Kategoriarkiv: Reflektioner

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Att välja läsupplevelse

Det sägs att författare ska läsa mycket. Jag gör det. Men läser jag rätt och vid rätt tidpunkt?

När jag behöver en bakgrund till vad jag skriver, då läser jag det som behövs – tror jag.  Ibland rycks jag med och läser annat. Jag läste till exempel om purpurlaven på Lanzarote. Den som fenicierna hittade och tjänade pengar på. Det var den laven som fick dem att åka till Kanarieöarna för länge sedan – mer än 2000 år sedan. Men medan jag ändå höll på med purpur läste jag också om cochinillen på Lanzarote. Den tjänade spanjorerna pengar på, mycket senare. Ändå kunde jag inte låta bli att fascineras av … nej, det är en annan historia.

Jag har också varit tvungen att läsa en mängd modern science fiction för mina science fiction-idéer. Det var mindre upplyftande, måste jag tyvärr erkänna. Förr läste jag science fiction för att se vad som kunde hända om världen var annorlunda. Typexempel är: Orwell, Huxley, Lem, ja en hel del Asimov, det är klart. Nu är det krig i Star Wars och skräck i andra böcker. Ingenting för mig. Den enda författare som fortfarande berör mig är Ursula Le Guin, nu tyvärr avliden. Och så Douglas Hofstadter, förstås, men han räknas inte riktigt till Science Fiction genren, fast ”The Mind´s Eye” ligger mycket nära.

Men om jag bara läser för att njuta? Vad ska jag då välja? Jag bestämmer mig för att söka efter en bok med vackert språk, något som kan mjuka upp mina stela metaforer och vidga mina horisonter. Jag ska börja på en bok som Johan Fornäs rekommenderat: Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben.

Hur väljer du böcker att läsa?

När är det Glad Påsk?

”Glad påsk!”. Den ena Facebookvännen efter den andra önskar oss Glad Påsk redan en hel vecka före påsk. Ja, jag förstår att min hinduiska väninna i Indien inte kan hålla reda på vad Palmsöndagen är, men vi kristna?

En gång i tiden var långfredagen helig. Ingen fick arbeta, ingen bio var öppen. Det var sorgens och möjligen vredens dag. Glädjen kom inte förrän på söndagen. Det var då Jesus stod upp från de döda.

Vare sig vi tror på undret eller inte, kan vi väl hålla fast vid vad som är påsk i alla fall? Förbereda påsk med fastlag och fasta. Fira att Jesus kom till Jerusalem med palmblad (eller påskris) på palmsöndagen. Och glädja oss på påskdagen. Då är det GLAD PÅSK!

Jag vägrar att ta emot några påskhälsningar innan – surpuppa här. När jag är glad har jag anledning till det.

Det kan möjligen bero på att jag varit i det katolska landet Spanien omkring påsk i så många år. Alla processioner under heliga veckan har krupit in i mina porer. Vandringen genom den lilla staden tillsammans med alla andra. Påskmässan i kyrkan. Och den underbaraste avslutningen: Kvinnorna som stod utanför kyrkan. De höll sina händer över varandra, det var det enda jag såg. Och så, på en gång lyfte de upp händerna. Upp flög fåglar mot himlen. Det var verkligen ett tecken på uppståndelse! Jag får fortfarande tårar i ögonen och tupp i halsen när jag tänker på det.

Då tycker jag det är synd att vi är så sekulära. Så avkristnade att vi inte vet vad påsk är. Varför önskar vi varandra alls Glad Påsk?

Kreativt skrivande

Det finns en fantastisk person som heter Petra Ariton. Hon sätter igång skrivlusten hos många. Just nu följer jag hennes bilder i en grupp hon kallar för ”kreativt skrivande”.

Det är något särskilt med bilder – jag ska dela med mig av några av mina texter här. En kommer nedan:

(Bild av elefanter som vandrar mot mig. Ett snötäckt berg bakom)

Jag var på väg mot berget som en gång spytt sin ilska ut över jorden och nu täcktes av en vit mössa som en försoning mot dess ondska. Omkring berget bredde sig det brända landskapet där människor slitit med sina åkrar, fött sina barn och dött i vånda över att livet inte gett dem mer. Berget lockade mig, där ville jag söka jordens ursprung och innersta väsen.

