Speglingar av en tid

Hur många författare känner inte igen sig själva i personer som hamnar i deras böcker? Så många olika personer som jag är!

I min senaste bok,  ”När havet steg”, har jag haft med hela episoder ur mitt gamla liv. Där kom seminarierna in. De som lärt mig så mycket, de som gjorde all repetitiv undervisning  uthärdlig. Seminarierna om Turing-testet, om Searle … De kanske inte passar i en skönlitterär text. Men jag kunde inte låta bli. Visserligen ska jag skriva mina memoarer, visserligen ska Psykologihistoriska sällskapet ge ut en skrift om ”Den gamla goda tiden” (som förstås ska heta något annat), men ändå. Så djupa märken har den tiden gjort, klart att de måste synas!

Yvonne i intervjutagen. Lägg märke till den gammaldags datorn.

Där finns också mina fortfarande trogna vänner med: Marit som bakade så gott bröd till våra seminarier, Susanne, som försvann till ”industrin”, Göran som gav den nödvändiga kontakten till Uppsala, Stellan som försvann till USA, Cecilia, logikexperten som blev hållbarhetsforskare, Ove, som blev minnesexpert, Lars, filosofen, och Lasse som tillsammans med Ann gjorde såväl gammaldags brevsystem som Amsterdam osäkert, Calle som var för tidigt ute med sina krav på att emotionerna skulle få sin del i simuleringarna. De här personerna är bara de centrala från den tidiga tiden. 

När fan blir gammal blir han religiös, jag blir bara nostalgisk.

En generations-tradition

I min familj har blini blivit en älsklingsrätt som jag förut blandat ihop med fastlagen: att man äter tjockt och fett innan fastan börjar, men så var det inte alls. Blini äts för att fira solens återkomst, alltså på eftervintern/förvåren.

Traditionen kom från min ryska mamma och hennes finska uppväxt.

I Ukraina (där min mormor föddes) äter man blini med smetana, alltså sur grädde. Jag har degenererat så långt att jag helst äter dem med vispad vispgrädde som blandats med Kalles Kaviar.

Vad jag inte visste var att blini symboliserar solen – de är nämligen runda. Inte heller visste jag att traditionen att äta blini är förkristen. 

I alla fall tycker jag det är roligt att vissa mattraditioner går från generation till generation.

Återkommer till pasha, när vi närmar oss påsken.

Här kommer ett blinirecept för den som vill fira solens återkomst:

3 dl mjölk 
50 gr jäst 

2 dl bovetemjöl (jag tycker det är det godaste)
1 dl vetemjöl
1 nypa salt

2 ägg
50 gr smör

Värm mjölken till 37 grader häll över jästen och blanda sedan i mjöl och salt 
Dela på äggen och lägg i äggulorna nu.

Låt stå och jäsa i cirka 40 minuter.

Smält smöret och låt det svalna. Vispa äggvitorna till hårt skum. Blanda i smör och äggvitor i den jästa smeten. Låt gärna jäsa en stund till (inte nödvändigt).

Blini ska förstås gräddas i särskilda blinipannor, men du behöver inte ärva dem (som jag gjort), inte heller åka till Stockmans i Helsingfors för att köpa dem. Det går att göra blini i crepepannor (fast då blir de inte så höga som de bör vara enligt mig).

Servera genast. Om du behöver räkna på hur mycket du ska göra kan jag tala om att min morbror kunde äta 12 blini (men så dog han också av stroke i 60-årsåldern), jag kan äta 2-3 stycken (och jag lever ännu, bevisligen).

Traditionellt serveras blini med sur grädde (gräddfil eller creme fraiche) samt olika slags kaviar. Men de degenererade kan äta rimmad eller rökt lax till. En klick smör på den varma blinin gör att den inte blir så torr. Mastig blir den i alla fall så det förslår, i alla fall i en blinipanna! I väg till Helsingfors och köp en! (Förresten finns de att köpa på nätet).

Mina ärvda pannor har inga handtag, så de är svårmanövrerade.

Av det här receptet fick jag tio blini. Inte så det räckte till min morbror, alltså, men mycket mer än vad jag själv ville ha. Resten kan man spara och värma i micron. Själva smeten kan också förvaras i kylskåp någon dag eller så.

Mina blinipannor.
Saltburken är med för att ge proportioner.
De är lika stora, det är bara perspektivet som gör de främre större. Observera att kanterna är högre än crepe-pannornas.