Alla inlägg av YvonneW

Om mötet med Sugandha Iyer

Det var Sugandha Iyer jag mötte på tåget mellan Geneve och Stuttgart. Jag satt och såg ut genom fönstret, full av nostalgi. I Genève hade jag bott en tid. Många gånger hade jag suttit på norra  stranden och sett ut över Mont Blanc. För första gången i mitt liv hade jag åkt linbana upp mot Mont Saléve.

Det var det berget som Jean Piaget tänkte på när han frågade barn om berg var levande. Nej, Mont Saléve var inte levande, det stod alltid på samma ställe. Men molnen ovanför var levande. De rörde sig. Ibland långsamt, ibland otåligt. Jean Piaget var min guru, min nobelpriskandidat. Om det nu hade funnits något nobelpris i psykologi.

Jag rycktes upp ur mina tankar. Framför mig satt en kvinna klädd i sari. Hon var så vacker. Det strålade om henne. Jag måste säga något. Så det sa jag. På engelska. Inte att hon var vacker, men att hennes sari var vacker. Jag tror till och med att jag vågade fråga varför hon satt här på tåget. I Schweiz. Vad hade en sariklädd kvinna på tåget i Schweiz att göra?

Så började vår vänskap. Det tog lång tid innan jag förstod hur mycket som skulle komma ut av den. Full av jobbtankar, ambitioner och besvikelser var jag. Alldeles för inskränkt för att förstå hennes betydelse.

Hon gav mig några handmålade kort. De var målade på stora löv. Vackra som jag aldrig sett förr. Men förstod jag den indiska skönheten? Jag förstod arbetet, men mitt hjärta rördes inte, vare sig av de målade ansiktenas strålglans eller av elefanternas elegans.

Visst var det då hon berättade att hon varit i Basel? Att hon visat några tavlor på en utställning där?  Att det skulle dröja nästan trettio år innan jag förstod!

Om äldsta slussen i Göta Kanal, Forsvik.

Såg på slussning i Forsvik i går och kom att tänka på vad jag skrivit om invigningen i ”Den ovälkomna gåvan” av Yvonne Wærn. Finns som e-bok.

”Det var stor uppställning borta vid kanalen. En blåsorkester och alla arbetare i dubbla rader längs kanten som en allé av smutsiga och luggslitna buskar. Det var soldater som kommit från olika ställen, mest från Värmland, men också några ryska desertörer och krigsfångar. Ja, några såg extra skäggiga och rufsiga ut. De kunde ju inte vara svenskar. Hon såg med förvåning på  skaran av män. Att det bara fanns så många män i Sverige! Hon fick en känsla av beundran för patron Tham som lyckats åstadkomma denna samling av folk. Bara för att gräva en kanal!

Ja, så bara var det inte. När hon såg diket där det tidigare varit mark och vattnet som rann där, blev hon imponerad.

– Det är fantastiskt! undslapp hon sig.

Patron Tham såg nöjd ut. Det var kanske inte bara hans förtjänst att arbetet blivit färdigt. Mycket var resultat av hans ansträngningar, dock. Hans hustru och döttrar var finklädda dagen till ära.

När den första båten drogs fram mot en stor träport i vattnet av ett spann starka oxar som gick vid sidan av diket, spärrade alla människor upp ögonen. Sedan stängdes porten bakom båten. Vatten började rinna ner från andra sidan. Det var som om man fyllde ett tråg, men det här var ett bra mycket större kar. Ett under var det att se den stora båten stiga upp mot dikets kanter, högre och högre, tills den slutligen var i höjd med de människor som stod högt ovanför. Ut genom nästa port gled den och in i vattnet där högt uppe. Människorna trodde inte sina ögon. Att lyfta en så stor båt så högt! Ropen av förvåning och av glädje från folket runt omkring kunde inte ta slut.

Äntligen fri!

I veckor sökte jag information. På facebook berättade Tina och Torsten och Kristina och många andra egenutgivare om hur bra det var att få kontroll över ”processen”. Min process blev alltmer desperat. Teckenstil och fontstorlek blandades med kostnadskalkyler. Format och färg dansade runt med radavstånd och marginaler. Jag förstod att jag inte skulle klara det när någon påpekade att man måste göra layouten i Indesign. Att det skulle ta så lång tid att inse att jag helt enkelt slösade bort underbar skrivtid på sådant som jag var inkompetent för. Nu har jag bestämt mig: jag skickade in manuset till de fyra största förlagen. Nu kan jag få vänta mellan tre och sex månader på besked.

