Kategoriarkiv: Reflektioner

Om etik inom artificiell intelligens

E

När icke-tekniker ser på teknikens utveckling är det somliga som börjar tänka: är det här bra? Vart kan det här leda?

Det gäller Artificiell intelligens likaväl som annat. Jag ska här fundera lite över etik inom artificiell intelligens.

Blir vi översköljda av etikfrågor?

Det är inte så enkelt som inom robotiken, där Isaac Asimov redan på 1940-talet (krigsåren, kanske) formulerade de s.k. robotlagarna:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.

2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.

3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Man har diskuterat dessa lagar om och om igen, t.ex. ställt de sedvanliga dilemma-frågorna: Om man måste offra en människa för att rädda flera, hur ska man då göra? 

Men det är inte sådana frågor jag ska ställa nu. 

Artificiell intelligens kan förvissa skada människor, det pågår en hel del tankar (kanske t.o.m. utveckling) inom området robotkrigföring, men det finns andra etiska frågor, mer vardagsnära. 

Vad säger en leksak?

Allt behöver inte handla om robotar. Det finns artificiell intelligens invävd i mycket mer än vi (eller i alla fall jag) trodde.

Just nu finns t.ex. program som översätter språk eller program som söker efter information, program som anpassar information till användaren (t.ex. vilka inlägg som visas på Facebook eller vilka tidningsartiklar som erbjuds en viss läsare) och så förstås bildigenkänningsprogram. 

Där finns väl inga etiska problem? Förvisso. Jag minns de första taligenkänningsprogrammen. Jag lyckades aldrig tala in en enda enkel siffra eller ett enkelt kommando. Tills jag förstod att taligenkänningsprogrammen på den tiden var mycket dåliga på kvinnliga röster. När jag senare kom till USA och försökte ge ett telefonnummer muntligt, misslyckades jag. Min svengelska förstods inte av programmet. Det här är exempel på tidiga problem, men problemen fortsätter. 

Googles ”translate” t.ex. översätter hyggligt till engelska, men ganska ohyggligt till svenska. Kolonialism? Nej, det finns helt enkelt en större databas av engelska texter. Oskyldigt? Nej.

Program som känner igen ansikten, och som många börjat med numera, har svårare att känna igen mörkhyade än ljushyade. Är det en ”barnsjukdom”? 

Det sägs att det är svårare för ett program för ansiktsigenkänning att känna igen mörkhyade.

Kan det vara så att människor från ”’socialt utsatta” områden inte får samma erbjudanden som människor från gynnade områden? t.ex. om resor, skolor, arbete eller medicin? Jag påstår inte att det är så, men en hel del beror på hur man valt materialet som AI tränas på. 

En småsak möjligen, men nog så irriterande är att Facebook väljer att visa inlägg från mina flitigaste vänner i första hand. Och eftersom jag inte scrollar så långt, får jag inte se inlägg som människor som är nya på Facebook gör. En bidragsgivare blev riktigt sur och anklagade en grupp för att negligera henom. Vi blev sura tillbaka, och det blev riktigt citronlikt tills vi förstod varifrån vårt förmodade ointresse kom: Facebook hade helt enkelt uteslutit personens inlägg från de flesta av oss. Etik? Javisst, det skadade uppenbarligen personen. 

Vi kanske inte förstår effekterna förrän det är för sent. Eller också hinner vi inte bry oss. Det finns så mycket att läsa. 

I min pågående bok berättar jag om Pedro, ett robotbarn som görs att vara fyra år gammal. Men hur gammal blir han med träning?

På flykt


Människor har alltid flyttat eller flytt. Flyttat i hopp om att få bättre levnadsvillkor, eller flytt undan krig och förföljelse. Folkvandringar har funnits tidigt. Judarna vandrade redan under 500-talet före Kristus, medan det som kallas för ”folkvandringstiden” inträffade under medeltiden. Den moderna flyktingkrisen började på 2010-talet.

Låt mig följa min egen tråd. Min flykthistoria börjar med att min mormor flydde från första världskriget år 1916. Själv flydde jag med mina föräldrar från bomberna i Helsingfors i början av andra världskriget. Då hamnade jag i ett neutralt land. Allt borde vara frid och fröjd, men flykten bor kvar i kroppen, jag kommer aldrig från den. Alltid är jag utanför, alltid känner jag mig på flykt. Det är så mycket jag inte förstår, och det kommer så många nya skrämmande idéer.

De idéer som skrämmer mig just nu är de här:

”Sverige är svenskt, vi har svenska värderingar?” 

Betyder det att vi ska bo i ett vakuum? Att inga nya tankar, eller människor, får komma in till oss?

”Vi som är här måste väl ha företräde framför dem som kommer? Och vi som redan kommit hit måste väl gå före dem som kommer senare?”

Det känns som att lägga badhanddukar på en badstrand tidigt på morgonen för att gå dit och bada på eftermiddagen. 

Vad sägs om orden: ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er det ska ni också göra mot dem?” Jag vill ta emot med en öppen famn. När jag var barn bodde alltid någon utanför familjen i vår trånga lägenhet. I vårt moderna Sverige är samhället ansvarigt. Vem öppnar sin dörr för en främling? Vem tränger ens en gång ihop sig för en släkting?

Vem lyssnar på orden: ”Allt som ni har gjort mot en av mina minsta bröder, det har ni också gjort mot mig.”

Visst förstår jag att vi i Sverige inte kan ta emot flyktingar från hela världen. Det är ett dilemma jag inte klarar av. Därför skriver jag i stället för att skrika. 

Så jag skriver …

Ett citat från Gustav Fröding kommer för mig: ”Så jag målar, Donna Bianca, ty det roar mig att måla.” 

En gång målade jag så som jag hade lust. Nu skriver jag som jag har lust i stället. Men det är svårt att armbåga mig fram mellan skrivråden. 

”Jag har tre råd åt dig för att bli en ’bestselling author’”, säger ett cirkulärbrev jag får i min elektroniska brevlåda,. Jag vill inte bli en sådan! Jag vill bara hitta på historier, fånga dem i mina egna ord, virka ihop dem till en klädnad som förvånar mig.

Jag behöver en rustning mot skrivråd: 

”Show, don´t tell!” Jag knyter ihop mina berättelser hårt så att ingen gestalt ska få smita in. Jag vill bolla med mina luftiga adjektiv, jag vill njuta ohejdat med mina adverb! 

Min dramatiska kurva vill jag forma som en berg-och dalbana. Varför är den traditionella kurvan så tvådimensionell? I fyra dimensioner svävar mina tankar, Einstein hyllar jag intensivt. 

Min protagonist har ingen form, min antagonist kan jag inte se. Mina fantasivarelser är inga ”karaktärer”, fria och vilda drar de mig med sig utan några Enneagram.

Löst från skrivråden älskar jag att skriva. Det måste vara dopaminet. Ja, jag är dopad när jag skriver, eller kanske snarare doppad i ett bad av lust, av okända möjligheter. Jag är nyfiken på vad som kan hända, jag förundrar mig över orden som växer fram på skärmen. Ur mina utslitna tangenter lyfter de sig som såpbubblor som inte spricker. Skimrande ger de sig ut på upptäcktsfärd i en värld som jag skapat. Med nyfikenhet, lust och förväntan följer jag med. Vad ska hända nu? 

Kommentar till kommentar på Kärnkraftverk?

Jag uppskattar mycket den sakliga genomgången av min sammanfattning. (Sammanfattningen gjorde jag för övrigt av kommentarer på en förfrågan på Facebook, i gruppen ”Klimatnyheter”.)

Jag håller inte med kommentatorn, men anser att varje allvarlig tanke är värd att synas, att beaktas.

Det är inte bara fråga om teknik och ekonomi när det gäller kärnkraft, utan om mycket annat. Kanske jag återkommer till de samhällsvetenskapliga, sociologiska, psykologiska och filosofiska problemen någon gång.

Men just nu: Tack!

Boken handlar om klimatförändringar, AI och robotar i en skön och ibland humoristisk blandning.

Kärnkraftverk?

I klimatångestens fotspår tassar kärnkraftsförespråkarna. De låtsas som om alla våra problem har med energitillgång att göra. De tonar ner problemen med kärnkraften och jämför med kolkraft. Här gör jag i stället en jämförelse med vind och sol:

Möjligheter: Genererar mer energi än någon annan aktuell energikälla

Problem:

  1. Kostnader (vissa beräkningar säger att kärnkraftgenererad el är dyrare än vind/solel)
  2. Tid – Det tar längre tid bygga upp kärnkraft än vind/sol
  3. Stråining – de nya kärnkraftsverken påstås ge lägre strålning för avfallet och kortare halveringstid. Problemet är att man inte räknar med de ackumulerade effekterna: varje år kommer nytt avfall, som läggs på det gamla. En enkel serieberäkning kan användas. 
  4. Centralisering. Kärnkraftverk förutsätter centralisering – den genererade elen måste alltså spridas ut. Både den centrala placeringen och utspridningen för med sig säkerhetsrisker
  5. Lokala effekter: Kylvattnet går ut i närmiljön och höjer temperaturen. Vad händer med biosfären i närmiljön?
  6. Uran är en ändlig resurs
Bilden har inte något med kärnkraftsverk att göra, men kan ge en tankeställare.
Vad händer med vattnet?

