Etikettarkiv: Meningen med livet

Meningen med livet. Del 3. Immanent mening

Nästa steg i min reflektion över livets mening handlar om den immanenta, inneboende meningen. I det tankesystemet är vår uppgift i livet att söka efter den meningen.

Jag har just läst ”Alkemisten” av Paulo Coelho, och blivit fascinerad av hans sätt att beskriva sökandet. I synnerhet fascinerade mig den trosvissa föreställningen att om någon verkligen vill något, samverkar hela universum till att hen ska finna detta.

Enligt Wikipedia återfinns tanken på en immanent mening i de stora religionerna och i vissa filosofiska system. I religionerna är verkligheten gudomlig, och det gäller att skapa kontakt med den, antingen genom att skåda ljuset i sitt inre eller genom yttre religiösa handlingar. 

En flamskvävnad gjord av Karl-Gustaf Wærn
kan illustrera tålamodet hos sökaren efter mening.

I de indiska tankesystem som jag träffat på (hinduism framförallt) förefaller föreställningen om en immanent mening central. Varje människa har en plats i livets spel och kan inte gå utanför denna (detta tänkande gör kastväsendet möjligt). Å andra sidan finns här (som i så många andra sociala system) tanken på att handlingar har konsekvenser utanför de omedelbara. Goda handlingar leder inte alltid till belöningar i detta liv, men kan ha betydelse för följande liv. De här sambanden beskrivs med begreppet ”karma” som innebär att livet (både det andliga och det fysiska) är styrt av lagar som är lika tvingande som de naturvetenskapliga.

Jag har också tolkat det som så att att livet enligt det hinduistiska tänkandet ger varje person en dharma (som jag gärna vill översätta som plikt), som talar om vad personen måste uträtta i livet. Så har jag i alla fall läst Ramayana (som jag arbetat med en hel del). Huvudpersonen Ramas dharma var att slåss mot de onda krafterna, och i den plikten ingick att lämna sitt hem och att befria Sita (hustrun).  Om vi är medvetna om våra dharma eller inte vet jag inte, men meningen med våra enskilda liv är att uppfylla dharma.

Andra tankesystem kan också finna en immanent mening i ett individuellt, biologiskt liv. Meningen med det personliga livet kan upptäckas i Gud, i att vara människa eller i att vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden.

Kan det vara så att den just nu populära uppmaningen ”carpe diem” hör hit?

Om vi sedan går utanför den enskilde individen, finns det andra aspekter på den immanenta meningen. Tillvaron i sig kan tänkas som beroende av en gudomlig plan, en kosmisk lag (som cyklisk utvidgning och hopdragning), en universell andlig naturlag (som karma) eller så är den biologiska mångfalden och skönheten i naturen och världsalltet i sig meningsfull.

Till en biolog som undrade om livets mening bara gällde människor kan jag bara säga att den immanenta aspekten av livets mening mycket väl kan tillämpas på andra varelser än människor. Att detta inte är uppenbart kan bero på att det är få som är intresserade av om en bananfluga kan sträva efter att upptäcka sitt livs mening (förresten känner vi nog många människor som inte bryr sig om detta heller).

Vem vet, så småningom kommer någon tänkare att föreslå en immanent mening i livet hos morötter och potatis också. Och är det inte så att den redan föreslagits förekomma hos generna?