I ett projekt vid Vitterhetsakademien samlades några gamla forskare vid Psykologiska Institutionen i Stockholm förra året. Nu har det blivit en bok av våra samlade minnen.

Här kommer mitt bidrag.

Bakgrund

När psykologiämnet skildes från pedagogikämnet, vilket i Stockholm skedde 1953, var det professor Gösta Ekman som ställde om rodret. Medan David Katz, hans företrädare, hade inriktat den psykologiska forskningen mot fenomenologi och ge- staltpsykologi, var Gösta Ekmans dröm att göra psykologiämnet naturvetenskapligt. Psykofysiken var för honom psykologins grundbult, det var ju för övrigt där som psykologin startade som vetenskap. Som alla dagdrömmar gick den drömmen under i mötet med verkligheten. Gamla traditioner, motstånd, utmaningar och påtryckare kom att sätta käppar i hans hjul på många sätt.

Gamla traditioner fanns kvar hos de medarbetare som jobbade vid sidan av Gösta Ekman. Jag menar inte att det var något fel på de pedagogiska eller psykodynamiska forskningsresterna, men de gick inte i linje med den psykofysiska inriktningen. Jag själv gjorde både trebetygsuppsats och licentiatavhandling (Wærn, 1960) under hand- ledning av Kjell Härnqvist – sedermera professor i pedagogik. Ett direkt motstånd mot en naturvetenskaplig psykologi låg i samhällsutvecklingen, som började avkräva samhällsrelevans i forskningen. Grundforskning var accepterad, men bara om fors- karna hade en idé om vart den syftade.

En utmaning som blev allt tydligare var den tekniska utvecklingen, där trafik, energi, arbetsliv, ja, till och med underhållning kom att arta sig på helt nya och oväntade sätt. Hur skulle psykologin förhålla sig till denna utveckling?

Olika påtryckare kom från omvärldens förväntningar på ämnet psykologi. Det var svårt att se vad psykofysik kunde ha att göra med psykologiska problem i form av psy kiska sjukdomar. Förväntningarna på psykologi som klinisk vetenskap och praktikkom inte att uppfyllas förrän en psykologutbildning kom till stånd, och det var så sent som omkring 1974, då professor Gösta Ekman redan hade gått bort.

Sist, men inte minst, kom hela den omgivning som institutionen verkade i att för-ändras. Redan på 1960-talet ökade antalet studenter på grund av nya villkor för gymnasiestudier, vilka gjorde att många fler kunde avlägga studentexamen. Detta medförde att styrningen av universiteten måste ta till åtgärder för att handskas med studentexplosionen. En av de första åtgärderna var att försöka strama åt grundutbildningen genom att låta UKÄ (Universitetskanslersämbetet) fastställa utbildningsplaner för alla linjer och kursplaner för samtliga ingående kurser genom en arbetsgrupp (Univer- sitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, förkortat UKAS). Det här försöket till åtstramning möttes av våldsamt motstånd från studenterna, som eldades på av studentuppror i länder utanför Sverige, framför allt i Frankrike. År 1968 inträffade kårhusockupationen i Stockholm, där studenterna ockuperade kårhuset i protester mot UKAS. Olof Palme, som då var ecklesiastikminister, ställde modigt upp för att gjuta olja på vågorna, och resultatet blev ett något modifierat förslag som fick namnet PUKAS (där P står för Palme). Det förslaget antogs på våren 1969.

Trots PUKAS översvämmades universiteten av studenter, så länge som antagningen var fri. Mängden studenter kom att påverka oss unga universitetslärare en hel del. Jag minns hur jag blev tvungen att hålla samma lektion tio gånger i sträck (uppdelat på två dagar, visserligen). Det var ytterst tröttsamt och utgjorde ingen god grogrund för forskning.

