Osynliga hinder

Jag skriver just nu på mina memoarer. När minnena blir för svåra kan jag distansera mig från dem med hjälp av reflektioner. Jag säger till mig själv: Det är inte VAD som hänt dig som är det svåra, det är HUR du hanterar händelserna.

Javisst är det så. Men ändå: Hur ska jag kunna hantera besvikelserna som beror på att jag var flicka och blev kvinna? Jag kan säga till mig själv: Men det gick ju bra ändå! Som en liten klapp på axeln. En sådan där ”Duktig flicka”-klapp. Så blir jag ledsen igen. Jag födde bara flickor. Och en av dem har bara fött flickor i sin tur. Ska de råka ut för liknande osynliga barriärer?

De är de svåraste: de osynliga och de oväntade hindren. Där står du framför något underbart, men du kan inte räcka fram handen och ta det, för där är en glasvägg. Eller du vill gå in i paradiset du ser, men glasdörren är låst. Inte såg du att det där du ville ha var ogripbart, att det där du ville till var onåbart.

Jag tänker på kvinnorörelsen. Det kanske är svårt att förstå kvinnornas vrede och besvikelse utifrån. Ibland undrar jag om ”me too”-rörelsen bland annat handlar om de där glasväggarna. De är just nu omformade till fysiska hinder, till tafs och värre. I själva verket kan det vara förnedringen det handlar om: Det där att nå nästan ända fram, men sedan stoppas eller fösas från målet. Att vara en god skådespelare men väljas för kroppens skull. Att vara en god poet men älska ”fel” man. Att kunna men inte få.

Det var kanske inte min styvfars fel att jag inte fick ta studenten. I själva verket var hela samhället konstruerat för att hindra flickor. Det fanns särskilda ”flickskolor” för flickor som ville studera. Så här står det i Wikipedia om flickskolorna: ”De undervisade i hushållskunskaper, kristendom, franska, dans och broderi och deras mål var att bilda eleverna inför äktenskapsmarknaden och målet att bli en idealisk hustru och mor snarare än för yrkesverksamhet.”

Nedvärdering är vanligt, så vanligt att jag knappast längre lägger märke till det, ja, jag kan till och med själv säga att det väl inte är så märkvärdigt att ha blivit utnämnd till professor: ”Inte kan väl hon …” sa en vän om mig häromdagen till min make, men min make försäkrade att det kunde hon visst. Jag blev vare sig förvånad eller arg. Den frågande kunde ju inte veta. 

Kanske det är skillnad mellan min generation och de tidigare. Jag tänker att de yngre kvinnorna klarar sig bättre, och så ser jag: de målar och skriver böcker, de gör smycken och de ropar sig hesa på Facebook. Medan de som tar sig fram blir hånade: ”Inte kan väl hon någonting.” Det hände i går, det kommer att hända igen.  

Vår nya kulturministers frisyr diskuteras vilt

När fan blir gammal blir han religiös, det kan vara sant. Men när en kvinna blir gammal, blir hon radikal feminist. Det kan inte hjälpas, det ligger i strukturerna. Och de är osynliga. 

Musik och upplevelser

En musikalisk upplevelse från barndomen höll mig vaken sent i går kväll. Jag försökte hitta något gemensamt för de sånger jag tyckte bäst om som barn: ”Den röda sarafanen” och  ”Någonstans i Sverige”.

Först tänkte jag att det möjligen kunde ha att göra med intervallen. Jag sjöng och upptäckte att båda hade ett stort intervall i början, något som kunde ha smekt mitt barnöra. En kvint, kanske, ungefär som Blinka lilla?

Men det var något fel där. Melodin i ”Blinka lilla” fascinerade mig inte alls, men ”Den röda sarafanen gjorde det”. Dumt nog gick jag inte upp till synten för att prova min hypotes.Då hade jag kjunnat somna med en gång.  Det var nämligen ingen kvint! Jag upptäckte det i morse när jag gick till synten. Det var en sext, en stor en, dessutom! Hur kunde en sext fastna så i mitt huvud?

