Kategoriarkiv: Minnen

Den första boken innehåller mammas minnen av sin barndom.
Förlorat förgånget heter boken.

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 7

På somrarna visste jag ingenting om krig och ransoneringskuponger. Det kan bero på att jag inte kunde gå och handla där på landet. Det var långt till affären, var den fanns och hur mamma fick hem allt vi behövde på cykeln, vet jag faktiskt inte. På somrarna mindes jag inte hur hungrig jag var på vintrarna; när det var sommar åt jag bär från svarta vinbärsbuskarna, och så blodbokens blad, förstås. Ängssyra och harsyra var också gott.

Mamma kunde dryga ut mathållningen med fisk. Från bergshällarna kunde pappa och jag fånga abborrar med metspö. Jag grävde i komposten och fick upp feta daggmaskar som jag utan några som helst betänkligheter trädde upp på en krok. De vred sig utan att jag kände någon som helst empati. De små randiga fiskarna dödade jag helt hjärtlöst genom att slå dem mot berget. Sedan var det mammas problem att åstadkomma något som var ätbart av de beniga kropparna. Fiskaladåb eller fisklåda fick det bli. Då fanns inga dioxinvarningar för östersjöfisk, och vi åt fisk så ofta vi fick tag i någon.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 6

Kriget var långt borta, vi hade kommit bort från det och bomberna var bara ljud och lukter som skrämde mig i mina drömmar. På sommaren fanns det inget krig, det hörde till vintern, till skolan och till gatorna. På vintern kunde någon reta mig med ballonger, jag var vettskrämd för att de skule smälla. De påminde mig om bomberna, men det fick jag inte tala om. Ingen låtsades om att vi sett hus brinna, att vi varit nere i skyddsrum. ”Vi gick ut för att titta på bomberna”, sa mamma glatt, men jag minns hur Geisha, en skotsk terrier och min bästa vän, kröp ihop och gjorde en liten kisspöl på trottoaren, fast hon alldeles nyss kissat på gatan i rännstenen, precis som hon skulle göra.

Jag kommer också ihåg hur vi klättrade upp från ett skyddsrum och hur Geisha inte ville följa med. Lukten där nere, tingade sig in i min näsa och liknar ingenting jag träffat på senare. Väntan på ljjudet var det värsta. Alla människor tryckte sig intill varandra och pratadeinte  alls, kanske det är det minnet som gör att jag avskyr att åka tunnelbana. I vilket fall vet jag att ljudet av fallande bomber liknar ljudet när man släpper luft ur en ballong. Väntan på explosionen är lika hemsk när jag vet att ballongen kan spricka när som helst.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 5.

På landet lärde jag mig att simma. Det var i Skurusundet, och när jag skulle simma för ”simborgarmärket” fick jag simma tvärs över sundet. Vi var flera barn och simlärarna passade på när det inte var någon Waxholmsbåt på gång. Så simmade vi bredvid varandra utan att kunna prata, för vattnet kom uppp mot munnen. Men vi tittade på varandra och jag kände mig som en sjöjungfru när jag flöt fram genom vågorna. Jag var åtta år, det är sjuttiofem år sedan och jag minns lukten av vattnet, svedan när vågorna stänkte in i näsan och den härliga känslan av att ha klarat den långa simturen.

Senare kollade jag när det kom en båt. Jag älskade att låta mig föras upp och ner på vågorna. Det gällde bara att hålla sig från berget. Vågorna slog upp, fräste och skummade, och där ville jag inte slå mig.

Från pappas båt kunde jag också doppa mig. Jag fick ett snöre att hålla mig i, och hängde som en jolle efter motorbåten. Det här var tiden före flytvästarna, tiden före algblomningen och tiden innan det fanns någon annan fara än kriget.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 4.

Jag gick ibland ut i skogen och plockade blåbär. Jag höll noga reda på var jag var, jag måste undvika de elaka pojkarna som bodde i närheten. Dem var jag rädd för; ryktet påminde mig om stan och skolan, där alla och särskilt pojkarna mobbade mig.