Vad som kunde vara mer uppfriskande var de marxistiska och maoistiska vågorna som gick genom det intellektuella samhället. Studenterna krävde stormöten och studentinflytande på undervisningen, de ifrågasatte psykologins roll som tjänare för ”makten” och de försökte på många sätt lätta på ankaret som fästs i den psykofysiska grunden. Vi var många nya, unga lärare som fick axla uppgifterna att möta studenter med både undervisning och samhällsdiskussioner. Vid den tiden hade Gösta Ekman efterträtts av David Magnusson.

Reaktion mot behaviorismen

Tillbaka till mig och mina forskningsbidrag. Efter att ha presenterat en doktorsavhandling (Wærn, 1971b), tyckte jag att både undervisning och forskning på Stockholmsinstitutionen var för inskränkta. I studielitteraturen på grundkursen dominerade det behavioristiska synsättet. Människan visade sig genom responsen på olika stimuli. Den forskning som jag mött under mina tidigaste studier snörde in det psyko- logiska området på ett för mig obegripligt snävt sätt. Två exempel var för mig särskilt förbryllande. Det ena var Mats Björkmans doktorsavhandling (1958), som utgick från

hur människor lärde sig meningslösa stavelser. Traditionen var klar: Ebbinghaus, men vad hade denna situation med lärande i ”verkliga livet” att göra? Avhandlingen fick högsta betyg. Det andra forskningsexemplet var Marianne Frankenhaeusers arbete om tidsperception vid ökad gravitation, (1960). Redan på den tiden reflekterade forskare över hur rymdresor skulle kunna påverka människor psykologiskt. Det föreföll vara viktigt. Men tidsperception? Varför skulle just den aspekten undersökas?

Det är intressant att notera att båda dessa framstående forskare senare kom att ägna sig åt mer ”samhällsrelevanta” frågor: Marianne Frankenhaeuser genom att studera stress, Mats Björkman genom att ägna sig dels åt att bygga upp psykologiämnet på Umeå universitet, dels åt att leda arbetet inför högertrafikomläggningen.

Trots att jag ifrågasatte begränsningarna gick jag snällt i de psykofysiska hjulspåren. För mig var det ett stort avsteg från psykofysiken att använda begreppet ”kognition”. Mitt uppror visade sig i liten skala i valet av titel på doktorsavhandlingen: ”Similarity estimates and cognitive structure”. Gösta Ekman hade arbetat en hel del med likhetsskattningar, mitt tillägg var den kognitiva strukturen. Tyvärr avled han innan jag disputerade. Han fick aldrig möjlighet att protestera, och jag undrar hur han skulle ha ställt sig inför den nya utvecklingen inom ämnet.

Påverkan på min forskning

Andra vindar än de akademiska blåste och jag lät mig villigt påverkas. Ett för mig betydelsefullt inflytande kom från ett förlag som undrade om jag ville skriva en bok inom ämnet psykologi. Samtidigt blev jag kursledare för en kurs i Allmän Psykologi II, vilken då var en aspekt av psykologi vid sidan av Allmän Psykologi I (som omfattade perception), Differentiell psykologi och Personlighetspsykologi. Det enda som fanns inom det allmänpsykologiska området just då var behavioristisk litteratur om inlär- ning, med Watson och Skinner som främsta företrädare. Jag skrev en bok om det jag tyckte fattades i psykologin i Stockholm, nämligen kognition. Kognitionspsykologin var aktuell internationellt redan på 1950-talet men nådde inte Stockholm då. Först under 1970-talet kom ”den kognitiva revolutionen” att invadera Sverige.

Boken jag skrev fick titeln Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi (Wærn, 1973). Den kom för övrigt att bli den första boken på svenska om kognitionspsykologi och den första om kognitionspsykologi att användas i grundutbildningen på psykologiska institutionen i Stockholm.

En viktig akademisk faktor för min och andras forskningsutveckling utgjorde möjligheten att hålla seminarier. Tidigare hade det inte funnits särskilt många seminarier på högre nivå. Efter min disputation fick jag förmånen att ansvara för ett seminarium förstuderande ovanför grundutbildningen, det vill säga på C-nivå, psykologutbildningen och forskarutbildningen. Mitt seminarium fick så småningom av de mer långvariga deltagarna namnet Det kognitiva seminariet. Jag själv hade gjort en start mot området i och med boken jag skrivit, men de studerande som deltog förde med sig nyare fläktar.