Jag kastade mig över nästa verktyg jag hade till hand: datorn och webben. Och där hittade jag:

” Musiken är en förborgad aritmetisk övning hos själen, som därvid ej vet att den umgås med tal. ” (Leibnitz i ett brev 1712), ur http://ncm.gu.se/media/stravorna/4/a/4a_ulin.pdf

Kvintintervallen är något särskilt för människans öra. De känns harmoniska, fiolerna stäms i kvintintervall, till exempel. Sexten då? Ja, den är fortfarande ”ren”, men för mitt barnsliga öra var den antagligen friskt annorlunda, lite vågad, kanske. Samtidigt var den sorglig, som ett skri mot himlen: ”Snälla mamma sy ej mer … ” Eller : ”Hans skor är för stora  … ”

Det gick inte med matematik allså, ligger lockelsen i intervallet eller i något annat? Vad var det som lockade mitt barnaöra och fortsätter att tjusa mig? 

Som kontrast tänker jag på en annan melodi, en som jag avskyr, en som jag tycker är banal och rentutav motbjudande. Jag ska inte berätta vilken den är, utan bara säga att refrängen börjar med ett kvartsintervall. Varför tycker jag att den är så ful? Jag ryser i hela kroppen när jag hör den, jag vägrar att sjunga med. Hur kan ett kvartsinterall ge en sådan reaktion? Det måste vara en association till något annat. Jag kollar en gång till och finner helt rationellt: det liknar i mycket en ambulanssiren, som har ett intervall på fyra hela och en halv ton. 

Så har jag reducerat mina musikaliska upplevelser till intervall på ett ”vältempererat” piano – ett sådant som jag var bekant med från barnsben. Men det finns mycket mer. Jag vet att jag tycker mer om melodier som går i moll än sådana som går i dur, men det är en sak jag måste analysera närmare en annan gång. 

Jul hos faster Hildegard

En gång i tiden fick jag lära mig att man mindes oavslutade uppgifter bättre än avslutade. Det var någonstans i mitten av mina psykologistudier, då när vi började läsa originalforskning snarare än sammanfattande kurslitteratur. Det var någon rysk forskare som upptäckt detta, undrar vem det vr? Jag klarade nog den tentan, så därför kommer jag inte ihåg namnet på forskaren.

Vad jag dock känt in i märgen är att oavslutade uppgifter ger dålig sömn. I går höll jag på att titta på gamla bilder, och så hittade jag en bild där hela storfamiljen var samlad för julfirande. Jag började tänka på jularna där, julgransprydandet och dansen. Och så kunde jag inte somna. Å, vad jag skulle komma att sakna det senare! Så här kunde det vara: 

Det blev en stor familj när faster Hildegards familj förenades med vår. De vuxna var många: Faster och hennes man Axel, klacken (Karl-Axel) och hans fru Marianne, Kajen (Kaj) och hans fru Sonja, mamma och pappa förstås, och antagligen också Lollo (Loreley) och de hade till uppgift att klä granen. Vi barn (den här gången var det Lillemor och jag och Rurik och så Magnus och Käthe) blev instängda i ett rum vid sidan av vardagsrummet.Vi fick inte vara med, vi skulle släppas ut senare att beundra den. Vi var så otåliga där inne. Det var ju julafton, och visserligen var det spännande med granen, men deet som hörde till julen var ännu mer lockande. Lillemor och jag försökte hålla ordning på småbarnen och när det inte gick, hittade vi på olika sätt att distrahera dem. 

