Kategoriarkiv: Framtiden

Framtiden skapas just nu. Min bok ’Rymdbråtens budskap’ har en tredje version. Den är omskriven för att passa ungdomar.
Sedan har jag en idé. Jag tänkte göra länkar i boken till avsnitt som jag publicerar här. Litet extra information eller kapitel.

Om etik inom artificiell intelligens

E

När icke-tekniker ser på teknikens utveckling är det somliga som börjar tänka: är det här bra? Vart kan det här leda?

Det gäller Artificiell intelligens likaväl som annat. Jag ska här fundera lite över etik inom artificiell intelligens.

Blir vi översköljda av etikfrågor?

Det är inte så enkelt som inom robotiken, där Isaac Asimov redan på 1940-talet (krigsåren, kanske) formulerade de s.k. robotlagarna:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.

2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.

3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Man har diskuterat dessa lagar om och om igen, t.ex. ställt de sedvanliga dilemma-frågorna: Om man måste offra en människa för att rädda flera, hur ska man då göra? 

Men det är inte sådana frågor jag ska ställa nu. 

Artificiell intelligens kan förvissa skada människor, det pågår en hel del tankar (kanske t.o.m. utveckling) inom området robotkrigföring, men det finns andra etiska frågor, mer vardagsnära. 

Vad säger en leksak?

Allt behöver inte handla om robotar. Det finns artificiell intelligens invävd i mycket mer än vi (eller i alla fall jag) trodde.

Just nu finns t.ex. program som översätter språk eller program som söker efter information, program som anpassar information till användaren (t.ex. vilka inlägg som visas på Facebook eller vilka tidningsartiklar som erbjuds en viss läsare) och så förstås bildigenkänningsprogram. 

Där finns väl inga etiska problem? Förvisso. Jag minns de första taligenkänningsprogrammen. Jag lyckades aldrig tala in en enda enkel siffra eller ett enkelt kommando. Tills jag förstod att taligenkänningsprogrammen på den tiden var mycket dåliga på kvinnliga röster. När jag senare kom till USA och försökte ge ett telefonnummer muntligt, misslyckades jag. Min svengelska förstods inte av programmet. Det här är exempel på tidiga problem, men problemen fortsätter. 

Googles ”translate” t.ex. översätter hyggligt till engelska, men ganska ohyggligt till svenska. Kolonialism? Nej, det finns helt enkelt en större databas av engelska texter. Oskyldigt? Nej.

Program som känner igen ansikten, och som många börjat med numera, har svårare att känna igen mörkhyade än ljushyade. Är det en ”barnsjukdom”? 

Det sägs att det är svårare för ett program för ansiktsigenkänning att känna igen mörkhyade.

Kan det vara så att människor från ”’socialt utsatta” områden inte får samma erbjudanden som människor från gynnade områden? t.ex. om resor, skolor, arbete eller medicin? Jag påstår inte att det är så, men en hel del beror på hur man valt materialet som AI tränas på. 

En småsak möjligen, men nog så irriterande är att Facebook väljer att visa inlägg från mina flitigaste vänner i första hand. Och eftersom jag inte scrollar så långt, får jag inte se inlägg som människor som är nya på Facebook gör. En bidragsgivare blev riktigt sur och anklagade en grupp för att negligera henom. Vi blev sura tillbaka, och det blev riktigt citronlikt tills vi förstod varifrån vårt förmodade ointresse kom: Facebook hade helt enkelt uteslutit personens inlägg från de flesta av oss. Etik? Javisst, det skadade uppenbarligen personen. 

Vi kanske inte förstår effekterna förrän det är för sent. Eller också hinner vi inte bry oss. Det finns så mycket att läsa. 

I min pågående bok berättar jag om Pedro, ett robotbarn som görs att vara fyra år gammal. Men hur gammal blir han med träning?

En läsare om: När havet steg

Nu har jag äntligen läst boken ”När havet steg” och jag tyckte mycket om den, framför allt alla spännande tankar kring hur vi människor vill och bör förhålla oss till robotar och AI. Jag har markerat många citat i boken som fick mig att tänka lite extra eller som kändes lite extra fyndiga!

Det är en sakkunnig läsare, som studerar på Kognitionsvetenskapliga programmet.

Kommentar till kommentar på Kärnkraftverk?

Jag uppskattar mycket den sakliga genomgången av min sammanfattning. (Sammanfattningen gjorde jag för övrigt av kommentarer på en förfrågan på Facebook, i gruppen ”Klimatnyheter”.)

Jag håller inte med kommentatorn, men anser att varje allvarlig tanke är värd att synas, att beaktas.

