Pappa lärde mig våga

I dag skulle min pappa ha fyllt 115 år. Minnena rasar över mig.

Alla födelsedagar som skulle firas strax före jul. Jäkten att hinna till honom mitt i all annan planering, lite irritation också, det måste jag medge – men ändå …

Han var den som lärde mig att våga. Där stod jag uppe på ångbåtsbryggan och skulle dyka ner i vattnet nedanför. Det var så högt. Jag var kanske nio år. ”Du kan”, sa han ”Lita på mig!” Jag såg på hans solbrända ansikte, hans kraftiga armar. Ja, honom kunde jag lita på. Jag hade känt hans kraft i andra sammanhang som inte var lika trevliga som nu, men ett visste jag, stark var han, simma kunde han. Jag tog ett djupt andetag och gav mig ner i vattnet med huvudet före.

Det minnet har hjälpt mig många gånger i livet. Att komma över den där tröskeln att inte våga. Är det något särskilt kvinnligt månne att inte lita på sig själv? Eller är det så också för pojkar, för män, att de ibland inte vågar? Det är så mycket som ställer sig i vägen för mig – för oss. Jante inte minst: Inte kan väl jag ställa mig där framme och prata? Jovisst, lita på dig själv, gör det! Men inte kan väl jag skriva en bok? Varför inte? Försök får du se!

Åter kommer jag ihåg en gång, när jag var högt ovanför vattnet. Det var uppe på ett hopptorn. Den här gången var jag ensam, ingen pappa som kunde hjälpa mig. Men hans ord var kvar inne i mig: ”Du kan! ”Jag var nu fjorton år och skulle ta ett märke som kallades för ”simmagistern”. Man kunde få olika grader på det märket: järn, silver och guld, och jag hade avverkat allt för att få guld. Jag hade simmat två kilometer i öppet och skvalpigt Östersjövatten, jag hade livräddat en docka, jag hade simmat under vattnet.  Allt hade jag klarat långt och mycket. Utom detta sista: att dyka från den högsta nivån på hopptornet, den som kallades för ”magistern”. Jag hade aldrig gjort det förut. 

Det var långt att klättra upp. Allteftersom marken försvann under mina ben minskade också modet. Skulle jag verkligen kunna göra det där? Var det inte farligt? Nej, jag vågade inte. På kandidathöjden stannade jag. Om jag hoppade härifrån med fötterna före skulle jag kunna få en magister med järn. För silver måste jag upp till magisternivån. Då räckte det att ta fötterna först. Ja, silver skulle jag åtminstone ha. En trappa till. Jag kom upp till magisternivån.

Jag stod längst bak på tornet, tittade ut över havet. Det var Östersjöns gråa vågor som skönjdes där långt borta. Jag vågade inte titta ner. Men nu, när jag var så här högt uppe, varför skulle jag ta mig ner så där nesligt, med fötterna före? Jag kunde ju dyka, inte sant? Jag skulle bara springa fram och så hoppa ut. Ett svanhopp skulle jag göra, ut med armarna en liten stund, sedan fram med dem. 

Men tänk om det blev ett magplask? Sådant gjorde ont, det visste jag av erfarenhet. Eller om benen slog över bakåt? Det kunde bryta av ryggen på mig, det hade jag hört. Nej, det var bara att hoppas på att kroppen skulle få rätt vinkel mot vattnet. ”Du kan!” sa pappa inne i mig. Jag litade på honom, jag litade på mig själv, och så sprang jag. Det enda jag märkte var att vattnet slog väldigt hårt mot huvudet, sedan simmade jag upp. 

Jag kommer aldrig att göra om det, men det där hoppet har hjälpt mig genom livet. Jag klarade det. Hur rädd hade jag inte varit? Hur hemskt var det inte innan? Men jag klarade det! 

Så tänkte jag när jag disputerade, och när jag höll min installationsföreläsning: Jag har dykt från magistern, jag kunde!  Tack, pappa!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.