Alla inlägg av YvonneW

Musik och upplevelser

En musikalisk upplevelse från barndomen höll mig vaken sent i går kväll. Jag försökte hitta något gemensamt för de sånger jag tyckte bäst om som barn: ”Den röda sarafanen” och  ”Någonstans i Sverige”.

Först tänkte jag att det möjligen kunde ha att göra med intervallen. Jag sjöng och upptäckte att båda hade ett stort intervall i början, något som kunde ha smekt mitt barnöra. En kvint, kanske, ungefär som Blinka lilla?

Men det var något fel där. Melodin i ”Blinka lilla” fascinerade mig inte alls, men ”Den röda sarafanen gjorde det”. Dumt nog gick jag inte upp till synten för att prova min hypotes.Då hade jag kjunnat somna med en gång.  Det var nämligen ingen kvint! Jag upptäckte det i morse när jag gick till synten. Det var en sext, en stor en, dessutom! Hur kunde en sext fastna så i mitt huvud?

Jag kastade mig över nästa verktyg jag hade till hand: datorn och webben. Och där hittade jag:

” Musiken är en förborgad aritmetisk övning hos själen, som därvid ej vet att den umgås med tal. ” (Leibnitz i ett brev 1712), ur http://ncm.gu.se/media/stravorna/4/a/4a_ulin.pdf

Kvintintervallen är något särskilt för människans öra. De känns harmoniska, fiolerna stäms i kvintintervall, till exempel. Sexten då? Ja, den är fortfarande ”ren”, men för mitt barnsliga öra var den antagligen friskt annorlunda, lite vågad, kanske. Samtidigt var den sorglig, som ett skri mot himlen: ”Snälla mamma sy ej mer … ” Eller : ”Hans skor är för stora  … ”

Det gick inte med matematik allså, ligger lockelsen i intervallet eller i något annat? Vad var det som lockade mitt barnaöra och fortsätter att tjusa mig? 

Som kontrast tänker jag på en annan melodi, en som jag avskyr, en som jag tycker är banal och rentutav motbjudande. Jag ska inte berätta vilken den är, utan bara säga att refrängen börjar med ett kvartsintervall. Varför tycker jag att den är så ful? Jag ryser i hela kroppen när jag hör den, jag vägrar att sjunga med. Hur kan ett kvartsinterall ge en sådan reaktion? Det måste vara en association till något annat. Jag kollar en gång till och finner helt rationellt: det liknar i mycket en ambulanssiren, som har ett intervall på fyra hela och en halv ton. 

Så har jag reducerat mina musikaliska upplevelser till intervall på ett ”vältempererat” piano – ett sådant som jag var bekant med från barnsben. Men det finns mycket mer. Jag vet att jag tycker mer om melodier som går i moll än sådana som går i dur, men det är en sak jag måste analysera närmare en annan gång. 

Jul hos faster Hildegard

En gång i tiden fick jag lära mig att man mindes oavslutade uppgifter bättre än avslutade. Det var någonstans i mitten av mina psykologistudier, då när vi började läsa originalforskning snarare än sammanfattande kurslitteratur. Det var någon rysk forskare som upptäckt detta, undrar vem det vr? Jag klarade nog den tentan, så därför kommer jag inte ihåg namnet på forskaren.

Vad jag dock känt in i märgen är att oavslutade uppgifter ger dålig sömn. I går höll jag på att titta på gamla bilder, och så hittade jag en bild där hela storfamiljen var samlad för julfirande. Jag började tänka på jularna där, julgransprydandet och dansen. Och så kunde jag inte somna. Å, vad jag skulle komma att sakna det senare! Så här kunde det vara: 

Det blev en stor familj när faster Hildegards familj förenades med vår. De vuxna var många: Faster och hennes man Axel, klacken (Karl-Axel) och hans fru Marianne, Kajen (Kaj) och hans fru Sonja, mamma och pappa förstås, och antagligen också Lollo (Loreley) och de hade till uppgift att klä granen. Vi barn (den här gången var det Lillemor och jag och Rurik och så Magnus och Käthe) blev instängda i ett rum vid sidan av vardagsrummet.Vi fick inte vara med, vi skulle släppas ut senare att beundra den. Vi var så otåliga där inne. Det var ju julafton, och visserligen var det spännande med granen, men deet som hörde till julen var ännu mer lockande. Lillemor och jag försökte hålla ordning på småbarnen och när det inte gick, hittade vi på olika sätt att distrahera dem. 

Lillemor kunde få Lady att göra konster. Hon tog en sockerbit och lade på golvet. Lady tittade spänt på sockerbiten, beredd på en signal för att ta den. Lillemor sa strängt: ”Den är köpt på Konsum”. Då lade Lady sig ner, med nosen alldeles intill sockerbiten, men hon tog den inte. Jag blev arg på föreställningen. Vilken löjlig konst! Då var Geishas mycket bättre. Jag tog upp sockerbiten och höll den högt uppe framför Geisha. Då ställde sig Geisha på baktassarna, och om jag höll sockerbiten precis lagom högt, så satte hon sig på baken, med de små svarta framtassarna hängande om vissna tulpaner och tittade spänt på sockerbien. Nu var det frågan: Vem skulle få sockerbiten? Lillemor var genast där: ”Ta den!” sa hon och Lady kastade sig fram och nappade sockerbiten ur min hand. Jag blev så arg på henne. Det där var väl ingen konst! Geisha var liten och Lady var stor. Se så fint Geisha satt ”vackert”!

Det var förresten alltid en strid mellan Lady och Geisha. När vi kom till faster brukade Geisha gå rakt fram till Ladys matskål och se om det fanns något ätbart kvar där. Geisha var väl alltid hungrig, precis som jag, stackarn. Och Lady var lite kinkig med maten, och lämnade ofta sådant hon inte riktigt gillade. När faster skulle få Lady att äta, brukade hon säga: Geisha kommer! och då glufsade Lady i sig allt, oberoende av vad som låg i skålen.

Nåja, nu var vi där inne, barn och hundar, och på något sätt fördrev vi väl tiden, allt otåligare blev vi där instängda på andra sidan om dörren till vardagsrummet. Vi försökte se genom nyckelhålet, vi tryckte öronen mot dörren, men det hördes bara mummel och prassel. Så äntligen hörde vi steg, vi rusade från dörren in i rummet där vi varit instängda, och så kom någon, ofta var det Klacken, han var den gladaste, och vi släpptes ut. Då skulle vi beundra granen, och den var verkligen värd att beses! Någon överraskning var den inte, varje år var den likadan: På varje minsta kvist hängde glänsande remsor av stanniolpapper. Tätt, tätt hängde de, så att själva grankvistarna knappast syntes. Ingenting annat fanns i granen än de där silvriga remsorna. Granen var som en silverstaty, vacker och oåtkomlig. Den första gången jag såg den blev jag besviken: Inga julgranskulor, inga flaggor; den var alldeles för stel för min smak, men jag vande mig. Efter några år kunde jag beundra de vuxnas arbete med granen. Det måste ha varit tålamodsprövande!

Nu skulle det roliga komma: Gutten satte sig vid pianot och drog fingrarna över tangenterna. Det lät som regn på ett plåttak, men det var bara början. Sen blev det både ”Nu är det jul igen” och ”Anders Perssons stuga”, medan alla, utom möjligen Momi och Farbror Axel, för de var för gamla, dansade runt från vardagsrummet, ut i korridoren, sen vände vi vid dörren och dansade in i matrummet, där julmaten stod uppdukad, slingrade oss förbi bord och stolar in genom nästa dörr till vardagsrummet, där granen stod och stanniolremsorna fladdrade av vår julstorm och Guttens pianospel. Så roligt vi hade! Vi fortatte med ”Klara solen på himmelen den lyser, friska vattnet …” Det var så härligt! Jag sjöng av hjärtans hals, Lillemor sjöng, alla sjöng och var glada. Det var inte julklapparna jag tänkte på då, det var att vi alla var tillsammans, att vi dansade, det var pianomusiken och sången som gjorde mig lycklig. Den enda gången jag blev ledsen det var när jag fick stå i mitten och vara ”troll” i sången ”När var tar sin, så tar jag min, och så blev trollet utan”. Jag skämdes verkligen när alla pekade finger mot mig och sa ”Fy skam, fy skam och så blev trollet utan!” Jag grät och mamma var tvungen att trösta mig: ”Men Yvonko, det är ju bara en lek!” En elak och dum lek, tyckte jag, men jag blev ganska snart glad igen när vi sjöng och lekte ”Räven raskar över isen” Gutten var kvick på tangenterna, musiken spratt i kroppen och tårarna var snart torra av farten. Jag minns ingenting av maten, som ändå borde ha suttit bra i min hungriga mage, ingenting av julklapparna, jag minns bara väntan, granen och dansen.

Många samlades hos faster Hildegard för julfirande. Här ett foto från år 1944 (ungefär). Faster Hildegard andra överst från vänster. Jag i mitten med axelremsväska.

Det näst värsta var året när inte Gutten fanns mer. Det blev inget pianospel, ingen dans, alla var tysta och svarta. Gutten hade varit i ”lumpen” och där hade han suttit och spelat piano, som han brukade göra. En av hans lumparkompisar blev trött på hans spelande och hotade honom: ”Om du inte sluta spela, skjuter jag!” Gutten bara skrattade och fortsatte spela. Kompisen sköt och sedan var Gutten ute ur våra liv. Så var historien jag fick höra, och faster gick i svarta kläder resten av sitt liv, tror jag, fast jag såg henne inte så ofta mer, för något ännu värre hände bara några år efteråt. Det var skilsmässan, och sedan den andra, långdragna, tråkiga tiden firade vi inte mer jul med faster.

På fotot är vi nästan alla med: från min mormor längst till vänster till Magnus längst ner till höger. Den som fattas på fotot är Gutten. Jag blir så ledsen när jag ser det fotot. Nu är alla döda utom Lillemor och Käthe, men det är inte det som gör mig ledsen. Det är skilsmässan som slitit sönder min barndom, och som förstört mina tonår.

Om boken ”När havet steg”

Jag har tidigare berättat att boken ”När havet steg” är ett slags ”science fiction”. Science därför att den delvis berättar något om Artificiell intelligens, fiction förstås, därför att robotarna är långt från verkligheten. Senare upptäckte jag att man till och med kan kalla den för ”cyberpunk”, enligt den här definitionen på Wikipedia: ”Cyberpunk (en sammansättning, så kallat teleskopord, av cybernetik och punk) är en genre inom science fiction med fokus på datorer eller informationsteknik.”

Egentligen var det tur att jag inte visste det när jag skrev boken. Historien drevs fram av sig själv, av vad som hände i den och av miljön, som väl stimulerade det dystopiska. 

En hel del ”research” hade jag gratis från mitt tidigare arbete, det var ”science”. Fantasin fick jag också gratis, utan att ha sett en enda Star Wars film. Det finns en hel del i vårt ”kollektiva undermedvetna” som jag inte kan komma från.

Klimatet kräver en egen reflektion, ska jobba på den.

El arbol garoe

Här kommer lite bonusmaterial till den som är intresserad av ”Kanarieöarnas gåtfulla historia”: Det handlar om trädet på El Hierro, det träd som samlade allt vatten som invånarna kunde få (utom regnet, som var mycket sparsamt). Vill du ha en svensk översättning, säg till!

-”

No hay más agua en la isla que la que destila El Garoé.” Así habló el bravo Erese en la asamblea. Tenesedra, su mujer, continuó relatando el plan: -”Si lográramos ocultarlo recubriendo sus ramas, la sed obligaría a los extranjeros a marcharse.”

Los extranjeros, al mando de Juan de Bethencourt, habían arribado a la playa de Tecorone una mañana de estío, desplegadas las velas de sus embarcaciones semejando casa blancas en el mar. Cuando Armiche, rey de la isla del Hierro, vio balancearse sobre las aguas los navíos, recordó el antiguo oráculo de Yoñe el agorero: -”Sólo bienes y beneficios traerán los extranjeros, emisarios de Eraoranhan el dios.”

Al desembarcar, Juan de Bethencourt envió un mensaje a Armiche para que le transmitiera palabras de protección y amistad. Aquel mensajero era Augeron, el hermano del monarca herreño, que cayó años atrás en manos de aragoneses, fue luego a poder del rey de Castilla y de él pasó a servir a Bethencourt. Apenas se dio a conocer Augeron a su hermano y le declaró su comisión, Armiche, acompañado de ciento once isleños, vino a rendirse y dar muestras de vasallaje al conquistador francés. Mas Erese y Tenesedra, su mujer, y el valiente Guasaguar, y el osado Tincos, y un grupo de fieles amigos no aceptan la sumisión y quieren seguir siendo dueños de su destino. Por eso se han reunido. Por eso cavilan la mejor manera de combatir y rechazar a los invasores: -”Tenemos que ocultar el Árbol Santo. No hay más agua en la isla que la que destila El Garoé.”

Era El Garoé único en su especie, sin que hubiera otro árbol semejante en la isla. El tronco tenía de circuito y grosor doce palmos, su ancho sumaba cuatro y el alto cuarenta desde el pie a la mayor altura. Ciento veinte pies de torno contaba la copa en redondo. Las ramas muy extendidas y coposas, muy elevadas de la tierra. su fruta, como bellota con su capillo y fruto como piñón, gustoso al comer, aromático, aunque más blando. 

Jamás perdía El Garoé la hoja, similar a la hoja del laurel, aunque más grande y ancha y encorvada, con verdor perpetuo. Y jamás perdía la hoja porque en cuanto se secaba caía pronto quedando siempre la verde. Abrazada al Árbol Santo estaba una zarza que cogía y cerraba muchas de sus ramas. Se hallaba emplazado en el lugar y término al que denominaban Tigulahe que era una cañada que iba por un valle arriba desde el mar a un frontón de risco. Sano, entero y fresco durante años, las hojas de El Garoé destilaban tanta y tan continua agua que bastaba para dar de beber a la isla toda. Más de veinte botas de su agua se recogían cada día.

Y es que todas la mañanas se levantaba del mar una nube o niebla de la más cerca del valle que subía con el viento sur o levante la cañada arriba hasta dar en el fontón del risco. Y como se hallaba allí El Garoé, árbol espeso de muchas y anchas hojas, la nube o niebla se asentaba en él y él la recogía y se iba deshaciendo y destilaba el agua. De aquella fuente prodigiosa proveía la naturaleza a los herreños frente a la sequedad de la tierra: -”Apresurémonos pues a cubrir el Árbol Santo.”

Concluyó así la reunión y se aprestaron a llevar a cabo lo acordado. También Agarfa, la de esbelto cuerpo y labios de corinto, colaboró en la faena. El osado Tincos, distinguido en las luchas contra los piratas que arribaban al Hierro para capturar isleños y venderlos como esclavos, amaba a Agarfa intensamente. Mas ella no le correspondía. Cuando se dejaba vencer por la pesadumbre, desganado e inapetente, Tincos pasaba largos ratos sin comer. Y exclamaba suspirando a quienes para evitarle daño intentaban que probase alimento: -”Mimerahaná, ziná zinuhá, ahemen aten haran hua, zu Agarfú finere nuzá.” (¿Qué traes? ¿Qué llevas ahí? Pero ¿qué importa la leche, el agua y el pan si Agarfa no quiere mirarme?).

Pero ahora Tincos no cede a la melancolía porque siente próximos los labios de corinto y el esbelto cuerpo de Agarfa. La ve moverse entre los otros, hermosa, volcada en la tarea. Se ocupan de transportar y distribuir gánigos llenos del agua del Árbol Santo de la que harán provisión en sus moradas. En la cañada de Tigulahe, El Garoé ya ha quedado oculto a las miradas: -”Si alguien descubre el secreto pagará con la muerte.”

Insistentemente los hombres de Juan de Bethencourt indagaban el cielo con la esperanza de ver llegar la lluvia sobre ellos. Sólo el sol respondía a sus miradas. La sed comenzó a pesar en sus ánimos. Habían agotado ya las reservas de agua que trajeron en sus naves. Luego buscaron por todos los rincones de la isla algún arroyo, alguna fuente, charca, manantial o estanque, algún signo que les revelara dónde o qué bebían los isleños.

-”Sólo bebemos el agua de la lluvia.”

-”¿Y cuándo no llegan las lluvias?”

-”Aguardamos.”

-”¿Y si siguen sin llegar?”

-”Seguimos aguardando.”

Mas recelaron que algún misterio había en aquel vivir sin beber y extremaron sus interrogatorios y fueron más meticulosas las expediciones en pos de encontrar algún manantial de agua viva. sin embargo, nada hallaron. Con una de aquellas expediciones fue a tropezar un día Agarfa, la de esbelto cuerpo y labios de corinto. Y fue a enamorarse de un soldado andaluz que en ella iba y ante quien notó latir con vivo impulso la sangre avivándole el cuerpo como en un estremecimiento. No tardó Agarafa en entregársele. No tardó en descubrirle el secreto de las aguas de El Garoé. Así saciaron su sed los invasores.

La noticia de la traición de Agarfa se propagó como una tormenta de milanos. Erese y Tenesedra, Guarsaguar y los otros buscaron vengarse de quien les había dejado a merced del enemigo. Pero Tincos les contiene. Quiere ser él, por su propia mano, el que castigue la culpa. Los otros acceden, tanta es la cólera y la fiereza del antiguo enamorado de Agarfa. Y mientras recorre la isla para dar con el escondite donde huyó a refugiarse la mujer, Tincos siente que, más que el que haya revelado el secreto de El Garoé, le pena y le quebranta el imaginar los labios y el cuerpo de Agarfa poseídos por los labios y el cuerpo del otro hombre.

En eso pensaba cuando, implacable, clavó su afilado venode en el pecho de Agarfa: en su cuerpo esbelto y en sus labios de corinto. En eso pensaba cuando los guirres volaban por los alrededores de Tigulahe sobre El Garoé presagiando horas aciagas antes de que Armiche y los suyos fueran tomados como esclavos, antes de que las cenizas de Yoñe el agorero fueran apedreadas y se esparcieran en el olvido.


Att utveckla mästerskap

Jag ser så många som tvivlar på sin egen förmåga eller begåvning. Kan den här tanken möjligen trösta och styrka? Det tar minst 10.000 timmar att utveckla en talang, färdighet eller begåvning till mästarklass.  

10.000 timmar – hur mycket är det? Koncentrerat arbete klarar man inte av hur länge som helst. Låt oss säga tio målmedvetna timmar i veckan. Det blir tusen veckor. Ett mästerskap klarar vi av på knappt tjugo år, alltså, om vi bara orkar.

Är det någon tröst att veta att jag måste koncentrera mig på ett område för att bli en god författare, en sevärd artist eller en musiker värd att lyssna till? Kanske det. För mig är det ”tröst för ett tigerhjärta” att få det bestyrkt att jag behöver anstränga mig mycket och länge för att uppnå vad jag vill. Jag har förstått att endast begåvning inte räcker för att komma långt. Det krävs dessutom hårt arbete. 

Detta tröstar mig eftersom min teckningslärare brukade säga att jag var helt obegåvad när det gällde teckning/målning.

En tavla målad av mig i 12-årsåldern

Det går till och med att uträtta en hel del utan särskild talang. Se till exempel följande bok: Peak : vetenskapen om att bli bättre på nästan allt : sanningen bakom 10 000-timmarsregeln / K Anders Ericsson & Robert Pool ; översatt av Kjell Waltman.

Jag gick till en sida med aforismer för att hitta någon som sagt det här snyggare och hittade bland andra följande:

”Idéer kommer inte flygande som fjärilar, de är resultatet av hårt arbete.”

”Nemo nascitur artifex” – Ingen föds mästare.

Geni är evigt tålamod” ( Michelangelo)

Mitt eget bidrag är följande:

Det krävs ögon för att hitta diamanter men tålamod för att slipa dem.

En arborist – hur många timmar behöver han för att bli mästare?

Gymnast – hur många timmar?

Intet nytt under solen – om arketyper


Från vår balkong såg vi
stormvågorna kasta sig över stranden Playa Velilla.
Sen oktober 2015.

