I dag skulle min pappa ha fyllt 115 \u00e5r. Minnena rasar \u00f6ver mig.<\/p>\n\n\n\n
Alla f\u00f6delsedagar som skulle firas strax f\u00f6re jul. J\u00e4kten att hinna till honom mitt i all annan planering, lite irritation ocks\u00e5, det m\u00e5ste jag medge – men \u00e4nd\u00e5 \u2026<\/p>\n\n\n\n
Han var den som l\u00e4rde mig att v\u00e5ga. D\u00e4r stod jag uppe p\u00e5 \u00e5ngb\u00e5tsbryggan och skulle dyka ner i vattnet nedanf\u00f6r. Det var s\u00e5 h\u00f6gt. Jag var kanske nio \u00e5r. \u201dDu kan\u201d, sa han \u201dLita p\u00e5 mig!\u201d Jag s\u00e5g p\u00e5 hans solbr\u00e4nda ansikte, hans kraftiga armar. Ja, honom kunde jag lita p\u00e5. Jag hade k\u00e4nt hans kraft i andra sammanhang som inte var lika trevliga som nu, men ett visste jag, stark var han, simma kunde han. Jag tog ett djupt andetag och gav mig ner i vattnet med huvudet f\u00f6re.<\/p>\n\n\n\n
Det minnet har hj\u00e4lpt mig m\u00e5nga g\u00e5nger i livet. Att komma \u00f6ver den d\u00e4r tr\u00f6skeln att inte v\u00e5ga. \u00c4r det n\u00e5got s\u00e4rskilt kvinnligt m\u00e5nne att inte lita p\u00e5 sig sj\u00e4lv? Eller \u00e4r det s\u00e5 ocks\u00e5 f\u00f6r pojkar, f\u00f6r m\u00e4n, att de ibland inte v\u00e5gar? Det \u00e4r s\u00e5 mycket som st\u00e4ller sig i v\u00e4gen f\u00f6r mig – f\u00f6r oss. Jante inte minst: Inte kan v\u00e4l jag st\u00e4lla mig d\u00e4r framme och prata? Jovisst, lita p\u00e5 dig sj\u00e4lv, g\u00f6r det! Men inte kan v\u00e4l jag skriva en bok? Varf\u00f6r inte? F\u00f6rs\u00f6k f\u00e5r du se!<\/p>\n\n\n\n
\u00c5ter kommer jag ih\u00e5g en g\u00e5ng, n\u00e4r jag var h\u00f6gt ovanf\u00f6r vattnet. Det var uppe p\u00e5 ett hopptorn. Den h\u00e4r g\u00e5ngen var jag ensam, ingen pappa som kunde hj\u00e4lpa mig. Men hans ord var kvar inne i mig: \u201dDu kan! \u201dJag var nu fjorton \u00e5r och skulle ta ett m\u00e4rke som kallades f\u00f6r \u201dsimmagistern\u201d. Man kunde f\u00e5 olika grader p\u00e5 det m\u00e4rket: j\u00e4rn, silver och guld, och jag hade avverkat allt f\u00f6r att f\u00e5 guld. Jag hade simmat tv\u00e5 kilometer i \u00f6ppet och skvalpigt \u00d6stersj\u00f6vatten, jag hade livr\u00e4ddat en docka, jag hade simmat under vattnet. Allt hade jag klarat l\u00e5ngt och mycket. Utom detta sista: att dyka fr\u00e5n den h\u00f6gsta niv\u00e5n p\u00e5 hopptornet, den som kallades f\u00f6r \u201dmagistern\u201d. Jag hade aldrig gjort det f\u00f6rut. <\/p>\n\n\n\n
Det var l\u00e5ngt att kl\u00e4ttra upp. Allteftersom marken f\u00f6rsvann under mina ben minskade ocks\u00e5 modet. Skulle jag verkligen kunna g\u00f6ra det d\u00e4r? Var det inte farligt? Nej, jag v\u00e5gade inte. P\u00e5 kandidath\u00f6jden stannade jag. Om jag hoppade h\u00e4rifr\u00e5n med f\u00f6tterna f\u00f6re skulle jag kunna f\u00e5 en magister med j\u00e4rn. F\u00f6r silver m\u00e5ste jag upp till magisterniv\u00e5n. D\u00e5 r\u00e4ckte det att ta f\u00f6tterna f\u00f6rst. Ja, silver skulle jag \u00e5tminstone ha. En trappa till. Jag kom upp till magisterniv\u00e5n.<\/p>\n\n\n\n
Jag stod l\u00e4ngst bak p\u00e5 tornet, tittade ut \u00f6ver havet. Det var \u00d6stersj\u00f6ns gr\u00e5a v\u00e5gor som sk\u00f6njdes d\u00e4r l\u00e5ngt borta. Jag v\u00e5gade inte titta ner. Men nu, n\u00e4r jag var s\u00e5 h\u00e4r h\u00f6gt uppe, varf\u00f6r skulle jag ta mig ner s\u00e5 d\u00e4r nesligt, med f\u00f6tterna f\u00f6re? Jag kunde ju dyka, inte sant? Jag skulle bara springa fram och s\u00e5 hoppa ut. Ett svanhopp skulle jag g\u00f6ra, ut med armarna en liten stund, sedan fram med dem. <\/p>\n\n\n\n
Men t\u00e4nk om det blev ett magplask? S\u00e5dant gjorde ont, det visste jag av erfarenhet. Eller om benen slog \u00f6ver bak\u00e5t? Det kunde bryta av ryggen p\u00e5 mig, det hade jag h\u00f6rt. Nej, det var bara att hoppas p\u00e5 att kroppen skulle f\u00e5 r\u00e4tt vinkel mot vattnet. \u201dDu kan!\u201d sa pappa inne i mig. Jag litade p\u00e5 honom, jag litade p\u00e5 mig sj\u00e4lv, och s\u00e5 sprang jag. Det enda jag m\u00e4rkte var att vattnet slog v\u00e4ldigt h\u00e5rt mot huvudet, sedan simmade jag upp. <\/p>\n\n\n\n
Jag kommer aldrig att g\u00f6ra om det, men det d\u00e4r hoppet har hj\u00e4lpt mig genom livet. Jag klarade det. Hur r\u00e4dd hade jag inte varit? Hur hemskt var det inte innan? Men jag klarade det! <\/p>\n\n\n\n
S\u00e5 t\u00e4nkte jag n\u00e4r jag disputerade, och n\u00e4r jag h\u00f6ll min installationsf\u00f6rel\u00e4sning: Jag har dykt fr\u00e5n magistern, jag kunde! Tack, pappa!<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
I dag skulle min pappa ha fyllt 115 \u00e5r. Minnena rasar \u00f6ver mig. Alla f\u00f6delsedagar som skulle firas strax f\u00f6re jul. J\u00e4kten att hinna till honom mitt i all annan planering, lite irritation ocks\u00e5, det m\u00e5ste jag medge – men \u00e4nd\u00e5 \u2026 Han var den som l\u00e4rde mig att v\u00e5ga. D\u00e4r stod jag uppe p\u00e5 … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Pappa l\u00e4rde mig v\u00e5ga<\/span>