Underbara månader för skrivande. Inga marginalbekymmer,  bara omsorg om karaktärer och miljöer. Jag ska få frossa i att skapa problem och lösa dem. Gotta mig i metaforer och homonymer, i ellipser och tautologier. Hej sommar!

På förekommen anledning

Det är något underligt med de här sociala medierna. Antingen slår vissa personer över åt ’hjärta’ hållet och förnekar allt som kan vara avigt i livet. Eller också faller andra människor  i ’hat’ fällan. Det verkar som om hatet skulle frodas mer än hjärtat på nätet. Jag blir rädd när jag ser hur litet som behövs för att en mask ska ramla av eller ännu värre för att könssvärdet ska tas upp.

Kan vi göra något åt det? Jag tycker inte det räcker med att bara skriva hjärtan på FB sidor. Men nyanserad kritik likaväl som välgrundat beröm kräver eftertanke och tid. Vem har tid med sådant? När det finns så många att hata eller älska?

Det räcker inte med nyanser i skrivandet heller. Också läsaren måste ha annat än svarta glasögon på sig. Det där med ’som djävulen läser bibeln’ är inte så dumt att tänka på. Vem vill vara sådan?

Ta inte illa upp av enkla kommentarer. Besvara inga inlägg i upprördhetens stund.

Ack så enkelt och så svårt!

Underlåtenhetssynder

Jag fattig, syndig människa … Det är nog många som inte vill kännas vid den syndabekännelsen längre. Biskop Bengt Wadensjö skrev en gång att de synder som vi kan bekänna oss till numera snarare är: ”skuld för bristande tid för barn, barnbarn och vänner.” Syndabekännelsen kunde i stället inledas med orden: ”Jag stressad, splittrad människa”.

Detta skrev han redan 2007. De orden hade jag behövt som yrkesarbetande mamma och mormor.  I stället hade jag mardrömmar. Alltid hade jag bråttom i mardrömmarna, aldrig hann jag fram.

De mardrömmarna är borta nu när jag är pensionär. I stället kommer den gamla känslan av otillräcklighet tillbaka.Till och med när jag inte arbetar mer har jag fullt upp att göra. Även om jag har tid, orkar jag inte.

Det är ork jag behöver, inte tid. Dags för en ny syndabekännelse:

Jag orkeslösa människa som inte klarar av viktiga uppgifter. Jag som sitter vid datorn och skriver i stället för att ägna mig åt min make, mina barn, barnbarn. och vänner.

Jag kan inte gå tillbaka och göra mina underlåtenheter ogjorda. Jag kan inte börja reparera de skulderna nu. Det är för sent. Litet mer för mina närmaste kunde jag väl göra? Jag har börjat skriva barnböcker. Räcker det?

Akademiker och succéförfattare?

Med anledning av Umberto Ecos död började jag fundera över hur mycket det akademiska livet präglat kända författares verk.

Umberto Eco var professor i semiotik i mer än trettio år. Mitt i hans akademiska gärning kom den kända boken ’Rosens namn’. Vad kan man se för inflytande av semiotik i den?
J R R Tolkien var professor i språkvetenskap och det har jag sett i de språk han hittat på i Sagan om Ringen.
Alla känner vi väl till att Lewis Carroll (f-ö- en pseudonym) var professor i matematik. Det matematiska inflytandet kan vi se i Alice i Underlandet.
C S Lewis har arbetat på universiteten både i Oxford och Cambridge och var god vän med Tolkien.
JK Rowling har arbetat som ’forskare? står det på Wikipedia, men det var för Amnesty, så någon stark akademisk anknytning har hon knappast.
Dan Browns pappa var matematiklärare och Ursula LeGuins pappa var antropolog. Pappornas betydelse?
Nalle Puhs fader var dock ’bara’ författare innan hans barnbok överskuggade allt han tidigare skrivit.
Så har vi förstås Tony Morrison, nobelpristagare i litteratur och samtidigt professor i litteratur (Princeton). Litet för nära kanske för att vara intressant.

Någon som har fler exempel?

Fastlag

Fastlagssöndag, sol och plusgrader. Kan det vara mer våriinspirerande än så här?

För mig är fastlagen björkris som så småningom slår ut. Små gröna musöron på alldeles fel tid. Fastlagen är ljuset som kommer tillbaka.

