Aftonbön

Jag har börjat skissa på mina memoarer och bestämde mig för att ha något avsnitt som handlar om religion. Här kommer andra delen. Första delen handlar om första advent.
”Aftonbön
 
Till kvällen lade jag mig i utdragssängen i det enda rummet, lillebror Rurik skulle ligga i spjälsängen, och soffan där mamma och pappa brukade sova var ännu inte uppbäddad. Mamma stökade i köket, och pappa kom in för att be aftonbön med oss. Pappa var inte hemma så mycket, han var på ”beredskapen” för det mesta, men nu var det söndag och första advent.

Rurik ville ofta inte lägga sig ner, och den här kvällen var han särskilt stökig. Som en gubbe i lådan ställde han sig upp så fort pappa lagt honom ner. Han var ju bara ett år gammal, tänkte jag, bara inte pappa blir arg.

”Gud som haver barnen kär”, började pappa och gruset kom in i mina ögon så att jag måste stänga dem.
Rurik hoppade upp och ner så spjälsängen skakade. Jag var tvungen att öppna ögonen igen och då såg jag hur sängbenen hoppade. Vi som var så rädda om parkettgolvet, det fick inte bli repor i det.
”Se till mig som liten är.” Jag tänkte inte så mycket på orden, de var som en ramsa för mig. Pappa lade ner Rurik i sängen igen. Mina ögon föll ihop.
”Lyckan kommer, lyckan går”, fortsatte pappa, men jag reagerade inte genast.
”Den Gud älskar lyckan får”, slutade pappa och Rurik svarade med ett skrik som öppnade mina ögon igen.
”Älskar Gud mig?” måste jag fråga, för nu hade jag hört vad pappa sade.
Pappa, som ännu var lugn, lade ner Rurik, och jag kunde inte låta bli att fortsätta:
”Får jag någon lycka?” För mig var lycka en tygboll på ett gummisnöre, en sådan där jag sett på en marknad och längtat efter länge.
Rurik hoppade upp igen och började skrika ihärdigt. Pappa tog upp honom ur spjälsängen, föste undan Geisha från fotändan av min säng och satte sig bredvid henne. Det knakade lite.
”Om du är snäll”, sa pappa allvarligt och tog med sin stora bruna hand om ett av Ruriks fingrar. Rurik skakade på hela hans hand, fram och tillbaka.
”Vad är det?” undrade jag, fast egentligen visste jag. ”Snäll”, det var att hjälpa mamma med disken och med Rurik, ”snäll” det var att gå till skolan och sitta stilla där. Det var sådan man skulle vara för att tomten skulle komma.
”Som till jul”, sa pappa, precis som om han hört mina tankar.
Medan han var tyst och Rurik också, tänkte jag. Var jag snäll, egentligen? Nej, jag hade bråkat alldeles för mycket i skolan, så mycket att jag var tvungen att byta klass. Nu trivdes jag, när jag fått börja i tvåan i stället för att gå i den där tråkiga ettan.
”Var jag för bråkig?” undrade jag.
”Kanske det”, sa pappa.
”Gud som haver barnen kär.” försökte jag protestera. Det var först nu som jag upptäckte vad som låg i de orden.
”Bara om de är snälla!” Pappas röst var sträng, så där som den ofta var när jag gjort något dumt.
”Se till mig som liten är!” Jag kunde ramsan utantill, och nu öppnade sig betydelsen i den.
”Du är inte så liten mer!” sa pappa hårt och vaggade Rurik av och an. Ruriks ögonlock föll ner, hans händer hängde slappt, han hade slutat gunga pappas hand av och an.
”Det där gäller bara barn som inte förstår så mycket.”
Jag förstod, jag var storasyster och borde alltid veta bättre. Men Gud då? Brydde han sig inte alls om mig nu?
Så kände jag en sur otäck lukt som kom från pappa. Eller, jag förstod, den kom från Rurik. Han hade kaki i sina blöjor.
Innan jag hann hejda mina tankar kom de: ”Gode Gud, gör så att mamma kommer fort och tar hand om Rurik innan pappa upptäcker något och blir arg!”
Pappa verkade inte märka något. Han lade ner den halvsovande Rurik, som sedan höll sig alldeles stilla i spjälsängen.
Jag måste få pappa att tänka på annat.
”Visst står min lycka i Guds händer?” Jag fortsatte vår diskussion.
”Bara om du är snäll!” Rurik var minsann snäll. Han sov. Mamma tyckte barn var bäst när de sov.
”Den Gud älskar, lyckan får”, tänkte jag, men jag hann inte längre för nu kom mamma in. 
”Fy!” sa hon och höll sig för näsan. ”Vad här luktar illa! Men vad har du gjort!” Hon vände sig till pappa. ”Har du lagt ner barnet i sängen, full med kaki!”
Geisha måste ha känt på sig att jag var rädd och kröp upp mot mitt huvud. Jag borrade ner mitt ansikte i hennes päls, som luktade så gott av hund. Hon slickade försiktigt upp mina tårar från kinden, och jag lade vänstra armen om henne. Jag ville inte höra mer, inte lyssna på mamma och pappa. I stället tänkte jag vidare på aftonbönen. ”Gud älskar nog inte mig. Jag är för stor, för bråkig, för ohjälpsam.”
 
Hur det gick sedan minns jag inte, men det här var början till min långa resa i religionens snårskog. Hade Gud anspråk på mig? Var min lycka beroende av hur jag skötte mig? Skulle jag någonsin kunna nå upp till Guds krav?
Jag tyckte länge att det var för mycket begärt. Jag kunde inte vara ”snäll”. Inte på det sätt som pappa menade i alla fall. Jag kunde inte sitta stilla, jag gillade inte att hjälpa mamma, jag blev arg på Rurik när han petade på mina dockor eller skrynklade bladen i mina böcker. Det enda som hjälpte var att tänka att han var så liten. Han var snäll för att han var liten. Av mig begärdes mer, jag som var stor. Då var jag sju år, sedan har jag blivit allt äldre och större. Måste jag då vara snällare?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.