Kategoriarkiv: Karsjöhultsberättelser

Böcker om människor som bott på Karsjöhult

Reflektioner över artificiell intelligens. Del 13: Den tekniska singulariteten – upptäckt och kritik

Har du hört talas om den tekniska singulariteten? Det hade inte jag förrän ganska nyligen. Frågan är OM eller snarare NÄR den artificiella intelligensen uppnår och passerar den mänskliga.
Låt mig gå direkt på kritiken, som har två olika aspekter (minst):

  1. Är det överhuvudtaget tekniskt möjligt att konstruera en artificiell intelligens som kan mäta sig med den mänskliga?

2) Varför ska den mänskliga intelligensen tas som förebild för den artificiella?

  1. Möjligt?

Mina tekniska vänner reagerade genast. Nej, en teknisk singularitet finns bara i några tokars huvuden, nämligen framförallt hos dem som har anknytning till ”Future of life institute”, grundad av bland annat Max Tegmark (som förövrigt har fått smeknamnet ”Mad Max”).

Varför skulle det vara så omöjligt att uppnå teknisk singularitet? Max Tegmark själv säger att den enda fysiska begränsningen ligger i ljusets hastighet.

Kan det vara datorernas kapacitet som gör singulariteten omöjlig? Ja, nuvarande hårdvara verkar inte räcka till. Det går för långsamt (även om det är långt från ljusets hastighet), det krävs för mycket minne (även om man har superdatorer) och det kräver för mycket energi. (Det senaste förvånade mig som trodde att informationsteknik var energisnål, vilket alltså är fel.)

Nya datorer då? Kvantdatorer till exempel? Nej, mina tekniska vänner är inte bara envisa, de är också realistiska (möjligen beror det på att de själva jobbar med problemen): En allmän generell intelligens liknande människans kräver så mycket ”hårdvara” – mest beroende på att det vi människor är riktigt bra på är ”inbyggt” i oss. Vi behöver aldrig tänka på hur vi pratar, eller hur vi gör när vi blir kära, till exempel,. För att simulera sådant som är ”hardwired” behövs en mängd beräkningskapacitet.

Nu närmar sig den andra punkten i omöjligheten: Vi vet helt enkelt inte hur människor bär sig åt för att göra allt det där som är så självklart. Hur samordnas öga och hand till exempel? Själv blev jag helt förbluffad av hur enkelt det var att hålla bussen kvar på vägen den första gången jag satte mig vid en ratt (och jag ska inte tala om när och var och varför just här, det får vänta till mina memoarer). Det mesta av det som vi är riktigt bra på: att se ”gestalter” i fläckar, att förstå och få fram ord, att känna medlidande, att bli arga och att älska, allt detta går !automatiskt”, det vill säga utan något som helst medveten ansträngning. Hur gör vi? Det är ”inbyggt” i oss och ska en artificiell apparat kunna göra något liknande krävs en massa studier av dels situationerna omkring de här prestationerna, dels prestationerna själva. Och tro nu inte att sådana studier saknas, men de är långt från människans gåta.

Så låt mig gå till den andra frågan.

2) Varför ska just människan vara en förebild för Artificiell intelligens?

Dagens artificiella intelligens har den mänskliga hjärnan som förebild. Man bygger artificiella neurala nätverk och tycker man har kommit väldigt långt när man börjat bygga nätverken i tre dimensioner och inte bara i två. Detta kallas för ”deep learning” och den tanken har lett till ett stort språng i utvecklingen.

Men, många tänkare har påpekat att det var länge sedan som människor övergav idén att bygga flygplan som flög som fåglar. Det gick bara inte att få dem att flaxa med vingarna. När man slutade tänka flaxande gick det att få fram flygande föremål, med viss övertalning, förstås, men ändå. Så varför tänka mänsklig hjärna när man bygger artificiell intelligens?

Den kritiken låter ju helt rimlig, men … När det gäller flygplan kände man till en hel del om förutsättningarna för flygande: aerodynamik till exempel. Det var ”bara” att utveckla den kunskapen och så gick det att komma runt problemet att vingarna inte kunde röra sig. När det gäller intelligens är det så att vi vare sig känner till förutsättningarna eller ens är överens om vad som är ”intelligent”. Är inte myrorna intelligenta kanske, se vad de kan åstadkomma! Och delfinerna lär vara smartare än vi, på vilket sätt då?

