{"id":265,"date":"2016-01-05T20:17:20","date_gmt":"2016-01-05T19:17:20","guid":{"rendered":"http:\/\/yvonnewaern.se\/?page_id=265"},"modified":"2016-01-06T17:54:57","modified_gmt":"2016-01-06T16:54:57","slug":"flickan-och-hunden","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/yvonne-waern-som-forfattare\/flickan-och-hunden\/","title":{"rendered":"Flickan och hunden. \u00a9 Yvonne W\u00e6rn"},"content":{"rendered":"

\"Jag<\/a><\/span><\/p>\n

De hade flyttat tillsammans fr\u00e5n Klippgatan till Tobaksspinnargatan, flickan och hunden. I den nya skolan var det ingen som n\u00e5gonsin varit s\u00e5 l\u00e5ngt borta. I H\u00f6galid var det ingen som hade en hund. Det tog tid f\u00f6r dem i klassen att komma p\u00e5 flickans svaga sida. N\u00e4r de v\u00e4l gjorde det, var det l\u00e4tt att reta henne. <\/span><\/p>\n

Starka ljud, som att sm\u00e4lla med b\u00e4nklocken var effektiva att f\u00e5 den nya flickan att f\u00f6rs\u00f6ka krypa in under b\u00e4nken. Det var s\u00e5 lustigt att se. N\u00e4r hon v\u00e4l uppt\u00e4ckt att hon inte fick plats d\u00e4r, b\u00f6rjade hon gr\u00e5ta i st\u00e4llet. Ljud som liknade ambulansen var ocks\u00e5 framg\u00e5ngsrika. Den nya flickan h\u00f6ll h\u00e4nderna f\u00f6r \u00f6ronen och t\u00e5rarna rann. Det var ofelbart. Visslande ljud som n\u00e4r man drog in luft mellan framt\u00e4nderna fick flickan att skrika.<\/span><\/p>\n

Det var l\u00e4tt att skr\u00e4mma i v\u00e4g hunden n\u00e4r den stod bunden utanf\u00f6r aff\u00e4ren. F\u00f6rst kn\u00e4ppte de upp kopplet, sedan klappade de i h\u00e4nderna. S\u00e5 stod de en bit ifr\u00e5n och s\u00e5g n\u00e4r flickan s\u00f6kte efter hunden. Det var verkligen patetiskt n\u00e4r hon ropade efter den. De kunde inte l\u00e5ta bli att h\u00e4rma henne: \u201dG\u00e4sja, G\u00e4sja!\u201d skrek pojkarna mellan gapskratten. Sedan sprang de sin v\u00e4g.<\/span><\/p>\n

Hunden kom ganska snart tillbaks. Den gick aldrig l\u00e5ngt bort. Med \u00f6gonen fulla av t\u00e5rar borrade flickan ner ansiktet i den svarta str\u00e4va p\u00e4lsen. \u201dDu f\u00e5r aldrig g\u00e5 fr\u00e5n mig!\u201d snyftade flickan, och hunden viftade p\u00e5 svansen.<\/span><\/p>\n

De hade upplevt bomberna tillsammans, flickan och hunden. Mamma och hon och hunden hade varit ute och promenerat n\u00e4r flygplanen kom. Det sm\u00e4llde l\u00e5ngt bort och det l\u00e4t f\u00f6rf\u00e4rligt, men mamma sade bara att det inte var n\u00e5got farligt.<\/span><\/p>\n

Senare p\u00e5 dagen h\u00e4nde samma sak, men d\u00e5 blev det flyglarm. Mamma drog ner flickan och hunden i ett skyddsrum. De hann se hur m\u00e4nniskor sprang p\u00e5 gatorna, men de s\u00e5g aldrig n\u00e4r bomberna f\u00f6ll ner. Det bara h\u00f6rdes. Ett obeskrivligt ljud. Starkt s\u00e5 att \u00f6ronen ville g\u00e5 s\u00f6nder. \u00c4nd\u00e5 var det ljudet n\u00e4r de f\u00f6ll genom luften som var det v\u00e4rsta. Det visslade n\u00e4stan som n\u00e4r man sl\u00e4ppte ur luften ur en ballong. F\u00f6rst efter en evighets l\u00e5ng v\u00e4ntan kom nedslaget. En tryckv\u00e5g som kastade dem i famnen p\u00e5 varandra. Hunden darrade. Flickan gr\u00e4t. Mamman knep ihop munnen. <\/span><\/p>\n