Då hörde jag ett väldigt muller och fram emot mig kom en mängd med elefanter. De vandrade över den torrlagda floden utan att ta någon notis vare sig om mig eller om det som låg bakom mig.  Först blev jag förskräckt och insåg att jag skulle bli krossad under deras väldiga fötter på samma sätt som en myra jag en gång trampat på. Där skulle jag ligga hjälplös på samma sätt som när spårvagnen förde mig framåt när jag hamnat under den. Jag såg upp mot berget och beklagade att jag aldrig skulle få känna dess inre väsen. Det var bara att ge upp och finna mig i mitt öde. Ont skulle det göra och här var det långt från både sjukhus och ambulans. Inte en människa fanns i närheten. Elefanterna bara trampade på, rätt fram. Såg de mig alls? Jag kunde inte tro att de vandrade mot mig i någon ond avsikt, ändå var jag rädd.

Jag uppammade allt mitt mod och såg rätt in i ögonen på den första elefanten. Då tändes som ett ljus i hans ögon och något hände också med de elefanter som följde honom. Ledaren gick förbi mig, fortfarande med mina ögon i fokus, medan jag fortsatte framåt med rädslan i ledband. Varje elefant jag mötte var som en av de svårigheter jag brottats med under min levnads tid. Jag såg var och en i ögonen och varje koloss vek undan samtidigt som jag tog ett steg åt sidan. Inget våld var nödvändigt, vi mötte varandra med ömsesidig respekt.

Så kunde jag gå mot mitt vithövdade berg med större mod och större ängslan än tidigare. Vad gör jag mot ett berg, som inte har några ögon jag kan möta?

Första februari

Den första februari och solen går upp redan vid 8-tiden. Talgoxarna har ätit upp halva förpackningen av jordnötter och domherrarna stter avundsjuka i buskarna ovanför och tittar på. De är för stora för att få plats innanför ståltrådarna som skyddar småfåglarna från ekorrar och andra oönskade påhälsningar.

Februari – årets kallaste månad – har börjat med att talgoxarna pumpar cina cyklar inför våren och att snödropparna tittar upp – utan snö. Nu får jag kanske inte uppleva det vackraste jag vet – dagsmeja. Inte ens rimfrosten är kvar.

Anpassning, jämnmod, snart är det mars, den månad – som alla på Gotland vet är den kallaste månaden :Marsgeisten veinar, slängar u peinar. (Jag hart lärt mig litet av gotlänningarnas tålamod efter mer än trettio år som sommargotlänning.)

Hyllning till min bokhylla

Förundrad jag står vid min bokhyllas kropp
Dessa böcker har kommit under livets lopp
Dessa böcker har överlevt död och flytt
är de då inte värda att läsas på nytt?
Där står Gripenberg svept i något skinn
tänk att den boken nu är min!
I dubbla rader Esaias Tegnér
orden finns kvar, men han inte mer.

En udda bok av Björn Ranelid
hans metaforer har nu haft sin tid.
Men Goethes Faust i praktutgåva
är värd läsas om, det kan jag lova.

Vår första kvinnliga akademiledamot
i vackra band vid bokhyllans fot.
Vill jag ej möta Gösta Berling igen?
eller kejsaren av Portugallien?

På en hylla ligger böcker på tvärs
det är inte böcker som duger till vers.
Det är böcker om kognitiv psykologi
dem hoppar jag över, dem går jag förbi
Tro inte jag skäms att de ligger där
jag själv dem skrivit med stort besvär.
Jag ler åt min långa och lyckliga strid.
Vad tjänade den, vart ledde mitt id?

Här står jag vid bokhyllan, vill läsa om
de böcker som en gång till bokhyllan kom
Men konsten är lång och livet är kort;
vem läser mina böcker när jag gått bort?

Rent vatten

Den som reser har något att berätta lär Goethe ha sagt, och jag citerar det ofta och gärna. Nu har jag rest och vill gärna tala om en upplevelse jag haft sedan jag kommit hem.

Det var så att jag skulle äta en tomat. Som vanligt ville jag skölja den. När vi varit borta på Lanzarote har vi omständligt hällt upp vatten från en stor inköpt åttaliters flaska för att skölja grönsaker. Jag såg mig om efter flaskan innan jag öppnade kranen. Kände mig litet konstig. Inte kunde jag väl tvätta tomaten i kranvatten? Jodå, jag var hemma nu.

Sedan skulle jag tvätta ansiktet. Eftersom jag skadat mig över ena ögonbrynet hade jag varit mycket försiktig att skvätta kranvatten på såret. Nu råkade det stänka litet. Jag spratt till och undrade om vi hade något desinfektionsmedel till hands. På Lanzarote hade jag fått jodsprit till såret. Att använda sedan jag tvättat håret. Men vi var hemma. Ingen fara.

