Jul hos faster Hildegard

En gång i tiden fick jag lära mig att man mindes oavslutade uppgifter bättre än avslutade. Det var någonstans i mitten av mina psykologistudier, då när vi började läsa originalforskning snarare än sammanfattande kurslitteratur. Det var någon rysk forskare som upptäckt detta, undrar vem det vr? Jag klarade nog den tentan, så därför kommer jag inte ihåg namnet på forskaren.

Vad jag dock känt in i märgen är att oavslutade uppgifter ger dålig sömn. I går höll jag på att titta på gamla bilder, och så hittade jag en bild där hela storfamiljen var samlad för julfirande. Jag började tänka på jularna där, julgransprydandet och dansen. Och så kunde jag inte somna. Å, vad jag skulle komma att sakna det senare! Så här kunde det vara: 

Det blev en stor familj när faster Hildegards familj förenades med vår. De vuxna var många: Faster och hennes man Axel, klacken (Karl-Axel) och hans fru Marianne, Kajen (Kaj) och hans fru Sonja, mamma och pappa förstås, och antagligen också Lollo (Loreley) och de hade till uppgift att klä granen. Vi barn (den här gången var det Lillemor och jag och Rurik och så Magnus och Käthe) blev instängda i ett rum vid sidan av vardagsrummet.Vi fick inte vara med, vi skulle släppas ut senare att beundra den. Vi var så otåliga där inne. Det var ju julafton, och visserligen var det spännande med granen, men deet som hörde till julen var ännu mer lockande. Lillemor och jag försökte hålla ordning på småbarnen och när det inte gick, hittade vi på olika sätt att distrahera dem. 

Lillemor kunde få Lady att göra konster. Hon tog en sockerbit och lade på golvet. Lady tittade spänt på sockerbiten, beredd på en signal för att ta den. Lillemor sa strängt: ”Den är köpt på Konsum”. Då lade Lady sig ner, med nosen alldeles intill sockerbiten, men hon tog den inte. Jag blev arg på föreställningen. Vilken löjlig konst! Då var Geishas mycket bättre. Jag tog upp sockerbiten och höll den högt uppe framför Geisha. Då ställde sig Geisha på baktassarna, och om jag höll sockerbiten precis lagom högt, så satte hon sig på baken, med de små svarta framtassarna hängande om vissna tulpaner och tittade spänt på sockerbien. Nu var det frågan: Vem skulle få sockerbiten? Lillemor var genast där: ”Ta den!” sa hon och Lady kastade sig fram och nappade sockerbiten ur min hand. Jag blev så arg på henne. Det där var väl ingen konst! Geisha var liten och Lady var stor. Se så fint Geisha satt ”vackert”!

Det var förresten alltid en strid mellan Lady och Geisha. När vi kom till faster brukade Geisha gå rakt fram till Ladys matskål och se om det fanns något ätbart kvar där. Geisha var väl alltid hungrig, precis som jag, stackarn. Och Lady var lite kinkig med maten, och lämnade ofta sådant hon inte riktigt gillade. När faster skulle få Lady att äta, brukade hon säga: Geisha kommer! och då glufsade Lady i sig allt, oberoende av vad som låg i skålen.

Nåja, nu var vi där inne, barn och hundar, och på något sätt fördrev vi väl tiden, allt otåligare blev vi där instängda på andra sidan om dörren till vardagsrummet. Vi försökte se genom nyckelhålet, vi tryckte öronen mot dörren, men det hördes bara mummel och prassel. Så äntligen hörde vi steg, vi rusade från dörren in i rummet där vi varit instängda, och så kom någon, ofta var det Klacken, han var den gladaste, och vi släpptes ut. Då skulle vi beundra granen, och den var verkligen värd att beses! Någon överraskning var den inte, varje år var den likadan: På varje minsta kvist hängde glänsande remsor av stanniolpapper. Tätt, tätt hängde de, så att själva grankvistarna knappast syntes. Ingenting annat fanns i granen än de där silvriga remsorna. Granen var som en silverstaty, vacker och oåtkomlig. Den första gången jag såg den blev jag besviken: Inga julgranskulor, inga flaggor; den var alldeles för stel för min smak, men jag vande mig. Efter några år kunde jag beundra de vuxnas arbete med granen. Det måste ha varit tålamodsprövande!

Nu skulle det roliga komma: Gutten satte sig vid pianot och drog fingrarna över tangenterna. Det lät som regn på ett plåttak, men det var bara början. Sen blev det både ”Nu är det jul igen” och ”Anders Perssons stuga”, medan alla, utom möjligen Momi och Farbror Axel, för de var för gamla, dansade runt från vardagsrummet, ut i korridoren, sen vände vi vid dörren och dansade in i matrummet, där julmaten stod uppdukad, slingrade oss förbi bord och stolar in genom nästa dörr till vardagsrummet, där granen stod och stanniolremsorna fladdrade av vår julstorm och Guttens pianospel. Så roligt vi hade! Vi fortatte med ”Klara solen på himmelen den lyser, friska vattnet …” Det var så härligt! Jag sjöng av hjärtans hals, Lillemor sjöng, alla sjöng och var glada. Det var inte julklapparna jag tänkte på då, det var att vi alla var tillsammans, att vi dansade, det var pianomusiken och sången som gjorde mig lycklig. Den enda gången jag blev ledsen det var när jag fick stå i mitten och vara ”troll” i sången ”När var tar sin, så tar jag min, och så blev trollet utan”. Jag skämdes verkligen när alla pekade finger mot mig och sa ”Fy skam, fy skam och så blev trollet utan!” Jag grät och mamma var tvungen att trösta mig: ”Men Yvonko, det är ju bara en lek!” En elak och dum lek, tyckte jag, men jag blev ganska snart glad igen när vi sjöng och lekte ”Räven raskar över isen” Gutten var kvick på tangenterna, musiken spratt i kroppen och tårarna var snart torra av farten. Jag minns ingenting av maten, som ändå borde ha suttit bra i min hungriga mage, ingenting av julklapparna, jag minns bara väntan, granen och dansen.

Många samlades hos faster Hildegard för julfirande. Här ett foto från år 1944 (ungefär). Faster Hildegard andra överst från vänster. Jag i mitten med axelremsväska.

Det näst värsta var året när inte Gutten fanns mer. Det blev inget pianospel, ingen dans, alla var tysta och svarta. Gutten hade varit i ”lumpen” och där hade han suttit och spelat piano, som han brukade göra. En av hans lumparkompisar blev trött på hans spelande och hotade honom: ”Om du inte sluta spela, skjuter jag!” Gutten bara skrattade och fortsatte spela. Kompisen sköt och sedan var Gutten ute ur våra liv. Så var historien jag fick höra, och faster gick i svarta kläder resten av sitt liv, tror jag, fast jag såg henne inte så ofta mer, för något ännu värre hände bara några år efteråt. Det var skilsmässan, och sedan den andra, långdragna, tråkiga tiden firade vi inte mer jul med faster.

På fotot är vi nästan alla med: från min mormor längst till vänster till Magnus längst ner till höger. Den som fattas på fotot är Gutten. Jag blir så ledsen när jag ser det fotot. Nu är alla döda utom Lillemor och Käthe, men det är inte det som gör mig ledsen. Det är skilsmässan som slitit sönder min barndom, och som förstört mina tonår.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.