Det är inte bara fråga om teknik och ekonomi när det gäller kärnkraft, utan om mycket annat. Kanske jag återkommer till de samhällsvetenskapliga, sociologiska, psykologiska och filosofiska problemen någon gång.

Men just nu: Tack!

Boken handlar om klimatförändringar, AI och robotar i en skön och ibland humoristisk blandning.

Kärnkraftverk?

I klimatångestens fotspår tassar kärnkraftsförespråkarna. De låtsas som om alla våra problem har med energitillgång att göra. De tonar ner problemen med kärnkraften och jämför med kolkraft. Här gör jag i stället en jämförelse med vind och sol:

Möjligheter: Genererar mer energi än någon annan aktuell energikälla

Problem:

  1. Kostnader (vissa beräkningar säger att kärnkraftgenererad el är dyrare än vind/solel)
  2. Tid – Det tar längre tid bygga upp kärnkraft än vind/sol
  3. Stråining – de nya kärnkraftsverken påstås ge lägre strålning för avfallet och kortare halveringstid. Problemet är att man inte räknar med de ackumulerade effekterna: varje år kommer nytt avfall, som läggs på det gamla. En enkel serieberäkning kan användas. 
  4. Centralisering. Kärnkraftverk förutsätter centralisering – den genererade elen måste alltså spridas ut. Både den centrala placeringen och utspridningen för med sig säkerhetsrisker
  5. Lokala effekter: Kylvattnet går ut i närmiljön och höjer temperaturen. Vad händer med biosfären i närmiljön?
  6. Uran är en ändlig resurs
Bilden har inte något med kärnkraftsverk att göra, men kan ge en tankeställare.
Vad händer med vattnet?

Superintelligens?

Här går somliga och oroar sig för att en ”superintelligens” kan ”ta över världen” utan att ens fråga sig själva på vilket sätt en intelligens kan bli ”super” eller vad det betyder att den ”tar över världen”.

Jag som just nu läser om Nick Bostroms bok ”Superintelligence” såg att jag missade kapitel 3 första gången jag läste. Det kapitlet försöker svara på den första frågan. Låt mig alltså presentera Nicks tankar om ”super” till att börja med. I princip kan en intelligens bli ”super” genom 

  1. snabbhet
  2. samarbete
  3. kvalitet
  1. Snabbhet En dator kan lätt ”slå” en människa när det gäller snabbhet. Det visade sig i de första programmen för artificiell intelligens som användes t.ex. för att spela schack. Så länge vi har problem som kräver en stegvis lösning (till exempel ett sökande i en problemrymd, som Hanois torn), kan en dator vinna över en människa. Det är dock få problem som är sådana, och schackdatorerna klarade sig inte länge mot kluriga schackspelare.
  2. Samarbete. Om man kan dela upp ett problem i många små delar kan man tänka sig att lösa det genom samarbete. Vi har exempel i restaurangkök, andra exempel finns i brandsläckning, husbygge, ja överhuvudtaget de flesta praktiska göromål. Men intelligens – vilka exempel kan vi finna där? Boström föreslår att den akademiska uppdelningen i olika ämnen bidrar till utveckling av den kollektiva intelligensen. I boken ”När havet steg” nämner jag litet ytligt det där med samarbete mellan olika robotar som en fara för människorna, men jag måste nog tänka genom det hela bättre till nästa bok. För övrigt kräver det goda kommunikationsvägar och kommunikationssätt för att få ett samarbete att fungera över huvudtaget.
  3. Kvalitet. Det här är den svåraste delen av ”super”. Det är svårt att tänka oss en intelligens som är annorlunda än vår, utom när den är mindre intelligent. Ett mer intelligent tänkande kan möjligen vara ett som sker ”utanför boxen”, ett där tidigare okända tekniker eller tankesätt används. Kanske Einsteins tänkande är ett sådant exempel?
    Det är svårt för mig att bedöma, jag kan inte tillräckligt mycket matematik. (se Einsteins fältekvation).

Jag är förtjust i gestaltpsykologernas exempel och i tanken på ”gestaltväxling”. Det är kanske en annan ”kvalitet” av tänkande. Men då ska den nya ”gestalten” verkligen vara ny, inte bara ett alternativ som många eller ens någon känner till. Jag har ett exempel på den typen av problem i boken (sid. 260).  Det exemplet kommer från Lewis Carroll. Inte ens lösningen på det problemet kan räknas som ”superintelligent”, men tanken kan tjäna som en vägvisare. 

Tankar kring boken ”När havet steg”.