En viktig dörröppnare inom den kognitionspsykologiska inriktningen var en doktorand, Anders Ericsson. Hans doktorsavhandling kom 1976, men han deltog tyvärr inte i våra seminarier och jag hade mycket liten kontakt med honom, på grund av både personliga omständigheter och undervisningsbördan på institutionen. Kort efter sin disputation flyttade han till USA.

Forskning sker inte utan ekonomiskt stöd. En viktig del i arbetet som nybliven forskare (till att börja med fick jag en befattning som forskarassistent) var att söka forskningsanslag. Tack vare forskningsanslag fick jag möjlighet att anställa assistenter (några blev senare doktorander), köpa in såväl forsknings- som kontorsmateriel, utnyttja datorberäkningar för databearbetning samt göra resor för att möta andra forskare. En del av deltagarna i Det kognitiva seminariet var mina forskningsassistenter, och de flesta skrev så småningom doktorsavhandlingar med utgångspunkt från ett kognitionspsykologiskt synsätt.

Anslagsgivande myndigheter blev viktiga aktörer i forskningsutvecklingen på andra sätt. Ett initiativ som gjorde en hel del för att spränga gränserna för åtminstone min forskning var den så kallade Områdesgruppen för kognition och beslutsfattande. Det var HSFR (Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet) som gav anslag för att olika forskningsgrupper inom området skulle kunna träffas. Själva benämningen på gruppen visar bredden av forskningsområdet samtidigt som den antyder den kom- promiss området kom att innebära, i fråga om såväl teori som metodik. Kognition och beslutsfattande hade (och har fortfarande) med varandra att göra, men kunde (kan?) inte integreras. Forskare inom området träffades på olika universitet, diskuterade och inspirerade varandra. Det går inte att överskatta betydelsen av sådana möten.

Val av forskningsfält och forskningsmetodik

Kognitionspsykologin innebar en studie av ”mentala” processer, och krävde såväl en ny teoretisk referensram som nya observationsmetoder. Jag och mina seminariedeltagare fann en fruktbar teoretisk utgångspunkt i den så kallade informationsprocesspsykologin.

Bland de nya observationsmetoderna som blev aktuella för min del kom tänka högt-protokoll att utgöra en viktig resurs, tillika utmaning.

De nya kraven på forskningen innebar att observationer av mänsklig perception, beteende eller tänkande inte enbart kunde ske i ett laboratorium utan måste flyttas ut i ”verkligheten”. Medan många av mina kollegor blivit engagerade i trafikpsykologi, teknisk utveckling eller beslutsfattande, kom min forskning framför allt att påverkas av datorutvecklingen. Kontorsautomation och hemdatorer blev ett nytt forsknings- fält för forskare inom området människa-datorinteraktion. Deltagare i Det kognitiva seminariet var inte sena att följa den utvecklingen.

Några nedslag i min forskning

Psykofysik

Under min tid som doktorand var jag till att börja med beroende av Gösta Ekmans forskning. Min första publicerade artikel kom att handla om en mätmetod för att åstadkomma en subjektiv kvotskala (Ekman & Wærn, 1959). Det är lätt att glömma att beräkningarna på den tiden för det mesta gjordes för hand eller med enkla räknehjälpmedel. Jag minns hur jag slog upp logaritmer i tabeller, hur jag snurrade på räknemaskinen för kurvanpassningen, och hur vår institutionstekniker ritade de vackra potensfunktionerna. Allt detta görs nu med hjälp av statistiska datorprogram.