Intet nytt under solen vill jag påpeka för mig själv. Det där med ”god kraft” kan i själva kännas igen som en av mänsklighetens  ”arketypiska begrepp”. I Jungiansk psykologi är arketyper gemensamma för mänskligheten och ”ärvs” från generation till generation. Jag tänker att det finns utmaningar vi ställs inför som människor, utmaningar som återkommer oberoende av plats och personlighet, och att vi som tänkande människor närmar oss de utmaningarna på olika sätt. 

”Kraften” är en mycket grundläggande föreställning, vi kan se den som religiös (god eller ond) eller psykologisk (detet hos Freud t.ex.) eller sociologisk (dialektisk hos Marx, t.ex.), men också populärkulturell (The force hos Starwars). Att jag inte tänkte på det genast! Men arketyperna är så grundläggande att de påverkar tänkandet utan att blanda in medvetandet.

Men när jag säger ”God Kraft!” i stället för ”Gott nytt år!” menar jag inte Star wars ”Force”, tror jag i alla fall. Hur ska jag veta?

Meningen med livet. Del 3. Immanent mening

Nästa steg i min reflektion över livets mening handlar om den immanenta, inneboende meningen. I det tankesystemet är vår uppgift i livet att söka efter den meningen.

Jag har just läst ”Alkemisten” av Paulo Coelho, och blivit fascinerad av hans sätt att beskriva sökandet. I synnerhet fascinerade mig den trosvissa föreställningen att om någon verkligen vill något, samverkar hela universum till att hen ska finna detta.

Enligt Wikipedia återfinns tanken på en immanent mening i de stora religionerna och i vissa filosofiska system. I religionerna är verkligheten gudomlig, och det gäller att skapa kontakt med den, antingen genom att skåda ljuset i sitt inre eller genom yttre religiösa handlingar. 

En flamskvävnad gjord av Karl-Gustaf Wærn
kan illustrera tålamodet hos sökaren efter mening.

I de indiska tankesystem som jag träffat på (hinduism framförallt) förefaller föreställningen om en immanent mening central. Varje människa har en plats i livets spel och kan inte gå utanför denna (detta tänkande gör kastväsendet möjligt). Å andra sidan finns här (som i så många andra sociala system) tanken på att handlingar har konsekvenser utanför de omedelbara. Goda handlingar leder inte alltid till belöningar i detta liv, men kan ha betydelse för följande liv. De här sambanden beskrivs med begreppet ”karma” som innebär att livet (både det andliga och det fysiska) är styrt av lagar som är lika tvingande som de naturvetenskapliga.

Jag har också tolkat det som så att att livet enligt det hinduistiska tänkandet ger varje person en dharma (som jag gärna vill översätta som plikt), som talar om vad personen måste uträtta i livet. Så har jag i alla fall läst Ramayana (som jag arbetat med en hel del). Huvudpersonen Ramas dharma var att slåss mot de onda krafterna, och i den plikten ingick att lämna sitt hem och att befria Sita (hustrun).  Om vi är medvetna om våra dharma eller inte vet jag inte, men meningen med våra enskilda liv är att uppfylla dharma.

Andra tankesystem kan också finna en immanent mening i ett individuellt, biologiskt liv. Meningen med det personliga livet kan upptäckas i Gud, i att vara människa eller i att vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden.

Kan det vara så att den just nu populära uppmaningen ”carpe diem” hör hit?

Om vi sedan går utanför den enskilde individen, finns det andra aspekter på den immanenta meningen. Tillvaron i sig kan tänkas som beroende av en gudomlig plan, en kosmisk lag (som cyklisk utvidgning och hopdragning), en universell andlig naturlag (som karma) eller så är den biologiska mångfalden och skönheten i naturen och världsalltet i sig meningsfull.

Till en biolog som undrade om livets mening bara gällde människor kan jag bara säga att den immanenta aspekten av livets mening mycket väl kan tillämpas på andra varelser än människor. Att detta inte är uppenbart kan bero på att det är få som är intresserade av om en bananfluga kan sträva efter att upptäcka sitt livs mening (förresten känner vi nog många människor som inte bryr sig om detta heller).

Vem vet, så småningom kommer någon tänkare att föreslå en immanent mening i livet hos morötter och potatis också. Och är det inte så att den redan föreslagits förekomma hos generna? 


Meningen med livet. Del 2. Konstruktionism

Nyårsafton – finns det någon bättre dag att reflektera över hur vi själva konstruerar meningen i våra liv? Ensamma eller i ett socialt sammanhang.

I går beskrev jag nihilismen lite grann, och konstruktionismen kan ses som en fortsättning av nihilismen, ett motstånd mot den, eller en nödvändig följd av nihilismen. 

Så här tänker jag:

Om det nu inte finns någon mening i livet – kan livet vara uthärdligt för en tänkande människa som strävar efter att hantera sitt eget (och eventuellt andras) liv? Nej, tycker jag och många andra med mig. Den tänkande människan skapar sin egen mening – ensam eller i samklang med andra. 

Detta har en gång kallats för existentialism, men fick den innebörd jag tänker på senare och fick då benämningen konstruktionism eller konstruktivism (jag tänker inte försöka skilja på dem här). 

Det var under 1980- och 1990-talet som socialkonstruktionismen blev populär i vissa akademiska kretsar. Jag träffade på den framförallt på Tema Kommunikation. Tanken var att våra begrepp konstrueras i en social och kulturell miljö och detta gör att människor i olika samhällen, och i grupperingar inom ett samhälle, kan uppfatta ett och samma fenomen helt olika.

För mig leder tanken åt flera håll: 1) att jag är en aktiv medskapare när det gäller begrepp (som till exempel meningen med livet), 2) att människors föreställningar beror på den sociala och kulturella miljö de levt i, det vill säga, jag ser att inte bara tycke och smak varierar utan också definitioner och upplevelser. Jag har blivit mycket mer tolerant under tiden på Tema. Detta kan naturligtvis också ha att göra med att jag åldrats under den tiden.

Det är intresssant att jag träffade på den konstruktivistiska tanken ”Människan är vad hon själv gör sig till” först hos Sartre, alltså hos en företrädare för den filosofiska inriktningen som kallas för existentialism. I stället för att slänga mig med en massa namn (s.k. namedropping), ska jag försöka hålla mig till mina egna upplevelser av framförall konstruktionismen. 

Om det är så att människan själv skapar sina begrepp, sin moral, ja sin egen mening med livet, då är hon också ytterst ansvarig för sina handlingar. Ja, socialkonstruktionismen sätter i och för sig in människan i ett socialt sammanhang, men fritar henne inte från det individuella ansvaret. Om vi har en fri vilja och fria val, då måste vi också kunna ta konsekvenserna av våra handlingar.

Aldrig har jag sett det här så tydligt som i miljödebatten under år 2018. Det är uppenbart att varje människa har ett ansvar, och ännu mer uppenbart att det mänskliga samhället  i stort inte klarar av detta ansvar. Vi har för olika livsvillkor, för olika konstruktioner av vår världsbild. 

Jag ser i backspegeln att boken ”När havet steg” i själva verket speglar min vånda över insikten att människans fria vilja också är hennes förbannelse. Jag förstod inte riktigt då vad jag egentligen tänkte, men det har blivit alltmer klart: jag är paniskt förskräckt inför människans fria val, när jag tänker på människans svaga förmåga. 

Konstruktionismen är för mig en lösning på nihilismens förnekande av livets mening, men ger samtidigt en relativitet som kan lösa upp tankesystem och leda till förintelse.  Ändå är det där jag är, just nu.

Nihilism

Nu skulle jag försöka beskriva nihilismen, men det blev mycket svårare än jag trott. Thomas Bildström beskrev sin föreställning av ”meningen med livet” som ”42”, och där har jag också varit en gång. Ett uppkäftigt svar för ”insiders” – i det här fallet oss som läst och älskat bokserien (eller filmen) ”Liftarens guide till galaxen”. 

Ändå klampar jag vidare:

Nihilism har enligt Wikipedia många sidor:

Metafysisk – det finns ingen ”verklighet”, inga ”verkliga” objekt.

Min kommentar: När jag arbetade på Tema Kommunikation talade man ofta om ”social konstruktion”. Många av oss positivister (i synnerhet jag) sa, att jag helst skulle ducka om någon kastade en sten mot mig. Dumt sagt, men klokt tänkt?

Epistemologisk – all kunskap är tillfällig och omöjlig att verifiera.

Min kommentar: Här tenderar jag som forskare att hålla med. Uppfstrad som jag är i logisk positivism tror jag att man kan förkasta ett påstående, men inte att man kan bekräfta det. Det exempel jag brukar tänka på är ett enkelt logiskt exempel:

”Om det regnar blir det vått. Nu är det vått.” 

Kan man då säga att det regnat?  Nej, naturligtvis inte. Det finns många andra omständigheter som kan göra min gräsmatta våt, till exempel en vattenspridare.

Jag är alltså epistemologisk nihilist.

Mereologisk 

Det här förstår jag helt enkelt inte. Det har något att göra med att objekt med egna delar inte existerar. Det som existerar är grundläggande delar (eventuellt alltså gemensamma över olika objekt).

Existentiell:

Livet har helt enkelt ingen inneboende mening. Den främste företrädaren är väl Nietzsche, som karakteriseade människans existens som helt tom på mening, ändamål, sanning och värde.

Så kändes det för mig ett tag, när min livskamrat dog, och bilden här visar min sinnesstämning då. Sedan jag målade den bilden dog också mitt bildskapande. Jag vågar helt enkelt inte närma mig den existentiella nihilismen.

Desperation – existentiell nihilism

Moralisk:

Eftersom livet inte har någon mening eller värde, finns det heller ingen moral. Allt är tillåtet, ett mord är ingenting särskilt.

Min kommentar: Gillar inte, vågar inte säga något.

Politisk:

Förnekar behovet av politisk styrning, och inte bara det utan också behovet av familj och lag. 

Min kommentar: Känns som en stor självöverskattning

Rysk rörelse inom nihilismen

Började redan på 1860-talet och förnekar all auktoritet. Verkade framförallt som en protest mot tsarväldet och den rysk-ortodoxa kyrkan och kan ha varit en rörelse som bidrog till den ryska revolutionen. 

Min kommentar: I backspegeln ser vi Ryssland som fortfarande mycket auktoritärt, och den intellektuella nihilismen har tydligen svårt att göra sig hörd mot de styrande.

Allmän  kommentar: Att kategorisera är något människor gärna gör. Samtidigt är det en omöjlig uppgift. Jag ser de här olika kategorierna som perspektiv, som visar att det finns många olika sätt att beskriva eller tänka om nihilismen. Jag såg att jag själv haft en väldigt ensidig syn på nihilismen. Jag har förkastat den, tyckt synd om människor som tänkt så här. Nu ser jag kanske lite mer, men jag kan fortfarande inte med perspektivet. 

Meningen med livet?

Vågar mig på att skrapa litet mer på den fråga vi antagligen alla ställer oss inför en kalenderförändring: Vad är meningen med livet? Det låter väldigt pompöst, och jag har ingen möjlighet att göra en genomgående analys av vare sig semantik eller filosofi som hör till begreppet, därtill är både min förmåga och min kunskap för begränsad.  Det är kanske dumt att överhuvudtaget ta upp frågan. Tack vare Anna Lindmans programserie i TV vågar jag mig ändå på att närma mig området. Utslitet? Kanske, men svårt att komma ifrån.

Jag slår naturligtvis upp Wikipedia och finner olika sätt att närma sig ”meningen med livet”:

  1. Nihilism – det finns helt enkelt ingen mening.
  2. Immanent mening i livet.  Det gäller att upptäcka en mening som är given.
  3. Existentialism – vi skapar själva meningen med våra liv

4) Fortplantning – släktets överlevnad

5) En livsuppgift – ett projekt – att lämna världen lite bättre efter min insats.

Jag ska klampa vidare i amatörfilosofens fotspår i några följande inlägg.

Utsikt från Adirondacks, se den frostiga uppstudsiga grenen.
Bara en av många möjliga tolkningar av meningen med livet.

Något fattas i Maslows behovstrappa

Varför jag kom att tänka på just Maslow vet jag inte, men vad jag vet är att varje psykolog känner till Maslows behovshierarki och att många andra människor hört talas om hans tanke.

Vilken tanke då? Jo, att människor har behov och att behoven kan rangordnas, så att några är mer grundläggande, andra mer utvecklade. Maslow menade att de grundläggande behoven verkligen var så grundläggande att inga andra behov kunde tillfredsställas om inte de var uppfyllda. Just den tanken kan och har diskuterats, men det är inte det jag tänkte skriva om i dag. 

Först behovstrappan, som har fem steg, här illustrerade med hjälp av en bit av en målning jag gjort av vulkanen Mana Kea på Hawaiis ”Big Island”:

Vulkanen Mana Kea på Hawaiis ”Big Island” – ett utsnitt

Längst ner (det djupgröna) har vi de rent fysiologiska behoven: mat, luft, vatten, sex, sömn, utsöndring, andning

Nästa steg upp – det mörkblå har vi behoven av trygghet dvs: hälsa, sysselsättning, resurser, egendom

Det ljusblå motsvarar behoven av kärlek och tillhörighet: vänskap, familj, sexuell intimitet

Det röda är behoven av anseende och aktning: självkänsla, självförtroende, prestation, respekt för andra, respekt från andra

Och det vita är slutligen självförverkligandet: moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning, frånvaro av fördomar, godtagande av fakta.

Jag som så många andra funderar på hur man kan tillämpa den här behovstrappan i våra egna liv. Då tycker jag att något fattas. Alla beskrivningar jag har sett handlar om våra behov av att FÅ något eller BESITTA något. Men hur är det med våra behov av att GE? 

Jag hade nog inte tänkt på de behoven innan jag fick barn. Då blev de plötsligt så överväldigande: Här var en bit av mig själv, och den krävde all uppmärksamhet, all omsorg, allt. Att jag inte reagerade mot det, jag som var i början av min akademiska karriär? Nej, barnen gick före allt, det bara var så.

Nu när den akuta småbarnstiden för länge sedan är förbi kan jag se mina behov av att ge på avstånd. I själva verket kan de behoven också beskrivas med en trappa: en ”dela med mig trappa” där jag vill dela med mig av de grundläggande behoven: trygghet, kärlek, aktning och självförverkligande. 

Det bästa med att dela med sig är att man inte blir fattigare av det, utan snarare rikare. Liksom delad glädje är dubbel glädje kan delad aktning mångfaldigas, delad (människo)kärlek ge rik frukt och delad trygghet bilda en stabil grund att vila livet på. För att få en delad andning, mat, vatten, osv krävs förstås en gemensam ansträngning av hela samhället där jag ingår. Därför är jag klimatvän och miljövän.

Jag träffar på det här ”dela med mig” behovet många gånger om, och inte bara bland vänner och bekanta eller i kyrkan, utan också bland obekanta på stan, eller på Facebook: Den ena efter den andra delar med sig av sina erfarenheter, stöttar och hjälper, ger aktning och anseende och deltar i gemensamma aktioner.

Vad härligt att få klättra i ”dela med oss”-trappan!

Reflektioner i slutet av året


Varje år händer samma sak i slutet av året. Jag blir quasifilosofisk. Quasi därför att jag egentligen inte kan något om filosofi. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vadan och varthän och kanske litet varför och hur.

Hur tänker jag på livet egentligen? Det här måste jag reda ut innan jag skriver mina memoarer. Den röda tråden ska jag spinna. Garnändar har jag gott om.

Psykologi

En ände har med mitt intresse för psykologi att göra. Inte den psykologi som jag jobbat med, utan den genuina, den som mina elever saknade i vår psykolotiutbildning. Varför beter sig människor som de gör? 

Jag skulle fram, men det gick inte att krypa på knäna.

Engagemang.

En annan ände har med mitt engagemang att göra. Varför engagerar jag mig i vissa saker och inte i andra? Varför har jag plötsligt engagerat mig i klimatet men inte i nykterheten? Varför målade jag så intensivt under en period i livet? Varför är det författande som fångat mig just nu?

Här tänkte jag på kampen. Att inte ge upp trots svårigheter.

Relationer

En tredje ände är svår – relationen till andra människor. Kärlek, vänskap, släktskap, vad är det? Brukar jag eller missbrukar jag? Vill jag eller inte? Hur förvaltar jag det finaste jag har?

En födelsedagsbild med en av de närmaste familjerna

Någon gång ska jag börja fundera över Maslows behovstrappa. En annan gång över meningen med livet och ytterligare en över föreställningar om livet. Få se vad det blir. 

Annandag jul

Annandag jul brukade vara en dag för läsande och eftertanke. Ofta började jag skriva mina anslagsansökningar just den dagen. De skulle ju vara inne till mars, lika bra att börja i tid.

Inte minns jag i detalj vilka projekt jag sökt till under åren, men ett av dem kommer jag ihåg. Det var både roligt och gav en hel del utdelning. Det handlade om att ta reda på hur människor tolkade vad de läste. Jag hade en hammare och såg en massa spikar att slå ner. Hammaren var en metod: människor fick ”tänka högt” medan de läste (en mening i taget). Spikarna var själva tolkningsprocesserna. (Pluralis, förstås)

När jag började med någon text av Karl Marx – minns inte vilken – upptäckte jag att försökspersonerna egentligen inte tolkade texten. De reagerade blixtsnabbt med att hålla med eller protestera. I 68-talets fotspår höll de flesta med. De utvalda var ju psykologistuderande i sin bästa Marx-ålder. Jag kanske ska tala om att de ställde upp frivilligt, men de hade viss plikt att tjäna som försöksperson. ( Hur skulle vi annars kunna göra psykologiska experiment?)

Jag blev  förfärad (men kanske inte förvånad) över hur lätt de lät sig vilseledas. Det måste undersökas närmare! Det blev några år av textförståelse-projekt. Intressant och jobbigt. Tänka-högt protokollen måste skrivas ut, och att läsa osammanhängande tankar och göra någon struktur av dem var en utmaning. Hur bra jag klarade det vet jag inte, men jag blev i alla fall senare betraktat som en pionjär inom det området 🙂

Den här forskningen är alltså väsensskild från en senare kollegas studier i ”informationsdesign” (Rune Pettersson). I stället för ”design” studerade jag ”mottagning” eller ”reception”. Men det var inte heller någon ”receptionsforskning”, sådan som blev aktuell inom en tids litteraturvetenskaplig forskning. Min forskning hade inte som mål att beskriva själva texten (som inom litteraturvetenskap) utan avsåg att beskriva människors tolkningsprocesser. 

Ett av de lekfulla påhitten (ja det finns lek i forskning också) kom när jag hittade en fantastisk bok under en av mina resor. (Ett bokhandelsbesök var obligatoriskt. Det finns många böcker i min bokhylla som kommer från främmande bokhandlar, Foyle’s i London var en favorit.) Det var helt enkelt en ordbok, där jag särskilt minns orden ”hamartiologi” och ”akapnotisk”. Jag gjorde meningar med de orden och bad mina försökspersoner att tänka högt medan de försökte tyda meningarna.

Så här till exempel (ur minnet):

Var snäll och rök inte i min närhet. Jag är akapnotisk.

Tyvärr har jag inte ursprungsmeningarna kvar, och jag renodlade försöken så småningom så att det blev så här: How do you interpret this ”xxx”? Det blev titeln på en av artiklarna som kom ut ur den forskningen. 

Länge trodde jag att mitt behov av att jobba med förståelse kom från mina föräldrars missförståelse av varandra. Nu tror eller vet jag bättre – de hatade varandra och gjorde allt för att göra varandra illa. Men det är en annan historia som kräver sin egen framställning.

Lyckad var textförståelseforskningen på så sätt att den lade grunden till min professur i Kommunikation. Misslyckad på så sätt att jag senare blev helt uppslukad av ett annat forskningsområde, men den forskningen tar jag en annan gång.