Jag kokade sås. Den blev litet för tjock. Jag behövde ha vatten i kastrullen. Det dröjde länge innan jag kom mig för att öppna kökskranen. Men, vi var ju hemma.

Hur ofta tänker vi på hur gynnade vi är med rent vatten? På Lanzarote är kranvattnet avsaltat havsvatten. Dyra droppar som vi häller ut i slasken. Men inget att dricka, skölja grönsaker eller tvätta sår med.

Jag kommer att tänka mer på vatten nu. Ett tag i alla fall. Innan det blir självklart igen. Det finns ställen på vår gemensamma planet som har det ännu svårare med vatten än Lanzarote. Kan jag göra något åt dem?

Måntankar i september

En klar natt i september ser jag allt i ett nytt ljus. Timmerhusets skugga är tydlig mot gräsmattan, de vita fönsterfodren lyser. Jag vill veckla ut mina vingar och flyga över taken, men försiktigt så att jag inte väcker talgoxarna och vippstjärtarna.

Varför är de visor jag kan om månen så vemodiga? ”Vad du är lycklig, du måne klara som får så högt över jorden fara, och blott se på.” Så sjunger jag varje gång det lånade ljuset tittar in genom rutan. Med den tyska grammatiken kvar i huvudet kan jag också återge ’bist so ruhig, und ich fühle, daß ich ohne Ruhe bin”.

Vemod, kanske för att det är sista dagen i paradiset. Stjärnorna är mycket ljusare här än i vinteridet. Fullmånevemodet kan aldrig födas i asfaltspegling. Över en grantoppsrand balanserar fullmånen som ett uråldrigt barn. Mot vita fönsterfoder studsar den sitt speglade ljus.

Lönnbladen flyger som såpbubblor mellan träden, bärs av vinden bort och fastnar någon helt annanstans. Deras bladnerver darrar av längtan. En hel sommar har de sett samma utsikt, nu blir det helt plötsligt en helt annan vy. Kort, underbart är kort.

Månen glider sakta över de svarta spetsarna. Träd har numera ett lika kort liv som människan de tillhör. Att en människa kan äga en skog förstår jag inte, men månen kanske gör det.

Ler åt människans fåfänglighet gör månen. Lilla kryp där nere, du förstår inte mycket. Snart är den jord du kallar för din likadan som jag. Jorden speglar solen också här och blir bara en liten prick från Mars. Ta emot en påminnelse om din litenhet medan jag ger skuggor också åt pionerna och de nyplanterade lönnarna. Jag tittar in genom rutan och vandrar min stilla ban.

Om bibliotekshistoria

Jag har utnyttjat bibliotek större delen av mitt liv. Ändå har jag inte förrän nu kommit att tänka på vilket oerhört privilegium det är att kunna gå in på ett ställe och gratis ta för sig vad man vill ha! Hur länge har det funnits bibliotek och var?

Jag har grävt i litet bibliotekshistoria (huvudsakligen från Wikipedia). Det finns många obesvarade frågor.  Det finns säkert många som kan mycket mer. Jag undrar om någon vill fylla på? Skriv en kommentar.

Islam 

De äldsta biblioteken jag har hittat kommer från 800-talet f.Kr. Det sägs att det var offentliga bibliotek och att de öppnades  i många islamiska städer. Eftersom de kallades dar al-‘ilm (vetenskapssalar) innehöll de antagligen huvudsakligen vetenskapliga skrifter. Vad som menas med att de var ’offentliga’ sägs inte heller. Vem fick sitta där och läsa? Inga hemlån, naturligtvis, böcker var unika.

Persien

Ett annat gammalt bibliotek fanns i Persien. I det vetenskapliga centret Gundishapurakademin skapades omkring 666 f.Kr. ett av de mest betydande offentliga biblioteken. Något närmare om det hittade jag inte. Fick man låna hem böcker därifrån? Knappast. Vem fick sitta där och läsa? Antagligen bara priviligierade. Den som vet mer, kan väl berätta!

Egypten

Biblioteket i Alexandria känner väl de flesta till. Det var en samling av så gott som alla skrifter som fanns på den tiden, dvs omkring 280 f. Kr. Som mest fanns där mellan 400 000 och 700 000 rullar, huvudsakligen av papyrus. Alla känner till att biblioteket förstördes, men det finns ingen som kan tala om hur och varför. Någon som har hört förklaringar?