Senare blev jag inskolad i likhetsskattningar (Ekman, Goude & Wærn, 1961), som jag med stor iver utvidgade till fler än två dimensioner (Wærn, 1971a, b). Här lärde jag mig på egen hand att det fanns annat än euklidisk geometri, vilket gjorde att jag kunde betrakta en likhetsskattning som en projektion på axlarna i ett flerdimensionellt rum, behandla en hel matris av likhetsskattningar som en uppsättning linjära ekvationer och bearbeta det hela med hjälp av faktoranalys (Wærn, 1972a). Jag lärde mig också graf- teori för icke-numerära relationer och utnyttjade den i en annan analys av flerdimensionell likhet (Wærn 1972b). Det var både intressant och utmanande att genomföra dessa analyser utan handledning och utan någon matematisk bakgrund.

Det långa avbrottet mellan referenserna beror på att jag fick annat göra: jag födde och skötte två barn mellan licentiatavhandlingen och doktorsdisputationen. På den tiden fanns inga platser på daghem annat än för ogifta mödrar. Släkt och ”barnflickor” var nödhjälpen för arbetande gifta mödrar. Inte undra på att det fanns så få kvinnor som studerade eller arbetade.

Barns sociala kognition

Den första tiden efter avhandlingen blev av naturliga skäl trevande. Jag ville frigöra mig från de snäva psykofysiska ramarna, men det fanns inte så mycket inspiration att tillgå på institutionen. I stället utgick jag från mina barn och en nyfunnen ”gammal” forskare, nämligen Jean Piaget. Jag och några psykologstuderande började undersöka barns sociala kognition. Vi bad barn berätta vad som hände vid olika sociala interaktioner – både när de fick hjälp och vid konflikter. Jag fotograferade mina egna barn i olika situationer, vi lärde oss av Piagets intervjumetod och de studerande var duktiga intervjuare (Falkenberg, Rahm & Wærn, 1977; Borg, Hultman & Wærn, 1978). Intervjumetodiken förfinades senare i ett metodikkompendium (Wærn, 1976; Wærn & Heffler, 1980, 2009).

Textförståelse

Många studenter var under 1970-talet inspirerade av både Karl Marx och Mao Tse Dung. Studenterna tolkade deras och diverse uttolkares texter på sätt som jag tyckte var rena missförstånd. Jag kunde inte låta bli att förvåna mig över deras vantolkningar och ville närmare studera hur de bar sig åt. Jag började med att använda texter som var skrivna av andra och följde läsarnas tolkningsprocess medan de läste genom att be dem tänka högt. Ganska snart upptäckte jag att jag borde konstruera texter systematiskt för att få tydliga resultat. En intressant variant var att utesluta ord ur korta texter och låta läsarna fylla i dem (Wærn, 1982).

Min forskning inom det här området har refererats som pionjärforskning i en del senare översiktsrapporter (bland annat Britton & Glynn, 1987; Kucan & Beck, 1997). Jag och andra som forskat inom området har lyft fram slutsatser som framför allt har med metakognition eller ”exekutiv kontroll” att göra: Läsare tycks närma sig ”svåra” texter på två olika sätt. Det ena går ut på att de utnyttjar sina egna tidigare kunskaper om området och ”håller med” eller ”opponerar sig”, beroende på hur texten förhåller sig till de tidigare kunskaperna. Det andra sättet innebär att läsarna håller sig till texten och drar slutsatser huvudsakligen ur innehållet i den. Det senare förhållningssättet ger ”bättre” resultat på en senare mätning av textförståelse (Wærn, 1977, 1980a, b, 1981, 1982).

Informationsprocesspsykologi

Den kognitiva revolutionen utvecklade sig inte bara i omvärlden (för min del inspire- rade framför allt forskare på Carnegie Mellon University, med företrädare som Her- bert Simon och Allen Newell) utan också inom psykologiska institutionens väggar. De begåvade doktorander jag fick förmånen att handleda kastade sig med liv och lust in i informationsprocessernas värld och kom ut med avhandlingar som Stellan Ohlssons (1980) och Göran Hagerts (1986).

I en översiktsartikel (1976) beskriver Stellan Ohlsson och Ove Almkvist (båda deltagare i Det kognitiva seminariet) informationsprocesspsykologin i detalj. De ger föl- jande definition av tänkande: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” Det finns minst tre konsekvenser av detta sätt att betrakta mänskligt tänkande. Låt mig sammanfatta dem nedan:

En är att tänkandet kan simuleras i en dator, som ju arbetar med att hantera sym- boler under kontroll av ett komplicerat program. Alltså är tänkandet symbolbaserat.

