mormor. Det är bara resten kvar.
Nu gäller det att träna Romeo så att han kan följa mormor till flygplatsen.

”Jag tänker träna Romeo”, meddelar jag vid frukostbordet.
”Vad då? Till vad?” undrar mormor. ”Jag ska hjälpa dig, jag vet hur man gör. Jag lärde honom att flytta mig omkring i lägenheten. ”
”Hur då?”
”Det var inte lätt”, suckar mormor. ”Först pekade jag på mig och på honom och försökte teckna att han skulle ta i mig och lyfta upp mig. Det fungerade inte alls.”
”Hade du inte fått några instruktioner på hur du skulle göra med honom?”
Jag blir upprörd över att man ger gamla människor assistenter utan någon som helst bruksanvisning.
”Nej”, säger mormor. ”Jag var tvungen att ta honom i handen, och lägga hans arm om min midja.”
Hon skrattar vid minnet.
”Då ramlade jag ur sängen, för han höll inte i mig.”
”Gjorde det inte ont?”
”Äsch, inte värre än annars. Egentligen var det bra att jag ramlade. Det verkade som om Romeo förstod vad jag behövde. Han böjde sig ner och lyfte upp mig i sängen igen.”
”Men det var inte det du ville!”
”Nej, men det var i alla fall en början. Han hade lyft mig. Jag tackade honom och gjorde samma sak en gång till. En gång till ramlade jag i golvet, men nu var jag förberedd. Han lyfte upp mig i sängen igen. Så där höll vi på ett tag, tills jag hade fått ordentligt ont i vänster lår också.”
Det där var väl inget bra. Att hon inte sagt något till mig! Men vi har inte haft någon kontakt med varandra sedan hon kom hem från sjukhuset. Under den tiden har det hänt mycket, både i den stora världen där havet fortsätter att stiga och hos mormor där robotarna kommit som hennes assistenter.
”Till sist vägrade jag att låta Romeo lägga mig i sängen. Jag spjärnade mot och sprattlade och pekade på stolen framför VIU:n.”
”Förstod han då?”
”Inte genast, men efter många gånger, jag har tappat räkningen, vände han bara och gick till stolen. Där släppte han ner mig ganska oförsiktigt, så jag höll på att ramla igen.”
Jag ser situationen framför mig och blir både upprörd och full i skratt. Hur kan man ge gamla sjuka människor en robot som riskerar att bryta benen av dem? Tur att mormor är så tålmodig. Och så tuff.

Så det är bara genom att visa om och om igen som Romeo kan lära sig? Det stämmer i och för sig med vad jag läst om neuronnät. Upprepning är inlärningens moder, för artificiell intelligens likaväl som för mänsklig.
Men nu går det inte att försöka lära Romeo genom upprepning. Det är alldeles för omständligt. Jag kan inte låta honom om och om igen bära mormor nerför trappan, sedan gå in i en taxi, fara till flygplatsen och gå till incheckningen. Det skulle ta alldeles för lång tid och bli alldeles för dyrt.
Nej, den enda lösningen är att mormor visar honom till flygplatsen, hon kan ju klara det mesta, utom själva resan. Och så får Romeo ta sig tillbaka själv. Om han nu klarar det, förstås. Jag måste kolla med mormor.

”Mormor”, säger jag medan hon sitter upptagen med någon av de gamla filmerna framför VIU:n.
”Ja?” Låter hon inte lite otålig? Jag måste ju fråga henne, det handlar om hennes hemresa.
”Om Romeo tar dig till flygplatsen, kan han då ta sig hem på egen hand?”
”Ingen aning”, säger mormor. ”Jag har då aldrig sett honom göra något på egen hand.”

Hur gör vi då? Det kanske räcker med att jag lär honom att gå tillbaka till taxin. Jag ber taxichauffören vänta medan Romeo checkar in mormor, och så får Romeo gå tillbaka. Eller, förresten, ännu bättre: Taxichauffören får gå med in och så tar han med Romeo tillbaka. Förträfflig idé.