Ingen kan heller säga vad som lagrades i Alexandria biblioteket. Romantiska föreställningar om tidiga vetenskapliga utläggningar och upptäckter finns, men  själva verket var det nog så att samlingarna huvudsakligen bestod av räkenskaper, möjligen astronomiska beräkningar och redogörelser för Nilens vattenstånd (mina hypoteser). Någon som kan berätta mer?

Grekland

I Grekland lagrades i alla fall viktiga urkunder i bibliotek.  De var då skrivna på sten, pergament eller annat.Facklitteratur och skönlitteratur samlades i privata bibliotek redan från på 500-talet f. Kr. i Grekland. De var inte tillgängliga för allmänheten.

Kina

I Kina grundades det första biblioteket under Quin-dynastin, 221-206 f.Kr.  Den förste kejsaren av Kina var Chi Hoang Ti. Vilka böcker fanns där?

I mitt huvud ekar Evert Taube ord:

Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren
och bränna alla böcker i Kina.

Hur gick det till att grunda ett bibliotek, om man hade bränt alla böcker?

Rom

Låt oss lämna gåtan Kina och gå till vår egen världsdel.

Offentliga bibliotek, där vilka människor som helst fick gå in, öppnades i Rom redan omkring Kristi födelse. Texterna förvarades där i öppna hyllor, men de måste läsas på stället. Intressant är att biblioteken ofta byggdes ihop med badhus. Samlingarna bestod av papyrusrullar, som stod antingen upp i en kruka (ungefär som en hattask) eller låg ner på en hylla (som tapetrullar).

Hela Europa

Under medeltiden var fortfarande bokkopiering en arbetsintensiv verksamhet och böcker betraktades som värdeföremål, och biblioteket utformades med säkerhetskrav i åtanke. Böcker kedjades vid hyllor och väggar för att förhindra stöld.

Inga hemlån, alltså.

Det skulle vara intressant att få veta mer om bibliotekens historia. Vem kan/vill fylla på?

Ett paradis

I dag besökte jag ett helt underbart ställe. Det var visserligen besvärligt att ta sig dit. I går hade jag försökt. Det finns nästan inga parkeringsplatser. Bara sådana som var reserverade för andra. Efter klockan 17.00 kunde jag använda deras platser. Jag såg på klockan. Den var bara 16.00. Åkte runt ett tag. Tänkte parkera i närheten. Nej, det fanns ingenstans att stanna. Så det var att åka hem igen. Tidigare hade jag åkt buss till en hållplats i närheten. Gått de tvåhundra metrarna till det fantastiska stället. Nu tillät min rygg mig inte att gå. Möjligen dit, men inte därifrån.

Å, jag måste berätta om stället. Det är ett gratisparadis. Man går genom rader med hyllor, alla fulla med de mest frestande varor. Man får ta vad man vill. Jag gick från vänster till höger och plockade. Snart var min vänstra arm full. Jag skulle förstås ha tagit en påse. Det finns gratis påsar vid ingången.

Jag hade gjort en lista. Det mesta på den listan fanns i någon av alla hyllorna. Ibland var det svårt att hitta. Då fanns det en vänlig människa som mer än gärna sprang före mig (ja, jag går litet långsamt). Hon till och med gick ner i källaren för min räkning.

Allting gratis. Och det bästa: När jag är färdig med varorna kan jag lämna tillbaks dem. Jag behöver inte lagra dem i mina egna redan överfulla hyllor. Jag behöver inte ens ta mig tillbaka till det där stället där det inte går att parkera. Jag kan gå till ett ställe i närheten av där jag bor och lämna tillbaks dem.

Lycklig! Och alldeles gratis!

Tankar över livets och sommarens korthet

Det luktar vått och förgängelse i trädgården. I natt var jag uppe för att se på Plejaderna. Bakom molnen tyckte jag mig ana blixtar av stoftet som jorden passerade genom. Så små vi är, vi människor.

Vemodet över att sommaren snart är slut börjar gå över. Nya projekt väntar. Här ligger bilder som ska scannas. Att inte förlagen kommer med besked, så jag kan börja göra i ordning filerna för egen publicering! Jag har förstått att indiska fabler kanske inte har högsta prioritet. Inte ens hos de kulturella förlagen. Jag får väl vara kulturtant själv. Men jag kan ju vänta ett tag. Hinner ändå inte scanna de närmaste dagarna/veckorna.

Vemodet över att livet närmar sig sitt slut hinner jag inte med just nu.