En annan slutsats är att programmet är komplicerat, vilket utesluter alla enkla för- klaringar av typen stimulus som ger upphov till respons. Vi kan därför säga att infor­mationsprocesspsykologin utgör en kritik av och ett alternativ till behaviorismen.

En tredje konsekvens är att tänkandet är en sekventiell process. Den slutsatsen innebär naturligtvis en begränsning av vilket slags tänkande som kan studeras. Problem med tydliga steg, som till exempel ”Hanois torn” lämpar sig bäst för informationsprocessanalys, medan problem som ofta kallats för ”insiktsproblem” i första hand inte passar för den analysen. Senare har dock Stellan Ohlsson visat att det går att behandla också vissa problem där gestaltväxling krävs med en informationsprocesspsykologisk referensram (Ohlsson, 2011).

Under sin tid på psykologiska institutionen genomförde både Stellan Ohlsson och Göran Hagert studier med tänka högt-protokoll, där de simulerade data i informa- tionsprocessteoretisk anda. De utarbetade själva ett teoretiskt verktyg, ett ”produktionssystem” som grund för simuleringen. Herbert Simon (senare Nobelpristagare i ekonomi) var den store inspiratören.

Vi kan säga att ”produktionssystem” och datasimuleringar blev informationspro- cesspsykologins motsvarigheter till de statistiska beräkningar som utfördes av forskare inom till exempel området beslutsfattande.

Människa­datorinteraktion

Under 1980-talet gjorde datorerna sitt intåg på arbetsplatser och i hem. De första iakttagelserna gjorde jag och mina doktorander på hur ovana datoranvändare läste från datorskärmar respektive hanterade ordbehandlingssystem (Wærn & Rollenhagen, 1983; Askwall, 1985; Wærn & Rabenius, 1985, 1986). En viktig orsak till att jag med hull och hår gav mig in på det här nya forskningsfältet var att det dels gav nya möjligheter till att söka forskningsanslag, dels att forskningen passade bra in i de nya krav som aktörer utanför universiteten ställde på samhällsrelevans i forskning och undervisning.

Redan 1986 tyckte jag att jag kunde sammanfatta våra resultat (Wærn, 1986), och på ett allmänt plan var de inte särskilt revolutionerande: Människors tidigare erfaren- heter påverkade hur de lärde sig något nytt. Det som var annorlunda i vår forskning var de teoretiska verktyg vi hade kunnat använda. Dit hörde det strukturella begreppet ”mentala modeller”, som användes både inom informationsteknologin och inom psykologin. Tillsammans med Lars Rabenius undersökte jag begreppet när det gällde att lära sig ett ordbehandlingssystem (Wærn & Rabenius, 1986). Att ”assimilera” en si-tuation till en tidigare modell påminde dessutom en hel del om Jean Piagets teori om ”genetisk epistemologi” (1970).

Omvärlden stod och stampade för att få veta något om hur människor hanterade de informationstekniska utmaningarna, och jag skrev en förnumstig rapport redan år 1987 (Wærn 1987a). Samma år blev det en hel del artiklar i olika samlingsvolymer (Wærn 1987b, c, d). Ungefär samtidigt bad ett internationellt förlag (Wiley) mig att skriva något om datorsystem och kognition. Den boken kom ut 1989 med titeln Cog­ nitive aspects of computer supported tasks (Wærn, 1989). Enligt vad jag erfarit har boken använts i utbildningar på utländska universitet, däremot inte i Sverige. Det kan vara intressant att notera att denna bok har blivit översatt till japanska.

