Till mina memoarer – utvecklingstid

Min mamma bodde i Spanien över vintrarna. Jag skrev ofta till henne och är verkligen tacksam över att ha kvar detaljerade minnen av hur det var mitt i livet. Här är jag 44 år gammal. Brevet skrevs den 4 november.

”Lillflickan (12 år) fick ont i halsen igen – hon hade varit hemma tre dagar från skolan, utan feber men med en ordentlig heshet. 

Ner med varma stövlarna från vinden, klockan sju på morgonen, det var halt, kallt och mörkt.

(Kommentar: till vinden kom jag på en trappa som gick upp till taket ovanför ingången. Utifrån parkeringsplatsen, alltså. Och sedan fick jag klättra in genom det lilla hålet på gaveln.)

I vinterkappan fattades skärpspännet. Klockan var tio i åtta och jag skulle gå fem i. Det blev till att knyta. Mamma, var är min mössa? I tredje lådan hittade jag den. Sju minuter i åtta. Var är mina sockor? Sex minuter i åtta och sockorna var funna. Vantarna då? Nej, nu måste jag gå, se efter i badrummet. Vantarna hittades. Jag hann med bussen. Bara för att få stå och vänta på tåget. Undra sedan på att stressen kastar sig över en som spindelväv – fast och klibbig. 

Kroppen vägrar att arbeta, men tvättmaskinen fylls, tvätten hängs upp, golvet torkas av.

Ibland blir jag förtvivlad på alla krav som ställs – hälsa på här och där, sysselsätta barnen, kratta löv, läs genom det här till på måndag är du snäll, byta kläder, plocka fram varma stövlar … Var tacksam att du har att göra, Yvonne. Tids nog blir du gammal och sitter där och väntar på att någon ska komma och hålla dig sällskap. Försök då komma ihåg den här överlastade tiden -kanske är du tacksam då att den är över.

Bilden är från en vintermorgon vid nya tågstationen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.