På förekommen anledning

Det är något underligt med de här sociala medierna. Antingen slår vissa personer över åt ’hjärta’ hållet och förnekar allt som kan vara avigt i livet. Eller också faller andra människor  i ’hat’ fällan. Det verkar som om hatet skulle frodas mer än hjärtat på nätet. Jag blir rädd när jag ser hur litet som behövs för att en mask ska ramla av eller ännu värre för att könssvärdet ska tas upp.

Kan vi göra något åt det? Jag tycker inte det räcker med att bara skriva hjärtan på FB sidor. Men nyanserad kritik likaväl som välgrundat beröm kräver eftertanke och tid. Vem har tid med sådant? När det finns så många att hata eller älska?

Det räcker inte med nyanser i skrivandet heller. Också läsaren måste ha annat än svarta glasögon på sig. Det där med ’som djävulen läser bibeln’ är inte så dumt att tänka på. Vem vill vara sådan?

Ta inte illa upp av enkla kommentarer. Besvara inga inlägg i upprördhetens stund.

Ack så enkelt och så svårt!

Underlåtenhetssynder

Jag fattig, syndig människa … Det är nog många som inte vill kännas vid den syndabekännelsen längre. Biskop Bengt Wadensjö skrev en gång att de synder som vi kan bekänna oss till numera snarare är: ”skuld för bristande tid för barn, barnbarn och vänner.” Syndabekännelsen kunde i stället inledas med orden: ”Jag stressad, splittrad människa”.

Detta skrev han redan 2007. De orden hade jag behövt som yrkesarbetande mamma och mormor.  I stället hade jag mardrömmar. Alltid hade jag bråttom i mardrömmarna, aldrig hann jag fram.

De mardrömmarna är borta nu när jag är pensionär. I stället kommer den gamla känslan av otillräcklighet tillbaka.Till och med när jag inte arbetar mer har jag fullt upp att göra. Även om jag har tid, orkar jag inte.

Det är ork jag behöver, inte tid. Dags för en ny syndabekännelse:

Jag orkeslösa människa som inte klarar av viktiga uppgifter. Jag som sitter vid datorn och skriver i stället för att ägna mig åt min make, mina barn, barnbarn. och vänner.

Jag kan inte gå tillbaka och göra mina underlåtenheter ogjorda. Jag kan inte börja reparera de skulderna nu. Det är för sent. Litet mer för mina närmaste kunde jag väl göra? Jag har börjat skriva barnböcker. Räcker det?

Akademiker och succéförfattare?

Med anledning av Umberto Ecos död började jag fundera över hur mycket det akademiska livet präglat kända författares verk.

Umberto Eco var professor i semiotik i mer än trettio år. Mitt i hans akademiska gärning kom den kända boken ’Rosens namn’. Vad kan man se för inflytande av semiotik i den?
J R R Tolkien var professor i språkvetenskap och det har jag sett i de språk han hittat på i Sagan om Ringen.
Alla känner vi väl till att Lewis Carroll (f-ö- en pseudonym) var professor i matematik. Det matematiska inflytandet kan vi se i Alice i Underlandet.
C S Lewis har arbetat på universiteten både i Oxford och Cambridge och var god vän med Tolkien.
JK Rowling har arbetat som ’forskare? står det på Wikipedia, men det var för Amnesty, så någon stark akademisk anknytning har hon knappast.
Dan Browns pappa var matematiklärare och Ursula LeGuins pappa var antropolog. Pappornas betydelse?
Nalle Puhs fader var dock ’bara’ författare innan hans barnbok överskuggade allt han tidigare skrivit.
Så har vi förstås Tony Morrison, nobelpristagare i litteratur och samtidigt professor i litteratur (Princeton). Litet för nära kanske för att vara intressant.

Någon som har fler exempel?

Fastlag

Fastlagssöndag, sol och plusgrader. Kan det vara mer våriinspirerande än så här?

För mig är fastlagen björkris som så småningom slår ut. Små gröna musöron på alldeles fel tid. Fastlagen är ljuset som kommer tillbaka.

I kyrkan lär jag mig att fastlagen bara är tre dagar innan fastan börjar. Den avslutas med fettisdagen. Den enda rätta semmeldagen är alltså i år tisdagen den 9 februari.

Det är också den tiden som karnevalen bör firas (farväl till köttet, alltså). Men jag har sett karnevaler på många skilda tider och ställen.

Vi kan också vara allvarliga och tänka på det som kommer på onsdag och nästan sex veckor framåt: Fastan.

Under fastan öppnar vi våra medvetanden för andra människors lidande.

Ack om så väl vore!