Ändå var min ende vän på landet en pojke. Han hette Bo och i hans trädgård växte ett träd med röda blad, som vi brukade klättra i. De röda bladen åt vi, inte för att de var goda, utan för att det helt enkelt var så att man skulle äta dem. Bo sa att trädet hette blodbok, men han trodde inte på mig när jag berättade att jag hade namnsdag samma dag som han, den femte juni. Det hade mamma sett i en fransk almanacka.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 3

Till landet flyttade vi med en lastbil. Jag fick sitta på flaket tillsammans med krukväxterna. Det luktade illa, men jag gillade blåsten omkring mig. Mamma och Rurik satt i förarhytten, pappa kom senare med cykel. Jag minns inte gengasbehållaren efter lastbilen, men det måste ha funnits en, för det här var krigstider och det fanns ingen bensin.

Någon gång cyklade pappa och jag till landet. Längs Tantolunden cyklade vi, ut på Ringvägen och sedan till Skanstullsbron. Det var den gamla bron, den nya byggdes mycket senare. Det var inte mycket trafik på någon av gatorna, men på Skanstullsbron låg det förrädiska spårvagnsspår. ”Se upp!” hade pappa sagt, men jag hade redan hunnit fastna med cykelhjulet i ett spår och låg där på marken med ena benet under cykeln. Skrubbsår på knät, förstås.

”Upp igen!” sa pappa och jag tog upp cykeln. Det var väl ingenting särskilt med att ramla, att det blödde ur såret var bara bra. Inte frågade pappa om det gjorde ont, det var sådant man inte skulle låtsas om.

Mamma sa bara ”voj, voj”, när jag visade knät för henne. Det kunde lika väl betyda ”vilket besvär du ställer till med” som ”det är synd om dig!” Nej, förresten, det var mer besvär för henne än det gjorde ont på mig. Sår var väl ingenting att bry sig om. Nu var det sommar, jodspriten sved, men vad gjorde det?

Det var bara när pappa dök på en sten och hans panna blödde som mamma blev bekymrad. Eller när Rurik åkte för fort nerför backen med sin trehjuling och ramlade. När hon åkte med honom till sjukhuset visade det sig att han fått hjärnskakning. Mamma trodde sedan att det var hjärnskakningen som gjort honom som han blev.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 2.

Landet var mitt liv, min längtan på vintern och min sorg när hösten kom. I min skolbänk sparade jag en grön tallkotte och en barkbit. Ingen fick öppna mitt bänklock och skratta åt mig.

Hela sommaren var jag en del av naturen och skogen en del av mig. Jag klättrade upp i en tall som en ekorre, så högt jag kunde komma. Ingen kunde se mig, men själv såg jag långt över berget, men inte ända ut till vattnet. Jag kunde inte se vårt lilla hus, men jag visste att det fanns där, bakom syrenbuskarna. Jag brukade ta en syrenblomma och suga i tratten längst ner. Det smakade litet sött, och jag var alltid sötsugen.

Utanför huset växte ett träd med hängande grenar, jag tror det var en al. Under grenarna blev som ett rum där jag kunde sitta. Där gömde jag mig för pappa om han kom hem och var arg. Jag kallade krypinet för ”Vårt hem” och gjorde små fat av syrenblad och koppar av ekollonhattar. Jag bjöd Rurik, min lillebror, på mat och då satt han stilla och låtsades äta klöverblad och syrenblommor.

Ur 101 ord till mitt Stockholm

Min text i ”101 ord om mitt Stockholm publicerades år 2016, på sidan 100.

Så här lyder mina etthundraett ord:

Tobaksspinnargatan februari 1945.

Pålsundet strök sina glänsande fjäll mot Långholmen. Gengashalsarna slickade i sig de vita flingorna. Långt borta vaktade Högalids tvillingtorn.