Superintelligens?

Här går somliga och oroar sig för att en ”superintelligens” kan ”ta över världen” utan att ens fråga sig själva på vilket sätt en intelligens kan bli ”super” eller vad det betyder att den ”tar över världen”.

Jag som just nu läser om Nick Bostroms bok ”Superintelligence” såg att jag missade kapitel 3 första gången jag läste. Det kapitlet försöker svara på den första frågan. Låt mig alltså presentera Nicks tankar om ”super” till att börja med. I princip kan en intelligens bli ”super” genom 

  1. snabbhet
  2. samarbete
  3. kvalitet
  1. Snabbhet En dator kan lätt ”slå” en människa när det gäller snabbhet. Det visade sig i de första programmen för artificiell intelligens som användes t.ex. för att spela schack. Så länge vi har problem som kräver en stegvis lösning (till exempel ett sökande i en problemrymd, som Hanois torn), kan en dator vinna över en människa. Det är dock få problem som är sådana, och schackdatorerna klarade sig inte länge mot kluriga schackspelare.
  2. Samarbete. Om man kan dela upp ett problem i många små delar kan man tänka sig att lösa det genom samarbete. Vi har exempel i restaurangkök, andra exempel finns i brandsläckning, husbygge, ja överhuvudtaget de flesta praktiska göromål. Men intelligens – vilka exempel kan vi finna där? Boström föreslår att den akademiska uppdelningen i olika ämnen bidrar till utveckling av den kollektiva intelligensen. I boken ”När havet steg” nämner jag litet ytligt det där med samarbete mellan olika robotar som en fara för människorna, men jag måste nog tänka genom det hela bättre till nästa bok. För övrigt kräver det goda kommunikationsvägar och kommunikationssätt för att få ett samarbete att fungera över huvudtaget.
  3. Kvalitet. Det här är den svåraste delen av ”super”. Det är svårt att tänka oss en intelligens som är annorlunda än vår, utom när den är mindre intelligent. Ett mer intelligent tänkande kan möjligen vara ett som sker ”utanför boxen”, ett där tidigare okända tekniker eller tankesätt används. Kanske Einsteins tänkande är ett sådant exempel?
    Det är svårt för mig att bedöma, jag kan inte tillräckligt mycket matematik. (se Einsteins fältekvation).

Jag är förtjust i gestaltpsykologernas exempel och i tanken på ”gestaltväxling”. Det är kanske en annan ”kvalitet” av tänkande. Men då ska den nya ”gestalten” verkligen vara ny, inte bara ett alternativ som många eller ens någon känner till. Jag har ett exempel på den typen av problem i boken (sid. 260).  Det exemplet kommer från Lewis Carroll. Inte ens lösningen på det problemet kan räknas som ”superintelligent”, men tanken kan tjäna som en vägvisare. 

Om hopp i klimatkrisens tid

Är klockan tre minuter i tolv? Är vi så sent på jorden?

Vi var 494 personer som lyssnade i Linköpings domkyrka på kvällen den 24 januari när Björn Wiman (Dagens nyheter) och Martin Modeus (biskop i Linköpings stift) samtalade om ”hopp i klimatkrisens tid”.

Fram emot slutet brände det till, när Martin Modeus menade att klimatförnekelsen i världen kunde betraktas som en ”global självmordssekt”, och att det som drev till exempel Trump och Bolsonaro i själva verket var djävulen. Visste vi att ordet ”diabolo” på grekiska betydde ”att kasta i sär”. Vart går dessa världsledare? Jo, deras strävanden leder till kaos, menade biskopen. 

Men varför säger vi ingenting? Det svåra, menade Björn Wiman, är ”tystnadskulturen”. Han frågade sig och oss hur mycket vi egentligen hörde talas om klimatfrågorna under dessa fyra månader av regeringsförhandlingar. Det är tystnaden som är det farliga, inte bara förnekandet.

Kyrkan, då, frågade någon? Varför tar inte kyrkan i de här frågorna? Björn Wiman påpekade att kyrkan gör vad som förväntas av den. Sådant har ingen effekt. Det som behövs är en aktion från ett oväntat håll. När ett barn ställer sig upp och agerar, då kan flera ta intryck. (Greta Thunberg har fått tusentals efterföljare).

Biskopen påpekade att vi levt i flera århundraden av teknikoptimism. Nu behöver vi börja reflektera, och då har vi hoppet att ta till. Hoppet kan vi skapa i en gemenskap. Vi behöver inte vara ensamma, det centrala är ”tro, hopp och kärlek”.

Så slutade de båda med en fråga: Hur ska vi få folk att förstå? 

Svaret blev:

Tjata!

Jag förstår budskapet: Tystnaden är farlig. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Jag har redan slutat flyga, jag äter mindre kött än tidigare. Nu ska jag börja tjata.

Memoarförklaring

I går började jag skildra mitt tonårs möte med min förste kommande livskamrat. Det blev 1296 ord av den första tiden. I natt kunde jag inte sova. Då förstod jag att jag inte skulle klara av att skriva om mitt vuxna liv. 

Fyrtionio år fick vi tillsammans, sedan tog cancern honom. Den riktigt dåliga perioden började ungefär den här tiden på året, för sexton år sedan. Trots den långa tid som gått gråter jag varje gång jag tänker på honom. Jag våndas varje gång någon nämner ordet cancer. Jag har utestängt allt på Facebook där ordet är nämnt. Alla böner från Cancerfonden hamnar direkt i återvinningen.

Jag kan inte tänka på min förste livskamrat utan att se mörkret som kom. Inte kan jag skriva om vårt liv tillsammans, jag kommer att drunkna i tårar eller kvävas av sorg. 

Varför skriver jag alls? Inte för terapi i alla fall. Eller om det är terapi, så är det glädjeterapi, jag vill hitta på händelser och människor. Inte vrida om kniven i ett gammalt sår.

Så jag har beslutat mig för att bara jobba vidare med min barn- och tonårstid. Skräck, sorg och motgångar finns det tillräckligt med där, men också sång och glädje. Det kan bli 30-40.000 ord om jag suger riktigt på musik och böcker.

Osynliga hinder

Jag skriver just nu på mina memoarer. När minnena blir för svåra kan jag distansera mig från dem med hjälp av reflektioner. Jag säger till mig själv: Det är inte VAD som hänt dig som är det svåra, det är HUR du hanterar händelserna.

Javisst är det så. Men ändå: Hur ska jag kunna hantera besvikelserna som beror på att jag var flicka och blev kvinna? Jag kan säga till mig själv: Men det gick ju bra ändå! Som en liten klapp på axeln. En sådan där ”Duktig flicka”-klapp. Så blir jag ledsen igen. Jag födde bara flickor. Och en av dem har bara fött flickor i sin tur. Ska de råka ut för liknande osynliga barriärer?

De är de svåraste: de osynliga och de oväntade hindren. Där står du framför något underbart, men du kan inte räcka fram handen och ta det, för där är en glasvägg. Eller du vill gå in i paradiset du ser, men glasdörren är låst. Inte såg du att det där du ville ha var ogripbart, att det där du ville till var onåbart.

Jag tänker på kvinnorörelsen. Det kanske är svårt att förstå kvinnornas vrede och besvikelse utifrån. Ibland undrar jag om ”me too”-rörelsen bland annat handlar om de där glasväggarna. De är just nu omformade till fysiska hinder, till tafs och värre. I själva verket kan det vara förnedringen det handlar om: Det där att nå nästan ända fram, men sedan stoppas eller fösas från målet. Att vara en god skådespelare men väljas för kroppens skull. Att vara en god poet men älska ”fel” man. Att kunna men inte få.

Det var kanske inte min styvfars fel att jag inte fick ta studenten. I själva verket var hela samhället konstruerat för att hindra flickor. Det fanns särskilda ”flickskolor” för flickor som ville studera. Så här står det i Wikipedia om flickskolorna: ”De undervisade i hushållskunskaper, kristendom, franska, dans och broderi och deras mål var att bilda eleverna inför äktenskapsmarknaden och målet att bli en idealisk hustru och mor snarare än för yrkesverksamhet.”

Nedvärdering är vanligt, så vanligt att jag knappast längre lägger märke till det, ja, jag kan till och med själv säga att det väl inte är så märkvärdigt att ha blivit utnämnd till professor: ”Inte kan väl hon …” sa en vän om mig häromdagen till min make, men min make försäkrade att det kunde hon visst. Jag blev vare sig förvånad eller arg. Den frågande kunde ju inte veta. 

