Flickan och hunden. © Yvonne Wærn

Jag med Geisha

De hade flyttat tillsammans från Klippgatan till Tobaksspinnargatan, flickan och hunden. I den nya skolan var det ingen som någonsin varit så långt borta. I Högalid var det ingen som hade en hund. Det tog tid för dem i klassen att komma på flickans svaga sida. När de väl gjorde det, var det lätt att reta henne.

Starka ljud, som att smälla med bänklocken var effektiva att få den nya flickan att försöka krypa in under bänken. Det var så lustigt att se. När hon väl upptäckt att hon inte fick plats där, började hon gråta i stället. Ljud som liknade ambulansen var också framgångsrika. Den nya flickan höll händerna för öronen och tårarna rann. Det var ofelbart. Visslande ljud som när man drog in luft mellan framtänderna fick flickan att skrika.

Det var lätt att skrämma i väg hunden när den stod bunden utanför affären. Först knäppte de upp kopplet, sedan klappade de i händerna. Så stod de en bit ifrån och såg när flickan sökte efter hunden. Det var verkligen patetiskt när hon ropade efter den. De kunde inte låta bli att härma henne: ”Gäsja, Gäsja!” skrek pojkarna mellan gapskratten. Sedan sprang de sin väg.

Hunden kom ganska snart tillbaks. Den gick aldrig långt bort. Med ögonen fulla av tårar borrade flickan ner ansiktet i den svarta sträva pälsen. ”Du får aldrig gå från mig!” snyftade flickan, och hunden viftade på svansen.

De hade upplevt bomberna tillsammans, flickan och hunden. Mamma och hon och hunden hade varit ute och promenerat när flygplanen kom. Det smällde långt bort och det lät förfärligt, men mamma sade bara att det inte var något farligt.

Senare på dagen hände samma sak, men då blev det flyglarm. Mamma drog ner flickan och hunden i ett skyddsrum. De hann se hur människor sprang på gatorna, men de såg aldrig när bomberna föll ner. Det bara hördes. Ett obeskrivligt ljud. Starkt så att öronen ville gå sönder. Ändå var det ljudet när de föll genom luften som var det värsta. Det visslade nästan som när man släppte ur luften ur en ballong. Först efter en evighets lång väntan kom nedslaget. En tryckvåg som kastade dem i famnen på varandra. Hunden darrade. Flickan grät. Mamman knep ihop munnen.

När väl flyglarmet ljöd igen, kröp flickan ihop. Mamman sade att det betydde ”faran över”. Nu kunde de gå ut. Människorna började klättra upp för trappan från skyddsrummet. Flickan och hunden ville inte gå upp. Mamman lirkade först, sedan blev hon otålig. De kom ut sist. Det hade hunnit bli mörkt. Ändå flammade ljus här och där. Det var hus som brann. Det brakade fortfarande, men det var ett annat ljud. Stenar som föll, hus som ramlade samman. Mamma bara sade att det inte var farligt. Varför skulle hon då gå så fort och dra både flickan och hunden efter sig? Hemma var allt lugnt som vanligt.

Flera år efteråt var flickan och hunden i ett annat land. De var båda paniskt rädda för smällar av alla slag: fyrverkerier, åska, ballonger. Också andra signaler fick dem att stelna. Ambulanser, brandbilar, varför för de sådant oväsen? Det var tur att det var flickan som gick ut med hunden. Hon visste precis varför Geisha stannade när hon hörde en smäll från ett avgasrör. Eller varför hon vägrade att gå när det luktade bränt någonstans. Tillsammans tröstade de varandra. Hemma kröp de in under sängarna när de hörde åskan eller något  tjut.

På skolgården lekte alla barn med varandra. De första dagarna var flickan med. Men sedan gick leken ut på att vissla när man var färdig. Flickan var den enda att bli rädd. Då fick hon  stå utanför och titta på. Hon visste inte att hon var utanför förrän då. Inte förstod hon att hennes skräck inte delades av de andra. Hon var den enda som visste att hunden var hennes enda vän.

