{"id":865,"date":"2019-01-14T12:33:30","date_gmt":"2019-01-14T11:33:30","guid":{"rendered":"http:\/\/yvonnewaern.se\/?p=865"},"modified":"2019-01-14T12:33:30","modified_gmt":"2019-01-14T11:33:30","slug":"jul-hos-faster-hildegard","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/2019\/01\/14\/jul-hos-faster-hildegard\/","title":{"rendered":"Jul hos faster Hildegard"},"content":{"rendered":"\n

En g\u00e5ng i tiden fick jag l\u00e4ra mig att man mindes oavslutade uppgifter b\u00e4ttre \u00e4n avslutade. Det var n\u00e5gonstans i mitten av mina psykologistudier, d\u00e5 n\u00e4r vi b\u00f6rjade l\u00e4sa originalforskning snarare \u00e4n sammanfattande kurslitteratur. Det var n\u00e5gon rysk forskare som uppt\u00e4ckt detta, undrar vem det vr? Jag klarade nog den tentan, s\u00e5 d\u00e4rf\u00f6r kommer jag inte ih\u00e5g namnet p\u00e5 forskaren.<\/p>\n\n\n\n

Vad jag dock k\u00e4nt in i m\u00e4rgen \u00e4r att oavslutade uppgifter ger d\u00e5lig s\u00f6mn. I g\u00e5r h\u00f6ll jag p\u00e5 att titta p\u00e5 gamla bilder, och s\u00e5 hittade jag en bild d\u00e4r hela storfamiljen var samlad f\u00f6r julfirande. Jag b\u00f6rjade t\u00e4nka p\u00e5 jularna d\u00e4r, julgransprydandet och dansen. Och s\u00e5 kunde jag inte somna. \u00c5, vad jag skulle komma att sakna det senare! S\u00e5 h\u00e4r kunde det vara: <\/p>\n\n\n\n

Det blev en stor familj n\u00e4r faster Hildegards familj f\u00f6renades med v\u00e5r.\u00a0De vuxna var m\u00e5nga: Faster och hennes man Axel, klacken (Karl-Axel) och hans fru Marianne, Kajen (Kaj) och hans fru Sonja, mamma och pappa f\u00f6rst\u00e5s, och antagligen ocks\u00e5 Lollo (Loreley) och de hade till uppgift att kl\u00e4 granen. Vi barn (den h\u00e4r g\u00e5ngen var det Lillemor och jag och Rurik och s\u00e5 Magnus och K\u00e4the) blev inst\u00e4ngda i ett rum vid sidan av vardagsrummet.Vi fick inte vara med, vi skulle sl\u00e4ppas ut senare att beundra den. Vi var s\u00e5 ot\u00e5liga d\u00e4r inne. Det var ju julafton, och visserligen var det sp\u00e4nnande med granen, men deet som h\u00f6rde till julen var \u00e4nnu mer lockande. Lillemor och jag f\u00f6rs\u00f6kte h\u00e5lla ordning p\u00e5 sm\u00e5barnen och n\u00e4r det inte gick, hittade vi p\u00e5 olika s\u00e4tt att distrahera dem.\u00a0 <\/p>\n\n\n\n

Lillemor kunde f\u00e5 Lady att g\u00f6ra konster. Hon tog en sockerbit och lade p\u00e5 golvet. Lady tittade sp\u00e4nt p\u00e5 sockerbiten, beredd p\u00e5 en signal f\u00f6r att ta den. Lillemor sa str\u00e4ngt: \u201dDen \u00e4r k\u00f6pt p\u00e5 Konsum\u201d. D\u00e5 lade Lady sig ner, med nosen alldeles intill sockerbiten, men hon tog den inte. Jag blev arg p\u00e5 f\u00f6rest\u00e4llningen. Vilken l\u00f6jlig konst! D\u00e5 var Geishas mycket b\u00e4ttre. Jag tog upp sockerbiten och h\u00f6ll den h\u00f6gt uppe framf\u00f6r Geisha. D\u00e5 st\u00e4llde sig Geisha p\u00e5 baktassarna, och om jag h\u00f6ll sockerbiten precis lagom h\u00f6gt, s\u00e5 satte hon sig p\u00e5 baken, med de sm\u00e5 svarta framtassarna h\u00e4ngande om vissna tulpaner och tittade sp\u00e4nt p\u00e5 sockerbien. Nu var det fr\u00e5gan: Vem skulle f\u00e5 sockerbiten? Lillemor var genast d\u00e4r: \u201dTa den!\u201d sa hon och Lady kastade sig fram och nappade sockerbiten ur min hand. Jag blev s\u00e5 arg p\u00e5 henne. Det d\u00e4r var v\u00e4l ingen konst! Geisha var liten och Lady var stor. Se s\u00e5 fint Geisha satt \u201dvackert\u201d!<\/p>\n\n\n\n