Kanske det är skillnad mellan min generation och de tidigare. Jag tänker att de yngre kvinnorna klarar sig bättre, och så ser jag: de målar och skriver böcker, de gör smycken och de ropar sig hesa på Facebook. Medan de som tar sig fram blir hånade: ”Inte kan väl hon någonting.” Det hände i går, det kommer att hända igen.  

Vår nya kulturministers frisyr diskuteras vilt

När fan blir gammal blir han religiös, det kan vara sant. Men när en kvinna blir gammal, blir hon radikal feminist. Det kan inte hjälpas, det ligger i strukturerna. Och de är osynliga. 

Musik och upplevelser

En musikalisk upplevelse från barndomen höll mig vaken sent i går kväll. Jag försökte hitta något gemensamt för de sånger jag tyckte bäst om som barn: ”Den röda sarafanen” och  ”Någonstans i Sverige”.

Först tänkte jag att det möjligen kunde ha att göra med intervallen. Jag sjöng och upptäckte att båda hade ett stort intervall i början, något som kunde ha smekt mitt barnöra. En kvint, kanske, ungefär som Blinka lilla?

Men det var något fel där. Melodin i ”Blinka lilla” fascinerade mig inte alls, men ”Den röda sarafanen gjorde det”. Dumt nog gick jag inte upp till synten för att prova min hypotes.Då hade jag kjunnat somna med en gång.  Det var nämligen ingen kvint! Jag upptäckte det i morse när jag gick till synten. Det var en sext, en stor en, dessutom! Hur kunde en sext fastna så i mitt huvud?

Jag kastade mig över nästa verktyg jag hade till hand: datorn och webben. Och där hittade jag:

” Musiken är en förborgad aritmetisk övning hos själen, som därvid ej vet att den umgås med tal. ” (Leibnitz i ett brev 1712), ur http://ncm.gu.se/media/stravorna/4/a/4a_ulin.pdf

Kvintintervallen är något särskilt för människans öra. De känns harmoniska, fiolerna stäms i kvintintervall, till exempel. Sexten då? Ja, den är fortfarande ”ren”, men för mitt barnsliga öra var den antagligen friskt annorlunda, lite vågad, kanske. Samtidigt var den sorglig, som ett skri mot himlen: ”Snälla mamma sy ej mer … ” Eller : ”Hans skor är för stora  … ”

Det gick inte med matematik allså, ligger lockelsen i intervallet eller i något annat? Vad var det som lockade mitt barnaöra och fortsätter att tjusa mig? 

Som kontrast tänker jag på en annan melodi, en som jag avskyr, en som jag tycker är banal och rentutav motbjudande. Jag ska inte berätta vilken den är, utan bara säga att refrängen börjar med ett kvartsintervall. Varför tycker jag att den är så ful? Jag ryser i hela kroppen när jag hör den, jag vägrar att sjunga med. Hur kan ett kvartsinterall ge en sådan reaktion? Det måste vara en association till något annat. Jag kollar en gång till och finner helt rationellt: det liknar i mycket en ambulanssiren, som har ett intervall på fyra hela och en halv ton. 

Så har jag reducerat mina musikaliska upplevelser till intervall på ett ”vältempererat” piano – ett sådant som jag var bekant med från barnsben. Men det finns mycket mer. Jag vet att jag tycker mer om melodier som går i moll än sådana som går i dur, men det är en sak jag måste analysera närmare en annan gång. 

Om boken ”När havet steg”

Jag har tidigare berättat att boken ”När havet steg” är ett slags ”science fiction”. Science därför att den delvis berättar något om Artificiell intelligens, fiction förstås, därför att robotarna är långt från verkligheten. Senare upptäckte jag att man till och med kan kalla den för ”cyberpunk”, enligt den här definitionen på Wikipedia: ”Cyberpunk (en sammansättning, så kallat teleskopord, av cybernetik och punk) är en genre inom science fiction med fokus på datorer eller informationsteknik.”

Egentligen var det tur att jag inte visste det när jag skrev boken. Historien drevs fram av sig själv, av vad som hände i den och av miljön, som väl stimulerade det dystopiska. 

En hel del ”research” hade jag gratis från mitt tidigare arbete, det var ”science”. Fantasin fick jag också gratis, utan att ha sett en enda Star Wars film. Det finns en hel del i vårt ”kollektiva undermedvetna” som jag inte kan komma från.

Klimatet kräver en egen reflektion, ska jobba på den.

Att utveckla mästerskap

Jag ser så många som tvivlar på sin egen förmåga eller begåvning. Kan den här tanken möjligen trösta och styrka? Det tar minst 10.000 timmar att utveckla en talang, färdighet eller begåvning till mästarklass.  

10.000 timmar – hur mycket är det? Koncentrerat arbete klarar man inte av hur länge som helst. Låt oss säga tio målmedvetna timmar i veckan. Det blir tusen veckor. Ett mästerskap klarar vi av på knappt tjugo år, alltså, om vi bara orkar.

Är det någon tröst att veta att jag måste koncentrera mig på ett område för att bli en god författare, en sevärd artist eller en musiker värd att lyssna till? Kanske det. För mig är det ”tröst för ett tigerhjärta” att få det bestyrkt att jag behöver anstränga mig mycket och länge för att uppnå vad jag vill. Jag har förstått att endast begåvning inte räcker för att komma långt. Det krävs dessutom hårt arbete. 

Detta tröstar mig eftersom min teckningslärare brukade säga att jag var helt obegåvad när det gällde teckning/målning.

En tavla målad av mig i 12-årsåldern

Det går till och med att uträtta en hel del utan särskild talang. Se till exempel följande bok: Peak : vetenskapen om att bli bättre på nästan allt : sanningen bakom 10 000-timmarsregeln / K Anders Ericsson & Robert Pool ; översatt av Kjell Waltman.

Jag gick till en sida med aforismer för att hitta någon som sagt det här snyggare och hittade bland andra följande:

”Idéer kommer inte flygande som fjärilar, de är resultatet av hårt arbete.”

”Nemo nascitur artifex” – Ingen föds mästare.

Geni är evigt tålamod” ( Michelangelo)

Mitt eget bidrag är följande:

Det krävs ögon för att hitta diamanter men tålamod för att slipa dem.

En arborist – hur många timmar behöver han för att bli mästare?

Gymnast – hur många timmar?

Intet nytt under solen – om arketyper


Från vår balkong såg vi
stormvågorna kasta sig över stranden Playa Velilla.
Sen oktober 2015.

Intet nytt under solen vill jag påpeka för mig själv. Det där med ”god kraft” kan i själva kännas igen som en av mänsklighetens  ”arketypiska begrepp”. I Jungiansk psykologi är arketyper gemensamma för mänskligheten och ”ärvs” från generation till generation. Jag tänker att det finns utmaningar vi ställs inför som människor, utmaningar som återkommer oberoende av plats och personlighet, och att vi som tänkande människor närmar oss de utmaningarna på olika sätt. 

”Kraften” är en mycket grundläggande föreställning, vi kan se den som religiös (god eller ond) eller psykologisk (detet hos Freud t.ex.) eller sociologisk (dialektisk hos Marx, t.ex.), men också populärkulturell (The force hos Starwars). Att jag inte tänkte på det genast! Men arketyperna är så grundläggande att de påverkar tänkandet utan att blanda in medvetandet.

Men när jag säger ”God Kraft!” i stället för ”Gott nytt år!” menar jag inte Star wars ”Force”, tror jag i alla fall. Hur ska jag veta?

Meningen med livet. Del 3. Immanent mening

Nästa steg i min reflektion över livets mening handlar om den immanenta, inneboende meningen. I det tankesystemet är vår uppgift i livet att söka efter den meningen.

Jag har just läst ”Alkemisten” av Paulo Coelho, och blivit fascinerad av hans sätt att beskriva sökandet. I synnerhet fascinerade mig den trosvissa föreställningen att om någon verkligen vill något, samverkar hela universum till att hen ska finna detta.

Enligt Wikipedia återfinns tanken på en immanent mening i de stora religionerna och i vissa filosofiska system. I religionerna är verkligheten gudomlig, och det gäller att skapa kontakt med den, antingen genom att skåda ljuset i sitt inre eller genom yttre religiösa handlingar. 

En flamskvävnad gjord av Karl-Gustaf Wærn
kan illustrera tålamodet hos sökaren efter mening.

I de indiska tankesystem som jag träffat på (hinduism framförallt) förefaller föreställningen om en immanent mening central. Varje människa har en plats i livets spel och kan inte gå utanför denna (detta tänkande gör kastväsendet möjligt). Å andra sidan finns här (som i så många andra sociala system) tanken på att handlingar har konsekvenser utanför de omedelbara. Goda handlingar leder inte alltid till belöningar i detta liv, men kan ha betydelse för följande liv. De här sambanden beskrivs med begreppet ”karma” som innebär att livet (både det andliga och det fysiska) är styrt av lagar som är lika tvingande som de naturvetenskapliga.