Ingen brydde sig egentligen om flickan, och hon hade bara hunden som vän.  Mamma var borta fast hon var hemma. Pappa låg i beredskapen. När han kom hem måste hon akta sig. Han kunde bli förfärligt arg. Över ingenting. Fast en gång var det nog flickans fel. Då, när han slog henne så att hon inte fick gå i skolan efteråt. Hon hade cyklat omkring i vardagsrummet med trehjulingen. Lillebror satt bak. De hade det så roligt. Geisha sprang efter dem och skällde. Så ramlade den dumma julgranen! Ljus och prydnader i kras. Oj, vad pappa blev arg! Nu hade han orsak till det, också. Han slog på kinderna, på näsan, på huvudet. Flickan fick stora blå märken omkring ögonen, men pappa slog inte lillebror. Inte heller Geisha fick något stryk. ”Du som är så stor!” hade pappa sagt. Flickan grät i Geishas päls. Den var full av tröst. Geisha slickade henne i ansiktet, och tårarna blandades med hundsaliv. Flickan var hemma från skolan fast den hade börjat efter jullovet. Så småningom blev blåmärkena gulaktiga. Hon fick gå i skolan igen. Hon måste säga att hon gått emot en dörr, sade mamma. Ingen frågade. Flickan behövde inte ljuga.

Det bästa i livet var landet. Dit åkte familjen med en stor lastbil i början av sommaren. Flickan fick sitta på flaket och hålla en blomkruka i famnen. Geisha tyckte också om landet. Hon fick springa fritt, för hon var så duktig och hittade alltid tillbaks. Pappa kom hem då och då. Flickan blev rädd för att få stryk och gömde sig under grenarna på ett träd. Då kom Geisha till henne och hon gömde sitt huvud i hennes päls. Geisha avslöjade henne aldrig.

Geisha brukade följa med när familjen åkte och hälsade på faster. Hon gillade Lady, den stora schäfern som bodde där. Lady vaktade sin mat svartsjukt. Ibland smög Geisha sig fram till en liten smakbit. Sedan fick hon springa långa vägar ut på ängen ner mot vattnet, med Lady springande efter. Alla skrattade. De små svarta skottebenen och de långa schäferstegen. Det såg så lustigt ut. Men för Geisha var det nog allvar.

I vilket fall blev det dödligt allvar. En gång.  Geisha slukade ett ben när Lady inte såg på. Det skulle hon inte ha gjort. Men hundar förstår inte så bra. Ingen såg att benet var borta. Det var först när det började blöda ur Geishas ända som mamma förstod. ”En benflisa”, sade hon. Geisha blev så trött och orkade ingenting. Hon låg i sin korg under syrenbuskarna. Kråkor flaxade omkring henne. Flickan sjasade i väg dem och grät. Geisha orkade inte ens slicka hennes hand.

Mamma tog Geisha med sig någonstans. När hon kom hem, hade hon en brun kartong med sig. Flickan skulle aldrig glömma den bruna kartongen. Den var ganska stor. Slät var den, utan några etiketter. Ombunden med snören var den. Den hade kunnat vara rolig och spännande om den kommit till julafton. Nu kom den i juli. Flickan skulle snart fylla tio år.

”Var är Geisha?” undrade flickan.  ”Hon fick somna i min famn”, sade mamma. För en gångs skull såg flickan att mammans ögon glänste. Då grät flickan. Hela resten av sommaren och hela hösten grät hon. Så såg hon hela livet genom en gardin av tårar. Ingenting betydde längre något för henne. Pojkarna kunde slå i bänklocken hur mycket som helst. Flickorna kunde dra in luften mellan tänderna när de ville. Geisha var borta. Aldrig skulle hon komma tillbaka. Ingenting betydde något längre.