Julminnen

Just nu har jag någon lugn timme . Foten gör ont, jag har svårt att gå. Lyssnar på julottor på radio, i TV. Någon har skickat mig påminnelse om ”mindfulness” – att vara i nuet. Men det går inte. Minnena är för starka. 

Det var i Lidakyrkan eller i Västerhaninge kyrka vi sjöng på julottan. Lidakyrkan var vackrast – just som vi sjöng ”När juldagsmorgon glimmar” steg solen upp över stallet (ja, egentligen sågen) i sydöst och färgade himlen gulrosa. Tårarna stiger upp i halsen, svämmar över och täpper till näsan. Varför är alla minnen så sorgliga? Tiden kommer aldrig tillbaka, ska jag inte vara lycklig över att ha haft den tiden åtminstone?

Några år var det midnattsmässa som gällde i stället. En gång var jag med Annika i Uppsala domkyrka. Det var samma år som katastrofen inträffade, men jag njöt ändå av sång och spel. Det var en alt som sjöng ”O helga natt”; tårarna flödade inte, jag var rädd för att släppa fram dem.

Bland kyrkor i juletid minns jag också Funbo kyrka. En liten och trång kyrka som lätt fylldes av människor och sång. 1100-talet ekade mellan väggarna och dövade en stund den stora förlusten.

Nu har jag det bra igen. Om jag bara kunde vara i nuet, njuta av stunden och tiden vi har tillsammans. Men jag väntar på katastrofen. Den kommer att komma, och jag kommer att vara lika oförberedd som förra gången. Det går inte att förbereda sig för det oundvikliga. Varför kan jag då inte leva i nuet?

En jul sökte jag mig till Linköpings domkyrka där jag sjöng i änglakören. Det var särskilt, även om rösten redan börjat svika. Det allra roligaste var åsnan. Barnen samlades runt den, och den stod så tålmodigt i sin lilla avbalkning och lät sig klappas.

Åsnan i domkyrkan kräver att du vrider på huvudet.

Ja, fint var det också när prästen tog Jesusbarnet och bar det ner till Stora torget för att lägga ner det i krubban där. Det är en träskulptur, som tur är och den traditionen har man i Linköping varje år, fast det är ganska få som står på Stora torget och fryser till en psalm.

Samling kring julkrubban på Stora Torget i Linköping
Julafton

Tillbaka till andra juldagar. När barnen var små, kom min pappa och hans nya fru, Gigi (varför ny, hon var gift med min pappa längre än min mamma?) redan på julafton. Vi dansade runt i huset – då kunde man dansa runt genom köket – och sjöng eller vad man nu ska kalla det ”Nu är det jul igen” och ”Anders Person stuga står i ljusan låga” och Gigi kunde någon sång med rörelser till som jag glömt (och hon är sedan länge sedan borta, precis som pappa). Juldagen tog pappa och jag en promenad. Han var alltid så spänstig, gick fort och säkert, men en jul var han långsam och trött. Vi hann inte mer än halvvägs ner till tåget, och så sa han: ”Jag orkar inte mer!” Han var bara åttiofem år; jag hade alltid betraktat honom som en slags Tarzan. Förskräckt blev jag förstås. Hur skulle jag göra? Lämna honom där, gå hem och hämta bilen och ta hem honom med bil? Det var plan B. Pappa andades in vinterluften, vände, och gick före mig hem. Inte så raska steg, men ändå, före mig. Jag var så tveksam. Skulle jag låta honom gå? Nästa år kom han till sjukhuset strax efter jul. Han lämnade det inte levande.

Det var pappa som startade traditionen med att skriva julrim. Senare blev det min make, Karl-Gustaf som höll traditionen levande. Både barn och barnbarn lärde sig väldigt fort att skriva julklappsrim. Det började lite haltande:

Ett av de första barnjulrimmen

och fortsatte mer avancerat: 

Den enda jul vi inte var i Sverige fyllde min mamma nittio år. Hon hade stor fest för alla sina vänner – detvar minst nittio stycken. Hon hade varit ”supermormor” redan några år, henne första barnbarnsbarn föddes när hon var åttiosju. Det var en konstig jul med bleka stjärnor mot solkustens spanska himmel, ingen gran och inga julprydnader. Medan pojkbarnbarnen skrek i protest mot det mesta fick flickbarnbarnen köpa nya finkläder, eftersom bagaget var försenat. Mina flickor vek julstjärnor av glitterpapper vi köpte i den så kallade bokhandeln och så hittade Annika en stor uppstoppad hund i en affär i ”centrum” i den lilla fiskarstaden. Den fick mamma som kompensation för hunden som hon var tvungen att avliva när hennes man blev hjärtsjuk och dog. När pojkbarnbarnen skulle åka kom stormdyningarna från Medelhavet och slog långt upp på stranden. Jag ”passade” dem medan föräldrarna packade, vilket hade till effekt att vinterstövlarna som de redan klätt på sig blev rejält blöta av de lockande vågorna. Ingen skällde på mig, men jag skäms fortfarande. 

Jonatan, Hanna, Matias,
Sara framför
i Spanien till supermormors 90-årsdag

En gång mycket senare åkte jag ner till henne, och firade jul ensam. Förevändningen var att jag skulle hjälpa henne att göra köttpiroger. Dem brukade hon bjuda på till sin födelsedag, som hon firade på julaftons förmiddag. Det kom ett antal svenskar, hon ville göra minst hundra piroger. Champagnen kom gästerna med. Hon hade pirogerna färdiga i frysen när jag kom. Det blev inte alls lika roligt som när hon fyllde nittio, men det hade sina skäl. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.