Jag har också tolkat det som så att att livet enligt det hinduistiska tänkandet ger varje person en dharma (som jag gärna vill översätta som plikt), som talar om vad personen måste uträtta i livet. Så har jag i alla fall läst Ramayana (som jag arbetat med en hel del). Huvudpersonen Ramas dharma var att slåss mot de onda krafterna, och i den plikten ingick att lämna sitt hem och att befria Sita (hustrun).  Om vi är medvetna om våra dharma eller inte vet jag inte, men meningen med våra enskilda liv är att uppfylla dharma.

Andra tankesystem kan också finna en immanent mening i ett individuellt, biologiskt liv. Meningen med det personliga livet kan upptäckas i Gud, i att vara människa eller i att vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden.

Kan det vara så att den just nu populära uppmaningen ”carpe diem” hör hit?

Om vi sedan går utanför den enskilde individen, finns det andra aspekter på den immanenta meningen. Tillvaron i sig kan tänkas som beroende av en gudomlig plan, en kosmisk lag (som cyklisk utvidgning och hopdragning), en universell andlig naturlag (som karma) eller så är den biologiska mångfalden och skönheten i naturen och världsalltet i sig meningsfull.

Till en biolog som undrade om livets mening bara gällde människor kan jag bara säga att den immanenta aspekten av livets mening mycket väl kan tillämpas på andra varelser än människor. Att detta inte är uppenbart kan bero på att det är få som är intresserade av om en bananfluga kan sträva efter att upptäcka sitt livs mening (förresten känner vi nog många människor som inte bryr sig om detta heller).

Vem vet, så småningom kommer någon tänkare att föreslå en immanent mening i livet hos morötter och potatis också. Och är det inte så att den redan föreslagits förekomma hos generna? 


Meningen med livet. Del 2. Konstruktionism

Nyårsafton – finns det någon bättre dag att reflektera över hur vi själva konstruerar meningen i våra liv? Ensamma eller i ett socialt sammanhang.

I går beskrev jag nihilismen lite grann, och konstruktionismen kan ses som en fortsättning av nihilismen, ett motstånd mot den, eller en nödvändig följd av nihilismen. 

Så här tänker jag:

Om det nu inte finns någon mening i livet – kan livet vara uthärdligt för en tänkande människa som strävar efter att hantera sitt eget (och eventuellt andras) liv? Nej, tycker jag och många andra med mig. Den tänkande människan skapar sin egen mening – ensam eller i samklang med andra. 

Detta har en gång kallats för existentialism, men fick den innebörd jag tänker på senare och fick då benämningen konstruktionism eller konstruktivism (jag tänker inte försöka skilja på dem här). 

Det var under 1980- och 1990-talet som socialkonstruktionismen blev populär i vissa akademiska kretsar. Jag träffade på den framförallt på Tema Kommunikation. Tanken var att våra begrepp konstrueras i en social och kulturell miljö och detta gör att människor i olika samhällen, och i grupperingar inom ett samhälle, kan uppfatta ett och samma fenomen helt olika.

För mig leder tanken åt flera håll: 1) att jag är en aktiv medskapare när det gäller begrepp (som till exempel meningen med livet), 2) att människors föreställningar beror på den sociala och kulturella miljö de levt i, det vill säga, jag ser att inte bara tycke och smak varierar utan också definitioner och upplevelser. Jag har blivit mycket mer tolerant under tiden på Tema. Detta kan naturligtvis också ha att göra med att jag åldrats under den tiden.

Det är intresssant att jag träffade på den konstruktivistiska tanken ”Människan är vad hon själv gör sig till” först hos Sartre, alltså hos en företrädare för den filosofiska inriktningen som kallas för existentialism. I stället för att slänga mig med en massa namn (s.k. namedropping), ska jag försöka hålla mig till mina egna upplevelser av framförall konstruktionismen. 

Om det är så att människan själv skapar sina begrepp, sin moral, ja sin egen mening med livet, då är hon också ytterst ansvarig för sina handlingar. Ja, socialkonstruktionismen sätter i och för sig in människan i ett socialt sammanhang, men fritar henne inte från det individuella ansvaret. Om vi har en fri vilja och fria val, då måste vi också kunna ta konsekvenserna av våra handlingar.

Aldrig har jag sett det här så tydligt som i miljödebatten under år 2018. Det är uppenbart att varje människa har ett ansvar, och ännu mer uppenbart att det mänskliga samhället  i stort inte klarar av detta ansvar. Vi har för olika livsvillkor, för olika konstruktioner av vår världsbild. 

Jag ser i backspegeln att boken ”När havet steg” i själva verket speglar min vånda över insikten att människans fria vilja också är hennes förbannelse. Jag förstod inte riktigt då vad jag egentligen tänkte, men det har blivit alltmer klart: jag är paniskt förskräckt inför människans fria val, när jag tänker på människans svaga förmåga. 

Konstruktionismen är för mig en lösning på nihilismens förnekande av livets mening, men ger samtidigt en relativitet som kan lösa upp tankesystem och leda till förintelse.  Ändå är det där jag är, just nu.

Nihilism

Nu skulle jag försöka beskriva nihilismen, men det blev mycket svårare än jag trott. Thomas Bildström beskrev sin föreställning av ”meningen med livet” som ”42”, och där har jag också varit en gång. Ett uppkäftigt svar för ”insiders” – i det här fallet oss som läst och älskat bokserien (eller filmen) ”Liftarens guide till galaxen”. 

Ändå klampar jag vidare:

Nihilism har enligt Wikipedia många sidor:

Metafysisk – det finns ingen ”verklighet”, inga ”verkliga” objekt.

Min kommentar: När jag arbetade på Tema Kommunikation talade man ofta om ”social konstruktion”. Många av oss positivister (i synnerhet jag) sa, att jag helst skulle ducka om någon kastade en sten mot mig. Dumt sagt, men klokt tänkt?

Epistemologisk – all kunskap är tillfällig och omöjlig att verifiera.

Min kommentar: Här tenderar jag som forskare att hålla med. Uppfstrad som jag är i logisk positivism tror jag att man kan förkasta ett påstående, men inte att man kan bekräfta det. Det exempel jag brukar tänka på är ett enkelt logiskt exempel:

”Om det regnar blir det vått. Nu är det vått.” 

Kan man då säga att det regnat?  Nej, naturligtvis inte. Det finns många andra omständigheter som kan göra min gräsmatta våt, till exempel en vattenspridare.

Jag är alltså epistemologisk nihilist.

Mereologisk 

Det här förstår jag helt enkelt inte. Det har något att göra med att objekt med egna delar inte existerar. Det som existerar är grundläggande delar (eventuellt alltså gemensamma över olika objekt).

Existentiell:

Livet har helt enkelt ingen inneboende mening. Den främste företrädaren är väl Nietzsche, som karakteriseade människans existens som helt tom på mening, ändamål, sanning och värde.

Så kändes det för mig ett tag, när min livskamrat dog, och bilden här visar min sinnesstämning då. Sedan jag målade den bilden dog också mitt bildskapande. Jag vågar helt enkelt inte närma mig den existentiella nihilismen.

Desperation – existentiell nihilism

Moralisk:

Eftersom livet inte har någon mening eller värde, finns det heller ingen moral. Allt är tillåtet, ett mord är ingenting särskilt.

Min kommentar: Gillar inte, vågar inte säga något.

Politisk:

Förnekar behovet av politisk styrning, och inte bara det utan också behovet av familj och lag. 

Min kommentar: Känns som en stor självöverskattning

Rysk rörelse inom nihilismen

Började redan på 1860-talet och förnekar all auktoritet. Verkade framförallt som en protest mot tsarväldet och den rysk-ortodoxa kyrkan och kan ha varit en rörelse som bidrog till den ryska revolutionen. 

Min kommentar: I backspegeln ser vi Ryssland som fortfarande mycket auktoritärt, och den intellektuella nihilismen har tydligen svårt att göra sig hörd mot de styrande.

Allmän  kommentar: Att kategorisera är något människor gärna gör. Samtidigt är det en omöjlig uppgift. Jag ser de här olika kategorierna som perspektiv, som visar att det finns många olika sätt att beskriva eller tänka om nihilismen. Jag såg att jag själv haft en väldigt ensidig syn på nihilismen. Jag har förkastat den, tyckt synd om människor som tänkt så här. Nu ser jag kanske lite mer, men jag kan fortfarande inte med perspektivet. 

Meningen med livet?

Vågar mig på att skrapa litet mer på den fråga vi antagligen alla ställer oss inför en kalenderförändring: Vad är meningen med livet? Det låter väldigt pompöst, och jag har ingen möjlighet att göra en genomgående analys av vare sig semantik eller filosofi som hör till begreppet, därtill är både min förmåga och min kunskap för begränsad.  Det är kanske dumt att överhuvudtaget ta upp frågan. Tack vare Anna Lindmans programserie i TV vågar jag mig ändå på att närma mig området. Utslitet? Kanske, men svårt att komma ifrån.