Lillemor kunde få Lady att göra konster. Hon tog en sockerbit och lade på golvet. Lady tittade spänt på sockerbiten, beredd på en signal för att ta den. Lillemor sa strängt: ”Den är köpt på Konsum”. Då lade Lady sig ner, med nosen alldeles intill sockerbiten, men hon tog den inte. Jag blev arg på föreställningen. Vilken löjlig konst! Då var Geishas mycket bättre. Jag tog upp sockerbiten och höll den högt uppe framför Geisha. Då ställde sig Geisha på baktassarna, och om jag höll sockerbiten precis lagom högt, så satte hon sig på baken, med de små svarta framtassarna hängande om vissna tulpaner och tittade spänt på sockerbien. Nu var det frågan: Vem skulle få sockerbiten? Lillemor var genast där: ”Ta den!” sa hon och Lady kastade sig fram och nappade sockerbiten ur min hand. Jag blev så arg på henne. Det där var väl ingen konst! Geisha var liten och Lady var stor. Se så fint Geisha satt ”vackert”!

Det var förresten alltid en strid mellan Lady och Geisha. När vi kom till faster brukade Geisha gå rakt fram till Ladys matskål och se om det fanns något ätbart kvar där. Geisha var väl alltid hungrig, precis som jag, stackarn. Och Lady var lite kinkig med maten, och lämnade ofta sådant hon inte riktigt gillade. När faster skulle få Lady att äta, brukade hon säga: Geisha kommer! och då glufsade Lady i sig allt, oberoende av vad som låg i skålen.

Nåja, nu var vi där inne, barn och hundar, och på något sätt fördrev vi väl tiden, allt otåligare blev vi där instängda på andra sidan om dörren till vardagsrummet. Vi försökte se genom nyckelhålet, vi tryckte öronen mot dörren, men det hördes bara mummel och prassel. Så äntligen hörde vi steg, vi rusade från dörren in i rummet där vi varit instängda, och så kom någon, ofta var det Klacken, han var den gladaste, och vi släpptes ut. Då skulle vi beundra granen, och den var verkligen värd att beses! Någon överraskning var den inte, varje år var den likadan: På varje minsta kvist hängde glänsande remsor av stanniolpapper. Tätt, tätt hängde de, så att själva grankvistarna knappast syntes. Ingenting annat fanns i granen än de där silvriga remsorna. Granen var som en silverstaty, vacker och oåtkomlig. Den första gången jag såg den blev jag besviken: Inga julgranskulor, inga flaggor; den var alldeles för stel för min smak, men jag vande mig. Efter några år kunde jag beundra de vuxnas arbete med granen. Det måste ha varit tålamodsprövande!

Nu skulle det roliga komma: Gutten satte sig vid pianot och drog fingrarna över tangenterna. Det lät som regn på ett plåttak, men det var bara början. Sen blev det både ”Nu är det jul igen” och ”Anders Perssons stuga”, medan alla, utom möjligen Momi och Farbror Axel, för de var för gamla, dansade runt från vardagsrummet, ut i korridoren, sen vände vi vid dörren och dansade in i matrummet, där julmaten stod uppdukad, slingrade oss förbi bord och stolar in genom nästa dörr till vardagsrummet, där granen stod och stanniolremsorna fladdrade av vår julstorm och Guttens pianospel. Så roligt vi hade! Vi fortatte med ”Klara solen på himmelen den lyser, friska vattnet …” Det var så härligt! Jag sjöng av hjärtans hals, Lillemor sjöng, alla sjöng och var glada. Det var inte julklapparna jag tänkte på då, det var att vi alla var tillsammans, att vi dansade, det var pianomusiken och sången som gjorde mig lycklig. Den enda gången jag blev ledsen det var när jag fick stå i mitten och vara ”troll” i sången ”När var tar sin, så tar jag min, och så blev trollet utan”. Jag skämdes verkligen när alla pekade finger mot mig och sa ”Fy skam, fy skam och så blev trollet utan!” Jag grät och mamma var tvungen att trösta mig: ”Men Yvonko, det är ju bara en lek!” En elak och dum lek, tyckte jag, men jag blev ganska snart glad igen när vi sjöng och lekte ”Räven raskar över isen” Gutten var kvick på tangenterna, musiken spratt i kroppen och tårarna var snart torra av farten. Jag minns ingenting av maten, som ändå borde ha suttit bra i min hungriga mage, ingenting av julklapparna, jag minns bara väntan, granen och dansen.

