En volangkjol

Mamma brukade berätta hur hon och hennes väninna som hade syateljé gick på modevisningar. Mamma skulle se på kjollängden, väninnan på andra detaljer. Det var en tid när modet dominerades av längden på kjolen – det sades att långa kjolar signalerade lågkonjunktur och korta högkonjunktur. Numera när alla går i byxor (och svarta sådana dessutom), finns det inga sådana samband.

Tillbaks till kjolarna, alltså. Jag var tolv år när Dior började med sin ”new look”, men jag tror inte modet slog genom i Sverige så tidigt. Vad jag minns fick jag min första halvlånga kjol när jag var fjorton år. Mamma sydde den, som så mycket annat, hur hon nu fick tid till det. 

Jag svassade omkring i den halvlånga kjolen och kände mig inte bara modern. Jag var ju fjorton år, en fjortis säger man numera, litet halvt föraktfullt, och visst var det svårt att hitta mig själv bland de där tygmassorna. Redan tidigare hade jag avundsjukt tittat på de där vida kjolarna som de så kallade ”zigenerskorna” hade. Varför hade de så vackra kläder när vi var så tråkigt klädda? Jag gillade inte mina präktiga ylleklänningar med grå veck och stickig halskant. De där sprakande kjolarna, blanka och med volanger, sådana ville jag ha! Men jag vågade inte tala om det för mamma. Hon hade nog jobb med den nya looken.

Men långt senare kom det en tid – det var ett nytt årtusende och ett nytt mode lanserades till min ohämmade förtjusning: volangkjolen! Jag hade redan hunnit bli gammal, men ungdomsdrömmen fanns kvar i mig – nu äntligen kunde jag få klä mig som jag alltid önskat! Men jag hade inte riktigt råd just då, och inte tillfälle att använda någon sådan kjol. Jag fick vänta tills de gick på rea. Och det gjorde de ganska snart. Det verkade inte vara någon succé med sådana kjolar, men jag fick tag i en som både var sammetsglänsande och hade paljetter längs med volangerna.

Det blev inte många tilfällen att ha den där kjolen. Alltför snart blev den omodern, men den hängde med mig genom något decennium. Den passade egentligen bäst till maskerad, men ju äldre jag blev, desto mindre brydde jag mig om mode och vad folk tänkte om min klädsel. Huvudsaken var väl att jag trivdes.

Nu behöver jag en lång kjol. Jag får inte på mig några byxor ovanpå den där klumpen till opererad fot. Gipsbiten utanpå fotknölen tar för stor plats, helt enkelt. Jag gick till myrorna och köpte en varm och skön kjol, men den är ju inte snygg! Så volangkjolen kom fram igen. Paljetterna glänste mig i ögonen. Dem kunde jag inte ha kvar. Zigenarna hade blivit till romer, de hade sin egen kultur och klädstil, det passade inte att jag härmade dem. Så det blev till att klippa bort alla paljetterna. 

Nu ska jag stassa i kjolen till jul. Utan paljetter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.