Flickan skulle träffa honom i hörnet av fängelset. Hunden nosade och kissade. Otåligt drog hon i kopplet.

Han var så snäll. Sade att hon var söt. Söndag morgon skulle de få vara i fred. Fångarna satt inlåsta. Det visste han. Egentligen skulle hunden inte vara med. Men hon skulle inte få gå ut annars. ”Akta dig för fula gubbar” sade mamma.

Där var han! Aj! Hans tag gjorde ont. Hon släppte kopplet. Mamma ringde polisen när hunden kom hem. Långholmen. Vid fängelset.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 1.

Det måste vara luften eller solen, nyponrosorna eller syrenerna, myrorna eller daggmaskarna, i vilket fall är det så att till sommaren springer mig alla barndomsminnen till mötes. Jag måste hälsa dem alla och kan inte låta bli att dela med mig av några inför mina kommande memoarer.

  1. När jag var åtta år flyttade vi till Tobaksspinnargatan, då arbetarkvarter på söder i Stockholm. Jag bytte skola, allt var eländigt. Jag hatade stan där luften var tung av gengas och asfalt. Jag kunde inte med att mina ögonen bara mötte kantiga stenar och hårda ovänliga väggar. Mina barnben förde mig till den lilla natur som fanns i närheten: Långholmen bjöd på slipade berghällar med litet gräs i sprickorna. Fängelset var lika frånstötande som det hus jag bodde i. Det var ingenting att titta på, där fanns inga drömmar. Till Långholmens inbjudande natur fick jag inte gå. Där kunde det finnas ”fula gubbar”. Mamma var det som sa så. Det är den varningen jag anammat när jag skrev om barndomen på Tobaksspinnargatan i ”101 ord om mitt Stockholm”.

Mötet mellan svenskt och indiskt. Del 1

I år är det trettio år sedan jag klev in i en kupé på ett tåg mellan Geneve och Stuttgart. Genast såg jag henne. Hon satt vid fönstret, iklädd en sari. Inte visste jag då hur mycket hon skulle komma att betyda.

Jag berömde hennes sari, på engelska. Hon log och vi började prata. Hon sa sitt namn: Sugandha Iyer, och det skulle jag se många gånger igen.

Hon visade mig saker hon gjort – fantastiska kort med olika människoporträtt eller elefanter, målade på stora runda blad (pipal leaf). Jag var redan då stum av beundran.

Vi blev oense om en sak, som vi inte diskuterat särskilt mycket mer: Om föräldrar bör välja partner åt sina barn.

Konsten kom senare att förena oss och än senare annat.

 

 

Till 101 ord om Stockholm

Omkring nyår har jag skrivit noveller. En gång kom en möjlighet att skriva riktigt kort. 101 ord om Stockholm. Jag kunde inte låta bli. Här kommer min historia (som nästan är sann, dessutom).

Med hunden som vittne

Pålsundet strök sina glänsande fjäll mot Långholmen. Gengashalsarna slickade i sig de vita flingorna. Långt borta vakade Högalids tvillingtorn.

Flickan skulle träffa honom i hörnet av fängelset. Hunden nosade och kissade. Otåligt drog hon i kopplet.

Han var så snäll. Sade att hon var söt. Söndag morgon skulle de få vara i fred. Fångarna satt inlåsta. Det visste han. Egentligen skulle hunden inte vara med. Men hon skulle inte få gå ut annars. ”Akta dig för fula gubbar” hade mamma sagt.

Där var han! Aj! Hans tag gjorde ont. Flickan släppte kopplet. Mamma ringde polisen när hunden kom hem. Långholmen. Vid fängelset.

Första november

Första november och snön kommer i norr. Vi kurar och tröstar oss med att det kommer en jul.

Ja, vad ska vi hitta på för julklappar i år då? Annat än getter och vattenrengöringstabletter till Afrika?