Smarta konstruktörer och algoritmer har fått datorer att slå världsmästare i schack och i ”Go”, men då är dessa områden bland de mest utforskade av mänsklig ”smart” verksamhet. Låt oss gå till ”Allmän Generell Intelligens” – A G I – i stället. Vad är det? Hur gör vi?

Slutsatser

Det finns vare sig tekniska eller kunskapsmässiga förutsättningar för att bygga en artificiell generell intelligens.  Kan vi då vara trygga? Kan vi sluta upp med alla förberedelser för att hindra en superintelligens att ta över jorden?

Nja, jag är osäker. När jag söker efter information på Google, till exempel. Får jag verkligen allt? Hur utvald och anpassad är den informationen? Jag blir inte bara imponerad utan också litet rädd när jag pratar med ”Siri”. Kanske det är Google och Apple vi ska vara rädda för? Det tekniska undret kan utveckla sig själv. Det är det Bostrom menar när han talar om ”Superintelligens”. Den har lämnat människan långt bakom sig.

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Sköna syner, ljuv musik

Efter en oförglömlig kväll på Göta Kanal vaknar jag till en gudomlig skönhet. Det är musik som får min själ att längta till himlen, musik som stött mig i min sorg och lyft mig i min glädje. Musik som omgett mig i kören, musik jag inte kan tala om utan att min röst bryts. Det var ”Förklädd Gud” av Lars-Erik Larsson, bara ett litet avsnitt och jag låg som fastnaglad i sängen och lyssnade för att få höra mer. Och mer. Midsommarens ljus, nordisk klarhet, enkelt och självklart.

Lyssna på det programmet! (P1: Klassiska podden kl. 8.05 den 1 juli 2018)

Ett – av många – moraliska dilemman

Ska jag låta trycka om en bok som är slut i pappersformat? Den finns som e-bok. Ska jag ge efter för läsare som vill ’kunna hålla en bok i handen”?

Problemet har uppstått förr och jag har stått emot. Nu var det så länge sedan någon frågade efter ”Det sägs att en prinsessa”. En av böckerna i Karsjöhultserien. En lokal läsare skickade ett bud och ville ha hela serien. Jag pratade med henne. ”Kan du inte läsa en e-bok?” undrade jag. Hon svarade: ”Jovisst, men jag vill kunna hålla en bok i handen”.

För mig gäller det skogen. Att se de vackra träden fällda med lappen ”massaved” påklistrade på stammarna gör ont.

För mig är det fråga om miljön. Träden ger oss syre. Utan träd kan vi inte andas. Men – säger någon – det finns så många träd. Och vi planterar nya. Jaha, och under tiden då?

För mig är det en fråga om utbildning. Visst borde läsare kunna utbildas? Läras att förstå att man kan läsa på annat sätt än på papper. En digital bok kan man också ”hålla i handen”.

Hur mycket är det värt att kunna vända sidor med fingrarna? Att kunna bläddra? Är det värt en förlorad skog? En sämre miljö? Vi kan inte få allt.

Östergötlands bokmässa har titeln ”Tellus”. Det är jorden det handlar om, och att berätta. De vill slå ett slag för alternativa sätt att berätta. Mer om den senare.

Jag vill inte trycka upp fler pappersböcker. Det är väl rimligt att ha den första tryckningen på papper. Människor och bibliotek väntar sig papper. Men nästa tryckning? Nej, jag tror att jag står emot. Jag ska göra en deklaration mot ytterligare pappersböcker. För skogens skull. För mina promenaders skull. För miljöns skull. Mot papperstransporter. För alternativa sätt att ta till sig berättelser. Dem kan vi inte vara utan.

Om äldsta slussen i Göta Kanal, Forsvik.

Såg på slussning i Forsvik i går och kom att tänka på vad jag skrivit om invigningen i ”Den ovälkomna gåvan” av Yvonne Wærn. Finns som e-bok.