Varje gång jag skriver en bok är jag i en annan värld. Det finns ett motto som säger: Att läsa är att resa. Jag säger samma sak om att skriva. Egentligen är det mina memoarer som pockar på att skrivas, men ändå sitter jag just nu och tänker på ”Artificiell intelligens” (A.I.) och ”Klimatförändringar”. 

Det är ett drygt år sedan jag fick den första inspirationen att ta itu med mina gamla kunskaper om just A.I.  Det var en hel del vi mötte på det glada 70-talet. Herbert Simon och Alan Newell hade just kommit ut med sin bok om ”Human problem solving”, och optimismen frodades när det gällde att kunna ”vetenskapligt” beskriva hur människor löste problem. Så här uttryckte två av mina begåvade doktorander det: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” (Stellan Ohlsson och Ove Amqvist). Med den definitionen kunde tänkandet hos en människa jämföras med tänkandet hos en dator eller tvärtom. Nu äntligen hade man en metafor för att beskriva tänkandet, nämligen som ”sökande i en problemrymd”. Den lämpade sig bra för ett dataprogram: Om du är där, gå då dit. Det fanns också ett problem som lämpade sig till att pedagogiskt förklara det hela, nämligen ”Hanois torn”.


Här satt jag och tänkte tillbaka på den glada tiden för fyrtiofem år sedan. Den blev förresten aktuell igen på ett möte med Psykologihistoriska sällskapet på Vetenskapsakademien förra våren. Vad hände efter ”vår” tid? Jag vet att artificiell intelligens kom i vanrykte, man lyckades inte göra det man förutspått. Visserligen hade A.I. program besegrat världsmästare i både schack och Go, men de programmen var inte av den typ som Newell & Simon föreslagit. Symboliska informationsprocesser i all ära, men symbolerna som gjorde jobbet numera var ”subsymboler” och grundstrukturen var ett neuralt nätverk snarare än en problemrymd. 

Jag dök ner i de neurala nätverkens värld och kom upp med en mängd idéer. Samtidigt började klimatproblemen bli allt mer uppmärksammade och jag drogs med. Det var mycket som samverkade: A.I., klimatproblem och så framtidsabstinensen. Vad då abstinens? Jo, vi hade just beslutat oss för att det här var sista gången vi skulle vara på Lanzarote. Det var på den Kanarieön som jag satt och skrev den första versionen av boken.


Så här satt jag och skrev första utkastet till boken”När havet steg”

Det fattas ytterligare en ingrediens: Min mamma brukade åka till Spanen. En gång bröt hon sitt lårben där. Vips blev hon min mormor i manuset, vips förflyttades hon till Lanzarote, men sitt vänliga sinne och sin vitalitet fick hon behålla.

Mamma med nästan läkt lårbensbrott


Vad jag hade roligt när jag skrev den boken! Och så mycket nytt jag lärde mig. Jag delar gärna med mig – fråga på! 

Jag kan svara på frågor som: 

Hur kan vattnet stiga hela 50 meter? 

Hur vet jag vad som skulle ligga under vattnet om hundra år?

Vad menas med  ”deep learning”? 

Varifrån har jag problemen som användes i tävlingen mellan robotar och människor?

Tänker jag fortsätta med boken?

Om hopp i klimatkrisens tid

Är klockan tre minuter i tolv? Är vi så sent på jorden?

Vi var 494 personer som lyssnade i Linköpings domkyrka på kvällen den 24 januari när Björn Wiman (Dagens nyheter) och Martin Modeus (biskop i Linköpings stift) samtalade om ”hopp i klimatkrisens tid”.

Fram emot slutet brände det till, när Martin Modeus menade att klimatförnekelsen i världen kunde betraktas som en ”global självmordssekt”, och att det som drev till exempel Trump och Bolsonaro i själva verket var djävulen. Visste vi att ordet ”diabolo” på grekiska betydde ”att kasta i sär”. Vart går dessa världsledare? Jo, deras strävanden leder till kaos, menade biskopen. 

Men varför säger vi ingenting? Det svåra, menade Björn Wiman, är ”tystnadskulturen”. Han frågade sig och oss hur mycket vi egentligen hörde talas om klimatfrågorna under dessa fyra månader av regeringsförhandlingar. Det är tystnaden som är det farliga, inte bara förnekandet.

Kyrkan, då, frågade någon? Varför tar inte kyrkan i de här frågorna? Björn Wiman påpekade att kyrkan gör vad som förväntas av den. Sådant har ingen effekt. Det som behövs är en aktion från ett oväntat håll. När ett barn ställer sig upp och agerar, då kan flera ta intryck. (Greta Thunberg har fått tusentals efterföljare).