Julminnen

Just nu har jag någon lugn timme . Foten gör ont, jag har svårt att gå. Lyssnar på julottor på radio, i TV. Någon har skickat mig påminnelse om ”mindfulness” – att vara i nuet. Men det går inte. Minnena är för starka. 

Det var i Lidakyrkan eller i Västerhaninge kyrka vi sjöng på julottan. Lidakyrkan var vackrast – just som vi sjöng ”När juldagsmorgon glimmar” steg solen upp över stallet (ja, egentligen sågen) i sydöst och färgade himlen gulrosa. Tårarna stiger upp i halsen, svämmar över och täpper till näsan. Varför är alla minnen så sorgliga? Tiden kommer aldrig tillbaka, ska jag inte vara lycklig över att ha haft den tiden åtminstone?

Några år var det midnattsmässa som gällde i stället. En gång var jag med Annika i Uppsala domkyrka. Det var samma år som katastrofen inträffade, men jag njöt ändå av sång och spel. Det var en alt som sjöng ”O helga natt”; tårarna flödade inte, jag var rädd för att släppa fram dem.

Bland kyrkor i juletid minns jag också Funbo kyrka. En liten och trång kyrka som lätt fylldes av människor och sång. 1100-talet ekade mellan väggarna och dövade en stund den stora förlusten.

Nu har jag det bra igen. Om jag bara kunde vara i nuet, njuta av stunden och tiden vi har tillsammans. Men jag väntar på katastrofen. Den kommer att komma, och jag kommer att vara lika oförberedd som förra gången. Det går inte att förbereda sig för det oundvikliga. Varför kan jag då inte leva i nuet?

En jul sökte jag mig till Linköpings domkyrka där jag sjöng i änglakören. Det var särskilt, även om rösten redan börjat svika. Det allra roligaste var åsnan. Barnen samlades runt den, och den stod så tålmodigt i sin lilla avbalkning och lät sig klappas.

Åsnan i domkyrkan kräver att du vrider på huvudet.

Ja, fint var det också när prästen tog Jesusbarnet och bar det ner till Stora torget för att lägga ner det i krubban där. Det är en träskulptur, som tur är och den traditionen har man i Linköping varje år, fast det är ganska få som står på Stora torget och fryser till en psalm.

Samling kring julkrubban på Stora Torget i Linköping
Julafton

Tillbaka till andra juldagar. När barnen var små, kom min pappa och hans nya fru, Gigi (varför ny, hon var gift med min pappa längre än min mamma?) redan på julafton. Vi dansade runt i huset – då kunde man dansa runt genom köket – och sjöng eller vad man nu ska kalla det ”Nu är det jul igen” och ”Anders Person stuga står i ljusan låga” och Gigi kunde någon sång med rörelser till som jag glömt (och hon är sedan länge sedan borta, precis som pappa). Juldagen tog pappa och jag en promenad. Han var alltid så spänstig, gick fort och säkert, men en jul var han långsam och trött. Vi hann inte mer än halvvägs ner till tåget, och så sa han: ”Jag orkar inte mer!” Han var bara åttiofem år; jag hade alltid betraktat honom som en slags Tarzan. Förskräckt blev jag förstås. Hur skulle jag göra? Lämna honom där, gå hem och hämta bilen och ta hem honom med bil? Det var plan B. Pappa andades in vinterluften, vände, och gick före mig hem. Inte så raska steg, men ändå, före mig. Jag var så tveksam. Skulle jag låta honom gå? Nästa år kom han till sjukhuset strax efter jul. Han lämnade det inte levande.

Det var pappa som startade traditionen med att skriva julrim. Senare blev det min make, Karl-Gustaf som höll traditionen levande. Både barn och barnbarn lärde sig väldigt fort att skriva julklappsrim. Det började lite haltande:

Ett av de första barnjulrimmen

och fortsatte mer avancerat: 

Den enda jul vi inte var i Sverige fyllde min mamma nittio år. Hon hade stor fest för alla sina vänner – detvar minst nittio stycken. Hon hade varit ”supermormor” redan några år, henne första barnbarnsbarn föddes när hon var åttiosju. Det var en konstig jul med bleka stjärnor mot solkustens spanska himmel, ingen gran och inga julprydnader. Medan pojkbarnbarnen skrek i protest mot det mesta fick flickbarnbarnen köpa nya finkläder, eftersom bagaget var försenat. Mina flickor vek julstjärnor av glitterpapper vi köpte i den så kallade bokhandeln och så hittade Annika en stor uppstoppad hund i en affär i ”centrum” i den lilla fiskarstaden. Den fick mamma som kompensation för hunden som hon var tvungen att avliva när hennes man blev hjärtsjuk och dog. När pojkbarnbarnen skulle åka kom stormdyningarna från Medelhavet och slog långt upp på stranden. Jag ”passade” dem medan föräldrarna packade, vilket hade till effekt att vinterstövlarna som de redan klätt på sig blev rejält blöta av de lockande vågorna. Ingen skällde på mig, men jag skäms fortfarande. 

Jonatan, Hanna, Matias,
Sara framför
i Spanien till supermormors 90-årsdag

En gång mycket senare åkte jag ner till henne, och firade jul ensam. Förevändningen var att jag skulle hjälpa henne att göra köttpiroger. Dem brukade hon bjuda på till sin födelsedag, som hon firade på julaftons förmiddag. Det kom ett antal svenskar, hon ville göra minst hundra piroger. Champagnen kom gästerna med. Hon hade pirogerna färdiga i frysen när jag kom. Det blev inte alls lika roligt som när hon fyllde nittio, men det hade sina skäl. 

Inte tuff till jul, snälla!

De där tuffa – vad jag var rädd för dem. Nej, fel, förresten: vad jag ÄR  rädd för dem. Jag är inte ett dugg tuff, den grundläggande otryggheten har förföljt mig under hela livet. Inte så att jag är rädd för spöken eller ens zombier; blod i bok skrämmer mig inte särskilt, men riktiga människor som fnyser åt julförberedelser, de gör mig inte bara rädd utan också arg. Varför ska de förstöra min jul? Min julfrid?

Så här kan det låta: jag ville egentligen inte skicka ut en bild på min julkrubba.
Och jag kommer så långt att jag frågar: Varför inte det

Eller så här: Jag är ganska hednisk, så jag firar vintersolståndet Vad menas? Jag gillar också att det blir ljusare, så kristen som jag är!

Eller den där tävlingen om att man ska undvika höra en viss julsång. Varför ska man det? Jag älskar julsånger, i synnerhet ”Christmas Carols”, och allra bäst är den här: Glooooooooo … ria , in excelsis deo (sjungen på kyrkolatin). Ja, jag vet, egentligen gäller det det där att slippa en viss musikgrupp (alltså är det en reklam för en grupp som jag inte tänker nämna vid namn), men jag går inte på sånt! Jag vill inte vara tuff!

Det finns alldeles för många tuffa. De försöker slita sönder mina juldrömmar med bilder på fula julgranar och Disney-tomtar, de ironiserar över det fina budskapet och smutsar ner mina julrim. 

Utanför min adventskyrka ställer jag de tre vise männen. De ska sedan vandra mot julkrubban under dagarna mellan juldagen och trettondagen. Det är en tradition som K-G, mina barns far, införde, han läste också julevangeliet varje julafton.

Vad säger de tuffa om det? Nej, snälla, säg ingenting här! Förstör inte julens budskap – en gång till!

Dan före dan före dopparedan

Dan före dan före dopparedan! Under min full-farts period i livet var det överfullt i farten just den dagen. Det var då klapparna slogs in och verserna skrevs och allt annat gjordes som skulle göras. Bara för två dagar sedan var det morfars födelsedag och för nio dagar sedan Lucia med farfars födelsedag. Ingen rast och ingen ro, bara gno! 

Men innan dess var det städat, jobbet var tillfälligt undanlagt och julgranen stod och väntade utanför husknuten. Snörena att fästa granen med var knutna i gardinstången, för kattens skull, pepparkakorna var bakade men lussekatterna stod och jäste.

Dan före dan före dopparedan, den dagen tyckte Nina, min yngsta dotter, bäst om. Dan före dopparedan var inget bra, tyckte hon, det var för nära inpå, orden studsade inte lika fint på varandra, TV-programmen var inte lika underhållande. Kanske hon kände julstressen redan då.

Vi var våldsamt kreativa med lussekatterna, försökte göra dem som katter – rekommenderas inte! eller gjorde ”prästens hår” – det blev maffiga bullar som ingen skulle orka äta ensam. 

Annika, storasyster, var ute och sjöng någonstans – för en körsångare blir det alltid mycket sång i juletider.  Nina och jag var ensamma hemma med katten och lussekatterna.

”Blir det här bra?” undrade jag medan jag rullade ännu en stång till en lussekatt:

”Vill du veta att
katten gillar natt
men vi kanske skulle
rulla en lussebulle?

Nja, sa hon, den här är bättre: 

Detta var en vers i sonettform, skriven av far i huset. Han brukade stänga in sig en kväll före jul, tillsammans med versboken, skriven av själve versmästaren Alf Henricson. Karl-Gustaf var oöverträffbar, fast han inte var infödd versmästare. I själva verket var det Torbjörn, far, morfar och farfar som höll traditionen levande. Inte bara vers utan också litet pärs:

I vart huvud bör en panna
finnas för att tänka rätt
Denna bör i köket stanna
för att laga fin kotlett.

Så blev lussekatterna färdiga och vi satte oss ner med O’boy i bullbaks- och saffransdoft.  Åkesson, den långhåriga katten, gick till ytterdörren men vände när han såg snön och gick till sommardörren. Lika besviken blev han varje gång han såg att det var vitt också där. Vi tröstade honom med en burk med tonfisk, det älskade han ända in i det sista.

Vissa dagar minns man mer än andra.

En volangkjol

Mamma brukade berätta hur hon och hennes väninna som hade syateljé gick på modevisningar. Mamma skulle se på kjollängden, väninnan på andra detaljer. Det var en tid när modet dominerades av längden på kjolen – det sades att långa kjolar signalerade lågkonjunktur och korta högkonjunktur. Numera när alla går i byxor (och svarta sådana dessutom), finns det inga sådana samband.

Tillbaks till kjolarna, alltså. Jag var tolv år när Dior började med sin ”new look”, men jag tror inte modet slog genom i Sverige så tidigt. Vad jag minns fick jag min första halvlånga kjol när jag var fjorton år. Mamma sydde den, som så mycket annat, hur hon nu fick tid till det. 

Jag svassade omkring i den halvlånga kjolen och kände mig inte bara modern. Jag var ju fjorton år, en fjortis säger man numera, litet halvt föraktfullt, och visst var det svårt att hitta mig själv bland de där tygmassorna. Redan tidigare hade jag avundsjukt tittat på de där vida kjolarna som de så kallade ”zigenerskorna” hade. Varför hade de så vackra kläder när vi var så tråkigt klädda? Jag gillade inte mina präktiga ylleklänningar med grå veck och stickig halskant. De där sprakande kjolarna, blanka och med volanger, sådana ville jag ha! Men jag vågade inte tala om det för mamma. Hon hade nog jobb med den nya looken.

Men långt senare kom det en tid – det var ett nytt årtusende och ett nytt mode lanserades till min ohämmade förtjusning: volangkjolen! Jag hade redan hunnit bli gammal, men ungdomsdrömmen fanns kvar i mig – nu äntligen kunde jag få klä mig som jag alltid önskat! Men jag hade inte riktigt råd just då, och inte tillfälle att använda någon sådan kjol. Jag fick vänta tills de gick på rea. Och det gjorde de ganska snart. Det verkade inte vara någon succé med sådana kjolar, men jag fick tag i en som både var sammetsglänsande och hade paljetter längs med volangerna.

Det blev inte många tilfällen att ha den där kjolen. Alltför snart blev den omodern, men den hängde med mig genom något decennium. Den passade egentligen bäst till maskerad, men ju äldre jag blev, desto mindre brydde jag mig om mode och vad folk tänkte om min klädsel. Huvudsaken var väl att jag trivdes.

Nu behöver jag en lång kjol. Jag får inte på mig några byxor ovanpå den där klumpen till opererad fot. Gipsbiten utanpå fotknölen tar för stor plats, helt enkelt. Jag gick till myrorna och köpte en varm och skön kjol, men den är ju inte snygg! Så volangkjolen kom fram igen. Paljetterna glänste mig i ögonen. Dem kunde jag inte ha kvar. Zigenarna hade blivit till romer, de hade sin egen kultur och klädstil, det passade inte att jag härmade dem. Så det blev till att klippa bort alla paljetterna. 

Nu ska jag stassa i kjolen till jul. Utan paljetter.

Pappa lärde mig våga

I dag skulle min pappa ha fyllt 115 år. Minnena rasar över mig.

Alla födelsedagar som skulle firas strax före jul. Jäkten att hinna till honom mitt i all annan planering, lite irritation också, det måste jag medge – men ändå …

Han var den som lärde mig att våga. Där stod jag uppe på ångbåtsbryggan och skulle dyka ner i vattnet nedanför. Det var så högt. Jag var kanske nio år. ”Du kan”, sa han ”Lita på mig!” Jag såg på hans solbrända ansikte, hans kraftiga armar. Ja, honom kunde jag lita på. Jag hade känt hans kraft i andra sammanhang som inte var lika trevliga som nu, men ett visste jag, stark var han, simma kunde han. Jag tog ett djupt andetag och gav mig ner i vattnet med huvudet före.

Det minnet har hjälpt mig många gånger i livet. Att komma över den där tröskeln att inte våga. Är det något särskilt kvinnligt månne att inte lita på sig själv? Eller är det så också för pojkar, för män, att de ibland inte vågar? Det är så mycket som ställer sig i vägen för mig – för oss. Jante inte minst: Inte kan väl jag ställa mig där framme och prata? Jovisst, lita på dig själv, gör det! Men inte kan väl jag skriva en bok? Varför inte? Försök får du se!

Åter kommer jag ihåg en gång, när jag var högt ovanför vattnet. Det var uppe på ett hopptorn. Den här gången var jag ensam, ingen pappa som kunde hjälpa mig. Men hans ord var kvar inne i mig: ”Du kan! ”Jag var nu fjorton år och skulle ta ett märke som kallades för ”simmagistern”. Man kunde få olika grader på det märket: järn, silver och guld, och jag hade avverkat allt för att få guld. Jag hade simmat två kilometer i öppet och skvalpigt Östersjövatten, jag hade livräddat en docka, jag hade simmat under vattnet.  Allt hade jag klarat långt och mycket. Utom detta sista: att dyka från den högsta nivån på hopptornet, den som kallades för ”magistern”. Jag hade aldrig gjort det förut. 

Det var långt att klättra upp. Allteftersom marken försvann under mina ben minskade också modet. Skulle jag verkligen kunna göra det där? Var det inte farligt? Nej, jag vågade inte. På kandidathöjden stannade jag. Om jag hoppade härifrån med fötterna före skulle jag kunna få en magister med järn. För silver måste jag upp till magisternivån. Då räckte det att ta fötterna först. Ja, silver skulle jag åtminstone ha. En trappa till. Jag kom upp till magisternivån.

Jag stod längst bak på tornet, tittade ut över havet. Det var Östersjöns gråa vågor som skönjdes där långt borta. Jag vågade inte titta ner. Men nu, när jag var så här högt uppe, varför skulle jag ta mig ner så där nesligt, med fötterna före? Jag kunde ju dyka, inte sant? Jag skulle bara springa fram och så hoppa ut. Ett svanhopp skulle jag göra, ut med armarna en liten stund, sedan fram med dem. 

Men tänk om det blev ett magplask? Sådant gjorde ont, det visste jag av erfarenhet. Eller om benen slog över bakåt? Det kunde bryta av ryggen på mig, det hade jag hört. Nej, det var bara att hoppas på att kroppen skulle få rätt vinkel mot vattnet. ”Du kan!” sa pappa inne i mig. Jag litade på honom, jag litade på mig själv, och så sprang jag. Det enda jag märkte var att vattnet slog väldigt hårt mot huvudet, sedan simmade jag upp. 

Jag kommer aldrig att göra om det, men det där hoppet har hjälpt mig genom livet. Jag klarade det. Hur rädd hade jag inte varit? Hur hemskt var det inte innan? Men jag klarade det! 

Så tänkte jag när jag disputerade, och när jag höll min installationsföreläsning: Jag har dykt från magistern, jag kunde!  Tack, pappa!

Smärta och smärtlindring

De unga kan ingenting om egenvård, klagade man häromdagen. De tror att Alvedon är till för huvudvärk och kommer till vårdcentralen med feber!

Men häromdagen fick jag rådet att ta Alvedon före och efter fotoperationen.
”Alvedon hjälper väl inte mot smärta!” sa jag, som tänkte på mitt ryggonda för ett drygt år sedan.
”Nej, det duger bara mot huvudvärk” sa en sköterska – ”och feber!” tillade jag förnumstigt, som ett eko av vad jag hört nyligen.

Före fotoperationen tänkte jag att Alvedon skulle hjälpa mig att tåla sprutorna som jag skulle få bedövningen i. Det trodde nog doktorn också, han högg in med en spruta som om han skulle spika fast en anslagstavla. Inte hjälpte Alvedonet!

Jag behöver alltså fundera över smärta och smärtlindring. När jag hade lunginflammation fick jag en förskrivning på Alvedon för att jag skulle kunna andas djupt. Det gjorde nämligen ont när jag spände ut lungorna. I själva verket berodde smärtan på att där fanns vätska som tog emot, men, som sagt, Alvedonet skulle lindra smärtan. Jag lät bli att skratta och hosta, och andas djupt – nej det gjorde jag bara inte. Inte hjälpte Alvedonet!

När jag hade ont i ryggen fick jag också Alvedon – de här depåtabletterna som går långsamt och som varar länge. Nu har jag nästan två burkar av dem – varför det? Jag tycker inte att de fungerar alls.

Här halvsitter jag med fötterna uppe på en stor röd kudde. För sju timmar sedan åt jag två depåtabletter av Alvedon. Det gjorde ordentligt ont för ett tag sedan, men nu är det lindrigare. Alvedonets förtjänst? Vem vet? Nej förresten, nu är det bara en halvtimme senare och det gör riktigt ont.

Hur funkar Paracetamol?

Alvedon innehåller paracetamol, jag måste göra en utflykt på nätet och finner följande:

”Det är inte paracetamol själv som står för den smärtlindrande effekten, utan ett av de ämnen som bildas när kroppen bryter ned paracetamol.”
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4822874

eller detta:

När du har ont bildas så kallade prostaglandiner och det värktabletterna gör, eller rättare sagt det verksamma ämnet i tabletten, är att de blir en cox-hämmare som minskar bildandet av prostaglandiner och då minskar smärtan.
http://www.mestmotor.se/bilsnack/forum/showthread.php?283451-Ipren-Alvedon-Panodil-mfl-Hur-funkar-de

Forskare rapporterar

Den exakta verkningsmekanismen för den smärtstillande effekten hos paracetamol är inte känd i detalj, men man tror att dess huvudsakliga verkan hänger samman med molekylens förmåga att fånga upp och oskadliggöra fria OH- och O–radikaler som bildas vid till exempel en vävnadsskada. Andra hypoteser om paracetamolets verkningsmekanism är via cannabinoidsystemet, via serotonin, via hämning av den tänkta COX-3 och via TRPV1.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Paracetamol

Å andra sidan finns det nya rön som visar att en nedbrytningsprodukt av paracetamol aktiverar en receptor, som kallas TRPA1.Det är detta som ger den smärtstillande effekten. Och då det handlar om medicinsk forskning är det det exakta förloppet man vill åt, för att kunna dra nytta av det i fortsatt utveckling av nya, bättre läkemedel med mindre biverkningar.
http://www.paracetamol.se/verkningsmekanism/

Varför heter ämnet så olika?

Namnen paracetamol och acetaminophen är två olika förkortningar av samma kemiska namn: N-acetyl-para-aminophenol, vilket ibland förkortas till ”APAP” i vissa vårddokument.