”Det var stor uppställning borta vid kanalen. En blåsorkester och alla arbetare i dubbla rader längs kanten som en allé av smutsiga och luggslitna buskar. Det var soldater som kommit från olika ställen, mest från Värmland, men också några ryska desertörer och krigsfångar. Ja, några såg extra skäggiga och rufsiga ut. De kunde ju inte vara svenskar. Hon såg med förvåning på  skaran av män. Att det bara fanns så många män i Sverige! Hon fick en känsla av beundran för patron Tham som lyckats åstadkomma denna samling av folk. Bara för att gräva en kanal!

Ja, så bara var det inte. När hon såg diket där det tidigare varit mark och vattnet som rann där, blev hon imponerad.

– Det är fantastiskt! undslapp hon sig.

Patron Tham såg nöjd ut. Det var kanske inte bara hans förtjänst att arbetet blivit färdigt. Mycket var resultat av hans ansträngningar, dock. Hans hustru och döttrar var finklädda dagen till ära.

När den första båten drogs fram mot en stor träport i vattnet av ett spann starka oxar som gick vid sidan av diket, spärrade alla människor upp ögonen. Sedan stängdes porten bakom båten. Vatten började rinna ner från andra sidan. Det var som om man fyllde ett tråg, men det här var ett bra mycket större kar. Ett under var det att se den stora båten stiga upp mot dikets kanter, högre och högre, tills den slutligen var i höjd med de människor som stod högt ovanför. Ut genom nästa port gled den och in i vattnet där högt uppe. Människorna trodde inte sina ögon. Att lyfta en så stor båt så högt! Ropen av förvåning och av glädje från folket runt omkring kunde inte ta slut.

Äntligen fri!

I veckor sökte jag information. På facebook berättade Tina och Torsten och Kristina och många andra egenutgivare om hur bra det var att få kontroll över ”processen”. Min process blev alltmer desperat. Teckenstil och fontstorlek blandades med kostnadskalkyler. Format och färg dansade runt med radavstånd och marginaler. Jag förstod att jag inte skulle klara det när någon påpekade att man måste göra layouten i Indesign. Att det skulle ta så lång tid att inse att jag helt enkelt slösade bort underbar skrivtid på sådant som jag var inkompetent för. Nu har jag bestämt mig: jag skickade in manuset till de fyra största förlagen. Nu kan jag få vänta mellan tre och sex månader på besked.

Underbara månader för skrivande. Inga marginalbekymmer,  bara omsorg om karaktärer och miljöer. Jag ska få frossa i att skapa problem och lösa dem. Gotta mig i metaforer och homonymer, i ellipser och tautologier. Hej sommar!

Att tänka sig för

Tänk om …

På förekommen anledning börjar jag undra. Om vi skulle skriva i sociala medier så som vi skriver våra böcker. Först skriva, så redigera. Så lämna ut till testläsare. Redigera. Lämna till lektör. Redigera. Till lektör. Redigera. etc.

Skulle det bli något på Facebook då? Något twitterflödet? Någon blogg?

Kanske värt att läsa genom sina egna inlägg innan man trycker på knappen åtminstone?

Detta med anledning av  arga inlägg på Facebook och deras följder.

Kulturkvinna?

Kulturkvinna?

Kulturdebatten är svår att förstå. Full av associationer till texter jag läst på annat sätt. Vad sägs om detta till exempel:

”texter som belyser den briljanta och dråpliga envig som pågått för öppen ridå sedan Kassandra genomskådade den mångförslagne Odysseus.”
Detta är ett citat ur baksidestexten till Ebba Witt Brattströms nya essäsamling: Kulturmannen.
Jaha, var det det handlade om i Odyssén?

Jag är nog ingen kulturkvinna. Jag skriver bara böcker. Ett roligt och förfärligt tidsödande jobb.

Vatten

Tyst ligger lilla Karsjön. I somras bodde svanar och gäss i vasskanten. Sutarna gjorde bubblor i vattenytan.

För några hundra år sedan rodde Charlotta på det stilla vattnet. Det var i ‘Änkenådens hemlighet’.

Långt senare dränkte sig Carl där. I ‘Den ovälkomna gåvan’ avslöjar jag honom.

I en annan sjö dog Charlottas far. De som var omkring honom hörde hans nödrop. Ingen kom till hans hjälp. Det var i ‘Det sägs att en prinsessa’.

Tårar liksom moln är vatten. Den sorgligaste boken är ‘Moln över morgonrodnad’.