Det fanns mycket mer att studera när det gällde datorsystem och människor, och jag fortsatte forskningen inom olika tillämpningar av datorer. Informationssökning är ett exempel. Den skedde innan Googles tid genom att användaren skrev logiska villkor, vilket inte alltid gav önskade resultat (Linde & Wærn, 1985). En deltagare i Det kogni- tiva seminariet hade redan i England studerat människors förståelse för och hantering av logik, och fortsatte dessa studier i Stockholm. Det var Cecilia Katzeff, som fann att det då aktuella sättet att söka information var långt ifrån självklart för ovana använ- dare. Hennes doktorsavhandling kom 1989 (Katzeff, 1989).

En annan tillämpning var konstruktion av föremål eller maskiner. Konstruktörer som använde så kallade CAD-system (Computer Aided Design) stod inför utmaningar som inte enbart konstruktionen bjöd dem. Också de systemen krävde ett nytänkande, som inte var självklart för användarna (Wærn, 1988; Wærn & Wærn, 1993).

Inom den avancerade kunskapsindustrin utvecklades så kallade kunskapsbaserade system, grundade på artificiell intelligens (AI), och vi studerade användarnas reaktio- ner inför sådana system i olika konstellationer (Wærn m.fl., 1995; Wærn & Ramberg, 1996; Ramberg, 1996). Denna forskning har visst samband med min tidigare forskning om textförståelse, i synnerhet gällde det förståelsen av förklaringar i kunskapsbaserade system.

Senare, på Institutionen för Tema Kommunikation, Linköpings universitet, stu- derade mina doktorander datorstöd för mänsklig kommunikation i olika situationer. Henrik Artman (1999) och Christer Garbis (2002) studerade kommunikationen i ledningssystem för dynamiska situationer. Daniel Pargman (2000) och Malin Svenningsson (2002) studerade hur människor hanterade olika dåtida kommunikationssystem, ett Mud respektive ett Chat.

Ett utifrånperspektiv på Det kognitiva seminariet

En termin hade vi ”kognologer” förmånen att få ett utifrånperspektiv på vår verksam- het. Det var de socialantropologiska forskarna Lena och Tomas Gerholm som studerade ”seminariekulturerna” på olika institutioner på Stockholms universitet. De smälte in i våra diskussioner utan att göra något stort väsen av sig, och deras iakttagelser och slutsatser blev publicerade i en bok med titeln Doktorshatten (Gerholm & Gerholm, 1992). Så här presenteras vår forskningsgrupp:

”Att denna forskargrupp har stora ekonomiska resurser syns inte omedelbart i lokalerna, men den är ”i miljonklassen” och har dessutom, lika viktigt som pengar, vetenskaplig prestige. (S. 70.)”

En annan aspekt som de antropologiska forskarna lyfte fram är följande:

”Den som från psykologiska utgångspunkter sysslade med området ”människa-maskin” fick naturligtvis finna sig i att även andra klampade in på detta högaktuella område. … Enligt psykologerna hade teknikerna inte de rätta metoderna …

Här fanns det alltså … ett uppenbart kunskapsmonopol. Och själva respekterade psykologerna detta genom att hålla sig kvar inom ramen för sitt kunnande. (S. 96.)”

Just detta, att bibehålla sin specialitet under samarbetet med företrädare för andra ämnen är en viktig aspekt av tvärvetenskap, och jag har haft anledning att tänka på den också i senare samarbeten och forskning.

Reflektioner

Reflektioner över teori

Jag har redan påpekat att kognitionspsykologin kan betraktas som en opposition mot den tidigare förhärskande behaviorismen. I stället för att enbart betrakta relationen mellan stimulus och respons försöker kognitionspsykologin finna en teoretisk referensram som tillåter en beskrivning av ”inre”, ”mentala” processer. Det finns förstås kritiker som inte känt sig bekväma med denna utvidgning av forskningsområdet, och kognitionspsykologin har attackerats med något olika utgångspunkter.

En kritik som är relativt grov innebär att sökandet efter ”inre” processer lämnar människan ”förlorad i sina tankar”. Det är ganska lätt att avfärda den kritiken som irrelevant. I oppositionen mot behaviorismen blev det naturligt att fokusera just på de inre processerna.

