Memoarförklaring

I går började jag skildra mitt tonårs möte med min förste kommande livskamrat. Det blev 1296 ord av den första tiden. I natt kunde jag inte sova. Då förstod jag att jag inte skulle klara av att skriva om mitt vuxna liv. 

Fyrtionio år fick vi tillsammans, sedan tog cancern honom. Den riktigt dåliga perioden började ungefär den här tiden på året, för sexton år sedan. Trots den långa tid som gått gråter jag varje gång jag tänker på honom. Jag våndas varje gång någon nämner ordet cancer. Jag har utestängt allt på Facebook där ordet är nämnt. Alla böner från Cancerfonden hamnar direkt i återvinningen.

Jag kan inte tänka på min förste livskamrat utan att se mörkret som kom. Inte kan jag skriva om vårt liv tillsammans, jag kommer att drunkna i tårar eller kvävas av sorg. 

Varför skriver jag alls? Inte för terapi i alla fall. Eller om det är terapi, så är det glädjeterapi, jag vill hitta på händelser och människor. Inte vrida om kniven i ett gammalt sår.

Så jag har beslutat mig för att bara jobba vidare med min barn- och tonårstid. Skräck, sorg och motgångar finns det tillräckligt med där, men också sång och glädje. Det kan bli 30-40.000 ord om jag suger riktigt på musik och böcker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.