Många samlades hos faster Hildegard för julfirande. Här ett foto från år 1944 (ungefär). Faster Hildegard andra överst från vänster. Jag i mitten med axelremsväska.

Det näst värsta var året när inte Gutten fanns mer. Det blev inget pianospel, ingen dans, alla var tysta och svarta. Gutten hade varit i ”lumpen” och där hade han suttit och spelat piano, som han brukade göra. En av hans lumparkompisar blev trött på hans spelande och hotade honom: ”Om du inte sluta spela, skjuter jag!” Gutten bara skrattade och fortsatte spela. Kompisen sköt och sedan var Gutten ute ur våra liv. Så var historien jag fick höra, och faster gick i svarta kläder resten av sitt liv, tror jag, fast jag såg henne inte så ofta mer, för något ännu värre hände bara några år efteråt. Det var skilsmässan, och sedan den andra, långdragna, tråkiga tiden firade vi inte mer jul med faster.

På fotot är vi nästan alla med: från min mormor längst till vänster till Magnus längst ner till höger. Den som fattas på fotot är Gutten. Jag blir så ledsen när jag ser det fotot. Nu är alla döda utom Lillemor och Käthe, men det är inte det som gör mig ledsen. Det är skilsmässan som slitit sönder min barndom, och som förstört mina tonår.

Om boken ”När havet steg”

Jag har tidigare berättat att boken ”När havet steg” är ett slags ”science fiction”. Science därför att den delvis berättar något om Artificiell intelligens, fiction förstås, därför att robotarna är långt från verkligheten. Senare upptäckte jag att man till och med kan kalla den för ”cyberpunk”, enligt den här definitionen på Wikipedia: ”Cyberpunk (en sammansättning, så kallat teleskopord, av cybernetik och punk) är en genre inom science fiction med fokus på datorer eller informationsteknik.”

Egentligen var det tur att jag inte visste det när jag skrev boken. Historien drevs fram av sig själv, av vad som hände i den och av miljön, som väl stimulerade det dystopiska. 

En hel del ”research” hade jag gratis från mitt tidigare arbete, det var ”science”. Fantasin fick jag också gratis, utan att ha sett en enda Star Wars film. Det finns en hel del i vårt ”kollektiva undermedvetna” som jag inte kan komma från.

Klimatet kräver en egen reflektion, ska jobba på den.

El arbol garoe

Här kommer lite bonusmaterial till den som är intresserad av ”Kanarieöarnas gåtfulla historia”: Det handlar om trädet på El Hierro, det träd som samlade allt vatten som invånarna kunde få (utom regnet, som var mycket sparsamt). Vill du ha en svensk översättning, säg till!

-”

No hay más agua en la isla que la que destila El Garoé.” Así habló el bravo Erese en la asamblea. Tenesedra, su mujer, continuó relatando el plan: -”Si lográramos ocultarlo recubriendo sus ramas, la sed obligaría a los extranjeros a marcharse.”

Los extranjeros, al mando de Juan de Bethencourt, habían arribado a la playa de Tecorone una mañana de estío, desplegadas las velas de sus embarcaciones semejando casa blancas en el mar. Cuando Armiche, rey de la isla del Hierro, vio balancearse sobre las aguas los navíos, recordó el antiguo oráculo de Yoñe el agorero: -”Sólo bienes y beneficios traerán los extranjeros, emisarios de Eraoranhan el dios.”

Al desembarcar, Juan de Bethencourt envió un mensaje a Armiche para que le transmitiera palabras de protección y amistad. Aquel mensajero era Augeron, el hermano del monarca herreño, que cayó años atrás en manos de aragoneses, fue luego a poder del rey de Castilla y de él pasó a servir a Bethencourt. Apenas se dio a conocer Augeron a su hermano y le declaró su comisión, Armiche, acompañado de ciento once isleños, vino a rendirse y dar muestras de vasallaje al conquistador francés. Mas Erese y Tenesedra, su mujer, y el valiente Guasaguar, y el osado Tincos, y un grupo de fieles amigos no aceptan la sumisión y quieren seguir siendo dueños de su destino. Por eso se han reunido. Por eso cavilan la mejor manera de combatir y rechazar a los invasores: -”Tenemos que ocultar el Árbol Santo. No hay más agua en la isla que la que destila El Garoé.”