En allvarligare kritik innebär att ifrågasätta den informationsprocesspsykologiska (IPP) utgångspunkten, det vill säga simuleringen av mänskligt tänkande i en dator. I hur stor utsträckning kan det mänskliga tänkandet sägas vara symbolhanterande? Jag har redan påpekat att enbart vissa typer av problem är lämpliga för IPP-studier. Det gäller då framför allt medvetet tänkande, vilket av en senare Nobelpristagare (Kahneman,2011) karaktäriserats som”långsamt”.Det snabba, intuitivatänkandet kaninte utan vidare beskrivas med hjälp av ett datorprogram som arbetar sekventiellt. Inte heller passar metoden med tänka högt-protokoll för sådant tänkande. Omedelbar perception och intuition är alltså svåra att foga in i en sådan teoretisk referensram.

Jag måste erkänna att jag själv inte har behärskat simuleringstekniken, utan snarare har använt den teoretiska referensramen som just en referensram. Jag har noterat vilken begränsning av forskningsområdet ett IPP-perspektiv innebär, särskilt när det gäller studierna av textförståelse. Ändå har det perspektivet gett så mycket nytt att jag inte övergett den kognitiva utgångspunkten. Behaviorism skulle jag aldrig förmå mig att gå tillbaka till, däremot var jag en period frestad av den så kallade verksamhetsteorin (Rabardel, 2003; Wærn, 2003), där ett något större grepp tas i form av mänsklig ”verksamhet” snarare än ”beteende” eller ”tänkande”.

Reflektioner över metodik

Det sägs ibland att för den som har en hammare är hela världen full av spikar. I viss utsträckning gäller detta också för den som använder en viss forskningsmetodik. Inom psykofysiken var det naturligt att arbeta med kvantitativa metoder, och matematiken gav en stark referensram både för att beskriva kvantitativa förhållanden mellan stimulus och respons och för att lägga ut upplevelser i flerdimensionella rum. På liknande sätt kom forskare inom området beslutsfattande att anamma olika aspekter av statistisk teori.

När det gäller kognitionspsykologin erbjöd alltså tänka högt-metodiken ett verktyg för att samla in detaljerade data om människors tänkande i problemlösningssituationer. Som jag redan påpekat, passar det verktyget inte i situationer där människors tänkande eller handlande är snabbt och oreflekterat. I det här sammanhanget vill jag gärna påpeka att kvantitativa metoder lämpar sig mycket illa för att beskriva komplicerat tänkande. Vi får helt enkelt acceptera att olika forskningsområden kräver olika metodik och därmed olika teoretiska begrepp.

Slutsatser

Även om rötterna till min och mina studenters forskning kan ligga i den psykofysiska jorden, har inflytanden av olika slag gjort att tillväxten skiljer sig avsevärt från ursprunget.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns två viktiga faktorer som har påverkat min och mina studenters forskning: 1) de yttre influenserna i form av händelser i om- världen och 2) de teoretiska och metodologiska verktyg som har utvecklats både inom och utanför psykologin.

Den viktigaste yttre influensen är, från mitt perspektiv sett, studentrevolten år 1968. Den fick efterverkningar långt senare på så sätt att studenterna ställde nya krav på såväl undervisning som forskning. Framför allt krävde de att den psykologiska forskningen skulle överge elfenbenstornet och kliva ut i verkligheten. De var inte ensamma om det kravet, som också kom från myndigheter som var överordnade universiteten.

När forskarna började studera mer komplexa fenomen måste den behavioristiska inriktningen i forskningen överges. Nya teoretiska referensramar liksom nya datainsamlingsmetoder krävdes och fanns också att tillgå ur internationell forskning. Steget ut i verkligheten innebar ett möte med helt nya utmaningar. Psykofysiken blev för snäv och kom att begränsas till ett område, väl avgränsat från övriga. Det blev visserli- gen så småningom verklighetsanknutet, men nya områden kom också att träda in på forskningsscenen.