Biskopen påpekade att vi levt i flera århundraden av teknikoptimism. Nu behöver vi börja reflektera, och då har vi hoppet att ta till. Hoppet kan vi skapa i en gemenskap. Vi behöver inte vara ensamma, det centrala är ”tro, hopp och kärlek”.

Så slutade de båda med en fråga: Hur ska vi få folk att förstå? 

Svaret blev:

Tjata!

Jag förstår budskapet: Tystnaden är farlig. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Jag har redan slutat flyga, jag äter mindre kött än tidigare. Nu ska jag börja tjata.

Om boken ”När havet steg”

Jag har tidigare berättat att boken ”När havet steg” är ett slags ”science fiction”. Science därför att den delvis berättar något om Artificiell intelligens, fiction förstås, därför att robotarna är långt från verkligheten. Senare upptäckte jag att man till och med kan kalla den för ”cyberpunk”, enligt den här definitionen på Wikipedia: ”Cyberpunk (en sammansättning, så kallat teleskopord, av cybernetik och punk) är en genre inom science fiction med fokus på datorer eller informationsteknik.”

Egentligen var det tur att jag inte visste det när jag skrev boken. Historien drevs fram av sig själv, av vad som hände i den och av miljön, som väl stimulerade det dystopiska. 

En hel del ”research” hade jag gratis från mitt tidigare arbete, det var ”science”. Fantasin fick jag också gratis, utan att ha sett en enda Star Wars film. Det finns en hel del i vårt ”kollektiva undermedvetna” som jag inte kan komma från.

Klimatet kräver en egen reflektion, ska jobba på den.

Varför skriver jag science fiction?

Jag har en svaghet – nej flera, men det är en jag ska erkänna just nu: jag skriver science fiction, som visst helst ska förkortas SF. Ja, en gång i tiden läste jag SF också, men det är länge sedan – kanske för länge sedan.

Som alla goda navelskådare försöker jag förstå varför jag gillar att skriva science fiction. Kanske det beror på att jag aldrig fick studera vidare efter realexamen? Jag läste ändå, förstås, vem skulle kunna hindra mig? Men den där vägledningen jag skulle ha behövt för att förstå matematiken, fysiken, den fick jag aldrig. I stället läste jag populärvetenskap. Någonstans har jag hört att populärvetenskap är en pedagogisk lögn. Ja, i så fall är det lögn jag bygger mitt science fiction skrivande på. Ingen förstår ”big bang” eller ”svarta hål” utan metaforer. Själva namnen är missvisande: det var ingen smäll, och hålet är inte vare sig svart eller hål. Men ändå, vi förstår, intuitivt. Så ser jag science fiction. Det är fiktion redan när jag läser, det är bilder jag kan förstå, det är idéer att spinna vidare på.

Det blev inte fysik jag snodde ihop mina historier av. I stället blev det något jag krupit litet längre in under skinnet på: artificiell intelligens. Som kognitionspsykolog hade jag förstås lärt känna försöken att simulera mänskligt tänkande. Jag hade försökt mig på det klassiska programmeringsspråket LISP, det som man använde för att programmera ”god, gammaldags AI”. Jag hade låtit en dator snurra runt i en evig loop när jag skrev en rekursion utan godtagbar slutpunkt. En nyttig lärdom, men en som jag inte använder när jag skriver löpande text. Visst snurrar jag runt, men jag brukar hitta en punkt. Då och då.

Science fiction – det kallas visst också för spekulativ fiktion, och det tycker jag låter som en tautologi – dvs man säger samma sak på olika sätt. Det hjälper mig inte, så jag går till webben och ser denna definition av SF:

“Utforskandet av människans natur, identitet och existentiella villkor i framtida miljöer, alternativa universa, samhällen eller mentala tillstånd där nya teknologiska & vetenskapliga förutsättningar spelar en avgörande roll”.

Det låter inte så tolkigt, och än bättre blir det om jag gräver ner mig i detaljer och kommer till ”cyberpunk”:

 ”Berättelserna i denna sci fi genre utspelar sig ofta i en nära och dystopisk framtid där nätet (internet), artificiell intelligens, cyborgs och tekniska inplantat utgör viktiga ingredienser.  Ofta står den lilla människans kamp mot mäktiga företag eller förtryckare i centrum.”

(Citaten kommer från https://www.scifishop.se/science-fiction/)

Tja, om jag måste, så kan jag placera in min lilla fyrkantiga kloss i det åttkantiga hålet. Boken ”När havet steg” handlar om artificiell intelligens som styr världen i miljöförstöringens spår.

Ska jag egentligen bry mig om definitioner? Ska jag inte bara låta mig föras med i robotarnas värld? Det känns både mer intressant och stimulerande. Jag fortsätter nog med den superintelligente Maurice. Hur ska han klara av att betjäna det världsomfattande Systemet (byggt på AI, förstås)? Jag får väl se.