Era El Garoé único en su especie, sin que hubiera otro árbol semejante en la isla. El tronco tenía de circuito y grosor doce palmos, su ancho sumaba cuatro y el alto cuarenta desde el pie a la mayor altura. Ciento veinte pies de torno contaba la copa en redondo. Las ramas muy extendidas y coposas, muy elevadas de la tierra. su fruta, como bellota con su capillo y fruto como piñón, gustoso al comer, aromático, aunque más blando. 

Jamás perdía El Garoé la hoja, similar a la hoja del laurel, aunque más grande y ancha y encorvada, con verdor perpetuo. Y jamás perdía la hoja porque en cuanto se secaba caía pronto quedando siempre la verde. Abrazada al Árbol Santo estaba una zarza que cogía y cerraba muchas de sus ramas. Se hallaba emplazado en el lugar y término al que denominaban Tigulahe que era una cañada que iba por un valle arriba desde el mar a un frontón de risco. Sano, entero y fresco durante años, las hojas de El Garoé destilaban tanta y tan continua agua que bastaba para dar de beber a la isla toda. Más de veinte botas de su agua se recogían cada día.

Y es que todas la mañanas se levantaba del mar una nube o niebla de la más cerca del valle que subía con el viento sur o levante la cañada arriba hasta dar en el fontón del risco. Y como se hallaba allí El Garoé, árbol espeso de muchas y anchas hojas, la nube o niebla se asentaba en él y él la recogía y se iba deshaciendo y destilaba el agua. De aquella fuente prodigiosa proveía la naturaleza a los herreños frente a la sequedad de la tierra: -”Apresurémonos pues a cubrir el Árbol Santo.”

Concluyó así la reunión y se aprestaron a llevar a cabo lo acordado. También Agarfa, la de esbelto cuerpo y labios de corinto, colaboró en la faena. El osado Tincos, distinguido en las luchas contra los piratas que arribaban al Hierro para capturar isleños y venderlos como esclavos, amaba a Agarfa intensamente. Mas ella no le correspondía. Cuando se dejaba vencer por la pesadumbre, desganado e inapetente, Tincos pasaba largos ratos sin comer. Y exclamaba suspirando a quienes para evitarle daño intentaban que probase alimento: -”Mimerahaná, ziná zinuhá, ahemen aten haran hua, zu Agarfú finere nuzá.” (¿Qué traes? ¿Qué llevas ahí? Pero ¿qué importa la leche, el agua y el pan si Agarfa no quiere mirarme?).

Pero ahora Tincos no cede a la melancolía porque siente próximos los labios de corinto y el esbelto cuerpo de Agarfa. La ve moverse entre los otros, hermosa, volcada en la tarea. Se ocupan de transportar y distribuir gánigos llenos del agua del Árbol Santo de la que harán provisión en sus moradas. En la cañada de Tigulahe, El Garoé ya ha quedado oculto a las miradas: -”Si alguien descubre el secreto pagará con la muerte.”

Insistentemente los hombres de Juan de Bethencourt indagaban el cielo con la esperanza de ver llegar la lluvia sobre ellos. Sólo el sol respondía a sus miradas. La sed comenzó a pesar en sus ánimos. Habían agotado ya las reservas de agua que trajeron en sus naves. Luego buscaron por todos los rincones de la isla algún arroyo, alguna fuente, charca, manantial o estanque, algún signo que les revelara dónde o qué bebían los isleños.

-”Sólo bebemos el agua de la lluvia.”

-”¿Y cuándo no llegan las lluvias?”

-”Aguardamos.”

-”¿Y si siguen sin llegar?”

-”Seguimos aguardando.”