N\u00e4r v\u00e4l flyglarmet lj\u00f6d igen, kr\u00f6p flickan ihop. Mamman sade att det betydde \u201dfaran \u00f6ver\u201d. Nu kunde de g\u00e5 ut. M\u00e4nniskorna b\u00f6rjade kl\u00e4ttra upp f\u00f6r trappan fr\u00e5n skyddsrummet. Flickan och hunden ville inte g\u00e5 upp. Mamman lirkade f\u00f6rst, sedan blev hon ot\u00e5lig. De kom ut sist. Det hade hunnit bli m\u00f6rkt. \u00c4nd\u00e5 flammade ljus h\u00e4r och d\u00e4r. Det var hus som brann. Det brakade fortfarande, men det var ett annat ljud. Stenar som f\u00f6ll, hus som ramlade samman. Mamma bara sade att det inte var farligt. Varf\u00f6r skulle hon d\u00e5 g\u00e5 s\u00e5 fort och dra b\u00e5de flickan och hunden efter sig? Hemma var allt lugnt som vanligt.<\/span><\/p>\n

Flera \u00e5r efter\u00e5t var flickan och hunden i ett annat land. De var b\u00e5da paniskt r\u00e4dda f\u00f6r sm\u00e4llar av alla slag: fyrverkerier, \u00e5ska, ballonger. Ocks\u00e5 andra signaler fick dem att stelna. Ambulanser, brandbilar, varf\u00f6r f\u00f6r de s\u00e5dant ov\u00e4sen? <\/span>Det var tur att det var flickan som gick ut med hunden. Hon visste precis varf\u00f6r Geisha stannade n\u00e4r hon h\u00f6rde en sm\u00e4ll fr\u00e5n ett avgasr\u00f6r. Eller varf\u00f6r hon v\u00e4grade att g\u00e5 n\u00e4r det luktade br\u00e4nt n\u00e5gonstans. <\/span>Tillsammans tr\u00f6stade de varandra. Hemma kr\u00f6p de in under s\u00e4ngarna n\u00e4r de h\u00f6rde \u00e5skan eller n\u00e5got\u00a0 <\/span>tjut. <\/span><\/p>\n

P\u00e5 skolg\u00e5rden lekte alla barn med varandra. De f\u00f6rsta dagarna var flickan med. Men sedan gick leken ut p\u00e5 att vissla n\u00e4r man var f\u00e4rdig. Flickan var den enda att bli r\u00e4dd. D\u00e5 fick hon\u00a0 <\/span>st\u00e5 utanf\u00f6r och titta p\u00e5. Hon visste inte att hon var utanf\u00f6r f\u00f6rr\u00e4n d\u00e5. Inte f\u00f6rstod hon att hennes skr\u00e4ck inte delades av de andra. Hon var den enda som visste att hunden var hennes enda v\u00e4n.<\/span><\/p>\n

Ingen brydde sig egentligen om flickan, och hon hade bara hunden som v\u00e4n.\u00a0 <\/span>Mamma var borta fast hon var hemma. Pappa l\u00e5g i beredskapen. N\u00e4r han kom hem m\u00e5ste hon akta sig. Han kunde bli f\u00f6rf\u00e4rligt arg. \u00d6ver ingenting. Fast en g\u00e5ng var det nog flickans fel. D\u00e5, n\u00e4r han slog henne s\u00e5 att hon inte fick g\u00e5 i skolan efter\u00e5t. Hon hade cyklat omkring i vardagsrummet med trehjulingen. Lillebror satt bak. De hade det s\u00e5 roligt. Geisha sprang efter dem och sk\u00e4llde. S\u00e5 ramlade den dumma julgranen! Ljus och prydnader i kras. Oj, vad pappa blev arg! Nu hade han orsak till det, ocks\u00e5. Han slog p\u00e5 kinderna, p\u00e5 n\u00e4san, p\u00e5 huvudet. Flickan fick stora bl\u00e5 m\u00e4rken omkring \u00f6gonen, men pappa slog inte lillebror. Inte heller Geisha fick n\u00e5got stryk. \u201dDu som \u00e4r s\u00e5 stor!\u201d hade pappa sagt. Flickan gr\u00e4t i Geishas p\u00e4ls. Den var full av tr\u00f6st. Geisha slickade henne i ansiktet, och t\u00e5rarna blandades med hundsaliv. Flickan var hemma fr\u00e5n skolan fast den hade b\u00f6rjat efter jullovet. S\u00e5 sm\u00e5ningom blev bl\u00e5m\u00e4rkena gulaktiga. Hon fick g\u00e5 i skolan igen. Hon m\u00e5ste s\u00e4ga att hon g\u00e5tt emot en d\u00f6rr, sade mamma. Ingen fr\u00e5gade. Flickan beh\u00f6vde inte ljuga.<\/span><\/p>\n