Försäljningsnamnen Curadon och Reliv kan ge oss en aning om vad det är vi får, Pamol känns som en förkortning av Paracetamol, men att det sedan kan heta Alvedon eller Panodil är något som vi får ta upp med fabrikanten. Ger det några särskilt trevliga associationer kanske? En alv och guden Pan?

Tillbaka till mig och min fot

För att nu kunna säga något om samband mellan värk och smärtstillande ska jag försöka beskriva värken:

Det sticker som av skärsår – det är kanske inte så underligt eftersom det varit en doktor där (Georgios Papandreo) och skurit i både skinn och senor. Men han har också hackat av ben – det gör inte ont – ännu? Mest ont gör det i den tå som han behandlat för att den böjt sig uppåt – hammartå. Jag tyckte inte han skulle ge sig på den, men det gjorde tydligen den grekiske kirurgen.

Emellanåt känns det inte alls, och så kommer det vågor av skärande smärta. Jag kan inte se något samband mellan smärtan och det jag gör. När jag var uppe  härom timmen gjorde det inte alls ont. Nu sitter jag stilla och det gör ont – kanske för att jag tänker på smärtan?

Tidigare smärta och Paracetamol

När jag tidigare tagit Alvedon, vad har då hänt
Huvudvärk, det stämmer, det funkar bra på huvudvärk.
Feber – ja, febern sjunker och jag har börjat svettas alldeles väldigt.
Ryggont – nej, ingen effekt alls. Jag har försök med snabbverkande Alvedon/Panodil strax innan vi skulle ut och gå, men jag var tvungen att stödja mig på vandringsstavarna, att förkorta promenadturen och att lida under gången. Nej, Ingen typ av Alvedon funkar mot ryggont – i alla fall inte på mig!

Dosering

Nu får jag inte ta någon mer depåtablett förrän kl. 18.00. Det har visat sig att Paracetamol kan ge leverskador, och de här långtidsverkande kan man inte stoppa när man väl fått dem i sig. Bara att tiga och lida, eller snarare: beskriva smärtan och lida.

Smärta – hur det känns
Jag minns Micke Peolsson från Tema Kommunikation. Han hade en idé om att människor skulle beskriva sin smärta och så skulle han analysera deras beskrivningar.. Själv hade han ont i ryggen. Efter att ha haft några olika slags smärtor kan jag hålla med om att de verkligen är olika. Men har vi egentligen ord för smärta? Jag har i alla fall svårt för att beskriva den.
När jag fick lunginflammation trodde jag att jag knäckt ett revben, då när jag ramlade och skar hål på mitt ögonbryn. Ögonbrynet gjorde inte alls lika ont som vänstra sidan av revbenet. Men det visade sig vara lungsäcksinflammation.
Det där onda i ryggen påverkade hela nedre delen av kroppen, och ändå har jag större skador på min nacke, där det ”bara” gör ont på baksidan av armhålan.

När jag hamnade under spårvagnen gjorde det mest ont i revbenen, men ibland vandrade det runt till skinkorna och mellan skinkorna, till nacken och benen. Då var det rejäl smärta, och i revbenen stack det och bak sved det.

Att föda barn är många olika smärtor – de värsta är nog i öppningsskedet. Smärtlindring fick jag inte förrän man sydde, och då för sent. Så jag vet vad sticksmärtor är.

På nätet hittade jag olika adjektiv för att beskriva smärta: molande, huggande, stickande, brännande, ilande, bultande, tryckande.

(https://lakemedelsboken.se/kapitel/smarta/smarta_och_smartbehandling.html)

Det hjälper mig inte särskilt – vilken smärta hade jag i ryggen? Sugande kände jag det som, kanske ilande som tandvärk? Och den där lunginflammationen? Eller den gången jag bröt underarmen? Svårt att säga, kanske huggande? Stickande?

Smärtlindring

En gång var jag ”mentor” åt en ung läkare som skulle skriva en avhandling om smärtlindring. Hon arbetade på en uppvakningsavdelning på ett sjukhus. Det första jag fick lära mig var att patientstudier inte alls hade samma status som laboratoriestudier. Men hon var envis, hon ville veta vad som hjälpte de människor hon träffade efter operationerna.

Hon hade inte kommit så långt, nu skulle jag gärna vilja veta vad hon gjort för erfarenheter.

Vad händer när man bedövar ryggen för att operera en fot, till exempel? Jag märkte absolut ingenting under operationen, men nu gör det rejält ont, efteråt.

Varför är morfin mer effektivt än paracetamol, undrar jag och tittar längtansfullt på den där extra tabletten som jag bara får ta om det blir olidligt, och det är det inte ännu.

Vad har jag lärt mig?

En sak har jag lärt mig i alla fall: Att kroppen har ett ”smärtminne”. Om man inte förhindrar eller botar smärtan snabbt  ”fastnar” värken och sätter sig i det centrala nervsystemet och hjärnan, man får ett så kallat smärtminne. Smärta botas lättast när den är färsk, då kan man förhindra att den blir kronisk.

(https://www.aretrunt.se/lindra-smartan-snabbt-har-ar-11-metoder/)

Det är kanske därför som läkare är så angelägna om att hjälpa oss döva smärtan. Jag kanske ska ta den där morfintabletten i alla fall.

Tryggare kan ingen vara

I skolan fick vi var sin psalmbok till Kristendomskunskapen. Mamma slog in min i ett tjockt mörkrött papper. Den psalmboken står ännu i min bokhylla, med mitt namn i.

 

”Till läxa får ni ’Tryggare kan ingen vara’, första versen”, sa fröken och jag visade upp min röda bok för alla.

”Just där”, bekräftade fröken och tog ihop sina prylar för att gå ut. Det blev som vanligt oväsen i klassen, alla började prata med varandra, så jag tog mitt pennfodral och min barkbit som såg ut som Geisha och lade ner dem tillsammans med psalmboken i skolväskan.

När jag kom hem satt mamma och spelade piano medan Rurik sottade på golvet nedanför henne. Hon spelade ”Für Elise”, den kände jag igen. Mamma brukade spela den när hon var på gott humör.

Jag flyttade på Rurik och hämtade en trasa från köket. Kökskranen var hård, men om jag stod på en stol kunde jag i alla fall öppna den. Det var värre att stänga den igen. Jag gnuggade på golvet medan mamma spelade. Rurik tog tag i trasan och stoppade den i munnen.

”Nej!” ropade jag och gnuggade vidare. Allt från fläcken gick inte bort. Jag undrade vad han egentligen hade haft att sotta så med. Välling, kanske lite äppelmos, nej det var nog lingon, förresten. Ut i köket igen. Kranen stod och droppade. Jag öppnade den och tvättade ur trasan. Det var inte mycket jag lyckats få upp. Så vred jag åt kranen det bästa jag kunde. Den droppade bara litet, och jag stannade i köket. Jag hade ju en läxa att läsa. Jag tog upp min röda bok och till tonerna av ”Für Elise” sjöng jag

Det gick ju riktigt bra, orden etsade sig in i min hjärna, och så fortsättningen:

”Tryggare kan ingen var-
a än Guds lilla
barnaskara
stjärnan ej på himlafäst
et, fågeln ej i
kända nästet!

Men melodin var längre än så, jag måste läsa nästa vers också, men nu passade inte ord och melodi ihop länge:

Herrén siná
trogná vårdár
utí Sións
helgá gårdá-ar;
över dem han sig förbar-
mar, bär dem upp
på fadersarmar.

Jag betonade där accenterna står, jag hörde hur mammas fingrar tryckte extra hårt just där. Rurik höll sig tyst. Mamma började om igen, jag slog igen psalmboken och sjöng med. Det var inga problem med orden, även om de inte passade ihop med melodin.

Så slutade mamma spela och jag måste skynda ut i rummet. Hon fick inte se fläcken som Rurik gjort.
”Ska vi inte gå ut med Geisha?” sa jag fort. Jag fick inte gå ut ensam, och nu stod Geisha där och viftade med svansen.
”Är du färdig med läxan?” undrade mamma och fällde ner locket till pianot.

”Tryggare kan ingen va
ra än Guds lilla
barnaskara”
sjöng jag för henne.

”Hmm, Ord och melodi passar inte riktigt ihop”.

”Det viktigaste är väl orden”, förklarade jag och hämtade Geishas koppel. Mamma klädde på Rurik, jag trädde fötterna in i de komliga kängorna och så ut i trapphuset. Som tur var gick mamma till hissen, Rurik krånglade i hennes famn, han ville springa, men trapporna var så hårda och hala. Äntligen kom hissen och mamma lyckade öppna gallergrinden och dragspelsdörren. Golvet dallrade under fötterna medan vi åkte ner, jag tyckte det både var otäckt och roligt på samma gång och sjöng i takt med hissen skakningar:

”Herrén siná trogná vårdár
utí Sións helga gårdá-ar”

Geisha viftade med svansen och jag klappade henne i den svarta lockiga pälsen. Sedan var vi nere och mamma kommenterade inte min sång, hon hade nog med att både hålla i Rurik och stänga hissdörrarna. Geisha stretade mot ytterporten, men jag kunde inte få upp den, så tung var den.
”Det är ju ’Für Elise!’” sa mamma när vi väl stod på trottoaren.
”Javissst!” sa jag.
”Är det din läxa?” undrade mamma och höll Rurik i hans sele, medan jag stod och väntade på Geisha som gått ner från trottoaren och satt sig för att kisi.
”Javisst!” sa jag.
Rurik stretade åt sitt håll, han ville gå till vänster, men där var höga trappor. Mamma lyfte upp Rurik i selen, ställde honom till höger och följde med åt mitt håll. Han protesterade inte särskilt mycket. Det bästa han visste var att gå. Geisha satt fortfarande och kisi och mamma och Rurik fortsatte Klippgatan uppåt, mot kyrkan. Jag visste att man måste låta Geisha kisi färdigt, så jag väntade. Mamma såg sig inte om. ”Vänta!” ropade jag. Hur långt bort kunde mamma gå utan att jag var ”ensam”? Ingen annan människa var på gatan. Inga bilar heller. Nog var jag bra ensam. Geisha tog sig god tid. Det rann ur henne länge. Jag hade varit i skolan, hade inte mamma varit ute med henne hela den tiden? Mamma och Rurik höll på att försvinna neråt vänster, där var min skolväg, så jag skulle hitta dem, men till slut var Geisha färdig och jag manade på henne:
”Skynda, skynda! Fort Vi ska hinna ikapp mamma och Rurik!”
Hon blev uppeggad av mina hetsande ord, henne små tassar sprang bredvid mina korta ben, det var nästan så att hon hann före mig. Mamma hade inte märkt att jag sprungit efter henne, hon hade fullt sjå att hålla i Rurik i selen så att han inte gick ut  gatan.
”Nu går vi till skolan!” ropade jag när vi närmade oss skolgården.
”Nej, inte alls!” sa mamma och vände på klacken. ”Till skolan går man på morgonen. Och förresten kommer pappa snart hem.”
Rurik höll på att ramla på näsan, men mamma lyfte honom i selen. Geisha hade gärna fortsatt framåt, men jag hade hört vad mamma sa. Visst gillade jag skolan, men pappa var ändå bättre, han kunde lyfta mig högt upp i luften och sedan släppa ner mig så att magen åkte upp i halsen. Han var stark, jag var inte rädd för att ramla. Geisha och jag skyndade oss före mamma men blev ändå tvungna att stanna framför den stora tunga porten på Klippgatan nr 14.

När vi kom in hade mamma knappt fått av sig kappan och ställt ner Rurik förrän hon sa:
”Men vad är det som låter?” In i köket kom hon med en väldig fart, och där krokade sig den dumma vattenkranen över diskhon och droppade. Som tur var rann vattnet ner, ingenting svämmade över, men trasan låg på marmorskivan och skvallrade.
”Vad har du gjort, Yvonne?” sa mamma, och när hon använde mitt riktiga namn var hon allvarlig, rentutav arg.
Jag hann inte svara. Skulle jag berätta om Ruriks fläck vid pianot? Eller skulle jag skylla på Geisha? Jag bara stod där med kopplet i handen och mamma fick en idé. Hon lyfte trasan till näsan och luktade på den.
”Nej, det är inte Geisha”, sa hon, och jag andades ut av lättnad. Bara hon inte frågade mer.
”Har det droppat hela tiden?” undrade hon och såg på mig med immiga glasögon. ”Det kommer att kosta mycket!” mumlade hon för sig själv, så jag slapp svara.
I stället gick jag in i rummet och Geisha följde med mig. Rurik och mamma stannade i köket. Hon skulle väl laga mat, antar jag, och Rurik brukade stå och hålla sig i hennes ben.

Nästa dag skulle vi ha läxförhör. i skolan. ”Nå, hur gick det nu med psalmen?” frågade fröken och jag viftade med handen det värsta jag kunde, för jag visste att jag kunde den. Fröken tittade inte ens på mig, hon letade genom hela klassen för att se om någon klarat av att lära sig versen. Till slut sa hon:
”Ja, du då, Yvonne!”
Jag försökte komma på orden utan melodi, men det gick bara inte. Inne i huvudet lät det ”Tryggare kan ingen va …” till mammas pianospel. Så det började jag med att säga.
Fröken nickade. ”Och sen?”
Då måste jag sjunga, från början:
”Tryggaré kan ingen va
ra än Guds egen barnaskara,
stjärnan ej på himlafäst
et fågeln ej i kända nästet.”
”Men” sa fröken och rynkade pannan – vad är det där för melodi – det är ju alldeles fel!
Då måste jag bara fortsätta:
”Herrén siná trogná vårdár
Uti Sións helgá g´årda-ar –
han sig över dem förbar
mar bär dem upp
på fadersarmar.”

Fröken berömde mig inte för att jag lärt mig både verserna. I stället gick hon till orgeln och trampade för att få i gång den. Sen sjöng hon med en tunn frökenröst samma ord som jag sjungit, men med en helt annan melodi.
”Nu sjunger vi allihop!” sa fröken. ”Ta upp psalmböckerna och sjung efter mig!”
På det sättet lärde jag mig melodin till ”Tryggare kan ingen vara”, men jag tyckte nog att ”Für Elise” var bättre.
”Förstår ni vad orden betyder?” undrade fröken, för hon var ganska ny och tyckte nog att barn kunde förstå mer än de flesta trodde.
”Stjärnan”, sa jag utan att räcka upp handen, men fröken satte ett finger framför munnen, så jag fortsatte inte.
I stället tänkte jag på sista raden: ”Bär dem upp på fadersarmar.” Jag såg en figur som var som en jultomte, som lyfte upp mig till pappa. När pappa hade kommit hem i går, hade han lyft upp mig högt upp, innan han kastat Rurik så att mamma ropade: ”Nej! Akta!”
Men pappa fångade Rurik innan han ramlade ner, och pappa satte ner mig på golvet sakta och försiktigt så att jag inte gjorde mig illa. Gud hade burit upp oss till honom. Det trodde jag.

En annan dag i skolan läste fröken om Mose för oss. Hon började berätta om att alla gossebarn som föddes måste dödas. Därför hade Moses mamma lagt ut honom i en korg i vassen. Hans storasyster följde med.
Sedan hörde jag inte mer, för jag satt där bredvid korgen med Mose och tittade på honom. Stora fåglar kom flygande, alldeles intill hans ansikte. Jag var rädd för att de skulle hacka ut hans ögon, så jag reste mig upp, så tyst jag kunde, och viftade med händerna. Ingen fick se mig, för då skulle de kunna komma dit och se korgen. Men så fick jag se något som kröp upp från vattnet. Jag förstod inte vad det var, men jag såg ett stort huvud med en lång nos och i den var det massvis med tänder, som en riktigt stor hund. Kroppen såg jag inte så mycket av men den såg farlig ut, så jag bröt av ett vasstrå som vapen och höll det över Mose, som egentligen var Rurik när han var riktigt liten. ”Gå din väg!” ropade jag åt käften med de vassa tänderna, och när Mose/Rurik började gnälla sa jag strängt: ”Tyst! Ingen får höra att du är här!” Hjärtat klappade när jag hörde steg, tänk om det var soldaterna som skulle döda små gossebarn!  ”Gode Gud”, sa jag inom mig, ”gör så att ingen märker Mose!”
I samma ögonblick sa fröken:
”Hur gick det sen då, Yvonne?” Hon hade nog märkt att jag suttit och drömt, men jag visste och svarade: ”Mose höll sig tyst och ingen märkte honom.”
”Fel”, sa fröken, det var en prinsessa som tog upp korgen och såg att det låg ett barn i den.”
En prinsessa, tänkte jag, det var bättre än soldater – var det Gud som hade gjort soldaterna till en prinsessa?

Så blandades mina första minnen av kristendomsundervisningen med vardagen, och först långt efteråt har jag förstått att religionen inte hör bara till kyrkan eller skolan utan är en del av livet.

Aftonbön

Jag har börjat skissa på mina memoarer och bestämde mig för att ha något avsnitt som handlar om religion. Här kommer andra delen. Första delen handlar om första advent.
”Aftonbön
 
Till kvällen lade jag mig i utdragssängen i det enda rummet, lillebror Rurik skulle ligga i spjälsängen, och soffan där mamma och pappa brukade sova var ännu inte uppbäddad. Mamma stökade i köket, och pappa kom in för att be aftonbön med oss. Pappa var inte hemma så mycket, han var på ”beredskapen” för det mesta, men nu var det söndag och första advent.

Rurik ville ofta inte lägga sig ner, och den här kvällen var han särskilt stökig. Som en gubbe i lådan ställde han sig upp så fort pappa lagt honom ner. Han var ju bara ett år gammal, tänkte jag, bara inte pappa blir arg.

”Gud som haver barnen kär”, började pappa och gruset kom in i mina ögon så att jag måste stänga dem.
Rurik hoppade upp och ner så spjälsängen skakade. Jag var tvungen att öppna ögonen igen och då såg jag hur sängbenen hoppade. Vi som var så rädda om parkettgolvet, det fick inte bli repor i det.
”Se till mig som liten är.” Jag tänkte inte så mycket på orden, de var som en ramsa för mig. Pappa lade ner Rurik i sängen igen. Mina ögon föll ihop.
”Lyckan kommer, lyckan går”, fortsatte pappa, men jag reagerade inte genast.
”Den Gud älskar lyckan får”, slutade pappa och Rurik svarade med ett skrik som öppnade mina ögon igen.
”Älskar Gud mig?” måste jag fråga, för nu hade jag hört vad pappa sade.
Pappa, som ännu var lugn, lade ner Rurik, och jag kunde inte låta bli att fortsätta:
”Får jag någon lycka?” För mig var lycka en tygboll på ett gummisnöre, en sådan där jag sett på en marknad och längtat efter länge.
Rurik hoppade upp igen och började skrika ihärdigt. Pappa tog upp honom ur spjälsängen, föste undan Geisha från fotändan av min säng och satte sig bredvid henne. Det knakade lite.
”Om du är snäll”, sa pappa allvarligt och tog med sin stora bruna hand om ett av Ruriks fingrar. Rurik skakade på hela hans hand, fram och tillbaka.
”Vad är det?” undrade jag, fast egentligen visste jag. ”Snäll”, det var att hjälpa mamma med disken och med Rurik, ”snäll” det var att gå till skolan och sitta stilla där. Det var sådan man skulle vara för att tomten skulle komma.
”Som till jul”, sa pappa, precis som om han hört mina tankar.
Medan han var tyst och Rurik också, tänkte jag. Var jag snäll, egentligen? Nej, jag hade bråkat alldeles för mycket i skolan, så mycket att jag var tvungen att byta klass. Nu trivdes jag, när jag fått börja i tvåan i stället för att gå i den där tråkiga ettan.
”Var jag för bråkig?” undrade jag.
”Kanske det”, sa pappa.
”Gud som haver barnen kär.” försökte jag protestera. Det var först nu som jag upptäckte vad som låg i de orden.
”Bara om de är snälla!” Pappas röst var sträng, så där som den ofta var när jag gjort något dumt.
”Se till mig som liten är!” Jag kunde ramsan utantill, och nu öppnade sig betydelsen i den.
”Du är inte så liten mer!” sa pappa hårt och vaggade Rurik av och an. Ruriks ögonlock föll ner, hans händer hängde slappt, han hade slutat gunga pappas hand av och an.
”Det där gäller bara barn som inte förstår så mycket.”
Jag förstod, jag var storasyster och borde alltid veta bättre. Men Gud då? Brydde han sig inte alls om mig nu?
Så kände jag en sur otäck lukt som kom från pappa. Eller, jag förstod, den kom från Rurik. Han hade kaki i sina blöjor.
Innan jag hann hejda mina tankar kom de: ”Gode Gud, gör så att mamma kommer fort och tar hand om Rurik innan pappa upptäcker något och blir arg!”
Pappa verkade inte märka något. Han lade ner den halvsovande Rurik, som sedan höll sig alldeles stilla i spjälsängen.
Jag måste få pappa att tänka på annat.
”Visst står min lycka i Guds händer?” Jag fortsatte vår diskussion.
”Bara om du är snäll!” Rurik var minsann snäll. Han sov. Mamma tyckte barn var bäst när de sov.
”Den Gud älskar, lyckan får”, tänkte jag, men jag hann inte längre för nu kom mamma in. 
”Fy!” sa hon och höll sig för näsan. ”Vad här luktar illa! Men vad har du gjort!” Hon vände sig till pappa. ”Har du lagt ner barnet i sängen, full med kaki!”
Geisha måste ha känt på sig att jag var rädd och kröp upp mot mitt huvud. Jag borrade ner mitt ansikte i hennes päls, som luktade så gott av hund. Hon slickade försiktigt upp mina tårar från kinden, och jag lade vänstra armen om henne. Jag ville inte höra mer, inte lyssna på mamma och pappa. I stället tänkte jag vidare på aftonbönen. ”Gud älskar nog inte mig. Jag är för stor, för bråkig, för ohjälpsam.”
 