Mas recelaron que algún misterio había en aquel vivir sin beber y extremaron sus interrogatorios y fueron más meticulosas las expediciones en pos de encontrar algún manantial de agua viva. sin embargo, nada hallaron. Con una de aquellas expediciones fue a tropezar un día Agarfa, la de esbelto cuerpo y labios de corinto. Y fue a enamorarse de un soldado andaluz que en ella iba y ante quien notó latir con vivo impulso la sangre avivándole el cuerpo como en un estremecimiento. No tardó Agarafa en entregársele. No tardó en descubrirle el secreto de las aguas de El Garoé. Así saciaron su sed los invasores.

La noticia de la traición de Agarfa se propagó como una tormenta de milanos. Erese y Tenesedra, Guarsaguar y los otros buscaron vengarse de quien les había dejado a merced del enemigo. Pero Tincos les contiene. Quiere ser él, por su propia mano, el que castigue la culpa. Los otros acceden, tanta es la cólera y la fiereza del antiguo enamorado de Agarfa. Y mientras recorre la isla para dar con el escondite donde huyó a refugiarse la mujer, Tincos siente que, más que el que haya revelado el secreto de El Garoé, le pena y le quebranta el imaginar los labios y el cuerpo de Agarfa poseídos por los labios y el cuerpo del otro hombre.

En eso pensaba cuando, implacable, clavó su afilado venode en el pecho de Agarfa: en su cuerpo esbelto y en sus labios de corinto. En eso pensaba cuando los guirres volaban por los alrededores de Tigulahe sobre El Garoé presagiando horas aciagas antes de que Armiche y los suyos fueran tomados como esclavos, antes de que las cenizas de Yoñe el agorero fueran apedreadas y se esparcieran en el olvido.


Att utveckla mästerskap

Jag ser så många som tvivlar på sin egen förmåga eller begåvning. Kan den här tanken möjligen trösta och styrka? Det tar minst 10.000 timmar att utveckla en talang, färdighet eller begåvning till mästarklass.  

10.000 timmar – hur mycket är det? Koncentrerat arbete klarar man inte av hur länge som helst. Låt oss säga tio målmedvetna timmar i veckan. Det blir tusen veckor. Ett mästerskap klarar vi av på knappt tjugo år, alltså, om vi bara orkar.

Är det någon tröst att veta att jag måste koncentrera mig på ett område för att bli en god författare, en sevärd artist eller en musiker värd att lyssna till? Kanske det. För mig är det ”tröst för ett tigerhjärta” att få det bestyrkt att jag behöver anstränga mig mycket och länge för att uppnå vad jag vill. Jag har förstått att endast begåvning inte räcker för att komma långt. Det krävs dessutom hårt arbete. 

Detta tröstar mig eftersom min teckningslärare brukade säga att jag var helt obegåvad när det gällde teckning/målning.

En tavla målad av mig i 12-årsåldern

Det går till och med att uträtta en hel del utan särskild talang. Se till exempel följande bok: Peak : vetenskapen om att bli bättre på nästan allt : sanningen bakom 10 000-timmarsregeln / K Anders Ericsson & Robert Pool ; översatt av Kjell Waltman.

Jag gick till en sida med aforismer för att hitta någon som sagt det här snyggare och hittade bland andra följande:

”Idéer kommer inte flygande som fjärilar, de är resultatet av hårt arbete.”

”Nemo nascitur artifex” – Ingen föds mästare.

Geni är evigt tålamod” ( Michelangelo)

Mitt eget bidrag är följande:

Det krävs ögon för att hitta diamanter men tålamod för att slipa dem.

En arborist – hur många timmar behöver han för att bli mästare?

Gymnast – hur många timmar?

Intet nytt under solen – om arketyper


Från vår balkong såg vi
stormvågorna kasta sig över stranden Playa Velilla.
Sen oktober 2015.

Intet nytt under solen vill jag påpeka för mig själv. Det där med ”god kraft” kan i själva kännas igen som en av mänsklighetens  ”arketypiska begrepp”. I Jungiansk psykologi är arketyper gemensamma för mänskligheten och ”ärvs” från generation till generation. Jag tänker att det finns utmaningar vi ställs inför som människor, utmaningar som återkommer oberoende av plats och personlighet, och att vi som tänkande människor närmar oss de utmaningarna på olika sätt. 