Det var f\u00f6rresten alltid en strid mellan Lady och Geisha. N\u00e4r vi kom till faster brukade Geisha g\u00e5 rakt fram till Ladys matsk\u00e5l och se om det fanns n\u00e5got \u00e4tbart kvar d\u00e4r. Geisha var v\u00e4l alltid hungrig, precis som jag, stackarn. Och Lady var lite kinkig med maten, och l\u00e4mnade ofta s\u00e5dant hon inte riktigt gillade. N\u00e4r faster skulle f\u00e5 Lady att \u00e4ta, brukade hon s\u00e4ga: Geisha kommer! och d\u00e5 glufsade Lady i sig allt, oberoende av vad som l\u00e5g i sk\u00e5len.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e5ja, nu var vi d\u00e4r inne, barn och hundar, och p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt f\u00f6rdrev vi v\u00e4l tiden, allt ot\u00e5ligare blev vi d\u00e4r inst\u00e4ngda p\u00e5 andra sidan om d\u00f6rren till vardagsrummet. Vi f\u00f6rs\u00f6kte se genom nyckelh\u00e5let, vi tryckte \u00f6ronen mot d\u00f6rren, men det h\u00f6rdes bara mummel och prassel. S\u00e5 \u00e4ntligen h\u00f6rde vi steg, vi rusade fr\u00e5n d\u00f6rren in i rummet d\u00e4r vi varit inst\u00e4ngda, och s\u00e5 kom n\u00e5gon, ofta var det Klacken, han var den gladaste, och vi sl\u00e4pptes ut. D\u00e5 skulle vi beundra granen, och den var verkligen v\u00e4rd att beses! N\u00e5gon \u00f6verraskning var den inte, varje \u00e5r var den likadan: P\u00e5 varje minsta kvist h\u00e4ngde gl\u00e4nsande remsor av stanniolpapper. T\u00e4tt, t\u00e4tt h\u00e4ngde de, s\u00e5 att sj\u00e4lva grankvistarna knappast syntes. Ingenting annat fanns i granen \u00e4n de d\u00e4r silvriga remsorna. Granen var som en silverstaty, vacker och o\u00e5tkomlig. Den f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag s\u00e5g den blev jag besviken: Inga julgranskulor, inga flaggor; den var alldeles f\u00f6r stel f\u00f6r min smak, men jag vande mig. Efter n\u00e5gra \u00e5r kunde jag beundra de vuxnas arbete med granen. Det m\u00e5ste ha varit t\u00e5lamodspr\u00f6vande!<\/p>\n\n\n\n