Reflektioner över Artificiell intelligens, del 7. Självständiga robotar

I de förra reflektionerna tog jag upp robotar som verktyg (tool AI). Här ska jag fortsätta att reflektera över vad självständiga robotar kan vara, varför vi skulle vilja ha sådana och vilka konsekvenser sådana robotar skulle kunna innebära.

Om en robot ska vara självständig, bör den ha en allmän intelligens, minst motsvarande en människas för att vi ska acceptera den. En schackspelande robot eller en självkörande bil skulle vi inte kalla för en självständig robot. På engelska kallas en artificiell allmän intelligens för AGI, vilket passar bra för svenska också: Artificiell Generell Intelligens.

Låt oss nu tänka oss att vi har en människoliknande robot framför oss, ungefär som den här:

https://www.youtube.com/watch?v=SsYLOxYmFbk

Vad tänker vi om den? Vad tror vi att den kan göra?

Det naturliga är att bemöta den som en människa. Vi vill prata med den, men störs av att munnen inte rör sig. Vi undrar hur den är, vad den kan göra. En kritisk granskare undrar om den här filmen bara visar en docka med en inspelning inne sig.

AI forskare envisas med att säga att människoliknande robotar med AGI kan komma inom en kort tid – exakt hur lång kan ingen säga. Låt oss då fortsätta.

Varför skulle vi vilja konstruera eller äga en människoliknande robot? Ett skäl kan ligga i att vi vill göra en kopia av oss själva. Något som kan överleva oss, möjligen? Den japanske professorn som ligger bakom den där kvinnliga roboten har också gjort en robot som liknar honom själv, se här: http://www.geminoid.jp/en/index.html. Nu tror jag inte att den roboten har ens i närheten av den intelligens, kunskap eller förmåga som professor Ishiguro själv, jag ser den som ett ”skal”.

Den första reflektionen människor i allmänhet har angående robotar är att robotar aldrig kan bli som människor. Robotar skulle inte kunna skapa, de skulle inte ha några känslor, ingen ”intuition” och min egen tanke var att de inte skulle kunna lösa gestaltväxlingsproblem (se kapitel 36 i När havet steg, problemet finns här: http://yvonnewaern.se). Det är inskränkt att tänka så, menar Nick Bostrom (författaren till ”Superintelligence); har vi en superintelligens (enligt hans definition som jag kommer till senare), ska de förstås klara allt.

Vad ska vi då ha en sådan intelligens till? Vi kan tänka oss att vi har några riktigt svåra problem som vi vill att den ska hjälpa oss med. Just nu kan jag tänka mig att klimathotet är ett sådant. Låt oss lägga några data och några förslag i AGI-robotens knä och låt den räkna ut den bästa möjliga lösningen.

Men vänta nu! Vad är det som säger att en så intelligent robot skulle vilja svara på våra inskränkta frågor? Den har kanske siktet inställt på något helt annat, något som inte alls har med människor att göra. Det riktigt knepiga med en superintelligens är inte att den kan vara fientligt inställd till människor, så där som i ”Terminator” eller andra skräckfilmer av Sc ience fiction typ, utan att den helt enkelt kan ha andra mål. Den kan till exempel vilja ha en egen planet att leva på och antingen utplåna människor på jordklotet eller använda alla jordens resurser och bygga rymdskepp för att ta sig till den närmaste galaxen.

En artificiell generell intelligens behöver alltså inte ha samma mål som människorna som skapat den. Finns det något sätt som vi kan använda för att skapa mål åt den, mål som stämmer med våra? Vänta, jag ska kolla i Bostroms bok och återkommer.

Om någon vill läsa på tidigare ger jag referensen här:

Nick Bostrom. Superintelligence. Paths, Dangers, Strategies. Paper back: Oxford University Press 2016 (första upplagan 2014).

Ur: När havet steg. Kapitel 14. Kan en robot agera självständigt?

I dag vaknar jag utsövd, nöjd med mig själv att jag klarat av att skaffa en flygbiljett åt mormor. Det är bara resten kvar.
Nu gäller det att träna Romeo så att han kan följa mormor till flygplatsen.