En idébank är boken ”versfrossa”. Mina barn och jag satte oss en vacker sommardag och samlade våra gamla julklappsrim. Där finns traditionella julklappar som tofflor och tvål, invävda i roliga, stapplande och poetiska verser. Inspiration? Prova själv.

versfrossa-framsida

 

tva%cc%8a-sidor-versfrossa

 

Vill du ha boken? Den är dyr på Bokus, prata med mig eller skriv till mig: yvonne.waern@gmail.com. Jag har tagit in några extra exemplar. 50:- plus porto.

My meeting with Sugandha Iyer (now in English)

It was Sugandha Iyer I met on the train between Geneva and Stuttgart. I was sitting, looking out of the window, full of nostalgia. I had lived for some time in Geneva. Many times I had been sitting on the north shore, looking out over Mont Blanc. For the first time in my life I had taken the cable car up at Mont Salève.

This was the mountain that Jean Piaget was thinking of when he asked the children if mountains were alive. No, Mont Saleve was not alive, it always stayed at the same place. But the clouds above were alive. They moved. Sometimes slowly, sometimes impatiently. Jean Piaget was my guru, my Nobel Prize candidate. If there had been a Nobel Prize in psychology.

I was ripped out of my thoughts. In front of me sat a woman, dressed in a sari. She was so beautiful. It shone about her. I had to say something. So I said it. In English. Not that she was beautiful, but that her sari was. I even t think hat I dared to ask why she was here on the train. In Switzerland. What brought a sari clad woman onboard a train in Switzerland?

So our friendship began. It took a long time before I understood how much it would bring to me. I was full of job thoughts, aspirations and disappointments. I was far too limited to understand her importance.

She gave me some hand-painted cards. They were painted on large leaves. Beautiful! I had never seen anything like this before. But did I understand the Indian beauty? I appreciated the work, but my heart was not stirred, neither by the radiance of the faces painted, nor by the elegance of the elephant.

It must have been on the train, when she told me she had been in Basel? She had shown a few paintings at a show there? That it would take nearly thirty years before I understood!

Om mötet med Sugandha Iyer

Det var Sugandha Iyer jag mötte på tåget mellan Geneve och Stuttgart. Jag satt och såg ut genom fönstret, full av nostalgi. I Genève hade jag bott en tid. Många gånger hade jag suttit på norra  stranden och sett ut över Mont Blanc. För första gången i mitt liv hade jag åkt linbana upp mot Mont Saléve.

Det var det berget som Jean Piaget tänkte på när han frågade barn om berg var levande. Nej, Mont Saléve var inte levande, det stod alltid på samma ställe. Men molnen ovanför var levande. De rörde sig. Ibland långsamt, ibland otåligt. Jean Piaget var min guru, min nobelpriskandidat. Om det nu hade funnits något nobelpris i psykologi.

Jag rycktes upp ur mina tankar. Framför mig satt en kvinna klädd i sari. Hon var så vacker. Det strålade om henne. Jag måste säga något. Så det sa jag. På engelska. Inte att hon var vacker, men att hennes sari var vacker. Jag tror till och med att jag vågade fråga varför hon satt här på tåget. I Schweiz. Vad hade en sariklädd kvinna på tåget i Schweiz att göra?

Så började vår vänskap. Det tog lång tid innan jag förstod hur mycket som skulle komma ut av den. Full av jobbtankar, ambitioner och besvikelser var jag. Alldeles för inskränkt för att förstå hennes betydelse.

Hon gav mig några handmålade kort. De var målade på stora löv. Vackra som jag aldrig sett förr. Men förstod jag den indiska skönheten? Jag förstod arbetet, men mitt hjärta rördes inte, vare sig av de målade ansiktenas strålglans eller av elefanternas elegans.

Visst var det då hon berättade att hon varit i Basel? Att hon visat några tavlor på en utställning där?  Att det skulle dröja nästan trettio år innan jag förstod!