Det b\u00e4sta i livet var landet. Dit \u00e5kte familjen med en stor lastbil i b\u00f6rjan av sommaren. Flickan fick sitta p\u00e5 flaket och h\u00e5lla en blomkruka i famnen. Geisha tyckte ocks\u00e5 om landet. Hon fick springa fritt, f\u00f6r hon var s\u00e5 duktig och hittade alltid tillbaks. Pappa kom hem d\u00e5 och d\u00e5. Flickan blev r\u00e4dd f\u00f6r att f\u00e5 stryk och g\u00f6mde sig under grenarna p\u00e5 ett tr\u00e4d. D\u00e5 kom Geisha till henne och hon g\u00f6mde sitt huvud i hennes p\u00e4ls. Geisha avsl\u00f6jade henne aldrig. <\/span><\/p>\n

Geisha brukade f\u00f6lja med n\u00e4r familjen \u00e5kte och h\u00e4lsade p\u00e5 faster. Hon gillade Lady, den stora sch\u00e4fern som bodde d\u00e4r. Lady vaktade sin mat svartsjukt. Ibland sm\u00f6g Geisha sig fram till en liten smakbit. Sedan fick hon springa l\u00e5nga v\u00e4gar ut p\u00e5 \u00e4ngen ner mot vattnet, med Lady springande efter. Alla skrattade. De sm\u00e5 svarta skottebenen och de l\u00e5nga sch\u00e4ferstegen. Det s\u00e5g s\u00e5 lustigt ut. Men f\u00f6r Geisha var det nog allvar.<\/span><\/p>\n

I vilket fall blev det d\u00f6dligt allvar. En g\u00e5ng.\u00a0 <\/span>Geisha slukade ett ben n\u00e4r Lady inte s\u00e5g p\u00e5. Det skulle hon inte ha gjort. Men hundar f\u00f6rst\u00e5r inte s\u00e5 bra. Ingen s\u00e5g att benet var borta. Det var f\u00f6rst n\u00e4r det b\u00f6rjade bl\u00f6da ur Geishas \u00e4nda som mamma f\u00f6rstod. \u201dEn benflisa\u201d, sade hon. Geisha blev s\u00e5 tr\u00f6tt och orkade ingenting. Hon l\u00e5g i sin korg under syrenbuskarna. Kr\u00e5kor flaxade omkring henne. Flickan sjasade i v\u00e4g dem och gr\u00e4t. Geisha orkade inte ens slicka hennes hand. <\/span><\/p>\n

Mamma tog Geisha med sig n\u00e5gonstans. N\u00e4r hon kom hem, hade hon en brun kartong med sig. Flickan skulle aldrig gl\u00f6mma den bruna kartongen. Den var ganska stor. Sl\u00e4t var den, utan n\u00e5gra etiketter. Ombunden med sn\u00f6ren var den. Den hade kunnat vara rolig och sp\u00e4nnande om den kommit till julafton. Nu kom den i juli. Flickan skulle snart fylla tio \u00e5r. <\/span><\/p>\n

\u201dVar \u00e4r Geisha?\u201d undrade flickan.\u00a0 <\/span>\u201dHon fick somna i min famn\u201d, sade mamma. F\u00f6r en g\u00e5ngs skull s\u00e5g flickan att mammans \u00f6gon gl\u00e4nste. D\u00e5 gr\u00e4t flickan. Hela resten av sommaren och hela h\u00f6sten gr\u00e4t hon. S\u00e5 s\u00e5g hon hela livet genom en gardin av t\u00e5rar. Ingenting betydde l\u00e4ngre n\u00e5got f\u00f6r henne. Pojkarna kunde sl\u00e5 i b\u00e4nklocken hur mycket som helst. Flickorna kunde dra in luften mellan t\u00e4nderna n\u00e4r de ville. Geisha var borta. Aldrig skulle hon komma tillbaka. Ingenting betydde n\u00e5got l\u00e4ngre.<\/span><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

De hade flyttat tillsammans fr\u00e5n Klippgatan till Tobaksspinnargatan, flickan och hunden. I den nya skolan var det ingen som n\u00e5gonsin varit s\u00e5 l\u00e5ngt borta. I H\u00f6galid var det ingen som hade en hund. Det tog tid f\u00f6r dem i klassen att komma p\u00e5 flickans svaga sida. N\u00e4r de v\u00e4l gjorde det, var det l\u00e4tt att … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Flickan och hunden. \u00a9 Yvonne W\u00e6rn<\/span> →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":23,"menu_order":1,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-265","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/265","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=265"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/265\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":327,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/265\/revisions\/327"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/23"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=265"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}