Hur det gick sedan minns jag inte, men det här var början till min långa resa i religionens snårskog. Hade Gud anspråk på mig? Var min lycka beroende av hur jag skötte mig? Skulle jag någonsin kunna nå upp till Guds krav?
Jag tyckte länge att det var för mycket begärt. Jag kunde inte vara ”snäll”. Inte på det sätt som pappa menade i alla fall. Jag kunde inte sitta stilla, jag gillade inte att hjälpa mamma, jag blev arg på Rurik när han petade på mina dockor eller skrynklade bladen i mina böcker. Det enda som hjälpte var att tänka att han var så liten. Han var snäll för att han var liten. Av mig begärdes mer, jag som var stor. Då var jag sju år, sedan har jag blivit allt äldre och större. Måste jag då vara snällare?

Första advent

Första advent i Sofia kyrka

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev så där hård och grov som när han var otålig. Varför måst´ han håsa så? Det var inte så länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. ”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa så där som när det var på gränsen.”Geisha”, försökta jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.Han stod som en straffare över mig, men han hade inget ris i handen.”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa, och nu hade jag nog gått över gränsen i alla fall.

Var höll hon hus, förresten, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Rurik och mamma satt i vardagsrummet.
”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.
”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå omsydda yllekappan. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min muff. Det var ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, pappa hade redan tryckt upp hissen. Det var tur, jag tyckte inte om de där stentrapporna som var så lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden. Dragspelet innanför var ännu stängt, så jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig några gånger vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten förrän vi kom ut. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde, nerför halvtrappan ut till ytterdörren. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp dörren, den var för tung, men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Det var ju min skolväg. Javisst, där låg ju Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt inte vad en kyrka var. Pappa tog så långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappast hann med mig om jag hade bråttom någon gång. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig.

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora, vi hade fått dem efter Lillemor, min kusin som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat in en massa med människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka i min näsa. Jag tittade efter cigaretten, och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. ”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt.

Jag ville inte alls stanna där ensam, jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han ju inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor här i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satt mig bredvid henne, men tryckte mig så nära väggen på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, så stark som jag aldrig hört förut. Varifrån kom musiken? Var det en radio eller en grammofon? Den fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna, jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett, tänk om de sku’ tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att de alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Nej, förresten, den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och trädde långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att falla mellan bänken där jag satt och bänken framför, så hårt tryckte jag mig från dem. Varför stannade inte pappa hos mig? Varför kom inte mamma med?

Så försvann alla gråklädda framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna, den ena efter den andra sjönk ner mot stolarna utanför och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen, jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga.

Nu som vuxen förstår jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”, men då tyckte jag bara att det lät som en brusande flod. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta någonstans.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev så trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan ramlat av. Ljud studsade mellan stenväggarna; nu som vuxen förstår jag att det var prästens tal som ekade och att det inte var särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt, kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappanmen nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till.

Än i dag hoppar jag till när jag hör introt till ”Hosianna”. Det är mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok så att jag kunde se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Sedan gick allting utan några vidare omständigheter. Jag satte mig ner och somnade nog ett tag, vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån) ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måst’ jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor, så kände jag att jag behövde kisi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade mig framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa litet snuvigt irriterat : ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Skulle han någonsin hitta mig? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig.

Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fck jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade:

”Jag måst´ kisi”, han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna och de blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade i alla fall händerna.

Det här är mitt första minne av första advent. Mycket senare fick jag veta att pappa bara gick i kyrkan till första advent. Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också.

Intryck på Facebook

I går reflekterade jag över hur vi bildar ett första intryck av någon vi möter.

I dag vill jag fortsätta, men nu vill jag reflektera över vad som kan spela roll på Facebook. Vad tänker andra om oss och vad vi tänker om våra medmänniskor när vi bara möter dem ”på nätet”? Facebook ger fler intrycksmöjligheter än fysiska möten: profilbilden, bakgrundsbilden, den egna presentationen och så själva inläggen. (Ja, vilka grupper personen är med i också, förstås, mer?)

När jag får en ny vänförfrågan, vilket händer varje dag, tittar jag på namnet och profilbilden. En blomma eller en hund blir direkt förkastad, en utländsk militär likaså. Äldre gentlemän intresserar mig inte heller, jag har redan en i huset och han är nästa för bra för att vara verklig. Men en kvinna med många gemensamma vänner, det är skillnad, då fortsätter jag och tittar på hennes presentation av sig själv. Där har jag en hel del att arbeta med själv, ser jag.

Det är en annan sak i grupper eller på sidor. Där granskar jag sällan presentationen, utan jag kastar mig direkt ut i engagerade diskussioner, med- och hänryckande skrivinspirationer eller hjälpsamma utryckningar. Eftersom jag är en spontan (läs: relativt hämningslös) person tänker jag inte på vilket intryck jag själv ger. Som Boel skrev: Hon känner mig genom mina robotar. Det är kanske inte det första intrycket jag skulle vilja ge om jag tänkte mig för. Därför försöker jag reparera det nu.

I diskussionens vågor är Facebook en eka byggd av skrivna tecken. Det betyder att språkhanteringen blir lika viktig för det första intrycket som årtagen i en eka eller för den delen svansföringen för en katt och en hund. Jag störs av felstavningar, även om jag vet att fingrarna har svårt att hitta rätt på en mobil och att många har dyslektiska handikapp. Men om alldrig altid stavas fel, tror jag inte på fingrarnas klumpighet, och den som inte kan skilja på ”de” och ”dem” kan inte skylla på dyslexi. Svordomar stör mig oerhört och jag ser dem (felaktigt enligt vissa undersökningar) som tecken på dålig språkkänsla eller dålig människokunskap.

Beteendet på Facebook är svårare att definiera, men visst påverkar det mig helt omedvetet. När jag tänker efter så undviker jag några vänner som ”jantar” andra. ”Du ska inte tro att du är något!” säger de (indirekt) när de till exempel kräver att de andra inte får göra reklam för sig själva. Det är svårt nog för alla att besegra ”jante”, ännu värre blir det om någon trycker fast ”jante” stämpeln på en. De vännerna som klagar på ”egenreklam” läser jag inte mycket av.

Andra skickar ut nyheter som de inte kontrollerat. Det är slarvigt, och jag slutar att läsa vad de vännerna skriver. De människor som talar nedsättande om andra får inte heller någon större sympati hos mig. Det är som att tala illa om någon bakom dennes rygg. Bort! Bort! Mina ögon är snabba på att fara över de inläggen, men hittills har jag inte ”avvännat” någon.

Jag gillar hellre människor som kommer med genuina inlägg än sådana som trycker på ”dela” knappen. Men där beror det förstås på om det delade innehållet är intressant eller inte – precis som i ”verkliga livet” gillar vi människor som är intresserade av samma saker som vi – helst på samma sätt.

Fysiska företräden spelar alltså inte så stor roll på Facebook, annat än när vännerna skickar ut ”selfies” på sig själva.”Selfies” ger nästan samma intryckschock som ett direkt möte. Men det kommer till en liten ”synd om” känsla: har vederbörande ingen  i närheten som kan fotografera?

Det finns säkert mycket mer att säga, men som slutkläm vill jag påstå att vi inte skaffat lika klara stereotyper för inlägg på Facebook som för fysiska möten. Det är nog bara en tidsfråga innan kategoriseringarna och med dem fördomarna kommer till de sociala medierna också.

Det första intrycket

Ett litet test: Vad skulle du tänka om mig om du mötte mig i den här röda jackan?

Det första intrycket av en människa, ett djur eller en text – vad är det? Jag tror att det första intrycket leder till en kategorisering. Det första vi gör är att stoppa in det som vi möter i någon för oss välkänd kategori.

Det gör att vi lätt kan hamna fel. Som häromdagen när en torggumma träffade på mig och råkade säga: ”Vad du är duktig som klarar Swish, fast du är så gammal!”  Inte kunde hon veta att jag haft med datorer att göra längre tid än hon varit i arbetslivet!

Eller när en stressad journalist mötte min text: ”600.000 resor mellan Sverige och Kanarieöarna om året!” och tyckte att titeln på mitt föredrag borde bli: Svenskarnas resvanor till Kanarieöarna. När det i själva verket handlade om min nya bok: Kanarieöarnas gåtfulla historia.

Det är mänskligt att kategorisera. Allt blir så mycket enklare om det stämmer med en kategori. Det betyder att en ung kvinna ibland upptäcker att hon blir uppfattad som sexig, en äldre kvinna möts av att bli betraktad som dum. En ung man kan ses som farlig och en äldre som gubbsjuk.

Det här känner rådgivare till. Till en anställningsintervju får du rådet att klä dig snyggt, men inte pråligt. Du ska ha en vänlig min, ett fast handslag och en aktiv uppsyn. Då har du chansen att bli kategoriserad som ”möjlig att anställa”. Till en journalist som ska skriva om din bok ska du ha en tydlig ”pitch”, och helst själv veta vad journalisten tror kommer att sälja.

Det finns en chans att gå vidare, att korrigera det första intrycket. Där kommer en annan av de mänskliga svagheterna in: att vi hellre bekräftar våra hypoteser än förkastar dem. Vad än de blonda skönheterna säger, så tas det bara som försök till flirt. Vad än den där unge mannen gör, ses det som försök att stjäla eller att göra illa. Den äldre mannens leende är bara äckligt.

 

Jag har nyligen pratat med en väninna som möter elakheter vid anställningsintervjuer. Hon är överviktig. En annan som jag träffat på Facebook kämpar med hur människor bemöter hennes  CP-skada.

Vi går alla omkring med färgade glasögon och möter människor utan att göra dem rättvisa. Så uppstår missförstånd mellan människor, fördomar bekräftas och avstånd vidgas.

Årets julklapp

Inte går jag på det där med Black Friday! Det är bara bluff – alla priser pressas upp strax före och kommer möjligen ner till de normala till just den fredagen!

Varför vill vi ha så mycket? Det är för att ”alla andra” köper, ”alla andra” har just den grejen.

Jag är väldigt nöjd med att ”årets julklapp” blev ett återanvänt plagg. Jag använder mina gamla kläder och bryr mig inte om ”modet”.

Det trodde jag, tills häromdagen när jag plockade fram en av mina gamla älsklingsjackor. Den hör till en dräkt, så det finns en smal kjol till den. Kjolen kan jag nog inte ha – vågade inte ens prova. Men jackan är ju fin – trodde jag, tills den hängde på mig. Men nej, till och med min tålmodige Yngve sa att det där går inte! Axelpartiet är alldeles för brett – och då har jag ändå tagit bort axelvaddarna. Jackan alldeles för lång.

Franska bilisters närsynthet – och vår.

Fransmännen, tänker jag. De har en tradition av att strejka och protestera.

En gång kom franska lantbrukare med sina traktorer och välte lass av tomater från Spanien. De spanska andalusiska tomatodlarna fick fram sina tomater tidigare i solen och värmen. Det gillade inte de franska bönderna. Vägarna var röda, inte av blod utan av tomater.

Nu är det bilförarna som protesterar. De gillar inte att bensinpriset höjts. Inte lyssnar de på att det är jorden som svettas, inte bryr de sig om att det en gång gjordes ett klimatavtal – i Paris – deras eget land! Nej, de vill kunna köra bil som vanligt, och de menar att de inte fått tillräcklig kompensation.

Det är lätt att peka finger åt andra. Men hur har vi det själva i Sverige? Hur gick det för Miljöpartiet när skatten på drivmedel ökades marginellt? Och hur mycket gnälls det inte över den minimala skatten på flygbränsle?

Människor tål helt enkelt inte försämringar. Hur ska vi då klara klimatutmaningarna? Har vi inte svettats tillräckligt redan? Har inte nog med människor dött i Kalifornien?

Det går alltid att skylla på någon annan. Egennyttan går före allt annat. Solidaritet är ett gammaldags ord. Eller?

Bilden kommer från lavamarken på Lanzarote. Så där kan jorden komma att se ut.

Varför vill jag berätta om Kanarieöarnas historia?

Värme och sol, bad och utflykter – det var Kanarieöarna för mig de första åren. Sedan började vi åka till samma plats flera år i rad. Den blev välbekant, och jag började undra vilka som bott där innan vi kom, vi utbölingar.

Det blev intressanta läsningar – det mesta på spanska. Tur att jag kunde förstå det språket.

Inte visste jag varifrån de som kallades ”guancher” kom. Jag trodde dessutom att alla kallades för guancher. Och att namnet ”Kanarie” kom från det latinska ordet för hund, ”canis”.

Så fel jag hade!

Det måste jag ju skriva om. Mycket mer lärde jag mig under läsandet och skrivandet. Det har jag nu samlat i boken ”Kanarieöarnas gåtfulla historia”.

Gåtfull är historian fortfarande. Att det finns så litet kunskap om folket, deras levnadssätt, deras tankar!

Att de fick problem när spanjorerna kom är självklart. Ett stenåldersfolk har inte mycket att sätta emot medeltida vapen. Ändå tog det spanjorerna nära hundra år att besegra invånarna på Kanarieöarna. År 1496 var Kanarieöarna spanskt. Då slutar min bok.

Varför skriver jag science fiction?

Jag har en svaghet – nej flera, men det är en jag ska erkänna just nu: jag skriver science fiction, som visst helst ska förkortas SF. Ja, en gång i tiden läste jag SF också, men det är länge sedan – kanske för länge sedan.

Som alla goda navelskådare försöker jag förstå varför jag gillar att skriva science fiction. Kanske det beror på att jag aldrig fick studera vidare efter realexamen? Jag läste ändå, förstås, vem skulle kunna hindra mig? Men den där vägledningen jag skulle ha behövt för att förstå matematiken, fysiken, den fick jag aldrig. I stället läste jag populärvetenskap. Någonstans har jag hört att populärvetenskap är en pedagogisk lögn. Ja, i så fall är det lögn jag bygger mitt science fiction skrivande på. Ingen förstår ”big bang” eller ”svarta hål” utan metaforer. Själva namnen är missvisande: det var ingen smäll, och hålet är inte vare sig svart eller hål. Men ändå, vi förstår, intuitivt. Så ser jag science fiction. Det är fiktion redan när jag läser, det är bilder jag kan förstå, det är idéer att spinna vidare på.

Det blev inte fysik jag snodde ihop mina historier av. I stället blev det något jag krupit litet längre in under skinnet på: artificiell intelligens. Som kognitionspsykolog hade jag förstås lärt känna försöken att simulera mänskligt tänkande. Jag hade försökt mig på det klassiska programmeringsspråket LISP, det som man använde för att programmera ”god, gammaldags AI”. Jag hade låtit en dator snurra runt i en evig loop när jag skrev en rekursion utan godtagbar slutpunkt. En nyttig lärdom, men en som jag inte använder när jag skriver löpande text. Visst snurrar jag runt, men jag brukar hitta en punkt. Då och då.

Science fiction – det kallas visst också för spekulativ fiktion, och det tycker jag låter som en tautologi – dvs man säger samma sak på olika sätt. Det hjälper mig inte, så jag går till webben och ser denna definition av SF:

“Utforskandet av människans natur, identitet och existentiella villkor i framtida miljöer, alternativa universa, samhällen eller mentala tillstånd där nya teknologiska & vetenskapliga förutsättningar spelar en avgörande roll”.

Det låter inte så tolkigt, och än bättre blir det om jag gräver ner mig i detaljer och kommer till ”cyberpunk”:

 ”Berättelserna i denna sci fi genre utspelar sig ofta i en nära och dystopisk framtid där nätet (internet), artificiell intelligens, cyborgs och tekniska inplantat utgör viktiga ingredienser.  Ofta står den lilla människans kamp mot mäktiga företag eller förtryckare i centrum.”

(Citaten kommer från https://www.scifishop.se/science-fiction/)

Tja, om jag måste, så kan jag placera in min lilla fyrkantiga kloss i det åttkantiga hålet. Boken ”När havet steg” handlar om artificiell intelligens som styr världen i miljöförstöringens spår.

Ska jag egentligen bry mig om definitioner? Ska jag inte bara låta mig föras med i robotarnas värld? Det känns både mer intressant och stimulerande. Jag fortsätter nog med den superintelligente Maurice. Hur ska han klara av att betjäna det världsomfattande Systemet (byggt på AI, förstås)? Jag får väl se.

Reflektioner över artificiell intelligens. Del 13: Den tekniska singulariteten – upptäckt och kritik

Har du hört talas om den tekniska singulariteten? Det hade inte jag förrän ganska nyligen. Frågan är OM eller snarare NÄR den artificiella intelligensen uppnår och passerar den mänskliga.
Låt mig gå direkt på kritiken, som har två olika aspekter (minst):

  1. Är det överhuvudtaget tekniskt möjligt att konstruera en artificiell intelligens som kan mäta sig med den mänskliga?

2) Varför ska den mänskliga intelligensen tas som förebild för den artificiella?

  1. Möjligt?

Mina tekniska vänner reagerade genast. Nej, en teknisk singularitet finns bara i några tokars huvuden, nämligen framförallt hos dem som har anknytning till ”Future of life institute”, grundad av bland annat Max Tegmark (som förövrigt har fått smeknamnet ”Mad Max”).

Varför skulle det vara så omöjligt att uppnå teknisk singularitet? Max Tegmark själv säger att den enda fysiska begränsningen ligger i ljusets hastighet.

Kan det vara datorernas kapacitet som gör singulariteten omöjlig? Ja, nuvarande hårdvara verkar inte räcka till. Det går för långsamt (även om det är långt från ljusets hastighet), det krävs för mycket minne (även om man har superdatorer) och det kräver för mycket energi. (Det senaste förvånade mig som trodde att informationsteknik var energisnål, vilket alltså är fel.)

Nya datorer då? Kvantdatorer till exempel? Nej, mina tekniska vänner är inte bara envisa, de är också realistiska (möjligen beror det på att de själva jobbar med problemen): En allmän generell intelligens liknande människans kräver så mycket ”hårdvara” – mest beroende på att det vi människor är riktigt bra på är ”inbyggt” i oss. Vi behöver aldrig tänka på hur vi pratar, eller hur vi gör när vi blir kära, till exempel,. För att simulera sådant som är ”hardwired” behövs en mängd beräkningskapacitet.