Jag slår naturligtvis upp Wikipedia och finner olika sätt att närma sig ”meningen med livet”:

  1. Nihilism – det finns helt enkelt ingen mening.
  2. Immanent mening i livet.  Det gäller att upptäcka en mening som är given.
  3. Existentialism – vi skapar själva meningen med våra liv

4) Fortplantning – släktets överlevnad

5) En livsuppgift – ett projekt – att lämna världen lite bättre efter min insats.

Jag ska klampa vidare i amatörfilosofens fotspår i några följande inlägg.

Utsikt från Adirondacks, se den frostiga uppstudsiga grenen.
Bara en av många möjliga tolkningar av meningen med livet.

Något fattas i Maslows behovstrappa

Varför jag kom att tänka på just Maslow vet jag inte, men vad jag vet är att varje psykolog känner till Maslows behovshierarki och att många andra människor hört talas om hans tanke.

Vilken tanke då? Jo, att människor har behov och att behoven kan rangordnas, så att några är mer grundläggande, andra mer utvecklade. Maslow menade att de grundläggande behoven verkligen var så grundläggande att inga andra behov kunde tillfredsställas om inte de var uppfyllda. Just den tanken kan och har diskuterats, men det är inte det jag tänkte skriva om i dag. 

Först behovstrappan, som har fem steg, här illustrerade med hjälp av en bit av en målning jag gjort av vulkanen Mana Kea på Hawaiis ”Big Island”:

Vulkanen Mana Kea på Hawaiis ”Big Island” – ett utsnitt

Längst ner (det djupgröna) har vi de rent fysiologiska behoven: mat, luft, vatten, sex, sömn, utsöndring, andning

Nästa steg upp – det mörkblå har vi behoven av trygghet dvs: hälsa, sysselsättning, resurser, egendom

Det ljusblå motsvarar behoven av kärlek och tillhörighet: vänskap, familj, sexuell intimitet

Det röda är behoven av anseende och aktning: självkänsla, självförtroende, prestation, respekt för andra, respekt från andra

Och det vita är slutligen självförverkligandet: moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning, frånvaro av fördomar, godtagande av fakta.

Jag som så många andra funderar på hur man kan tillämpa den här behovstrappan i våra egna liv. Då tycker jag att något fattas. Alla beskrivningar jag har sett handlar om våra behov av att FÅ något eller BESITTA något. Men hur är det med våra behov av att GE? 

Jag hade nog inte tänkt på de behoven innan jag fick barn. Då blev de plötsligt så överväldigande: Här var en bit av mig själv, och den krävde all uppmärksamhet, all omsorg, allt. Att jag inte reagerade mot det, jag som var i början av min akademiska karriär? Nej, barnen gick före allt, det bara var så.

Nu när den akuta småbarnstiden för länge sedan är förbi kan jag se mina behov av att ge på avstånd. I själva verket kan de behoven också beskrivas med en trappa: en ”dela med mig trappa” där jag vill dela med mig av de grundläggande behoven: trygghet, kärlek, aktning och självförverkligande. 

Det bästa med att dela med sig är att man inte blir fattigare av det, utan snarare rikare. Liksom delad glädje är dubbel glädje kan delad aktning mångfaldigas, delad (människo)kärlek ge rik frukt och delad trygghet bilda en stabil grund att vila livet på. För att få en delad andning, mat, vatten, osv krävs förstås en gemensam ansträngning av hela samhället där jag ingår. Därför är jag klimatvän och miljövän.

Jag träffar på det här ”dela med mig” behovet många gånger om, och inte bara bland vänner och bekanta eller i kyrkan, utan också bland obekanta på stan, eller på Facebook: Den ena efter den andra delar med sig av sina erfarenheter, stöttar och hjälper, ger aktning och anseende och deltar i gemensamma aktioner.

Vad härligt att få klättra i ”dela med oss”-trappan!

Reflektioner i slutet av året


Varje år händer samma sak i slutet av året. Jag blir quasifilosofisk. Quasi därför att jag egentligen inte kan något om filosofi. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vadan och varthän och kanske litet varför och hur.

Hur tänker jag på livet egentligen? Det här måste jag reda ut innan jag skriver mina memoarer. Den röda tråden ska jag spinna. Garnändar har jag gott om.

Psykologi

En ände har med mitt intresse för psykologi att göra. Inte den psykologi som jag jobbat med, utan den genuina, den som mina elever saknade i vår psykolotiutbildning. Varför beter sig människor som de gör? 

Jag skulle fram, men det gick inte att krypa på knäna.

Engagemang.

En annan ände har med mitt engagemang att göra. Varför engagerar jag mig i vissa saker och inte i andra? Varför har jag plötsligt engagerat mig i klimatet men inte i nykterheten? Varför målade jag så intensivt under en period i livet? Varför är det författande som fångat mig just nu?

Här tänkte jag på kampen. Att inte ge upp trots svårigheter.

Relationer

En tredje ände är svår – relationen till andra människor. Kärlek, vänskap, släktskap, vad är det? Brukar jag eller missbrukar jag? Vill jag eller inte? Hur förvaltar jag det finaste jag har?

En födelsedagsbild med en av de närmaste familjerna

Någon gång ska jag börja fundera över Maslows behovstrappa. En annan gång över meningen med livet och ytterligare en över föreställningar om livet. Få se vad det blir. 

Inte tuff till jul, snälla!

De där tuffa – vad jag var rädd för dem. Nej, fel, förresten: vad jag ÄR  rädd för dem. Jag är inte ett dugg tuff, den grundläggande otryggheten har förföljt mig under hela livet. Inte så att jag är rädd för spöken eller ens zombier; blod i bok skrämmer mig inte särskilt, men riktiga människor som fnyser åt julförberedelser, de gör mig inte bara rädd utan också arg. Varför ska de förstöra min jul? Min julfrid?

Så här kan det låta: jag ville egentligen inte skicka ut en bild på min julkrubba.
Och jag kommer så långt att jag frågar: Varför inte det

Eller så här: Jag är ganska hednisk, så jag firar vintersolståndet Vad menas? Jag gillar också att det blir ljusare, så kristen som jag är!

Eller den där tävlingen om att man ska undvika höra en viss julsång. Varför ska man det? Jag älskar julsånger, i synnerhet ”Christmas Carols”, och allra bäst är den här: Glooooooooo … ria , in excelsis deo (sjungen på kyrkolatin). Ja, jag vet, egentligen gäller det det där att slippa en viss musikgrupp (alltså är det en reklam för en grupp som jag inte tänker nämna vid namn), men jag går inte på sånt! Jag vill inte vara tuff!

Det finns alldeles för många tuffa. De försöker slita sönder mina juldrömmar med bilder på fula julgranar och Disney-tomtar, de ironiserar över det fina budskapet och smutsar ner mina julrim. 

Utanför min adventskyrka ställer jag de tre vise männen. De ska sedan vandra mot julkrubban under dagarna mellan juldagen och trettondagen. Det är en tradition som K-G, mina barns far, införde, han läste också julevangeliet varje julafton.

Vad säger de tuffa om det? Nej, snälla, säg ingenting här! Förstör inte julens budskap – en gång till!

Intryck på Facebook

I går reflekterade jag över hur vi bildar ett första intryck av någon vi möter.

I dag vill jag fortsätta, men nu vill jag reflektera över vad som kan spela roll på Facebook. Vad tänker andra om oss och vad vi tänker om våra medmänniskor när vi bara möter dem ”på nätet”? Facebook ger fler intrycksmöjligheter än fysiska möten: profilbilden, bakgrundsbilden, den egna presentationen och så själva inläggen. (Ja, vilka grupper personen är med i också, förstås, mer?)

När jag får en ny vänförfrågan, vilket händer varje dag, tittar jag på namnet och profilbilden. En blomma eller en hund blir direkt förkastad, en utländsk militär likaså. Äldre gentlemän intresserar mig inte heller, jag har redan en i huset och han är nästa för bra för att vara verklig. Men en kvinna med många gemensamma vänner, det är skillnad, då fortsätter jag och tittar på hennes presentation av sig själv. Där har jag en hel del att arbeta med själv, ser jag.

Det är en annan sak i grupper eller på sidor. Där granskar jag sällan presentationen, utan jag kastar mig direkt ut i engagerade diskussioner, med- och hänryckande skrivinspirationer eller hjälpsamma utryckningar. Eftersom jag är en spontan (läs: relativt hämningslös) person tänker jag inte på vilket intryck jag själv ger. Som Boel skrev: Hon känner mig genom mina robotar. Det är kanske inte det första intrycket jag skulle vilja ge om jag tänkte mig för. Därför försöker jag reparera det nu.