”Jag tänker träna Romeo”, meddelar jag vid frukostbordet.
”Vad då? Till vad?” undrar mormor. ”Jag ska hjälpa dig, jag vet hur man gör. Jag lärde honom att flytta mig omkring i lägenheten. ”
”Hur då?”
”Det var inte lätt”, suckar mormor. ”Först pekade jag på mig och på honom och försökte teckna att han skulle ta i mig och lyfta upp mig. Det fungerade inte alls.”
”Hade du inte fått några instruktioner på hur du skulle göra med honom?”
Jag blir upprörd över att man ger gamla människor assistenter utan någon som helst bruksanvisning.
”Nej”, säger mormor. ”Jag var tvungen att ta honom i handen, och lägga hans arm om min midja.”
Hon skrattar vid minnet.
”Då ramlade jag ur sängen, för han höll inte i mig.”
”Gjorde det inte ont?”
”Äsch, inte värre än annars. Egentligen var det bra att jag ramlade. Det verkade som om Romeo förstod vad jag behövde. Han böjde sig ner och lyfte upp mig i sängen igen.”
”Men det var inte det du ville!”
”Nej, men det var i alla fall en början. Han hade lyft mig. Jag tackade honom och gjorde samma sak en gång till. En gång till ramlade jag i golvet, men nu var jag förberedd. Han lyfte upp mig i sängen igen. Så där höll vi på ett tag, tills jag hade fått ordentligt ont i vänster lår också.”
Det där var väl inget bra. Att hon inte sagt något till mig! Men vi har inte haft någon kontakt med varandra sedan hon kom hem från sjukhuset. Under den tiden har det hänt mycket, både i den stora världen där havet fortsätter att stiga och hos mormor där robotarna kommit som hennes assistenter.
”Till sist vägrade jag att låta Romeo lägga mig i sängen. Jag spjärnade mot och sprattlade och pekade på stolen framför VIU:n.”
”Förstod han då?”
”Inte genast, men efter många gånger, jag har tappat räkningen, vände han bara och gick till stolen. Där släppte han ner mig ganska oförsiktigt, så jag höll på att ramla igen.”
Jag ser situationen framför mig och blir både upprörd och full i skratt. Hur kan man ge gamla sjuka människor en robot som riskerar att bryta benen av dem? Tur att mormor är så tålmodig. Och så tuff.

Så det är bara genom att visa om och om igen som Romeo kan lära sig? Det stämmer i och för sig med vad jag läst om neuronnät. Upprepning är inlärningens moder, för artificiell intelligens likaväl som för mänsklig.
Men nu går det inte att försöka lära Romeo genom upprepning. Det är alldeles för omständligt. Jag kan inte låta honom om och om igen bära mormor nerför trappan, sedan gå in i en taxi, fara till flygplatsen och gå till incheckningen. Det skulle ta alldeles för lång tid och bli alldeles för dyrt.
Nej, den enda lösningen är att mormor visar honom till flygplatsen, hon kan ju klara det mesta, utom själva resan. Och så får Romeo ta sig tillbaka själv. Om han nu klarar det, förstås. Jag måste kolla med mormor.

”Mormor”, säger jag medan hon sitter upptagen med någon av de gamla filmerna framför VIU:n.
”Ja?” Låter hon inte lite otålig? Jag måste ju fråga henne, det handlar om hennes hemresa.
”Om Romeo tar dig till flygplatsen, kan han då ta sig hem på egen hand?”
”Ingen aning”, säger mormor. ”Jag har då aldrig sett honom göra något på egen hand.”

Hur gör vi då? Det kanske räcker med att jag lär honom att gå tillbaka till taxin. Jag ber taxichauffören vänta medan Romeo checkar in mormor, och så får Romeo gå tillbaka. Eller, förresten, ännu bättre: Taxichauffören får gå med in och så tar han med Romeo tillbaka. Förträfflig idé.

Jag jagar ut på stan för att ta reda på en taxi med en chaufför  har en tolkningsapparat. Det är inte så lätt. Numera är de flesta bilar självkörande. Taxibilar med chaufförer finns bara till för turister som inte ens vet vad orterna heter här på Lanzarote. Fördelen är att chaufförerna måste ha tolknings-apparater.
Efter några försök hittar jag en taxi.
”Jag skulle behöva ha hjälp med en skjuts till flygplatsen.” Taxichauffören skakar på huvudet och säger något som i min TOLK låter som:
”Inte få utanför Haría.”
Jag tror att det innebär att han inte får köra någon utanför Haría. Energiransoneringen gäller tydligen taxibilar också
Nästa bil, då? Där finns en skylt utanpå med texten ”Distancia”, och jag tror att det betyder ”avstånd”. Jag hoppas att han kan köra utanför Haría. Det visar sig vara riktigt. Jag försöker förklara problemet för honom: Han ska skjutsa två personer till flygplatsen, följa dem in till incheckningen och sedan ta en person tillbaka till Haría.
Han bara skakar på huvudet. Förstår han inte? Jag är på väg att dra med honom in till mormor, när min TOLK äntligen låter mig förstå vad som är fel: Han får inte parkera bilen och gå från den förrän hans dagspass är slut. Är det likadant med alla taxi? Ja, säger den här chauffören i alla fall.  Han är nog en robot som vare sig behöver gå på toa eller äta.
Jag går till ytterligare en, han förstår inte ett skvatt. Eftersom jag inte ser någon mer taxibil med skylten ”Distancia”, så ger jag upp.

