Om solnedgångar

Solnedgångarna kom inte in i mitt liv förrän när jag var omkring femtio år gammal.  Då fick jag en oljefärgslåda av min käre make. Han hade märkt hur jag suttit med skolvattenfärgerna och målat av blommor i vasskanten. När vi låg stilla med segelbåten gav det mig en särskild njutning att fånga de stlllsamma växterna i sin gröna, genomskinliga värld. 

Där från stranden upptäckte jag solnedgången. Jag hade bott på en östkust i hela med liv och aldrig sett en solnedgång som inte var skymd träd och hus. Plötsligt såg jag dubbelt; solen glittrade i vattnet, men inte nog med det: den målade himlen med breda penslar, doppade i havets färglåda. Smala penslar fångade upp både violett och blått, strök färgerna försiktigt längs molnens kanter, medan de breda svämmade över med fröjd över det brandgula, röda, orange och slutligen rosa. 

”Att du bara orkar sitta och se på solnedgången varje kväll”, sa mina otåliga vänner omkring mig. ”De ser ju likadana ut alltid!” – ”Nej aldrig likadana”, försäkrade jag, fast jag behövde inte försvara solnedgången. Den talade sitt eget språk, den spelade sitt eget skådespel.

Med de nya färgerna försökte jag fånga solnedgången men den gäckade mig. Först var det min egen klantighet – solnedgången har inte så vassa färger som oljefärgerna framställde med min hand, den var inte så stel som mina penslar gjorde den. Jag övergick till akvarell, det passade bättre, färgerna flöt in i varandra, de började skimra, jag var på väg. Men så torkade det ju aldrig, pappret bucklade sig, kvällsdimman kom och kröp in i underlagets porer. Det dröjde länge innan jag gav upp.

Jag sökte efter solnedgångsskådespel från öster. Hemma såg vi dem bara på vintrarna, då i nordväst från köksfönstret, till hälften dolda av tvåvåningsgrannhuset och den förvuxna granhäcken. Till vintersolståndet tog jag mig till Årsta havsbad. Klockan 14.45 gick solen ned i havet, jag skymtade den i sydväst, men en ö var i vägen. En kort stunds njutning innan händerna och fötterna blev stelfrusna och näsan droppade in i kameran.

”Vi åker någonstans där jag kan se solnedgången!” föreslog jag en sommarkväll. Vi tog oss ända till Dalarö, och hann skymta en röd skiva bakom granar, en glimt som speglade sig i en vik. Underbart är kort.

Från Gotlands västkust kunde jag njuta länge. Vi åkte till Fridhem, tog först kaffe och en våffla på Fridhem och vandrade sedan ner mot stranden med de slipade stenarna. Solen gick ner i havet, först långsamt, sedan försvann den innan jag hann förstå. Inget dacapo den kvällen, ingen extra föeställning. Bara på andra sidan havet var solen, medan de rosa molnen sakta fladdrade över himlen. Dimman steg, vi måste åka hem.

På Gotlands ostkust hittade jag solnedgången från Närsholmen. Jag var inte ensam. Många människor hade satt sig på sluttningen nedanför fyren. Kaffekorgarna var med och solstolarna. Solen visade sitt bästa humör, den svepte sin målarduk runt oss. Skarpt rött i nordväst övergick i milt blårosa mot öster. Då först förstod jag hur hela världen var en kanvas för solen, ingenting betydde något, bara färgerna och vattnet, himlen och molnen.

Nu har jag en liten sjö som solen leker med på kvällarna. Där doppar solnedgången sina penslar medan björkkvistarna dansar i vinden. Jag rusar från TV:n, inga andra nyheter intresserar mig än solens konstnärskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.