I diskussionens vågor är Facebook en eka byggd av skrivna tecken. Det betyder att språkhanteringen blir lika viktig för det första intrycket som årtagen i en eka eller för den delen svansföringen för en katt och en hund. Jag störs av felstavningar, även om jag vet att fingrarna har svårt att hitta rätt på en mobil och att många har dyslektiska handikapp. Men om alldrig altid stavas fel, tror jag inte på fingrarnas klumpighet, och den som inte kan skilja på ”de” och ”dem” kan inte skylla på dyslexi. Svordomar stör mig oerhört och jag ser dem (felaktigt enligt vissa undersökningar) som tecken på dålig språkkänsla eller dålig människokunskap.

Beteendet på Facebook är svårare att definiera, men visst påverkar det mig helt omedvetet. När jag tänker efter så undviker jag några vänner som ”jantar” andra. ”Du ska inte tro att du är något!” säger de (indirekt) när de till exempel kräver att de andra inte får göra reklam för sig själva. Det är svårt nog för alla att besegra ”jante”, ännu värre blir det om någon trycker fast ”jante” stämpeln på en. De vännerna som klagar på ”egenreklam” läser jag inte mycket av.

Andra skickar ut nyheter som de inte kontrollerat. Det är slarvigt, och jag slutar att läsa vad de vännerna skriver. De människor som talar nedsättande om andra får inte heller någon större sympati hos mig. Det är som att tala illa om någon bakom dennes rygg. Bort! Bort! Mina ögon är snabba på att fara över de inläggen, men hittills har jag inte ”avvännat” någon.

Jag gillar hellre människor som kommer med genuina inlägg än sådana som trycker på ”dela” knappen. Men där beror det förstås på om det delade innehållet är intressant eller inte – precis som i ”verkliga livet” gillar vi människor som är intresserade av samma saker som vi – helst på samma sätt.

Fysiska företräden spelar alltså inte så stor roll på Facebook, annat än när vännerna skickar ut ”selfies” på sig själva.”Selfies” ger nästan samma intryckschock som ett direkt möte. Men det kommer till en liten ”synd om” känsla: har vederbörande ingen  i närheten som kan fotografera?

Det finns säkert mycket mer att säga, men som slutkläm vill jag påstå att vi inte skaffat lika klara stereotyper för inlägg på Facebook som för fysiska möten. Det är nog bara en tidsfråga innan kategoriseringarna och med dem fördomarna kommer till de sociala medierna också.

Det första intrycket

Ett litet test: Vad skulle du tänka om mig om du mötte mig i den här röda jackan?

Det första intrycket av en människa, ett djur eller en text – vad är det? Jag tror att det första intrycket leder till en kategorisering. Det första vi gör är att stoppa in det som vi möter i någon för oss välkänd kategori.

Det gör att vi lätt kan hamna fel. Som häromdagen när en torggumma träffade på mig och råkade säga: ”Vad du är duktig som klarar Swish, fast du är så gammal!”  Inte kunde hon veta att jag haft med datorer att göra längre tid än hon varit i arbetslivet!

Eller när en stressad journalist mötte min text: ”600.000 resor mellan Sverige och Kanarieöarna om året!” och tyckte att titeln på mitt föredrag borde bli: Svenskarnas resvanor till Kanarieöarna. När det i själva verket handlade om min nya bok: Kanarieöarnas gåtfulla historia.

Det är mänskligt att kategorisera. Allt blir så mycket enklare om det stämmer med en kategori. Det betyder att en ung kvinna ibland upptäcker att hon blir uppfattad som sexig, en äldre kvinna möts av att bli betraktad som dum. En ung man kan ses som farlig och en äldre som gubbsjuk.

Det här känner rådgivare till. Till en anställningsintervju får du rådet att klä dig snyggt, men inte pråligt. Du ska ha en vänlig min, ett fast handslag och en aktiv uppsyn. Då har du chansen att bli kategoriserad som ”möjlig att anställa”. Till en journalist som ska skriva om din bok ska du ha en tydlig ”pitch”, och helst själv veta vad journalisten tror kommer att sälja.

Det finns en chans att gå vidare, att korrigera det första intrycket. Där kommer en annan av de mänskliga svagheterna in: att vi hellre bekräftar våra hypoteser än förkastar dem. Vad än de blonda skönheterna säger, så tas det bara som försök till flirt. Vad än den där unge mannen gör, ses det som försök att stjäla eller att göra illa. Den äldre mannens leende är bara äckligt.

 

Jag har nyligen pratat med en väninna som möter elakheter vid anställningsintervjuer. Hon är överviktig. En annan som jag träffat på Facebook kämpar med hur människor bemöter hennes  CP-skada.

Vi går alla omkring med färgade glasögon och möter människor utan att göra dem rättvisa. Så uppstår missförstånd mellan människor, fördomar bekräftas och avstånd vidgas.

Årets julklapp

Inte går jag på det där med Black Friday! Det är bara bluff – alla priser pressas upp strax före och kommer möjligen ner till de normala till just den fredagen!

Varför vill vi ha så mycket? Det är för att ”alla andra” köper, ”alla andra” har just den grejen.

Jag är väldigt nöjd med att ”årets julklapp” blev ett återanvänt plagg. Jag använder mina gamla kläder och bryr mig inte om ”modet”.

Det trodde jag, tills häromdagen när jag plockade fram en av mina gamla älsklingsjackor. Den hör till en dräkt, så det finns en smal kjol till den. Kjolen kan jag nog inte ha – vågade inte ens prova. Men jackan är ju fin – trodde jag, tills den hängde på mig. Men nej, till och med min tålmodige Yngve sa att det där går inte! Axelpartiet är alldeles för brett – och då har jag ändå tagit bort axelvaddarna. Jackan alldeles för lång.

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Att välja läsupplevelse

Det sägs att författare ska läsa mycket. Jag gör det. Men läser jag rätt och vid rätt tidpunkt?

När jag behöver en bakgrund till vad jag skriver, då läser jag det som behövs – tror jag.  Ibland rycks jag med och läser annat. Jag läste till exempel om purpurlaven på Lanzarote. Den som fenicierna hittade och tjänade pengar på. Det var den laven som fick dem att åka till Kanarieöarna för länge sedan – mer än 2000 år sedan. Men medan jag ändå höll på med purpur läste jag också om cochinillen på Lanzarote. Den tjänade spanjorerna pengar på, mycket senare. Ändå kunde jag inte låta bli att fascineras av … nej, det är en annan historia.

Jag har också varit tvungen att läsa en mängd modern science fiction för mina science fiction-idéer. Det var mindre upplyftande, måste jag tyvärr erkänna. Förr läste jag science fiction för att se vad som kunde hända om världen var annorlunda. Typexempel är: Orwell, Huxley, Lem, ja en hel del Asimov, det är klart. Nu är det krig i Star Wars och skräck i andra böcker. Ingenting för mig. Den enda författare som fortfarande berör mig är Ursula Le Guin, nu tyvärr avliden. Och så Douglas Hofstadter, förstås, men han räknas inte riktigt till Science Fiction genren, fast ”The Mind´s Eye” ligger mycket nära.

Men om jag bara läser för att njuta? Vad ska jag då välja? Jag bestämmer mig för att söka efter en bok med vackert språk, något som kan mjuka upp mina stela metaforer och vidga mina horisonter. Jag ska börja på en bok som Johan Fornäs rekommenderat: Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben.

Hur väljer du böcker att läsa?

När är det Glad Påsk?

”Glad påsk!”. Den ena Facebookvännen efter den andra önskar oss Glad Påsk redan en hel vecka före påsk. Ja, jag förstår att min hinduiska väninna i Indien inte kan hålla reda på vad Palmsöndagen är, men vi kristna?

En gång i tiden var långfredagen helig. Ingen fick arbeta, ingen bio var öppen. Det var sorgens och möjligen vredens dag. Glädjen kom inte förrän på söndagen. Det var då Jesus stod upp från de döda.

Vare sig vi tror på undret eller inte, kan vi väl hålla fast vid vad som är påsk i alla fall? Förbereda påsk med fastlag och fasta. Fira att Jesus kom till Jerusalem med palmblad (eller påskris) på palmsöndagen. Och glädja oss på påskdagen. Då är det GLAD PÅSK!

Jag vägrar att ta emot några påskhälsningar innan – surpuppa här. När jag är glad har jag anledning till det.

Det kan möjligen bero på att jag varit i det katolska landet Spanien omkring påsk i så många år. Alla processioner under heliga veckan har krupit in i mina porer. Vandringen genom den lilla staden tillsammans med alla andra. Påskmässan i kyrkan. Och den underbaraste avslutningen: Kvinnorna som stod utanför kyrkan. De höll sina händer över varandra, det var det enda jag såg. Och så, på en gång lyfte de upp händerna. Upp flög fåglar mot himlen. Det var verkligen ett tecken på uppståndelse! Jag får fortfarande tårar i ögonen och tupp i halsen när jag tänker på det.

Då tycker jag det är synd att vi är så sekulära. Så avkristnade att vi inte vet vad påsk är. Varför önskar vi varandra alls Glad Påsk?