Nu närmar sig den andra punkten i omöjligheten: Vi vet helt enkelt inte hur människor bär sig åt för att göra allt det där som är så självklart. Hur samordnas öga och hand till exempel? Själv blev jag helt förbluffad av hur enkelt det var att hålla bussen kvar på vägen den första gången jag satte mig vid en ratt (och jag ska inte tala om när och var och varför just här, det får vänta till mina memoarer). Det mesta av det som vi är riktigt bra på: att se ”gestalter” i fläckar, att förstå och få fram ord, att känna medlidande, att bli arga och att älska, allt detta går !automatiskt”, det vill säga utan något som helst medveten ansträngning. Hur gör vi? Det är ”inbyggt” i oss och ska en artificiell apparat kunna göra något liknande krävs en massa studier av dels situationerna omkring de här prestationerna, dels prestationerna själva. Och tro nu inte att sådana studier saknas, men de är långt från människans gåta.

Så låt mig gå till den andra frågan.

2) Varför ska just människan vara en förebild för Artificiell intelligens?

Dagens artificiella intelligens har den mänskliga hjärnan som förebild. Man bygger artificiella neurala nätverk och tycker man har kommit väldigt långt när man börjat bygga nätverken i tre dimensioner och inte bara i två. Detta kallas för ”deep learning” och den tanken har lett till ett stort språng i utvecklingen.

Men, många tänkare har påpekat att det var länge sedan som människor övergav idén att bygga flygplan som flög som fåglar. Det gick bara inte att få dem att flaxa med vingarna. När man slutade tänka flaxande gick det att få fram flygande föremål, med viss övertalning, förstås, men ändå. Så varför tänka mänsklig hjärna när man bygger artificiell intelligens?

Den kritiken låter ju helt rimlig, men … När det gäller flygplan kände man till en hel del om förutsättningarna för flygande: aerodynamik till exempel. Det var ”bara” att utveckla den kunskapen och så gick det att komma runt problemet att vingarna inte kunde röra sig. När det gäller intelligens är det så att vi vare sig känner till förutsättningarna eller ens är överens om vad som är ”intelligent”. Är inte myrorna intelligenta kanske, se vad de kan åstadkomma! Och delfinerna lär vara smartare än vi, på vilket sätt då?

Smarta konstruktörer och algoritmer har fått datorer att slå världsmästare i schack och i ”Go”, men då är dessa områden bland de mest utforskade av mänsklig ”smart” verksamhet. Låt oss gå till ”Allmän Generell Intelligens” – A G I – i stället. Vad är det? Hur gör vi?

Slutsatser

Det finns vare sig tekniska eller kunskapsmässiga förutsättningar för att bygga en artificiell generell intelligens.  Kan vi då vara trygga? Kan vi sluta upp med alla förberedelser för att hindra en superintelligens att ta över jorden?

Nja, jag är osäker. När jag söker efter information på Google, till exempel. Får jag verkligen allt? Hur utvald och anpassad är den informationen? Jag blir inte bara imponerad utan också litet rädd när jag pratar med ”Siri”. Kanske det är Google och Apple vi ska vara rädda för? Det tekniska undret kan utveckla sig själv. Det är det Bostrom menar när han talar om ”Superintelligens”. Den har lämnat människan långt bakom sig.

Reflektioner över artificiell intelligens del 12. Att kontrollera en ”superintelligens”.

Låt oss nu tänka oss att våra intelligenta tekniker lyckats med att konstruera en (eller flera)  apparater som kan fungera på ett intelligent sätt. Dessa har i sin tur utvecklat sig själva till en superintelligens, dvs en intelligens som är vida ”högre” än vår – så mycket högre att det inte går att mäta på intelligenstest, vi skulle kunna säga att vår intelligens är som kackerlackors i förhållande till superintelligensen.

Hur ska vi kunna leva ihop med en sådan intelligens? Vilka risker kan vi råka ut för? Hur kan vi förebygga dem?

Elon Musk (Teslas utvecklare) är en AI skeptiker och säger följande:

”Vi bara har ”fem till tio procents chans” att lyckas kontrollera en generell artificiell intelligens.”

(Ur:  https://www.idg.se/2.1085/1.693118/elon-musk-ai )

Att kontrollera en superintelligens är ett ämne som Nick Bostrom tar upp i sin  bok ”Superintelligence – paths, dangers, strategies”.

Han menar att det i princip finns två sätt att kontrollera det intelligenta systemet:

  1. Att  begränsa systemets förmåga
  2. Att påverka systemets mål

Begränsa förmågan

Den första metoden innebär att försöka låsa in AI (boxing method)

Här argumenterar Bostrom mycket övertygande om att det inte kommer att gå. Ett superintelligent artificiellt system kommer alltid att överlista oss på något sätt och ta sig ur det ”fängelse” vi skapat.

Den andra är att försöka få systemet att intressera sig för något som inte är i vägen för oss, t.ex. umgås med andra eller till och med engagera sig i projektet som den är delaktig i. Även om jag inte helt förstår vad Bostrom är ute efter, kan jag förstå att det kan vara svårt för en människa med vår begränsade intelligens att förstå vad som kan engagera en superintelligens, och vilka konsekvenser en sådan distraktion kan få.

Den tredje förmågebegränsningen ligger helt enkelt i att begränsa systemets tillgång till information. Man kan göra det genom att låta den köras på system med långsam hårdvara eller mycket begränsat minne. Det här är en möjlig kontrollmetod, nackdelen är att den kommer att drabba oss själva också. Vi kommer inte att kunna utnyttja det super intelligenta systemet så som vi tänkt oss.

Den fjärde metoden är att lägga ut snubbeltrådar i form av diagnostiska test på systemet. Om testet visar att systemet är ”på fel väg”, stoppar det systemet. Kan det funka? Ja, i vilket fall borde det vara obligatoriskt att använda sådana diagnostiska test i utvecklingsfasen.

Välja motivation

Kan inte de som konstruerar systemet ge det en lämplig motivaton redan under konstruktionsfasen? Hur skulle man kunna göra det?

Ett sätt är att direkt specificera vilket mål som systemet ska arbeta mot. Vi känner möjligen igen den här tanken från Asimovs robotlagar: En robot får aldrig skada en människa, etc.

Problemet med en direkt specifikation är att vi inte kan specificera vad vi egentligen menar. Om man skadar en människa, men räddar en mängd andra, hur stämmer det med lagen?  Om en masochist eller sadist hindras från att skada sig själv eller andra, blir inte den skadad då?

De här invändningarna bygger på att vår kommunikation inte är byggd för specifikationer utan för intuitiv förståelse. Så fort som vi försöker specificera något, råkar vi ut för definitionsproblem.

OK, låt oss då gå till nästa förslag: Att begränsa agentens handling till ett visst område, t.ex. till att svara på frågor (i stil med Googles söktjänst). Vad kan det vara för farligt med det? Faran ligger i att systemet kan bli alltför ambitiöst: det kan bokstavligt talat ”gå över lik” för att få tag i den information du behöver. Tänk på tortyr för att få information. Ja, även om vi säger åt systemet att tortyr inte är tillåtet kommer nästa problem: vad definierar vi med tortyr?

För varje möjlig inskränkning vi gör kan Bostrom hitta på ett motexemel, så låt mig snabbt gå över till den tredje metoden.

Den tredje metoden att välja motivation för ett superintelligent system är att låta en människa gå in och godkänna resultatet av systemets handlande. Detta skulle i och för sig innebära att man inte kan utnyttja systemet fullt ut (en människa är ju definitionsmässigt inte lika intelligent som ett superintelligent system),men man kan åtminstone stoppa systemet så snart som det ser ut att föra åt alldeles fel håll.

Slutsatsen är alltså: Låt en människa kontrollera systemets utfall så att det inte kommer i konflikt med vad människor eller skadar människor. Litet svagt, kanske, men ändå det bästa för tillfället.

Jag inbjuder dig till att själv läsa Nick Bostroms bok och komma med ytterligare metoder eller rentutav invändningar mot filosofen. Jag känner att jag inte har den filosofiska träning som krävs för att hitta på möjliga absurda konsekvenser av ett superintelligent systems handlande.

Nick Bostrom har fått ett stort forskningsanslag från Elon Musks institut: futureoflife. (http://futureoflife.org)

Elon Musk tror alltså på Nick Bostrom och hans möjligheter att styra AI utvecklingen i en positiv riktning.

Referens: Nick Bostrom. Superintelligence. Paths, Dangers, Strategies. Oxford: Oxford University Press, 2014.

Reflektioner över artificiell intelligens, 11. Vad ska man tänka på vid utvecklingen av AI?

I det tidigare avsnittet visade jag hur många olika tillämpningar som redan finns som på något sätt baserar sig på artificiell intelligens. Nästa steg är att reflektera över om det inte behövs någon reglering av utvecklingen? Kan man låta olika företag utveckla AI utan kontroll?

Jag har botaniserat litet på nätet och ger här några egna kommentarer samt citat. 

I Sverige har regeringen lagt upp följande förslag för fortsatt användning av AI:

(ur: https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2018/05/nationell-inriktning-for-artificiell-intelligens/ )

Regeringens bedömning är att:
– Sverige behöver utveckla regler, standarder, normer och etiska
principer i syfte att vägleda
etisk och hållbar AI och användning av AI.
– Sverige behöver verka för svenska och internationella standarder och regelverk som främjar användning av AI och
förebygger risker.
– Sverige behöver kontinuerligt se över behovet av digital infrastruktur för att tillvarata möjligheterna som AI kan ge.
  Sverige behöver fortsätta arbetet med att tillgängliggöra data som kan utgöra en samlad infrastruktur för att använda AI på områden där det tillför nytta.
– Sverige behöver fortsätta att ta en aktiv roll i EU:s arbete med att främja digitalisering och med att möjliggöra nyttan som användningen av AI kan medföra.

I Sverige har några alltså redan tänkt på att AI kan innebära risker. I USA finns en hel grupp med forskare och tekniker som arbetar med att reflektera över hur man bäst kan förbereda sig för en bra framtid för mänskligheten. Elon Musk (uppfinnaren av Tesla) har samlat en hel del goda krafter till ett institut han kallar för futureoflife. (http://futureoflife.org)

Ett av områdena där handlar om framtida artificiell intelligens, där målet är att skapa en välvillig intelligens. Så här skriver Elon Musk:

Det som vi verkligen behöver är att försäkra oss om att livet fortsätter in i framtiden. .. Det är bättre att förhindra en negativ utveckling än att försöka förändra den när den väl inträffat.” (min översättning)

När det gäller A:s framtida utveckling är det ”säkerhetsforskning” som ligger på institutets agenda.

Detta institut har redan startat en mängd relativt storskaliga projekt  med detta generella mål, en översikt finns här: https://futureoflife.org/ai-safety-research/

Det största projektet leds av  Nick Bostrom: ”Strategic Research Center for Artificial Intelligence” i Oxford, England, och stöds med 1.500.000 dollar.

Låt oss se litet på hur realistiskt projektet att utveckla en superintelligent AI kan vara. Nyligen talade Max Tegmark på en konferens i Stockholm och visade då bland annat en bild, som illustrerar vad AI kan åstadkomma nu och inom den närmaste framtiden. Bilden visar ett tänkt landskap, där olika intellektuella färdigheter finns utlagda som berg och dalar. De förmågor som redan karakteriserar artificiell intelligens är utlagda som vatten, de förmågor som AI ännu inte klarar av visas som berg.

Vi ser att utantillinlärning, schack och Go ligger gott och väl under AI:s vattenyta, medan taligenkänning, översättning, bildtolkning och bilkörning ligger alldeles i strandkanten. Investering och social interaktion ligger en bit högre upp, medan konst, film, författande, programmering, vetenskap och AI design ligger uppe på bergtopparna.

AI landskap, från ett föredrag av Max Tegmark, 2018.

Det påpekas ofta i sådana här sammanhang att det är svårt att skapa program som kan utföra uppgifter som är enkla för människan, t.ex. tolka bilder eller förstå naturligt språk. Detta kallas för ”Moravecs paradox”. Varför är det så? Jo, vår hjärna ägnar en stor del av sin beräkningskapacitet (faktiskt så mycket som mer än en fjärdedel) åt ”lågnivå” beräkningar av det slaget. Den är alltså specialkonstruerad för att förstå tal och känna igen bilder, framförallt människoansikten. Den som vill åstadkomma en liknande prestation hos en maskin måste ”gå runt” problemet på något sätt.

Det här är reflektioner som flera AI tänkare framfört, och en del är redan ”överkörda” av utvecklingen. Vi talar nu på allvar om självkörande bilar, och i tidigare reflektioner har jag visat att både taligenkänning och översättning är realistiska mål för utvecklingen inom artificiell intelligens. De där böckerna och tavlorna som producerats av något AI program är mer lustiga än allvarliga, men snart kanske jag får hålla mig för skratt.

Max Tegmark själv påpekar i sin bok ”Life 3.0” att vi måste tänka efter före. Frågor som vi bör ställa oss innan vi själva utvecklar (eller låter andra utveckla) AI system är till exempel följande:

Vilken slags framtid vill vi ha? Ska vi utveckla dödliga autonoma vapen? Vad gör vi med automatisering av arbeten? Vad ska vi råda dagens barn att satsa på för utbildning? Vad vill vi helst: Att det kommer nya arbeten som ersätter gamla eller att samhället blir fritt från arbete, så att människan kan ägna sig åt vad hon vill och maskiner ersätter allt nödvändigt arbete? Kommer vi att kunna kontrollera intelligensen eller kommer den att kontrollera oss? Kommer intelligenta maskiner att ersätta oss eller att leva bredvid oss? Vad innebär det att vara människa i ett liv med artificiell intelligens? Vad skulle vi vilja att det innebar och hur kan vi göra så att det blir så som vi vill?

Hur vi än svarar, kan vi inte låta artificiell intelligens utvecklas ”av sig själv”. Vi måste ta ställning i några av de ovanstående frågorna.

Max Tegmarks mål är en ”vänlig” AI . Han vill förhindra att AI av sig själv eller av andra utvecklas på ett negativt sätt. En skadlig artificiell intelligens kan vara intressant för stormakter som vill få ett militärt övertag, och det finns redan självstyrande robotar men också tankar på att utveckla robotarméer.

Men vi ska inte tro att artificiell intelligens behöver vara medvetet (eller designmässigt) fientlig för att på sikt kunna skada mänskligheten. Det behövs bara att ett AI system får för sig att sträva efter ett mål som kan komma i konflikt med människor. Tegmark tar upp ett exempel: Tänk dig att du ber ett AI system att skapa en fabrik för att göra gem. Det här systemet får för sig att det högsta målet är att producera så många gem som möjligt. För att kunna göra det behöver det material, och då börjar det använda allt som finns omkring i världen som material, till slut kan det till och med börja använda människokroppar. Ja, detta är ju bara ett tänkt scenario, men framtidsforskare utgår ofta från just sådana.

Några slutsatser om framtiden för AI som Max Tegmark drar är följande:

När vi tillåter att system i verkligheten använder AI är det särskilt viktigt att vi gör systemen robusta, dvs vi måste kunna verifiera dem, validera dem, göra den säkra och kunna kontrollera dem. Den här kontrollen är speciellt viktig för vapensystem som kontrolleras av AI

AI kan göra våra juridiska system mer rättvisa och effektiva om vi bara kan göra robot-domarna opartiska och ”genomskinliga”.

Våra lagar måste uppdateras, till exempel när det gäller integritetsfrågor, ansvarighetsfrågor och regleringar

Om AI ersätter oss människor på arbetsmarknaden måste vi kunna få del av den välståndsökning som AI kan skapa.

Om vi blir arbetslösa, måste vi kunna få ut en ”mening” ur livet som inte enbart har med jobbet att göra.

(Min egen kommentar är att jag hoppas människor vill få ut något annat av livet än bara njutning, annars kan vi ju leva på droger medan AI jobbar).

Hur ska vi då kunna få en önskvärd utveckling av artificiell intelligens? Nästa gång ska jag berätta dels om Elon Musks farhågor om Artificiell intelligens, dels om Nick Bostroms bok ”Superintelligens”.

Reflektioner över Artificiell intelligens, del 10: Tillämpningar av AI

I det här avsnittet närmar jag mig de (nuvarande) tillämpningarna av artificiell intelligens. Vad är då tillämpning av ”artificiell intelligens”? Jag ser två olika ingångar:

  1. ett system som klarar uppgifter som vi tycker är ”intelligenta” med mänskliga mått
  2. ett system som bygger på AI-teknik, t.ex. maskininlärning, särskilt ”djup inlärning”.

Detta är långt ifrån tillfredsställande, men jag går runt svårigheterna genom att helt enkelt titta på tillämpningar som kallat sig för ”artificiell intelligens”. Vi måste då komma ihåg att själva benämningen kan ha en positiv klang och att en del företag (eller till och med forskare) som jobbar med Ai kan använda den i marknadsförande syfte. Därför är det inte alltid lätt att avslöja, var gränsen går mellan artificiell intelligens och ”vanlig” högnivå-programmering.

Jag går här genom några tillämpningar i olika länder.

USA

USA har för oss i Sverige varit det land där AI utvecklats och fortsättningsvis utvecklas.

Låt mig börja med något som jag använder dagligen: Googles sökfunktion.

Det systemet sägs bygga på AI teknik, men hur tekniken ser ut är naturligtvis en hemlighet. Någonstans har jag sett att söksystemet använder maskininlärning för att förfina sina sökningar. Där finns ett skäl för att kalla detta för AI.  Själva sökmetoden vet jag däremot ingenting om, men jag kan inte låta bli att förvånas över hur fort det går. Dessutom kan jag naturligtvis inte kontrollera hur relevanta resultat jag får. Jag vet att min egen sökhistorik påverkar vad jag får fram, så jag försöker sprida mina frågor över olika möjliga områden.

En annan funktion som jag ofta använder är olika översättninsprogram. Sådana system har en gedigen forskningsbakgrund. Länge har s.k. ”naturligt språk” hört till universitetens AI-forskning. De översättningsprogram som vi kan hitta på nätet har säkert tagit vara på den forskningen, och dessutom lagt till en hel del eget. Google samlar till exempel en stor databas av både ord och satser genom att be sina användare lägga till egna översättningsförslag. Sökning är de, som jag nämnde tidigare, bra på.

En annan tillämpning som är relativt vardaglig är ”Siri” – ett system som kan förstå talat språk (begränsat än så länge) och svara muntligt eller genom att göra saker (ringa upp, ordna något i det uppkopplade hemmet). Vad Siri kan svara och göra är begränsat, men gränserna flyttas ständigt.

En något udda, men kanske på sikt seriös tillämpning är projektet ”How to generate (almost) everything”, https://howtogeneratealmostanything.com/, som startats av några forskare och studenter på MIT. Ett exempel är ett AI system som tränats på en mängd med recept på pizza för att hitta på ett eget recept. Ett av resultaten var baserad på följande ingredienser: räkor, sylt och italiensk korv. Jag tycker det verkar som om det finns arbete kvar att göra på det pizza-receptet.

Jag har också sett projekt som genererar bilder från text:

https://feber.se/pryl/art/386085/artificiell_intelligens_gr_sku/

eller romaner

(https://feber.se/vetenskap/art/346405/artificiell_intelligens_skrev_/),

eller kapitel i stil med Harry Potter:  https://www.theverge.com/2017/12/12/16768582/harry-potter-ai-fanfiction

eller ”musik”:

https://illvet.se/teknologi/datorer/artificiell-intelligens-gor-en-udda-julsang

men låt mig gå vidare till mer vardagsnära och realistiska tillämpningar från andra länder.

