Etikettarkiv: Konstruktionism

Meningen med livet. Del 2. Konstruktionism

Nyårsafton – finns det någon bättre dag att reflektera över hur vi själva konstruerar meningen i våra liv? Ensamma eller i ett socialt sammanhang.

I går beskrev jag nihilismen lite grann, och konstruktionismen kan ses som en fortsättning av nihilismen, ett motstånd mot den, eller en nödvändig följd av nihilismen. 

Så här tänker jag:

Om det nu inte finns någon mening i livet – kan livet vara uthärdligt för en tänkande människa som strävar efter att hantera sitt eget (och eventuellt andras) liv? Nej, tycker jag och många andra med mig. Den tänkande människan skapar sin egen mening – ensam eller i samklang med andra. 

Detta har en gång kallats för existentialism, men fick den innebörd jag tänker på senare och fick då benämningen konstruktionism eller konstruktivism (jag tänker inte försöka skilja på dem här). 

Det var under 1980- och 1990-talet som socialkonstruktionismen blev populär i vissa akademiska kretsar. Jag träffade på den framförallt på Tema Kommunikation. Tanken var att våra begrepp konstrueras i en social och kulturell miljö och detta gör att människor i olika samhällen, och i grupperingar inom ett samhälle, kan uppfatta ett och samma fenomen helt olika.

För mig leder tanken åt flera håll: 1) att jag är en aktiv medskapare när det gäller begrepp (som till exempel meningen med livet), 2) att människors föreställningar beror på den sociala och kulturella miljö de levt i, det vill säga, jag ser att inte bara tycke och smak varierar utan också definitioner och upplevelser. Jag har blivit mycket mer tolerant under tiden på Tema. Detta kan naturligtvis också ha att göra med att jag åldrats under den tiden.

Det är intresssant att jag träffade på den konstruktivistiska tanken ”Människan är vad hon själv gör sig till” först hos Sartre, alltså hos en företrädare för den filosofiska inriktningen som kallas för existentialism. I stället för att slänga mig med en massa namn (s.k. namedropping), ska jag försöka hålla mig till mina egna upplevelser av framförall konstruktionismen. 

Om det är så att människan själv skapar sina begrepp, sin moral, ja sin egen mening med livet, då är hon också ytterst ansvarig för sina handlingar. Ja, socialkonstruktionismen sätter i och för sig in människan i ett socialt sammanhang, men fritar henne inte från det individuella ansvaret. Om vi har en fri vilja och fria val, då måste vi också kunna ta konsekvenserna av våra handlingar.

Aldrig har jag sett det här så tydligt som i miljödebatten under år 2018. Det är uppenbart att varje människa har ett ansvar, och ännu mer uppenbart att det mänskliga samhället  i stort inte klarar av detta ansvar. Vi har för olika livsvillkor, för olika konstruktioner av vår världsbild. 

Jag ser i backspegeln att boken ”När havet steg” i själva verket speglar min vånda över insikten att människans fria vilja också är hennes förbannelse. Jag förstod inte riktigt då vad jag egentligen tänkte, men det har blivit alltmer klart: jag är paniskt förskräckt inför människans fria val, när jag tänker på människans svaga förmåga. 

Konstruktionismen är för mig en lösning på nihilismens förnekande av livets mening, men ger samtidigt en relativitet som kan lösa upp tankesystem och leda till förintelse.  Ändå är det där jag är, just nu.