{"id":774,"date":"2018-12-25T17:06:22","date_gmt":"2018-12-25T16:06:22","guid":{"rendered":"http:\/\/yvonnewaern.se\/?p=774"},"modified":"2018-12-25T17:06:22","modified_gmt":"2018-12-25T16:06:22","slug":"julminnen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/2018\/12\/25\/julminnen\/","title":{"rendered":"Julminnen"},"content":{"rendered":"\n

Just nu har jag n\u00e5gon lugn timme . Foten g\u00f6r ont, jag har sv\u00e5rt att g\u00e5. Lyssnar p\u00e5 julottor p\u00e5 radio, i TV. N\u00e5gon har skickat mig p\u00e5minnelse om \u201dmindfulness\u201d – att vara i nuet. Men det g\u00e5r inte. Minnena \u00e4r f\u00f6r starka. <\/p>\n\n\n\n

Det var i Lidakyrkan eller i V\u00e4sterhaninge kyrka vi sj\u00f6ng p\u00e5 julottan. Lidakyrkan var vackrast – just som vi sj\u00f6ng \u201dN\u00e4r juldagsmorgon glimmar\u201d steg solen upp \u00f6ver stallet (ja, egentligen s\u00e5gen) i syd\u00f6st och f\u00e4rgade himlen gulrosa. T\u00e5rarna stiger upp i halsen, sv\u00e4mmar \u00f6ver och t\u00e4pper till n\u00e4san. Varf\u00f6r \u00e4r alla minnen s\u00e5 sorgliga? Tiden kommer aldrig tillbaka, ska jag inte vara lycklig \u00f6ver att ha haft den tiden \u00e5tminstone?<\/p>\n\n\n\n

N\u00e5gra \u00e5r var det midnattsm\u00e4ssa som g\u00e4llde i st\u00e4llet. En g\u00e5ng var jag med Annika i Uppsala domkyrka. Det var samma \u00e5r som katastrofen intr\u00e4ffade, men jag nj\u00f6t \u00e4nd\u00e5 av s\u00e5ng och spel. Det var en alt som sj\u00f6ng \u201dO helga natt\u201d; t\u00e5rarna fl\u00f6dade inte, jag var r\u00e4dd f\u00f6r att sl\u00e4ppa fram dem.<\/p>\n\n\n\n

Bland kyrkor i juletid minns jag ocks\u00e5 Funbo kyrka. En liten och tr\u00e5ng kyrka som l\u00e4tt fylldes av m\u00e4nniskor och s\u00e5ng. 1100-talet ekade mellan v\u00e4ggarna och d\u00f6vade en stund den stora f\u00f6rlusten.<\/p>\n\n\n\n

Nu har jag det bra igen. Om jag bara kunde vara i nuet, njuta av stunden och tiden vi har tillsammans. Men jag v\u00e4ntar p\u00e5 katastrofen. Den kommer att komma, och jag kommer att vara lika of\u00f6rberedd som f\u00f6rra g\u00e5ngen. Det g\u00e5r inte att f\u00f6rbereda sig f\u00f6r det oundvikliga. Varf\u00f6r kan jag d\u00e5 inte leva i nuet?<\/p>\n\n\n\n

En jul s\u00f6kte jag mig till Link\u00f6pings domkyrka d\u00e4r jag sj\u00f6ng i \u00e4nglak\u00f6ren. Det var s\u00e4rskilt, \u00e4ven om r\u00f6sten redan b\u00f6rjat svika. Det allra roligaste var \u00e5snan. Barnen samlades runt den, och den stod s\u00e5 t\u00e5lmodigt i sin lilla avbalkning och l\u00e4t sig klappas.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
\u00c5snan i domkyrkan kr\u00e4ver att du vrider p\u00e5 huvudet.<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Ja, fint var det ocks\u00e5 n\u00e4r pr\u00e4sten tog Jesusbarnet och bar det ner till Stora torget f\u00f6r att l\u00e4gga ner det i krubban d\u00e4r. Det \u00e4r en tr\u00e4skulptur, som tur \u00e4r och den traditionen har man i Link\u00f6ping varje \u00e5r, fast det \u00e4r ganska f\u00e5 som st\u00e5r p\u00e5 Stora torget och fryser till en psalm.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Samling kring julkrubban p\u00e5 Stora Torget i Link\u00f6ping
Julafton <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Tillbaka till andra juldagar. N\u00e4r barnen var sm\u00e5, kom min pappa och hans nya fru, Gigi (varf\u00f6r ny, hon var gift med min pappa l\u00e4ngre \u00e4n min mamma?) redan p\u00e5 julafton. Vi dansade runt i huset – d\u00e5 kunde man dansa runt genom k\u00f6ket – och sj\u00f6ng eller vad man nu ska kalla det \u201dNu \u00e4r det jul igen\u201d och \u201dAnders Person stuga st\u00e5r i ljusan l\u00e5ga\u201d och Gigi kunde n\u00e5gon s\u00e5ng med r\u00f6relser till som jag gl\u00f6mt (och hon \u00e4r sedan l\u00e4nge sedan borta, precis som pappa). Juldagen tog pappa och jag en promenad. Han var alltid s\u00e5 sp\u00e4nstig, gick fort och s\u00e4kert, men en jul var han l\u00e5ngsam och tr\u00f6tt. Vi hann inte mer \u00e4n halvv\u00e4gs ner till t\u00e5get, och s\u00e5 sa han: \u201dJag orkar inte mer!\u201d Han var bara \u00e5ttiofem \u00e5r; jag hade alltid betraktat honom som en slags Tarzan. F\u00f6rskr\u00e4ckt blev jag f\u00f6rst\u00e5s. Hur skulle jag g\u00f6ra? L\u00e4mna honom d\u00e4r, g\u00e5 hem och h\u00e4mta bilen och ta hem honom med bil? Det var plan B. Pappa andades in vinterluften, v\u00e4nde, och gick f\u00f6re mig hem. Inte s\u00e5 raska steg, men \u00e4nd\u00e5, f\u00f6re mig. Jag var s\u00e5 tveksam. Skulle jag l\u00e5ta honom g\u00e5? N\u00e4sta \u00e5r kom han till sjukhuset strax efter jul. Han l\u00e4mnade det inte levande.<\/p>\n\n\n\n