Israel
Jag får tacka Mattias Arvola på Linköpings Universitet för länken: http://www.startuphub.ai/landscape

Denna länk ger en översikt över företag i Israel som arbetar med system som har något inslag av AI. I länken kategoriseras tillämpningarna på följande sätt:

  • Teknologier
    • tal och text
    • datorseende
    • hårdvara
    • system som möjliggör AI (många)
    • Virtuell verklighet
    • biometri och ”bots”
    • diverse
  • nya media
  • självgående apparater
    • självgående bilar
    • säkerhetssystem
    • övervakning
  • försäljning
  • hälso- och sjukvård
    • medicinskt visuellt
    • diagnostik
    • övervakning
    • neurologiskt
    • sjukhusorganisation
    • seniorer
    • bärbara apparater
    • diverse
  • industri
    • underhåll
    • robotik
    • konstruktion
    • transporter och logistik
    • säkerhet
  • Ekonomi
    • banksystem
    • redovisningssystem
    • prediktion (t.ex. aktier)
    • försäkringar
    • bedrägerier
    • lån
    • analys
    • fastigheter
  • Jordbruk
    • planering
    • uppföljning
  • Marknadsföring
    • avancerad målanalys

    • En ytterligare uppdelning görs i sektorer: drönare, utbildning, övervakning, städning, resor, juridik, hem och diverse.

Om du slår upp länken, och går med markören över loggorna ser du dels vilken AI-teknik som används, dels hur många som arbetar inom företaget/projektet.

Det finns alltså redan nu (åtminstone i Israel) en mängd företag och projekt som exploaterar termen AI. Jag har ingen möjlighet att utvärdera någon av dessa, och inbjuder mina läsare som vet mer att komma med information om dem.

Kina

Ett annat land som satsar på AI är naturligtvis Kina. Tidskriften Ny teknik har framförallt fastnat för Kinas tillgång till persondata. Här en länk: https://www.nyteknik.se/digitalisering/kinas-vapen-for-att-bli-ledande-inom-artificiell-intelligens-6903516

Artikeln säger att Kina räknar med framförallt följande tillämpningar: från självkörande bilar till betalningssystem med ansiktsigenkänning, polisarbete och säkerhetspolitik. En följd av Kinas styre är att AI blivit ledande när det gäller censur.

Japan

Japan har koncentrerat sig på människoliknande robotar. Delvis kan det bero på att Japan har allt färre invånare, men människorna kräver fortfarande service av olika slag: vid försäljning, undervisning, kontroller och förstås vård. En del av de japanska robotarna har jag redan berättat om.

För att ersätta människor behövs inte alltid människoliknande robotar. Det går bra med program som kan läsa och bearbeta text och siffror. Ett aktuellt exempel är ett japanskt försäkringsbolag som 2017 ersatte 34 kontorsarbetare med ett IBM system som kallas för ”Watson Explorer” och som kan analysera data som behövs som underlag vid försäkringsberäkninar av olika slag. I Sverige har vi nyligen hört talas om datasystem som kan beräkna sociala ersättningar snabbare och mer riktigt än människor.

Här ska jag ta upp en annan AI-tillämpning, nämligen tankeläsning (https://www.cnbc.com/2018/01/08/japanese-scientists-use-artificial-intelligence-to-decode-thoughts.html)

De här försöken att läsa människors ”tankar” ligger ännu på forskningsstadiet och är långt ifrån möjliga att marknadsföra, men man kan aldrig veta hur fort utvecklingen går.

Indien

Nästa stora utvecklingsland som intresserar sig för artificiell intelligens är Indien. Där sägs att följande områden kommer att bli aktuella:

samhälleliga: jordbruk, vård och utbildning, företag: kontors och affärsautomatisering, talande ”robotar” (typ Siri), naturligt språk samt mönsterigenkänning.

Ryssland

Här har jag hittat en intressant artikel i IDG: https://www.idg.se/2.1085/1.688150/putin-ai

Några citat ur den kommer här:

Det land som först behärskar ai-tekniken blir också det land som kommer ha makten i världen, enligt Rysslands president.

Samtidigt varnar återigen superentreprenören Elon Musk för att en sådan tävling, stater i mellan, är den mest troliga anledningen till ett tredje världskrig.

Utan att vilja skrämmas måste jag ändå kopiera ett uttalande från president Putin:

AI kommer också förändra tekniken som används i krigsföring. Robotar som kan programmeras att skjuta på objekt och människor i ett visst geografiskt område, cybervapen eller autonoma drönare som kan samordna sina attacker. Både USA och Kina utforskar den här tekniken. Framtidens krig, tror Putin, kommer att vara en kamp mellan drönare.

Sverige

På sidan http://investeringstipset.se/har-ar-svenska-bolagen-som-satsar-pa-ai/

kan jag hitta några svenska bolag som använder AI på olika sätt (citat ur artikeln):

Man kan bryta ner det till tre delar: AI kan användas för att försvara den befintliga verksamheten genom genom att effektivisera eller få ner kostnader. Sedan kan det också användas till att utöka den nuvarande affären genom att ge kunderna större mervärde, och sist men inte minst kan det användas till att öppna helt nya marknader och göra affärer på helt nya sätt, det som kallas digital disruption.

Exempel är följande:

SEB bekräftade i höstas att de skulle integrera AI-medarbetaren Amelia i bankens kundtjänst, och Tieto meddelade i oktober att de hade valt in sin egenutvecklade AI Alicia T i ledningsgruppen för enheten för datadrivet beslutsfattande.

Framtiden?

För framtiden frågar sig några journalister följande:

”Inom vilket område kan det första Nobelpriset att ges till en ai?- Mest troligt inom biomedicin. Det handlar om så komplexa saker, och vi översköljs av data. Vi skulle behöva ha mycket intelligenta maskiner för att planera experiment, samla studier, göra kritiska utvärderingar – peka ut vad vi ska fokusera på vetenskapligt, säger Hiroaki Kitano.”

Detta citat är hämtat ur: https://www.nyteknik.se/innovation/da-far-ai-ett-forsta-nobelpris-6880261

Sist men inte minst ser vi möjliga tillämpningar av AI inom militären – varför inte ha robotarméer som bekämpar varandra snarare än människor? Dessutom har vi redan nu självstyrande raketer och drönare som kan bli än effektivare genom att ”läras upp” av egna och andras misstag.

Jag kan bara kommentera att det enda som sätter gränserna för tillämpningen av artificiell intelligens är vår fantasi (och de tekniska möjligheterna, som utvecklas hela tiden) samt rent fysiska fakta, som till exempel ljusets hastighet.

De militära tillämpningarna gör att många forskare och utvecklare börjar föreslå att AI inte bör släppas fri på egen hand utan bör kontrolleras och regleras. Mer om behovet av att tänka på hur en artificiell intelligens bör kontrolleras tar jag upp i kommande reflektioner, när jag har läst Max Tegmarks och Nick Bostroms intressanta böcker, fullspäckade med information och reflektioner.

Reflektioner över artificiell intelligens. Del 9. Artificiell emotion

Många klänger sig envist fast vid tanken att robotar må kunna visa viss intelligens, men de kan i alla fall inte vare sig visa eller uppleva känslor . Så har jag själv tänkt ända tills jag läste följande. uttalande av Marvin  Minsky: ”Frågan är inte om en intelligent maskin kan ha känslor utan om den kan vara intelligent utan.”

Jag har själv hittat på robotar som självmant laddat ner en ”emotionell komponent” för att kunna vara emotionella. Då måste jag förstås tänka genom vad detta innebär: Visar de känslor eller ”känner” de? Frågan påminner om den där om AI kan ha ett ”medvetande”. Hur ska vi kunna veta det?

I stället för att dyka in i den filosofiska snårskogen letar jag efter någon artikel om relationen mellan emotioner och AI på nätet. Och hittar förstås en, nämligen följande: (The Relationship Between Emotion Models and Artificial Intelligence av Christoph Bartneck, Michael Lyons, Martin Saerbeck)  https://arxiv.org/pdf/1706.09554.pdf   (2017)

Författarna hävdar att en AI (låt mig kalla den för robot) som ska samarbeta med en människa bör kunna tala om emotioner på samma sätt som en människa. Observera verbet ”tala” – i artikeln står inget om ”känna”, vilket det däremot står om i en bok, nämligen en som publicerades redan 1988 (och som jag inte hört talas om förrän nu, skam till sägandes). Boken har titeln ”The cognitive structure of emotions”. Referens: Ortony, A., Clore, G., Collins, A.: The Cognitive Structure of Emotions. Cambridge University Press, Cambridge (1988) Författarens modell kallas för OCC-modellen.

På 80-talet ”förstod” forskare det utforskade genom att göra blockmodeller. Blir någon klokare av en blockmodell? Jag förstår i alla fall bättre med hjälp av följande figur: (ursäkta att den blev suddig, är du riktigt intresserad finns figuren också i länken). Blockmodellen analyserar bakgrunden till emotioner i tre stora kategorier, från vänster till höger:

  1. Konsekvenser av händelser, 2) andras handlingar, 3) egenskaper hos objekt

Här tänker jag bara genom några aspekter. Låt mig ta följder av händelser, som kan vara önskvärda eller icke önskvärda. Författarna ger inga namn på emotioner, men jag kan föreslå emotioner som glädje, lycka på den önskvärda sidan, besvikelse och sorg på den icke önskvärda sidan. Sedan blir det lite krångligare: Situationerna kan beröra mig själv eller någon annan, och de kan inträffa nu eller i framtiden. Om de berör en annan kan ett önskvärt utfall göra mig avundsjuk eller glad, och ett icke önskvärt göra att jag tycker synd om den andre, men också att jag blir skadeglad.

Likadant skule jag kunna gå genom varje kategori: effekten av andras handlingar och egenskaper hos objekt. Den andra kategorien blir naturligtvis inblandad i den första och i den tredje kategorien skulle jag vilja placera alla kulturella yttringar och upplevelser. Jag lämnar denna uppgift till den intresserade läsaren och går i stället till tillämpningen av modellen.

Har man byggt någon AI eller robot som kan bygga sina beteenden på en sådan här oerhört detaljerad plan för emotioner? Svaret är enkelt: nej. Vi kan då gå till frågan: Varför skulle man vilja bygga in emotioner i robotar?

Det första jag kommer att tänka på är en teaterrobot: en som kan stå på en scen i stället för en mänsklig skådespelare. Den behöver ingen ”egentlig” känsla för känslor, huvudsaken är att den kan framställa ansiktsuttryck och kroppsrörelser som vi åskådare kan tolka som känslor. Där kan robotkonstruktören säkert lära sig en hel del av skådespelare.

 

Illustration målad av Sara Melin till boken: Stölden av biboet av Yvonne Wærn

En annan användning är mottagaren av kulturella uttryck, (åskådaren, läsaren, lyssnaren eller en recensent). Här kan en intelligent robot ställa det framställda mot det avsedda. Varför inte bygga ett intelligent program att vara lektör, till exempel? Jag kommer till tillämpningar i ett senare avsnitt.

Det tredje jag tänker på är direkt social interaktion. Om vi ska använda robotar, till exempel i äldrevården, (eller sjukvården, eller kanske till och med i skolan), bör de kunna uppvisa känslor som motsvarar sådana som människan som interagerar med den förväntar sig. En människoliknande robot skulle omedelbart kännas ”felaktig” om den inte hoppade till när någonting kastas på den (typ penna i klassrum) eller om den betedde sig icke adekvat i en vårdsituation (till exempel slängde en kopp kaffe i ansiktet på en patient som den höll på att hjälpa). Beteende och ansiktsuttryck ska alltså passa ihop med situationen. Vad vi skulle önska oss är evigt vänliga och tålmodiga robotar. Kan man åstadkomma sådant?

Jag kan ännu inte komma på någon situation där det är nödvändigt för en robot att ”känna” emotioner. Om roboten är avsedd att utföra olika uppgifter mer eller mindre självständigt, kan den helt enkelt programmeras till att göra det som krävs i den situationen. Att ”känna” något kanske inte har någon betydelse när det gäller att finna en relevant handling. Om roboten till exempel ser att en stege håller på att ramla, bör den vara programmerad till att hålla sig på behörigt avstånd, men den behöver inte bli ”rädd”. Om  någon börjar hamra på roboten, eller hindra  den från att göra något den ”vill”, ja då behöver den inte bli ”arg”. Den bör i stället hitta på något sätt att komma runt situationen. Kall, okänslig, så föreställer vi oss gärna en robot.

Men kärlek då, frågar kanske den nyfikne, liksom många kommentatorer på Facebook. Kan en robot känna kärlek? Först måste vi kanske göra klart för oss själva vad vi menar med ordet, och då upptäcker vi att kärlek är en oerhört komplicerad emotion: den har med oss själva och en annan att göra, den är önskvärd (om besvarad), den ger oss självkänsla och sist, men inte minst, den kan vara ett sätt att tillfredsställa ett grundläggande behov, sex. Kan robotar längta efter sex? Knappast nödvändigt i alla fall.

Sammanfattningsvis är emotioner nödvändiga för människoliknande robotar som ska interagera med människor i situationer där känslor kan bli aktuella. Då ska de inte bara kunna uppvisa adekvata emotioner utan också kunna ”läsa” andras på ett av de andra avsett sätt. Det senare kan vara nog så svårt. Frågan är om det är lättare att bortse från emotioner om robotarna inte liknar människor? Låt frågan stå för framtida forskning inom området människa-robot interaktion.

Kanske jag ska påpeka att några människoliknande robotar ännu inte finns ”i verkligheten”. Några forskare roar sig med att bygga robotar som kan både tala och röra på ansiktsmusklerna, men hur ”emotionellt intelligenta” de är , kan vi bara avslöja genom att själva se dem – ett Turing-test vore inte ur vägen.

Reflektioner över artificiell intelligens. Del 8. Fördelad intelligens

Tidigare har jag skrivit om robotar. Då har jag tänkt mig en intelligens som befunnit sig inne i en och samma varelse – en människoliknande robot. Men många har påpekat att intelligens mycket väl kan fördelas över flera organismer, eller över en organism och en artefakt. Här ska jag tala om fördelning över organismer/varelser/robotar, alltså enheter (förlåt ordet!) av samma slag.

Tanken att en grupp varelser skulle kunna ha en högre sammanlagd intelligens än var och en av de ingående varelserna är inte på något sätt ny. Vi behöver bara sätta oss ner vid en myrstack eller en bikupa och fundera över vad varelserna där gör egentligen. Hur kan myror bygga en myrstack, skaffa sig mat, föda upp nya generationer? Och hur bär sig bin åt för att göra sina celler, hitta nektar och göra honung av den? Varje enskild myra och varje enstaka bi verkar inte särskilt intelligent. I själva verket förefaller deras handlingasr helt meningslösa när vi studerar varje individ för sig.

Vi vet att vi har fel. Vi kan se det från resultatet. En myrstack är mycket mer än en slumpvis samling myror, en bikupa surrar av meningsfullhet.

Mitt första möte med begreppet ”fördelad intelligens” kom genom Douglas Hofstadters bok ”Goedel, Escher, Bach: An eternal Golden Braid, som kom ut redan år 1979 och kom att betyda en hel del för många nyfikna kognitions- och datavetare av min generation. Du kanske har ett annat möte, till exempel med Ed Hutchins: ”Cognition in the wild” eller Max Tegmarks ”Life 3.0”. Eller du kan ha varit med om ”team building” på jobbet eller andra samarbetsstärkande aktiviteter.

Vad lär vi oss av att samarbeta med andra eller att läsa vad andra tänkt om samarbete?

  1. Det första är att aktiviteten/verksamheten ska kunna delas upp så att varje individ kan arbeta på sin egen del. Varje myra bär på ett strå till stacken brukar vi säga, och då tänker vi på att en stack består av en mängd strån (eller barr). Ett enkelt exempel är att gräva diken, ett mer komplicerat är att bygga hus.
  2. Det andra är att alla enskilda delar har ett gemensamt överordnat mål: att bygga en myrstack eller att åstadkomma ett dike, till exempel.
  3. Det tredje är att arbetet måste organiseras på något sätt. Alla myror kan inte bära på samma strå, alla människor kan inte gräva på samma ställe. Självklart?Ja, men för mer komplicerade sammanhang krävs organisationsteori.
  4. I mer komplicerad verksamhet är det fördelaktigt om det finns individer med olika slags kompetens. Till och med i en bikupa har vi en arbetsfördelning: det finns fältbin som söker efter nektar, am-bin, som ger de växande larverna mat, bygg-bin, som bygger celler, etc.

5) En viktig aspekt är att de olika ”agenterna” måste kunna kommunicera med varandra. Det behöver inte att de ska behöva använda ”naturligt språk”, alltså mänsklig kommunikation. Myrorna stöter på varandra när de träffar på varann, bina sägs ”dansa”.Artificiella agenter utbyter information elektromagnetiskt. Kommunikationen tar tid och resurser.

En av de första insikterna jag fick ur Hofstadters bok var att en verksamhet kan betraktas på flera olika ”nivåer”. Det som jag gör som enskild individ har en mening för mig, men en organisationsteoretiker kan se en annan mening med hela avdelningens arbete, o.s.v: en kommunalpolitiker betraktar lokalsamhällets aktiviteter medan en rikspolitiker borde se till hela landets sammanlagda rörelser, produkter och möjligheter.

Bilden är ur Hofstadters bok sid 310. Titta noga, så ser du flera nivåer. Överst står ”MU”.

Om vi nu ser på en grupp robotar, kan dessa alltså åstadkomma mer än var och en av dem, om de samarbetar, men vi kan för den skull inte säga att fördelad AI är vare sig effektiv eller ineffektiv, god eller ond innan vi ser hela sammanhanget av artificiella agenter.

Så långt jag förstår är det så att problem som kan tacklas av fördelade agenter måste kunna delas upp och agenterna måste få var sin uppgift, vare sig det är som på ett löpande band eller olika delar av en samma uppgift, som när det gäller att gräva ett dike.. Det går inte att samarbeta kring gestaltväxlingsproblem (till exempel det jag använde i den tidigare reflektionen), inte heller går det särskilt bra att trängas på ett och samma ställe när man gräver ett dike. Självklart?

Hos bin och myror är fördelningen inbyggd, vi människor måste skapa en organisation Hur är det då med artificiella agenter? Just nu måste vi planera fördelningen innan vi sätter i gång arbetet. Kan vi stoppa mitt i och göra om?  Kan vi få artificiella agenter  att kompensera för dålig organisation? Så där som människor gör? Inte vet jag. Men den som planerar fördelad artificiell intelligens måste planera fördelningen. Arbetet kan gå så fort att vi inte hinner stoppa det om något går snett.

Reflektioner över Artificiell intelligens, del 7. Självständiga robotar

I de förra reflektionerna tog jag upp robotar som verktyg (tool AI). Här ska jag fortsätta att reflektera över vad självständiga robotar kan vara, varför vi skulle vilja ha sådana och vilka konsekvenser sådana robotar skulle kunna innebära.

Om en robot ska vara självständig, bör den ha en allmän intelligens, minst motsvarande en människas för att vi ska acceptera den. En schackspelande robot eller en självkörande bil skulle vi inte kalla för en självständig robot. På engelska kallas en artificiell allmän intelligens för AGI, vilket passar bra för svenska också: Artificiell Generell Intelligens.

Låt oss nu tänka oss att vi har en människoliknande robot framför oss, ungefär som den här:

https://www.youtube.com/watch?v=SsYLOxYmFbk

Vad tänker vi om den? Vad tror vi att den kan göra?

Det naturliga är att bemöta den som en människa. Vi vill prata med den, men störs av att munnen inte rör sig. Vi undrar hur den är, vad den kan göra. En kritisk granskare undrar om den här filmen bara visar en docka med en inspelning inne sig.

AI forskare envisas med att säga att människoliknande robotar med AGI kan komma inom en kort tid – exakt hur lång kan ingen säga. Låt oss då fortsätta.

Varför skulle vi vilja konstruera eller äga en människoliknande robot? Ett skäl kan ligga i att vi vill göra en kopia av oss själva. Något som kan överleva oss, möjligen? Den japanske professorn som ligger bakom den där kvinnliga roboten har också gjort en robot som liknar honom själv, se här: http://www.geminoid.jp/en/index.html. Nu tror jag inte att den roboten har ens i närheten av den intelligens, kunskap eller förmåga som professor Ishiguro själv, jag ser den som ett ”skal”.