Romeo får helt enkelt lära sig att gå tillbaka till taxin på egen hand. Vi kan förstås inte träna på flygplatsen. I stället tar jag med Romeo till gatan och ställer honom vid porten. Där befaller jag honom att stå stilla. Det gjorde han ju när jag var hos TCM, så det borde han förstå.
Själv går jag till Plaza de la Constitución, där taxibilarna står, och så ber jag en köra mig till mormors hus. Där står Romeo snällt och väntar. Så här långt fungerar det alltså.
Jag visar in Romeo i taxin och ber chauffören köra tillbaka till torget där vi börjat. Han ser något undrande ut, men jag betalar innan jag går in och han kör. På torget går jag av. Jag säger åt Romeo att gå ut också.
”Sale!” befaller jag. Innan jag började det här Romeo-projektet slog jag upp vad ”gå av” heter på spanska och lärde mig det. Det ligger lätt i munnen, naturligt för en svensk tunga. Sedan gäller det att få honom att gå hem utan mig.
”A casa!” säger jag och viftar med händerna för att skjutsa i väg honom.
Romeo tittar på mig med sina oseende ögon och han drar faktiskt på munnen.
”Gå hem!” förtydligar jag det, fast jag mycket väl vet att han inte förstår svenska.
”A casa!” säger jag en gång till.
Romeo tar mig under armen och börjar gå, åt rätt håll.

Det är ju klart att det inte kan fungera vid första försöket. Kanske jag borde ha mormor med för att få snabbare kommunikation? Jag går hem tillsammans med Romeo och så börjar jag om hela proceduren igen, nu med mormor.
Han bär henne i rullstolen nerför trapporna, medan jag hämtar en taxi. Vi in i taxin, tillbaka till torget, där vi går av. Så långt funkar det i alla fall, men nu ska vi få Romeo att gå tillbaka ensam.
Mormor säger åt Romeo att gå hem, men han viker inte från hennes sida. Med prat och gester förklarar mormor att hon vill stanna på detta vackra torg, där det fortfarande växer något träd och ännu klättrar några skuggande klängväxter på en inhägnad. ”I solen”, lägger hon till och vänder upp ansiktet mot den ljusa fläck som kan vara sol. Jag beundrar hennes tålamod. Det är förstås så här hon gjort för att undervisa robotarna.
Romeo ställer sig vid rullstolen och håller fast i handtagen. Det är som förgjort. Då får jag syn på caféet i hörnet på torget. Där kan vi sitta utanför och dricka kaffe, mormor och jag, medan Romeo går hem. Mormor förklarar, Romeo lyssnar till synes uppmärksamt. Jag går in i caféet och beställer kaffe åt mig och mormor. Romeo ser ut som om han inte vet om han hör till mig eller mormor, men till slut bestämmer han sig och stannar hos mormor.

När jag kommer ut igen, säger mormor åt Romeo att gå hem. Hon till och med förklarar att han får komma tillbaka om en timme och hämta henne. Inget resultat. Romeo står som en soldat vid hennes rullstol och låtsas inte förstå någonting. Det är möjligt att han faktiskt inte fattar vad hon vill. Mormor och jag dricker kaffe, men Romeo får ingenting. Han vill nog inte ha någonting heller. Till slut ger jag upp. Vi går ut på torget igen och går hem tillsammans. Jag tycker inte det tjänar något till att ta en taxi den lilla biten.

Jag har inte råd att träna Romeo på det här sättet. Det måste finnas någon annan lösning att få honom att bara lämna mormor på flygplatsen.

Jag vet, jag ska be Juan om hjälp. Jag är lite förargad för att Juan gjort sina robotar så osjälvständiga. Vad är det för idé med det?

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Inbjudan till boksläpp av När havet steg

BOKSLÄPP DEN 17 MAJ, kl. 17-19.00

På café Galejan, vid ingången till Linköpings bibliotek.

Nu äntligen ska jag släppa min nyaste bok ut i världen – nåja Sverige!

Vill du vara med och plocka åt dig av de första exemplaren till premiärpris? Passa på och skaffa en bok till din sommarlektyr. Eller en examenspresent till en ung student.

