Som författare är jag ganska olik mina andra jag.

Jag var en gång forskare, handledare, föreläsare. Det var intressant, spännande, engagerande. Men så verklighetstrångt!

Som författare kan jag brodera ut. Jag kan hitta på liv ur små anteckningar, precis som man kan koka soppa på en spik.

Jag vill få utlopp för mitt engagemang. Fem böcker har handlat om kvinnor och deras situation – för många år sedan. Dem hittar du under rubriken ’Karsjöhultsberättelser’.

Där kan du hitta mig i Charlotta, den självständiga kvinnan i ”Änkenådens hemlighet”, förstås – fast jag har turligt nog aldrig haft några ”oäkta barn” 🙂

Också Anna, den föräldralösa, utstötta (i ”Det sägs att en prinsessa”),  är en sida av mig, även om jag aldrig ramlat ner från något tak.

En tid ville jag skriva för barn och ungdomar. För de böckerna skapade jag en egen identitet: Fabelfarmor.

Det passade så bra för att jag gjorde några böcker tillsammans med Sugandha Iyer, min indiska väninna.  Det blev indiska fabler och Ramayana, fablerna illustrerade av en ung konstnär och Ramayana grundad på Sugandhas tidiga illustrationer.

Snart tog jag det namnet till mitt förlag. Det bev tre barnböcker om Gullevi och drakar: Jakten på drakägget, Stölden av biboet och I drakens gap. Illustrerade gjorde barnbarn till mig och Sugandha Iyer.

Men när jag fascinerades av Artificiell intelligens passade namnet inte längre. År 2021 bestämde jag mig för att ändra förlagsnamnet till Fakta och fiktion.

För jag är alldeles hämningslös som författare. Nu har jag skrivit både cyberpunk om artificiell intelligens och en bok om Kanarieöarnas gåtfulla historia. Sedan måste jag ju också berätta om de första invandrarna till Kanarieöarna. Det blev boken ”Den sista jätteödlan”.

Och i juni 2021 upptäckte jag ett sätt att tygla mig. Jag gick med i några grupper där man skrev haiku – på engelska.