Den första reflektionen människor i allmänhet har angående robotar är att robotar aldrig kan bli som människor. Robotar skulle inte kunna skapa, de skulle inte ha några känslor, ingen ”intuition” och min egen tanke var att de inte skulle kunna lösa gestaltväxlingsproblem (se kapitel 36 i När havet steg, problemet finns här: http://yvonnewaern.se). Det är inskränkt att tänka så, menar Nick Bostrom (författaren till ”Superintelligence); har vi en superintelligens (enligt hans definition som jag kommer till senare), ska de förstås klara allt.

Vad ska vi då ha en sådan intelligens till? Vi kan tänka oss att vi har några riktigt svåra problem som vi vill att den ska hjälpa oss med. Just nu kan jag tänka mig att klimathotet är ett sådant. Låt oss lägga några data och några förslag i AGI-robotens knä och låt den räkna ut den bästa möjliga lösningen.

Men vänta nu! Vad är det som säger att en så intelligent robot skulle vilja svara på våra inskränkta frågor? Den har kanske siktet inställt på något helt annat, något som inte alls har med människor att göra. Det riktigt knepiga med en superintelligens är inte att den kan vara fientligt inställd till människor, så där som i ”Terminator” eller andra skräckfilmer av Sc ience fiction typ, utan att den helt enkelt kan ha andra mål. Den kan till exempel vilja ha en egen planet att leva på och antingen utplåna människor på jordklotet eller använda alla jordens resurser och bygga rymdskepp för att ta sig till den närmaste galaxen.

En artificiell generell intelligens behöver alltså inte ha samma mål som människorna som skapat den. Finns det något sätt som vi kan använda för att skapa mål åt den, mål som stämmer med våra? Vänta, jag ska kolla i Bostroms bok och återkommer.

Om någon vill läsa på tidigare ger jag referensen här:

Nick Bostrom. Superintelligence. Paths, Dangers, Strategies. Paper back: Oxford University Press 2016 (första upplagan 2014).

Ett problem ur När Havet steg, kap 36.

”Vi har en gård här utanför oss, det vet ni alla om. Men vet ni hur stor den är? Det är sidornas längd vi ska låta våra tävlande räkna ut. Gården är rektangulär och den ena sidan är två meter längre än den andra. Nu tänker vi oss att vi lägger upp en grusgång längs med den ena utsidan, en gång som är exakt en meter bred. När vi kommit runt, fortsätter vi på insidan av den gång som vi gjort. Så där fortsätter vi som en spiral inåt mitten, fast med hörn, inte en rund spiral. När vi gjort en gång så att det inte finns någon mark kvar längre, är vi klara. Sedan går vi längs med grusgången, runt och runt, precis i mitten av gången. Vi har en stegmätare som talar om hur långt vi har gått. Det är 143 meter. Frågan är nu: Hur långa är gårdens sidor?”

Problemet kommer ursprungligen ur Lewis Carrolls bok ”A tangled tale”, som du kan hitta här:

https://ebooks.adelaide.edu.au/c/carroll/lewis/tangled/

Reflektioner över Artificiell intelligens. Del 6: Robotar som verktyg

Vad ska vi ha robotar till? Hur ska de tjäna oss? Många tänker sig robotar som artificiella människor, men vad är det som säger att robotar ska ha mål eller bete sig som människor? I många sammanhang har människor större nytta av en eller flera robotar om de fungerar som verktyg (tool AI, enligt Nick Bostrom).
Låt oss tänka oss en robot ungefär som en ordbehandlare. Den gör exakt vad vi säger åt den, bara litet mer (korrigerar stavningen till exempel). Tänk dig en hushållsrobot som handlar mat och lagar den, som plockar undan och dammsuger, så bekvämt. Du bara befaller vad roboten ska göra och så gör den det.
Vad är det för skillnad mellan en människoliknande robot i så fall och ett ”vanligt” datorprogram?

För det första kan den göra så mycket mer än datorprogram gör just nu. Den är inte specialkonstruerad för en enda uppgift, utan har en bredare kompetens. Men måste den likna en människa för det?
Det är förstås bekvämt för en användare med en robot som kan göra det som en människa kan göra. Man behöver inte tveka om robotens funktioner; den kan helt enkelt göra samma saker som en människa. En användare behöver inte en flersidig manual som beskriver olika aktiviteter; en användare tänker bara på sig själv och vad hen kan göra. Sedan kan vi förstås diskutera om roboten ska ha liknande kroppsliga begränsningar: det kanske inte vore så dumt om den kunde bära tyngre föremål, orka mera, se bättre och höra bättre. Då kunde den verkligen hjälpa en människa. Huvudsaken är att den gör det som användaren vill. En robot som verktyg behöver inte ha någon fri vilja, vi säger bara vad den ska göra och resultatet blir därefter.

Ja, en sak till, det ska förstås vara lätt att tala om för roboten vad den ska göra. Vi vill inte ha något krångligt ”gränssnitt”, inte en manual som talar om vilka knappar vi ska trycka på eller vilka ord vi ska använda. Vi vill kunna umgås med roboten som med en människa. Forskarna talar om detta som ”naturligt språk”, det kan vara skrivet eller talat. Flera exempel på ett gränssnitt med naturligt språk finns redan nu. Det är ”Siri”, men hennes handlingar är relativt begränsade. Också sökningen i internet, t.ex. med hjälp av Google sker med naturligt språk. Människoliknande i kommunikationen, men inte i formen. De är båda exempel på verktyg.
Drömexempel på tjänare som fungerar som verktyg är anden i flaskan, den som kan ge människan allt hon önskar. Ett annat exempel är en sexrobot som enbart underkastar sig och inte har några egna önskemål.
En robot som verktyg skulle vi kunna jämföra med en hund: Den kan hjälpa oss med många olika aktiviteter, inom hundens begränsningar och med hundens särskilda förmågor. Den förstår inom vissa gränser vad vi vill om vi säger till den. Men det tar lång tid att träna en robot. Åtminstone med dagens maskininlärningstekniker.
Även om vi är långt från människoliknande verktygsrobotar just nu kan vi fråga oss om det kan vara något fel på att utveckla robotar som verktyg. Om de inte gör något annat än vad människan bestämmer kan de väl inte utgöra någon risk för människan?

Då kan vi ta ett motargument med hjälp av en slags ”robot” som finns redan nu: de moderna målsökande raketerna. De tjänar sin herre genom att skada herrens fiende. De är visserligen inte människoliknande, men de kan belysa problemen med att använda robotar eller överhuvudtaget AI som verktyg.
Verktygsrobotar lyder under människan och är därmed underkastade människans välkända svagheter: kort planeringshorisont, kort minne, oförmåga att förstå komplicerade samband samt det värsta: människans egoism och människans ondska. Kan vi göra människan god kvarstår ändå de andra problemen. Vore det inte bra att ha en robot som kunde hindra människan från att göra dumheter? En som åtminstone kunde tala om när människan är på ”fel” väg?

Vi kommer då in på helt autonoma människoliknande robotar,  jag ska diskutera dem litet nästa vecka.

Men först: ett exempel på vad det kan innebära att ha en robot som ”verktyg” finns i kapitel 14 i boken ”När havet steg”. Här är det träningen som tas upp. Tänk dig en lat robot som den här:

Ur: När havet steg. Kapitel 14. Kan en robot agera självständigt?

I dag vaknar jag utsövd, nöjd med mig själv att jag klarat av att skaffa en flygbiljett åt mormor. Det är bara resten kvar.
Nu gäller det att träna Romeo så att han kan följa mormor till flygplatsen.

”Jag tänker träna Romeo”, meddelar jag vid frukostbordet.
”Vad då? Till vad?” undrar mormor. ”Jag ska hjälpa dig, jag vet hur man gör. Jag lärde honom att flytta mig omkring i lägenheten. ”
”Hur då?”
”Det var inte lätt”, suckar mormor. ”Först pekade jag på mig och på honom och försökte teckna att han skulle ta i mig och lyfta upp mig. Det fungerade inte alls.”
”Hade du inte fått några instruktioner på hur du skulle göra med honom?”
Jag blir upprörd över att man ger gamla människor assistenter utan någon som helst bruksanvisning.
”Nej”, säger mormor. ”Jag var tvungen att ta honom i handen, och lägga hans arm om min midja.”
Hon skrattar vid minnet.
”Då ramlade jag ur sängen, för han höll inte i mig.”
”Gjorde det inte ont?”
”Äsch, inte värre än annars. Egentligen var det bra att jag ramlade. Det verkade som om Romeo förstod vad jag behövde. Han böjde sig ner och lyfte upp mig i sängen igen.”
”Men det var inte det du ville!”
”Nej, men det var i alla fall en början. Han hade lyft mig. Jag tackade honom och gjorde samma sak en gång till. En gång till ramlade jag i golvet, men nu var jag förberedd. Han lyfte upp mig i sängen igen. Så där höll vi på ett tag, tills jag hade fått ordentligt ont i vänster lår också.”
Det där var väl inget bra. Att hon inte sagt något till mig! Men vi har inte haft någon kontakt med varandra sedan hon kom hem från sjukhuset. Under den tiden har det hänt mycket, både i den stora världen där havet fortsätter att stiga och hos mormor där robotarna kommit som hennes assistenter.
”Till sist vägrade jag att låta Romeo lägga mig i sängen. Jag spjärnade mot och sprattlade och pekade på stolen framför VIU:n.”
”Förstod han då?”
”Inte genast, men efter många gånger, jag har tappat räkningen, vände han bara och gick till stolen. Där släppte han ner mig ganska oförsiktigt, så jag höll på att ramla igen.”
Jag ser situationen framför mig och blir både upprörd och full i skratt. Hur kan man ge gamla sjuka människor en robot som riskerar att bryta benen av dem? Tur att mormor är så tålmodig. Och så tuff.

Så det är bara genom att visa om och om igen som Romeo kan lära sig? Det stämmer i och för sig med vad jag läst om neuronnät. Upprepning är inlärningens moder, för artificiell intelligens likaväl som för mänsklig.
Men nu går det inte att försöka lära Romeo genom upprepning. Det är alldeles för omständligt. Jag kan inte låta honom om och om igen bära mormor nerför trappan, sedan gå in i en taxi, fara till flygplatsen och gå till incheckningen. Det skulle ta alldeles för lång tid och bli alldeles för dyrt.
Nej, den enda lösningen är att mormor visar honom till flygplatsen, hon kan ju klara det mesta, utom själva resan. Och så får Romeo ta sig tillbaka själv. Om han nu klarar det, förstås. Jag måste kolla med mormor.

”Mormor”, säger jag medan hon sitter upptagen med någon av de gamla filmerna framför VIU:n.
”Ja?” Låter hon inte lite otålig? Jag måste ju fråga henne, det handlar om hennes hemresa.
”Om Romeo tar dig till flygplatsen, kan han då ta sig hem på egen hand?”
”Ingen aning”, säger mormor. ”Jag har då aldrig sett honom göra något på egen hand.”

Hur gör vi då? Det kanske räcker med att jag lär honom att gå tillbaka till taxin. Jag ber taxichauffören vänta medan Romeo checkar in mormor, och så får Romeo gå tillbaka. Eller, förresten, ännu bättre: Taxichauffören får gå med in och så tar han med Romeo tillbaka. Förträfflig idé.

Jag jagar ut på stan för att ta reda på en taxi med en chaufför  har en tolkningsapparat. Det är inte så lätt. Numera är de flesta bilar självkörande. Taxibilar med chaufförer finns bara till för turister som inte ens vet vad orterna heter här på Lanzarote. Fördelen är att chaufförerna måste ha tolknings-apparater.
Efter några försök hittar jag en taxi.
”Jag skulle behöva ha hjälp med en skjuts till flygplatsen.” Taxichauffören skakar på huvudet och säger något som i min TOLK låter som:
”Inte få utanför Haría.”
Jag tror att det innebär att han inte får köra någon utanför Haría. Energiransoneringen gäller tydligen taxibilar också
Nästa bil, då? Där finns en skylt utanpå med texten ”Distancia”, och jag tror att det betyder ”avstånd”. Jag hoppas att han kan köra utanför Haría. Det visar sig vara riktigt. Jag försöker förklara problemet för honom: Han ska skjutsa två personer till flygplatsen, följa dem in till incheckningen och sedan ta en person tillbaka till Haría.
Han bara skakar på huvudet. Förstår han inte? Jag är på väg att dra med honom in till mormor, när min TOLK äntligen låter mig förstå vad som är fel: Han får inte parkera bilen och gå från den förrän hans dagspass är slut. Är det likadant med alla taxi? Ja, säger den här chauffören i alla fall.  Han är nog en robot som vare sig behöver gå på toa eller äta.
Jag går till ytterligare en, han förstår inte ett skvatt. Eftersom jag inte ser någon mer taxibil med skylten ”Distancia”, så ger jag upp.

Romeo får helt enkelt lära sig att gå tillbaka till taxin på egen hand. Vi kan förstås inte träna på flygplatsen. I stället tar jag med Romeo till gatan och ställer honom vid porten. Där befaller jag honom att stå stilla. Det gjorde han ju när jag var hos TCM, så det borde han förstå.
Själv går jag till Plaza de la Constitución, där taxibilarna står, och så ber jag en köra mig till mormors hus. Där står Romeo snällt och väntar. Så här långt fungerar det alltså.
Jag visar in Romeo i taxin och ber chauffören köra tillbaka till torget där vi börjat. Han ser något undrande ut, men jag betalar innan jag går in och han kör. På torget går jag av. Jag säger åt Romeo att gå ut också.
”Sale!” befaller jag. Innan jag började det här Romeo-projektet slog jag upp vad ”gå av” heter på spanska och lärde mig det. Det ligger lätt i munnen, naturligt för en svensk tunga. Sedan gäller det att få honom att gå hem utan mig.
”A casa!” säger jag och viftar med händerna för att skjutsa i väg honom.
Romeo tittar på mig med sina oseende ögon och han drar faktiskt på munnen.
”Gå hem!” förtydligar jag det, fast jag mycket väl vet att han inte förstår svenska.
”A casa!” säger jag en gång till.
Romeo tar mig under armen och börjar gå, åt rätt håll.

Det är ju klart att det inte kan fungera vid första försöket. Kanske jag borde ha mormor med för att få snabbare kommunikation? Jag går hem tillsammans med Romeo och så börjar jag om hela proceduren igen, nu med mormor.
Han bär henne i rullstolen nerför trapporna, medan jag hämtar en taxi. Vi in i taxin, tillbaka till torget, där vi går av. Så långt funkar det i alla fall, men nu ska vi få Romeo att gå tillbaka ensam.
Mormor säger åt Romeo att gå hem, men han viker inte från hennes sida. Med prat och gester förklarar mormor att hon vill stanna på detta vackra torg, där det fortfarande växer något träd och ännu klättrar några skuggande klängväxter på en inhägnad. ”I solen”, lägger hon till och vänder upp ansiktet mot den ljusa fläck som kan vara sol. Jag beundrar hennes tålamod. Det är förstås så här hon gjort för att undervisa robotarna.
Romeo ställer sig vid rullstolen och håller fast i handtagen. Det är som förgjort. Då får jag syn på caféet i hörnet på torget. Där kan vi sitta utanför och dricka kaffe, mormor och jag, medan Romeo går hem. Mormor förklarar, Romeo lyssnar till synes uppmärksamt. Jag går in i caféet och beställer kaffe åt mig och mormor. Romeo ser ut som om han inte vet om han hör till mig eller mormor, men till slut bestämmer han sig och stannar hos mormor.

När jag kommer ut igen, säger mormor åt Romeo att gå hem. Hon till och med förklarar att han får komma tillbaka om en timme och hämta henne. Inget resultat. Romeo står som en soldat vid hennes rullstol och låtsas inte förstå någonting. Det är möjligt att han faktiskt inte fattar vad hon vill. Mormor och jag dricker kaffe, men Romeo får ingenting. Han vill nog inte ha någonting heller. Till slut ger jag upp. Vi går ut på torget igen och går hem tillsammans. Jag tycker inte det tjänar något till att ta en taxi den lilla biten.

Jag har inte råd att träna Romeo på det här sättet. Det måste finnas någon annan lösning att få honom att bara lämna mormor på flygplatsen.

Jag vet, jag ska be Juan om hjälp. Jag är lite förargad för att Juan gjort sina robotar så osjälvständiga. Vad är det för idé med det?

Bra kommentar från Lars Oestreicher!

Tack, Lasse för din insiktsfulla kommentar!
Jag har själv funderat över
1) om den där ”Superintelligensen” måste ha ”kropp”

2) Varför vi människor kallar vissa autonomer för ”robotar” och andra inte (exemplet ”drönare”, ”självkörande bil”)

Värt att fundera på i samband med ”superintelligens”, som jag ska skriva om när jag läst Nick Bostroms bok ”superintelligens” en gång till.

 

Reflektioner över Artificiell intelligens, del 5. Robotar – en bakgrund

Tidigare diskuterade jag Turing-testet – dvs hur vi kan skilja mänskligt och artificiellt tänkande åt. Intressant nog kom många kommentarer att handla om robotar. På Turings tid var robotar inte aktuella. Den artificiella intelligensen fanns i datorer, och vi kom att uppleva den genom att sitta framför en datorskärm. Det gemensamma för interaktionen med människan var den skrivna texten. Vi vare sig såg eller hörde författaren. Ett tidigt exempel är ”psykoterapeuten” Eliza.

Hur upplever då moderna människor begreppet ”robot”?

För de flesta människor innebär ordet ”robot” en artificiell, människoliknande varelse. Ordet sägs ursprungligen härröra ur en pjäs av den tjeckiske författaren Karel Capek år 1920, och betyder ungefär ’”slav”, från ordet ”robota” som i slaviska språk betyder ”utföra tungt, enformigt arbete”.

En självstyrande maskin som kan ersätta människan i olika arbeten ses ofta som en robot – t.ex. en robotdammsugare eller en robotgräsklippare. När människan måste styra maskinen (t.ex. en mixer eller en motorsåg) kallas apparaten sällan för en robot.

En självkörande bil räknas inte som ”robot”, inte heller en ”drönare”. Det kan bero på att dessa automater fått egna benämningar. Däremot finns det robotar inom industrin som kvalificerar för beteckningen, även om de inte alls är människoliknande.

Vad krävs då för att konstruera en ”robot”?

Tekniskt sett kräver robotik kunskaper från många områden, till exempel: fysik, datavetenskap, el-lära och matematik. Moderna robotar som ska samarbeta med människor i s.k. ”naturligt språk” kräver en hel del lingvistik kunskap. 

Inom bokens och filmens värld används begreppet relativt fritt, och fantasin kan flöda och ge upphov till både hjälpsamma och fientliga robotar, ”dumma” och ”intelligenta”. Hur människoliknande en robot är kan också variera, från föga (t.ex. i filmen ”Hitchhiker’s guide to the galaxy” eller ”Starwars” från 1977), till mycket (t.ex. i filmen ”Blade runner”).

I boken ”När havet steg” har jag velat skilja på tre olika typer av robotar:

– Robotar som verktyg. Dessa robotar gör bara vad de lärt sig och är beroende av människor för att kunna fungera. Den grundläggande teorien bakom den här typen är den s.k. ”verksamhetsteorin”, eller, på engelska, ”activity theory”. Jag ska berätta om den teorien i nästa avsnitt.
I boken ”När havet steg” representerar Romeo, Julia och Sofi den här typen av robotar.

– Självstyrande robotar. Dessa robotar kan både styra sig själva och lära sig själva. Jag tänker mig att den grundläggande teorien (eller tekniken) bakom är maskininlärning.
I boken ”När havet steg” är det Maurice som representerar den här typen.

– Fördelad intelligens. Robotarna har olika kunskaper och egenskaper och fungerar bäst när de samarbetar. Grunden är då en självstyrande robot med någon specialinriktning.
I boken ”När havet steg” representerar robotarna från Taller César Manrique den här typen.

Mer om de olika typerna kommer i senare inlägg.