Det var pappa som startade traditionen med att skriva julrim. Senare blev det min make, Karl-Gustaf som h\u00f6ll traditionen levande. B\u00e5de barn och barnbarn l\u00e4rde sig v\u00e4ldigt fort att skriva julklappsrim. Det b\u00f6rjade lite haltande:<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Ett av de f\u00f6rsta barnjulrimmen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

och fortsatte mer avancerat: <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Den enda jul vi inte var i Sverige fyllde min mamma nittio \u00e5r. Hon hade stor fest f\u00f6r alla sina v\u00e4nner – detvar minst nittio stycken. Hon hade varit \u201dsupermormor\u201d redan n\u00e5gra \u00e5r, henne f\u00f6rsta barnbarnsbarn f\u00f6ddes n\u00e4r hon var \u00e5ttiosju. Det var en konstig jul med bleka stj\u00e4rnor mot solkustens spanska himmel, ingen gran och inga julprydnader. Medan pojkbarnbarnen skrek i protest mot det mesta fick flickbarnbarnen k\u00f6pa nya finkl\u00e4der, eftersom bagaget var f\u00f6rsenat. Mina flickor vek julstj\u00e4rnor av glitterpapper vi k\u00f6pte i den s\u00e5 kallade bokhandeln och s\u00e5 hittade Annika en stor uppstoppad hund i en aff\u00e4r i \u201dcentrum\u201d i den lilla fiskarstaden. Den fick mamma som kompensation f\u00f6r hunden som hon var tvungen att avliva n\u00e4r hennes man blev hj\u00e4rtsjuk och dog. N\u00e4r pojkbarnbarnen skulle \u00e5ka kom stormdyningarna fr\u00e5n Medelhavet och slog l\u00e5ngt upp p\u00e5 stranden. Jag \u201dpassade\u201d dem medan f\u00f6r\u00e4ldrarna packade, vilket hade till effekt att vinterst\u00f6vlarna som de redan kl\u00e4tt p\u00e5 sig blev rej\u00e4lt bl\u00f6ta av de lockande v\u00e5gorna. Ingen sk\u00e4llde p\u00e5 mig, men jag sk\u00e4ms fortfarande. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Jonatan, Hanna, Matias,
Sara framf\u00f6r
i Spanien till supermormors 90-\u00e5rsdag<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

En g\u00e5ng mycket senare \u00e5kte jag ner till henne, och firade jul ensam. F\u00f6rev\u00e4ndningen var att jag skulle hj\u00e4lpa henne att g\u00f6ra k\u00f6ttpiroger. Dem brukade hon bjuda p\u00e5 till sin f\u00f6delsedag, som hon firade p\u00e5 julaftons f\u00f6rmiddag. Det kom ett antal svenskar, hon ville g\u00f6ra minst hundra piroger. Champagnen kom g\u00e4sterna med. Hon hade pirogerna f\u00e4rdiga i frysen n\u00e4r jag kom. Det blev inte alls lika roligt som n\u00e4r hon fyllde nittio, men det hade sina sk\u00e4l. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Just nu har jag n\u00e5gon lugn timme . Foten g\u00f6r ont, jag har sv\u00e5rt att g\u00e5. Lyssnar p\u00e5 julottor p\u00e5 radio, i TV. N\u00e5gon har skickat mig p\u00e5minnelse om \u201dmindfulness\u201d – att vara i nuet. Men det g\u00e5r inte. Minnena \u00e4r f\u00f6r starka.  Det var i Lidakyrkan eller i V\u00e4sterhaninge kyrka vi sj\u00f6ng p\u00e5 julottan. … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Julminnen<\/span> →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":772,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[4],"tags":[87],"class_list":["post-774","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-minnen","tag-jul"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/774","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=774"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/774\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":780,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/774\/revisions\/780"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/media\/772"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=774"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=774"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=774"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}