Kreativt skrivande

Det finns en fantastisk person som heter Petra Ariton. Hon sätter igång skrivlusten hos många. Just nu följer jag hennes bilder i en grupp hon kallar för ”kreativt skrivande”.

Det är något särskilt med bilder – jag ska dela med mig av några av mina texter här. En kommer nedan:

(Bild av elefanter som vandrar mot mig. Ett snötäckt berg bakom)

Jag var på väg mot berget som en gång spytt sin ilska ut över jorden och nu täcktes av en vit mössa som en försoning mot dess ondska. Omkring berget bredde sig det brända landskapet där människor slitit med sina åkrar, fött sina barn och dött i vånda över att livet inte gett dem mer. Berget lockade mig, där ville jag söka jordens ursprung och innersta väsen.

Då hörde jag ett väldigt muller och fram emot mig kom en mängd med elefanter. De vandrade över den torrlagda floden utan att ta någon notis vare sig om mig eller om det som låg bakom mig.  Först blev jag förskräckt och insåg att jag skulle bli krossad under deras väldiga fötter på samma sätt som en myra jag en gång trampat på. Där skulle jag ligga hjälplös på samma sätt som när spårvagnen förde mig framåt när jag hamnat under den. Jag såg upp mot berget och beklagade att jag aldrig skulle få känna dess inre väsen. Det var bara att ge upp och finna mig i mitt öde. Ont skulle det göra och här var det långt från både sjukhus och ambulans. Inte en människa fanns i närheten. Elefanterna bara trampade på, rätt fram. Såg de mig alls? Jag kunde inte tro att de vandrade mot mig i någon ond avsikt, ändå var jag rädd.

Jag uppammade allt mitt mod och såg rätt in i ögonen på den första elefanten. Då tändes som ett ljus i hans ögon och något hände också med de elefanter som följde honom. Ledaren gick förbi mig, fortfarande med mina ögon i fokus, medan jag fortsatte framåt med rädslan i ledband. Varje elefant jag mötte var som en av de svårigheter jag brottats med under min levnads tid. Jag såg var och en i ögonen och varje koloss vek undan samtidigt som jag tog ett steg åt sidan. Inget våld var nödvändigt, vi mötte varandra med ömsesidig respekt.

Så kunde jag gå mot mitt vithövdade berg med större mod och större ängslan än tidigare. Vad gör jag mot ett berg, som inte har några ögon jag kan möta?

Första februari

Den första februari och solen går upp redan vid 8-tiden. Talgoxarna har ätit upp halva förpackningen av jordnötter och domherrarna stter avundsjuka i buskarna ovanför och tittar på. De är för stora för att få plats innanför ståltrådarna som skyddar småfåglarna från ekorrar och andra oönskade påhälsningar.

Februari – årets kallaste månad – har börjat med att talgoxarna pumpar cina cyklar inför våren och att snödropparna tittar upp – utan snö. Nu får jag kanske inte uppleva det vackraste jag vet – dagsmeja. Inte ens rimfrosten är kvar.

Anpassning, jämnmod, snart är det mars, den månad – som alla på Gotland vet är den kallaste månaden :Marsgeisten veinar, slängar u peinar. (Jag hart lärt mig litet av gotlänningarnas tålamod efter mer än trettio år som sommargotlänning.)

Hyllning till min bokhylla

Förundrad jag står vid min bokhyllas kropp
Dessa böcker har kommit under livets lopp
Dessa böcker har överlevt död och flytt
är de då inte värda att läsas på nytt?
Där står Gripenberg svept i något skinn
tänk att den boken nu är min!
I dubbla rader Esaias Tegnér
orden finns kvar, men han inte mer.

En udda bok av Björn Ranelid
hans metaforer har nu haft sin tid.
Men Goethes Faust i praktutgåva
är värd läsas om, det kan jag lova.

Vår första kvinnliga akademiledamot
i vackra band vid bokhyllans fot.
Vill jag ej möta Gösta Berling igen?
eller kejsaren av Portugallien?

På en hylla ligger böcker på tvärs
det är inte böcker som duger till vers.
Det är böcker om kognitiv psykologi
dem hoppar jag över, dem går jag förbi
Tro inte jag skäms att de ligger där
jag själv dem skrivit med stort besvär.
Jag ler åt min långa och lyckliga strid.
Vad tjänade den, vart ledde mitt id?

Här står jag vid bokhyllan, vill läsa om
de böcker som en gång till bokhyllan kom
Men konsten är lång och livet är kort;
vem läser mina böcker när jag gått bort?

Rent vatten

Den som reser har något att berätta lär Goethe ha sagt, och jag citerar det ofta och gärna. Nu har jag rest och vill gärna tala om en upplevelse jag haft sedan jag kommit hem.

Det var så att jag skulle äta en tomat. Som vanligt ville jag skölja den. När vi varit borta på Lanzarote har vi omständligt hällt upp vatten från en stor inköpt åttaliters flaska för att skölja grönsaker. Jag såg mig om efter flaskan innan jag öppnade kranen. Kände mig litet konstig. Inte kunde jag väl tvätta tomaten i kranvatten? Jodå, jag var hemma nu.

Sedan skulle jag tvätta ansiktet. Eftersom jag skadat mig över ena ögonbrynet hade jag varit mycket försiktig att skvätta kranvatten på såret. Nu råkade det stänka litet. Jag spratt till och undrade om vi hade något desinfektionsmedel till hands. På Lanzarote hade jag fått jodsprit till såret. Att använda sedan jag tvättat håret. Men vi var hemma. Ingen fara.

Jag kokade sås. Den blev litet för tjock. Jag behövde ha vatten i kastrullen. Det dröjde länge innan jag kom mig för att öppna kökskranen. Men, vi var ju hemma.

Hur ofta tänker vi på hur gynnade vi är med rent vatten? På Lanzarote är kranvattnet avsaltat havsvatten. Dyra droppar som vi häller ut i slasken. Men inget att dricka, skölja grönsaker eller tvätta sår med.

Jag kommer att tänka mer på vatten nu. Ett tag i alla fall. Innan det blir självklart igen. Det finns ställen på vår gemensamma planet som har det ännu svårare med vatten än Lanzarote. Kan jag göra något åt dem?

Måntankar i september

En klar natt i september ser jag allt i ett nytt ljus. Timmerhusets skugga är tydlig mot gräsmattan, de vita fönsterfodren lyser. Jag vill veckla ut mina vingar och flyga över taken, men försiktigt så att jag inte väcker talgoxarna och vippstjärtarna.

Varför är de visor jag kan om månen så vemodiga? ”Vad du är lycklig, du måne klara som får så högt över jorden fara, och blott se på.” Så sjunger jag varje gång det lånade ljuset tittar in genom rutan. Med den tyska grammatiken kvar i huvudet kan jag också återge ’bist so ruhig, und ich fühle, daß ich ohne Ruhe bin”.

Vemod, kanske för att det är sista dagen i paradiset. Stjärnorna är mycket ljusare här än i vinteridet. Fullmånevemodet kan aldrig födas i asfaltspegling. Över en grantoppsrand balanserar fullmånen som ett uråldrigt barn. Mot vita fönsterfoder studsar den sitt speglade ljus.

Lönnbladen flyger som såpbubblor mellan träden, bärs av vinden bort och fastnar någon helt annanstans. Deras bladnerver darrar av längtan. En hel sommar har de sett samma utsikt, nu blir det helt plötsligt en helt annan vy. Kort, underbart är kort.

Månen glider sakta över de svarta spetsarna. Träd har numera ett lika kort liv som människan de tillhör. Att en människa kan äga en skog förstår jag inte, men månen kanske gör det.

Ler åt människans fåfänglighet gör månen. Lilla kryp där nere, du förstår inte mycket. Snart är den jord du kallar för din likadan som jag. Jorden speglar solen också här och blir bara en liten prick från Mars. Ta emot en påminnelse om din litenhet medan jag ger skuggor också åt pionerna och de nyplanterade lönnarna. Jag tittar in genom rutan och vandrar min stilla ban.

Om bibliotekshistoria

Jag har utnyttjat bibliotek större delen av mitt liv. Ändå har jag inte förrän nu kommit att tänka på vilket oerhört privilegium det är att kunna gå in på ett ställe och gratis ta för sig vad man vill ha! Hur länge har det funnits bibliotek och var?

Jag har grävt i litet bibliotekshistoria (huvudsakligen från Wikipedia). Det finns många obesvarade frågor.  Det finns säkert många som kan mycket mer. Jag undrar om någon vill fylla på? Skriv en kommentar.

Islam 

De äldsta biblioteken jag har hittat kommer från 800-talet f.Kr. Det sägs att det var offentliga bibliotek och att de öppnades  i många islamiska städer. Eftersom de kallades dar al-’ilm (vetenskapssalar) innehöll de antagligen huvudsakligen vetenskapliga skrifter. Vad som menas med att de var ’offentliga’ sägs inte heller. Vem fick sitta där och läsa? Inga hemlån, naturligtvis, böcker var unika.