Jag jagar ut på stan för att ta reda på en taxi med en chaufför  har en tolkningsapparat. Det är inte så lätt. Numera är de flesta bilar självkörande. Taxibilar med chaufförer finns bara till för turister som inte ens vet vad orterna heter här på Lanzarote. Fördelen är att chaufförerna måste ha tolknings-apparater.
Efter några försök hittar jag en taxi.
”Jag skulle behöva ha hjälp med en skjuts till flygplatsen.” Taxichauffören skakar på huvudet och säger något som i min TOLK låter som:
”Inte få utanför Haría.”
Jag tror att det innebär att han inte får köra någon utanför Haría. Energiransoneringen gäller tydligen taxibilar också
Nästa bil, då? Där finns en skylt utanpå med texten ”Distancia”, och jag tror att det betyder ”avstånd”. Jag hoppas att han kan köra utanför Haría. Det visar sig vara riktigt. Jag försöker förklara problemet för honom: Han ska skjutsa två personer till flygplatsen, följa dem in till incheckningen och sedan ta en person tillbaka till Haría.
Han bara skakar på huvudet. Förstår han inte? Jag är på väg att dra med honom in till mormor, när min TOLK äntligen låter mig förstå vad som är fel: Han får inte parkera bilen och gå från den förrän hans dagspass är slut. Är det likadant med alla taxi? Ja, säger den här chauffören i alla fall.  Han är nog en robot som vare sig behöver gå på toa eller äta.
Jag går till ytterligare en, han förstår inte ett skvatt. Eftersom jag inte ser någon mer taxibil med skylten ”Distancia”, så ger jag upp.

Romeo får helt enkelt lära sig att gå tillbaka till taxin på egen hand. Vi kan förstås inte träna på flygplatsen. I stället tar jag med Romeo till gatan och ställer honom vid porten. Där befaller jag honom att stå stilla. Det gjorde han ju när jag var hos TCM, så det borde han förstå.
Själv går jag till Plaza de la Constitución, där taxibilarna står, och så ber jag en köra mig till mormors hus. Där står Romeo snällt och väntar. Så här långt fungerar det alltså.
Jag visar in Romeo i taxin och ber chauffören köra tillbaka till torget där vi börjat. Han ser något undrande ut, men jag betalar innan jag går in och han kör. På torget går jag av. Jag säger åt Romeo att gå ut också.
”Sale!” befaller jag. Innan jag började det här Romeo-projektet slog jag upp vad ”gå av” heter på spanska och lärde mig det. Det ligger lätt i munnen, naturligt för en svensk tunga. Sedan gäller det att få honom att gå hem utan mig.
”A casa!” säger jag och viftar med händerna för att skjutsa i väg honom.
Romeo tittar på mig med sina oseende ögon och han drar faktiskt på munnen.
”Gå hem!” förtydligar jag det, fast jag mycket väl vet att han inte förstår svenska.
”A casa!” säger jag en gång till.
Romeo tar mig under armen och börjar gå, åt rätt håll.

Det är ju klart att det inte kan fungera vid första försöket. Kanske jag borde ha mormor med för att få snabbare kommunikation? Jag går hem tillsammans med Romeo och så börjar jag om hela proceduren igen, nu med mormor.
Han bär henne i rullstolen nerför trapporna, medan jag hämtar en taxi. Vi in i taxin, tillbaka till torget, där vi går av. Så långt funkar det i alla fall, men nu ska vi få Romeo att gå tillbaka ensam.
Mormor säger åt Romeo att gå hem, men han viker inte från hennes sida. Med prat och gester förklarar mormor att hon vill stanna på detta vackra torg, där det fortfarande växer något träd och ännu klättrar några skuggande klängväxter på en inhägnad. ”I solen”, lägger hon till och vänder upp ansiktet mot den ljusa fläck som kan vara sol. Jag beundrar hennes tålamod. Det är förstås så här hon gjort för att undervisa robotarna.
Romeo ställer sig vid rullstolen och håller fast i handtagen. Det är som förgjort. Då får jag syn på caféet i hörnet på torget. Där kan vi sitta utanför och dricka kaffe, mormor och jag, medan Romeo går hem. Mormor förklarar, Romeo lyssnar till synes uppmärksamt. Jag går in i caféet och beställer kaffe åt mig och mormor. Romeo ser ut som om han inte vet om han hör till mig eller mormor, men till slut bestämmer han sig och stannar hos mormor.

När jag kommer ut igen, säger mormor åt Romeo att gå hem. Hon till och med förklarar att han får komma tillbaka om en timme och hämta henne. Inget resultat. Romeo står som en soldat vid hennes rullstol och låtsas inte förstå någonting. Det är möjligt att han faktiskt inte fattar vad hon vill. Mormor och jag dricker kaffe, men Romeo får ingenting. Han vill nog inte ha någonting heller. Till slut ger jag upp. Vi går ut på torget igen och går hem tillsammans. Jag tycker inte det tjänar något till att ta en taxi den lilla biten.

Jag har inte råd att träna Romeo på det här sättet. Det måste finnas någon annan lösning att få honom att bara lämna mormor på flygplatsen.

Jag vet, jag ska be Juan om hjälp. Jag är lite förargad för att Juan gjort sina robotar så osjälvständiga. Vad är det för idé med det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.