I kyrkan lär jag mig att fastlagen bara är tre dagar innan fastan börjar. Den avslutas med fettisdagen. Den enda rätta semmeldagen är alltså i år tisdagen den 9 februari.

Det är också den tiden som karnevalen bör firas (farväl till köttet, alltså). Men jag har sett karnevaler på många skilda tider och ställen.

Vi kan också vara allvarliga och tänka på det som kommer på onsdag och nästan sex veckor framåt: Fastan.

Under fastan öppnar vi våra medvetanden för andra människors lidande.

Ack om så väl vore!

Dyrbar hobby eller lönsam sysselsättning?

Efter några år av författande har jag samlat en hel del erfarenheter. Jag vill gärna dela med mig av dem.

Här kommer en liten lista på vad en författare behöver göra.
Dels sånt som är gratis för författaren dels sånt författaren måste betala för.
Om det är någon som fortfarande tror att det är lönsamt, hör gärna av er!

Gratis:

1) Skriva en bok

2) Låta vänner läsa

3) Låta andra läsa

4) Redigera

Betalas:

5) Låta en lektör läsa

Gratis:

6) Redigera

Upprepa 5-6 tills författaren själv eller någon annan blir nöjd

Betalas:

7) Låta en lektör läsa

8) Låta en redaktör gå genom

Gratis

9) Redigera

Betalas:

10) Korrekturläsning

11) Gör inlaga (duktiga författare kan göra sådant själva)

12) Göra omslag (d:o)

13) Skriva baksidestext (d:o)

14) skriva författarpresentation (d:o)

15) trycka bok

16) distribuera bok (duktiga författare etc, men frakten kostar)

17) Anmäla till KB, bokinfo etc. (duktiga författare kan göra sådant själva

18) Releaseparty (kostar en massa!)

Lägg gärna till eget i kommentarer!

Att tänka sig för

Tänk om …

På förekommen anledning börjar jag undra. Om vi skulle skriva i sociala medier så som vi skriver våra böcker. Först skriva, så redigera. Så lämna ut till testläsare. Redigera. Lämna till lektör. Redigera. Till lektör. Redigera. etc.

Skulle det bli något på Facebook då? Något twitterflödet? Någon blogg?

Kanske värt att läsa genom sina egna inlägg innan man trycker på knappen åtminstone?

Detta med anledning av  arga inlägg på Facebook och deras följder.

Kulturkvinna?

Kulturkvinna?

Kulturdebatten är svår att förstå. Full av associationer till texter jag läst på annat sätt. Vad sägs om detta till exempel:

”texter som belyser den briljanta och dråpliga envig som pågått för öppen ridå sedan Kassandra genomskådade den mångförslagne Odysseus.”
Detta är ett citat ur baksidestexten till Ebba Witt Brattströms nya essäsamling: Kulturmannen.
Jaha, var det det handlade om i Odyssén?

Jag är nog ingen kulturkvinna. Jag skriver bara böcker. Ett roligt och förfärligt tidsödande jobb.

Nytt för 2016

Ett år har rullat undan. Jag ställer bort det som en gammal matta. Framför ligger ett nytt. Som ett oskrivet blad.

Vad gör jag av detta år? Allt har jag inte kontroll över.

Skrivandet kommer när det vill. Hälsan tiger still.

Till mina läsare vill jag önska

Att ni själva får bestämma över 2016.

 

Framtiden

Om framtiden siar vi alla fel. Vi tar några korn ur samtiden och låter dem gro i minnenas mylla.

Jag siar inte. Människor kommer att vara sig lika, cyborger eller ej. Älska och tänka, i den ordningen. Rädda sitt eget skinn vill alla.

Lavalager

Vatten

Tyst ligger lilla Karsjön. I somras bodde svanar och gäss i vasskanten. Sutarna gjorde bubblor i vattenytan.

För några hundra år sedan rodde Charlotta på det stilla vattnet. Det var i ’Änkenådens hemlighet’.

Långt senare dränkte sig Carl där. I ’Den ovälkomna gåvan’ avslöjar jag honom.

I en annan sjö dog Charlottas far. De som var omkring honom hörde hans nödrop. Ingen kom till hans hjälp. Det var i ’Det sägs att en prinsessa’.

Tårar liksom moln är vatten. Den sorgligaste boken är ’Moln över morgonrodnad’.