”Kraften” är en mycket grundläggande föreställning, vi kan se den som religiös (god eller ond) eller psykologisk (detet hos Freud t.ex.) eller sociologisk (dialektisk hos Marx, t.ex.), men också populärkulturell (The force hos Starwars). Att jag inte tänkte på det genast! Men arketyperna är så grundläggande att de påverkar tänkandet utan att blanda in medvetandet.

Men när jag säger ”God Kraft!” i stället för ”Gott nytt år!” menar jag inte Star wars ”Force”, tror jag i alla fall. Hur ska jag veta?

Meningen med livet. Del 3. Immanent mening

Nästa steg i min reflektion över livets mening handlar om den immanenta, inneboende meningen. I det tankesystemet är vår uppgift i livet att söka efter den meningen.

Jag har just läst ”Alkemisten” av Paulo Coelho, och blivit fascinerad av hans sätt att beskriva sökandet. I synnerhet fascinerade mig den trosvissa föreställningen att om någon verkligen vill något, samverkar hela universum till att hen ska finna detta.

Enligt Wikipedia återfinns tanken på en immanent mening i de stora religionerna och i vissa filosofiska system. I religionerna är verkligheten gudomlig, och det gäller att skapa kontakt med den, antingen genom att skåda ljuset i sitt inre eller genom yttre religiösa handlingar. 

En flamskvävnad gjord av Karl-Gustaf Wærn
kan illustrera tålamodet hos sökaren efter mening.

I de indiska tankesystem som jag träffat på (hinduism framförallt) förefaller föreställningen om en immanent mening central. Varje människa har en plats i livets spel och kan inte gå utanför denna (detta tänkande gör kastväsendet möjligt). Å andra sidan finns här (som i så många andra sociala system) tanken på att handlingar har konsekvenser utanför de omedelbara. Goda handlingar leder inte alltid till belöningar i detta liv, men kan ha betydelse för följande liv. De här sambanden beskrivs med begreppet ”karma” som innebär att livet (både det andliga och det fysiska) är styrt av lagar som är lika tvingande som de naturvetenskapliga.

Jag har också tolkat det som så att att livet enligt det hinduistiska tänkandet ger varje person en dharma (som jag gärna vill översätta som plikt), som talar om vad personen måste uträtta i livet. Så har jag i alla fall läst Ramayana (som jag arbetat med en hel del). Huvudpersonen Ramas dharma var att slåss mot de onda krafterna, och i den plikten ingick att lämna sitt hem och att befria Sita (hustrun).  Om vi är medvetna om våra dharma eller inte vet jag inte, men meningen med våra enskilda liv är att uppfylla dharma.

Andra tankesystem kan också finna en immanent mening i ett individuellt, biologiskt liv. Meningen med det personliga livet kan upptäckas i Gud, i att vara människa eller i att vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden.

Kan det vara så att den just nu populära uppmaningen ”carpe diem” hör hit?

Om vi sedan går utanför den enskilde individen, finns det andra aspekter på den immanenta meningen. Tillvaron i sig kan tänkas som beroende av en gudomlig plan, en kosmisk lag (som cyklisk utvidgning och hopdragning), en universell andlig naturlag (som karma) eller så är den biologiska mångfalden och skönheten i naturen och världsalltet i sig meningsfull.

Till en biolog som undrade om livets mening bara gällde människor kan jag bara säga att den immanenta aspekten av livets mening mycket väl kan tillämpas på andra varelser än människor. Att detta inte är uppenbart kan bero på att det är få som är intresserade av om en bananfluga kan sträva efter att upptäcka sitt livs mening (förresten känner vi nog många människor som inte bryr sig om detta heller).

Vem vet, så småningom kommer någon tänkare att föreslå en immanent mening i livet hos morötter och potatis också. Och är det inte så att den redan föreslagits förekomma hos generna?