Det är ”När havet steg” som ska få se dagens ljus. Så här står det på baksidan:

”Om all inlandsis smälter, stiger havsytan minst 50 meter. I den här framtidsdystopin har vattnet redan vällt fram över landsbygd och städer. Mänskligheten har förstått att den inte kan styra sig själv och har röstat fram ett världsstyre grundat på artificiell intelligens.
Jaget, den världsfrånvända Yasmine, konfronteras med verkligheten utanför sin begränsade nörd-värld. Hennes mormor, Ina, är nämligen på Lanzarote när hon bryter ett lårben. Efter en del underliga händelser får Yasmine hem Ina. Sedan världsstyret erbjudit eutanasi åt alla gamla människor försöker Yasmine och hennes kolleger hindra vidare utveckling av den artificiella intelligensen.
Kampen mellan människor och den artificiella intelligensen sker på två plan – dels mot det anonyma världsstyret, dels mot robotar. Spänning och situationskomik blandas i ett framtidsäventyr där artificiell intelligens och robotar står för både lösning och hot.”
Några läsare har skrivit:
”En intelligent roman som diskuterar aktuella AI-frågor på ett kunnigt sätt”
”En riktig bladvändare”
” ’När havet steg’ är enastående på många sätt.”

VÄLKOMMEN!
YVONNE WÆRN

PS En modell av Hanois torn, med sju ringar, kommer att finnas tillgänglig

Borde vi bry oss om artificiell intelligens?

Varför ska man bry sig om artificiell intelligens? Den kan väl aldrig hota människan eller mänskligheten? Max Tegmark och Nick Bostrom är två svenskar, fysiker respektive filosof, som inte bara tror på hotet från en ”superintelligens” utan också allvarligt reflekterar över hur vi skulle kunna möta eller till och med mota utvecklingen av en superintelligens.

Behöver vi ta dem på allvar? Vad spelar det för roll om ”AlfaGo” kan slå den bäste ”Go”-spelaren eller om ”Deep Blue” kan slå schackmästare? Vad gör det om japanerna utvecklar människoliknande robotar? Visst är det bra med Googles sökmotorer och visst vore det skönt att slippa ta körkort i framtiden? Automatisk översättning är väl bekvämt?

Boken ”När havet steg” fantiserar om några möjliga konsekvenser av artificiell intelligens.

Boksläpp den 17 maj.

Vad är science fiction?

Jag undrar vad ”science fiction” är numera? Är det fäktande med lasersvärd? Är det Askungen? Det är bilder från Scifiworld i Malmö som får mig att fråga. Paraden med utklädda människor gör mig inte bara förundrad, utan också lite förskräckt.

”När havet steg” heter min nya bok, inspirerad av Max Tegmark och Nick Bostrom. Den handlar om vad som kan hända om artificiell intelligens tar över styret av världen. När människan misslyckats och klimatet gått över styr. Boken innehåller inte ett enda lasersvärd, bara några få droppar blod. Där finns inga rymdvarelser, bara robotar och människor.

På baksidan står dett:

Året är 2117. Inlandsisen smälter allt fortare och landmassorna krymper medan luftföroreningarna ökar. Världen styrs av datorer med en egen agenda. När Yasmines mormor råkar ut för en olycka tvingas Yasmine lämna sin trygga tillvaro för att slåss för både sin egen och sin mormors överlevnad. Det blir en kapplöpning mot dels datorutvecklingen, dels naturens krafter.

Spänning och situationskomik blandas i en framtidsvision där artificiell intelligens och robotar står för både lösning och hot.”

Vad ska jag klassificera boken som om inte science fiction? Kommer de ”rätta” läsarna att hitta min bok om den kallas för science fiction? Kommer ”fel” läsare att känna sig lurade?

Allting flyter, så också klassificeringar. Jag har läst mycket science fiction, från Jules Verne via Isaac Asimov till Clark. Men jag har inte sett särskilt mycket på Starwars. Filmerna var roande när jag låg på sjukhus med dropp och väntade på att bli befriad. Men de är ingenting jag skulle välja att se själv.

Nytt för 2016

Ett år har rullat undan. Jag ställer bort det som en gammal matta. Framför ligger ett nytt. Som ett oskrivet blad.

Vad gör jag av detta år? Allt har jag inte kontroll över.

Skrivandet kommer när det vill. Hälsan tiger still.

Till mina läsare vill jag önska

Att ni själva får bestämma över 2016.

 

Framtiden

Om framtiden siar vi alla fel. Vi tar några korn ur samtiden och låter dem gro i minnenas mylla.

Jag siar inte. Människor kommer att vara sig lika, cyborger eller ej. Älska och tänka, i den ordningen. Rädda sitt eget skinn vill alla.

Lavalager