Nu skulle det roliga komma: Gutten satte sig vid pianot och drog fingrarna \u00f6ver tangenterna. Det l\u00e4t som regn p\u00e5 ett pl\u00e5ttak, men det var bara b\u00f6rjan. Sen blev det b\u00e5de \u201dNu \u00e4r det jul igen\u201d och \u201dAnders Perssons stuga\u201d, medan alla, utom m\u00f6jligen Momi och Farbror Axel, f\u00f6r de var f\u00f6r gamla, dansade runt fr\u00e5n vardagsrummet, ut i korridoren, sen v\u00e4nde vi vid d\u00f6rren och dansade in i matrummet, d\u00e4r julmaten stod uppdukad, slingrade oss f\u00f6rbi bord och stolar in genom n\u00e4sta d\u00f6rr till vardagsrummet, d\u00e4r granen stod och stanniolremsorna fladdrade av v\u00e5r julstorm och Guttens pianospel. S\u00e5 roligt vi hade! Vi fortatte med \u201dKlara solen p\u00e5 himmelen den lyser, friska vattnet \u2026\u201d Det var s\u00e5 h\u00e4rligt! Jag sj\u00f6ng av hj\u00e4rtans hals, Lillemor sj\u00f6ng, alla sj\u00f6ng och var glada. Det var inte julklapparna jag t\u00e4nkte p\u00e5 d\u00e5, det var att vi alla var tillsammans, att vi dansade, det var pianomusiken och s\u00e5ngen som gjorde mig lycklig. Den enda g\u00e5ngen jag blev ledsen det var n\u00e4r jag fick st\u00e5 i mitten och vara \u201dtroll\u201d i s\u00e5ngen \u201dN\u00e4r var tar sin, s\u00e5 tar jag min, och s\u00e5 blev trollet utan\u201d. Jag sk\u00e4mdes verkligen n\u00e4r alla pekade finger mot mig och sa \u201dFy skam, fy skam och s\u00e5 blev trollet utan!\u201d Jag gr\u00e4t och mamma var tvungen att tr\u00f6sta mig: \u201dMen Yvonko, det \u00e4r ju bara en lek!\u201d En elak och dum lek, tyckte jag, men jag blev ganska snart glad igen n\u00e4r vi sj\u00f6ng och lekte \u201dR\u00e4ven raskar \u00f6ver isen\u201d Gutten var kvick p\u00e5 tangenterna, musiken spratt i kroppen och t\u00e5rarna var snart torra av farten. Jag minns ingenting av maten, som \u00e4nd\u00e5 borde ha suttit bra i min hungriga mage, ingenting av julklapparna, jag minns bara v\u00e4ntan, granen och dansen.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
M\u00e5nga samlades hos faster Hildegard f\u00f6r julfirande. H\u00e4r ett foto fr\u00e5n \u00e5r 1944 (ungef\u00e4r). Faster Hildegard andra \u00f6verst fr\u00e5n v\u00e4nster. Jag i mitten med axelremsv\u00e4ska.<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Det n\u00e4st v\u00e4rsta var \u00e5ret n\u00e4r inte Gutten fanns mer. Det blev inget pianospel, ingen dans, alla var tysta och svarta. Gutten hade varit i \u201dlumpen\u201d och d\u00e4r hade han suttit och spelat piano, som han brukade g\u00f6ra. En av hans lumparkompisar blev tr\u00f6tt p\u00e5 hans spelande och hotade honom: \u201dOm du inte sluta spela, skjuter jag!\u201d Gutten bara skrattade och fortsatte spela. Kompisen sk\u00f6t och sedan var Gutten ute ur v\u00e5ra liv. S\u00e5 var historien jag fick h\u00f6ra, och faster gick i svarta kl\u00e4der resten av sitt liv, tror jag, fast jag s\u00e5g henne inte s\u00e5 ofta mer, f\u00f6r n\u00e5got \u00e4nnu v\u00e4rre h\u00e4nde bara n\u00e5gra \u00e5r efter\u00e5t. Det var skilsm\u00e4ssan, och sedan den andra, l\u00e5ngdragna, tr\u00e5kiga tiden firade vi inte mer jul med faster.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 fotot \u00e4r vi n\u00e4stan alla med: fr\u00e5n min mormor l\u00e4ngst till v\u00e4nster till Magnus l\u00e4ngst ner till h\u00f6ger. Den som fattas p\u00e5 fotot \u00e4r Gutten. Jag blir s\u00e5 ledsen n\u00e4r jag ser det fotot. Nu \u00e4r alla d\u00f6da utom Lillemor och K\u00e4the, men det \u00e4r inte det som g\u00f6r mig ledsen. Det \u00e4r skilsm\u00e4ssan som slitit s\u00f6nder min barndom, och som f\u00f6rst\u00f6rt mina ton\u00e5r.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

En g\u00e5ng i tiden fick jag l\u00e4ra mig att man mindes oavslutade uppgifter b\u00e4ttre \u00e4n avslutade. Det var n\u00e5gonstans i mitten av mina psykologistudier, d\u00e5 n\u00e4r vi b\u00f6rjade l\u00e4sa originalforskning snarare \u00e4n sammanfattande kurslitteratur. Det var n\u00e5gon rysk forskare som uppt\u00e4ckt detta, undrar vem det vr? Jag klarade nog den tentan, s\u00e5 d\u00e4rf\u00f6r kommer jag … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Jul hos faster Hildegard<\/span> →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[4],"tags":[],"class_list":["post-865","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-minnen"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/865","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=865"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/865\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":867,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/865\/revisions\/867"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=865"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=865"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/yvonnewaern.se\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=865"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}