Persien

Ett annat gammalt bibliotek fanns i Persien. I det vetenskapliga centret Gundishapurakademin skapades omkring 666 f.Kr. ett av de mest betydande offentliga biblioteken. Något närmare om det hittade jag inte. Fick man låna hem böcker därifrån? Knappast. Vem fick sitta där och läsa? Antagligen bara priviligierade. Den som vet mer, kan väl berätta!

Egypten

Biblioteket i Alexandria känner väl de flesta till. Det var en samling av så gott som alla skrifter som fanns på den tiden, dvs omkring 280 f. Kr. Som mest fanns där mellan 400 000 och 700 000 rullar, huvudsakligen av papyrus. Alla känner till att biblioteket förstördes, men det finns ingen som kan tala om hur och varför. Någon som har hört förklaringar?

Ingen kan heller säga vad som lagrades i Alexandria biblioteket. Romantiska föreställningar om tidiga vetenskapliga utläggningar och upptäckter finns, men  själva verket var det nog så att samlingarna huvudsakligen bestod av räkenskaper, möjligen astronomiska beräkningar och redogörelser för Nilens vattenstånd (mina hypoteser). Någon som kan berätta mer?

Grekland

I Grekland lagrades i alla fall viktiga urkunder i bibliotek.  De var då skrivna på sten, pergament eller annat.Facklitteratur och skönlitteratur samlades i privata bibliotek redan från på 500-talet f. Kr. i Grekland. De var inte tillgängliga för allmänheten.

Kina

I Kina grundades det första biblioteket under Quin-dynastin, 221-206 f.Kr.  Den förste kejsaren av Kina var Chi Hoang Ti. Vilka böcker fanns där?

I mitt huvud ekar Evert Taube ord:

Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren
och bränna alla böcker i Kina.

Hur gick det till att grunda ett bibliotek, om man hade bränt alla böcker?

Rom

Låt oss lämna gåtan Kina och gå till vår egen världsdel.

Offentliga bibliotek, där vilka människor som helst fick gå in, öppnades i Rom redan omkring Kristi födelse. Texterna förvarades där i öppna hyllor, men de måste läsas på stället. Intressant är att biblioteken ofta byggdes ihop med badhus. Samlingarna bestod av papyrusrullar, som stod antingen upp i en kruka (ungefär som en hattask) eller låg ner på en hylla (som tapetrullar).

Hela Europa

Under medeltiden var fortfarande bokkopiering en arbetsintensiv verksamhet och böcker betraktades som värdeföremål, och biblioteket utformades med säkerhetskrav i åtanke. Böcker kedjades vid hyllor och väggar för att förhindra stöld.

Inga hemlån, alltså.

Det skulle vara intressant att få veta mer om bibliotekens historia. Vem kan/vill fylla på?

Ett paradis

I dag besökte jag ett helt underbart ställe. Det var visserligen besvärligt att ta sig dit. I går hade jag försökt. Det finns nästan inga parkeringsplatser. Bara sådana som var reserverade för andra. Efter klockan 17.00 kunde jag använda deras platser. Jag såg på klockan. Den var bara 16.00. Åkte runt ett tag. Tänkte parkera i närheten. Nej, det fanns ingenstans att stanna. Så det var att åka hem igen. Tidigare hade jag åkt buss till en hållplats i närheten. Gått de tvåhundra metrarna till det fantastiska stället. Nu tillät min rygg mig inte att gå. Möjligen dit, men inte därifrån.

Å, jag måste berätta om stället. Det är ett gratisparadis. Man går genom rader med hyllor, alla fulla med de mest frestande varor. Man får ta vad man vill. Jag gick från vänster till höger och plockade. Snart var min vänstra arm full. Jag skulle förstås ha tagit en påse. Det finns gratis påsar vid ingången.

Jag hade gjort en lista. Det mesta på den listan fanns i någon av alla hyllorna. Ibland var det svårt att hitta. Då fanns det en vänlig människa som mer än gärna sprang före mig (ja, jag går litet långsamt). Hon till och med gick ner i källaren för min räkning.

Allting gratis. Och det bästa: När jag är färdig med varorna kan jag lämna tillbaks dem. Jag behöver inte lagra dem i mina egna redan överfulla hyllor. Jag behöver inte ens ta mig tillbaka till det där stället där det inte går att parkera. Jag kan gå till ett ställe i närheten av där jag bor och lämna tillbaks dem.

Lycklig! Och alldeles gratis!

Tankar över livets och sommarens korthet

Det luktar vått och förgängelse i trädgården. I natt var jag uppe för att se på Plejaderna. Bakom molnen tyckte jag mig ana blixtar av stoftet som jorden passerade genom. Så små vi är, vi människor.

Vemodet över att sommaren snart är slut börjar gå över. Nya projekt väntar. Här ligger bilder som ska scannas. Att inte förlagen kommer med besked, så jag kan börja göra i ordning filerna för egen publicering! Jag har förstått att indiska fabler kanske inte har högsta prioritet. Inte ens hos de kulturella förlagen. Jag får väl vara kulturtant själv. Men jag kan ju vänta ett tag. Hinner ändå inte scanna de närmaste dagarna/veckorna.

Vemodet över att livet närmar sig sitt slut hinner jag inte med just nu.

På förekommen anledning

Det är något underligt med de här sociala medierna. Antingen slår vissa personer över åt ’hjärta’ hållet och förnekar allt som kan vara avigt i livet. Eller också faller andra människor  i ’hat’ fällan. Det verkar som om hatet skulle frodas mer än hjärtat på nätet. Jag blir rädd när jag ser hur litet som behövs för att en mask ska ramla av eller ännu värre för att könssvärdet ska tas upp.

Kan vi göra något åt det? Jag tycker inte det räcker med att bara skriva hjärtan på FB sidor. Men nyanserad kritik likaväl som välgrundat beröm kräver eftertanke och tid. Vem har tid med sådant? När det finns så många att hata eller älska?

Det räcker inte med nyanser i skrivandet heller. Också läsaren måste ha annat än svarta glasögon på sig. Det där med ’som djävulen läser bibeln’ är inte så dumt att tänka på. Vem vill vara sådan?

Ta inte illa upp av enkla kommentarer. Besvara inga inlägg i upprördhetens stund.

Ack så enkelt och så svårt!

Underlåtenhetssynder

Jag fattig, syndig människa … Det är nog många som inte vill kännas vid den syndabekännelsen längre. Biskop Bengt Wadensjö skrev en gång att de synder som vi kan bekänna oss till numera snarare är: ”skuld för bristande tid för barn, barnbarn och vänner.” Syndabekännelsen kunde i stället inledas med orden: ”Jag stressad, splittrad människa”.

Detta skrev han redan 2007. De orden hade jag behövt som yrkesarbetande mamma och mormor.  I stället hade jag mardrömmar. Alltid hade jag bråttom i mardrömmarna, aldrig hann jag fram.

De mardrömmarna är borta nu när jag är pensionär. I stället kommer den gamla känslan av otillräcklighet tillbaka.Till och med när jag inte arbetar mer har jag fullt upp att göra. Även om jag har tid, orkar jag inte.

Det är ork jag behöver, inte tid. Dags för en ny syndabekännelse:

Jag orkeslösa människa som inte klarar av viktiga uppgifter. Jag som sitter vid datorn och skriver i stället för att ägna mig åt min make, mina barn, barnbarn. och vänner.

Jag kan inte gå tillbaka och göra mina underlåtenheter ogjorda. Jag kan inte börja reparera de skulderna nu. Det är för sent. Litet mer för mina närmaste kunde jag väl göra? Jag har börjat skriva barnböcker. Räcker det?

Akademiker och succéförfattare?

Med anledning av Umberto Ecos död började jag fundera över hur mycket det akademiska livet präglat kända författares verk.

Umberto Eco var professor i semiotik i mer än trettio år. Mitt i hans akademiska gärning kom den kända boken ’Rosens namn’. Vad kan man se för inflytande av semiotik i den?
J R R Tolkien var professor i språkvetenskap och det har jag sett i de språk han hittat på i Sagan om Ringen.
Alla känner vi väl till att Lewis Carroll (f-ö- en pseudonym) var professor i matematik. Det matematiska inflytandet kan vi se i Alice i Underlandet.
C S Lewis har arbetat på universiteten både i Oxford och Cambridge och var god vän med Tolkien.
JK Rowling har arbetat som ’forskare? står det på Wikipedia, men det var för Amnesty, så någon stark akademisk anknytning har hon knappast.
Dan Browns pappa var matematiklärare och Ursula LeGuins pappa var antropolog. Pappornas betydelse?
Nalle Puhs fader var dock ’bara’ författare innan hans barnbok överskuggade allt han tidigare skrivit.
Så har vi förstås Tony Morrison, nobelpristagare i litteratur och samtidigt professor i litteratur (Princeton). Litet för nära kanske för att vara intressant.

Någon som har fler exempel?