Här vill jag bara nämna några exempel på samhällsrelevant forskning, utanför min egen. När högertrafiken infördes, kom trafikpsykologer att spela en stor roll. Hela trafiksituationer måste tas i beaktande, inte enbart perceptionen av trafikskyltar utan också till exempel bedömnings- och beslutsprocesser. När kärnkraftverk utvecklades, ställdes psykologer inför många problem, både när det gäller studier och praktiska råd om utformning av styrsystem. Den ekonomiska utvecklingen kom att göra beslutsfattande till ett viktigt forskningsområde. Frågor om lärande och minne har alltid varit aktuella, men Ebbinghaus meningslösa stavelser räckte inte långt som forskningsverk- tyg utan området krävde nya infallsvinklar, både när det gäller observationer och teo- retiska begrepp.

Kan man någonsin sluta forska?

Tack vare Psykologihistoriska Sällskapet fick jag förmånen att både delta i symposiet om psykologiska institutionen i Stockholm och bidra i denna skrift. När jag träffade mina tidigare kollegor upptäckte jag att många av dem forskade vidare inom samma områden som tidigare.

Jag, som delvis övergett mitt ”gamla” område, vill därför säga något om min fort- satta forskning sedan jag lämnade Stockholm. Den blev ganska annorlunda genom mitt möte med den tvärvetenskapliga institutionen Tema Kommunikation vid Lin- köpings universitet, där jag verkade som professor fram till några år efter min pensio- nering. Senare arbetade jag ytterligare några år som adjungerad professor vid Mälardalens Högskola (Akademin för innovation, design och teknik, IDT, underområdet Informationsdesign). Nya problem blev aktuella, men det kognitiva perspektivet höll sig starkt och gav många nya bidrag i de tvärvetenskapliga miljöerna.

I nutid har många forskare vänt sin inriktning mot områden som har med ”hållbar utveckling” att göra. De kommer att finna en väg att utveckla psykologisk forskning också där. Se till exempel Cecilia Katzeffs bidrag (på sidan 155) i denna volym.

Referenser

Artman, H. (1999). Fördelade kunskapsprocesser i ledningscentraler vid nödsitutationer: koordi­ nation och situationsmedvetenhet. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Askwall, S. (1985). Computer supported reading vs reading text on paper: a comparison of two reading situations. International Journal of Man­Machine Studies, 22 (4), 425– 439.

Björkman, M. (1958). Measurement of learning: a study of verbal rote learning. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Borg, A., Hultman E. & Wærn Y. (1978). Conflict, resolution and social understanding in six to twelve year old boys. Scandinavian Journal of Psychology, 19 (1), 53–62.

Britton, B. K. & Glynn, S. M. (red.) (1987). Psychology of reading and reading instruction. Executive control processes in reading. Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.

Ekman, G. & Wærn, Y. (1959). A second order ratio scale. Nordisk psykologi, 11 (1), 78–80. Ekman, G., Goude, G. & Waern, Y. (1961). Subjective similarity in two perceptual continua.Journal of Experimental Psychology, 61 (3), 222.

Ericsson, K. A. (1976). Approaches to descriptions and analyses of problem­solving processes: The8­puzzle. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Falkenberg S., Rahm T. & Wærn Y. (1977). Sex role concepts in eight- and twelve-year olds. Scandinavian Journal of Psychology, 18 (1), 31–37.

Frankenhaeuser, M. (1960). Subjective time as affected by gravitational stress. ScandinavianJournal of Psychology, 1 (1), 1–6.

Garbis, C. (2002). The cognitive use of artefacts in cooperative process management: Rescue man­agement and underline line control. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Gerholm, L. & Gerholm, T. (1992). Doktorshatten. Stockholm: Carlssons bokförlag.

Hagert, G. (1986). Logic modeling of conceptual structures – steps towards a theory of reasoning. Doktorsavhandling, Uppsala universitet.

Kahneman, D. (2011). Thinking fast and slow. New York: Farrar, Straus and Giroux.

Kucan, L. & Beck, I. L. (1997). Thinking aloud and reading comprehension research: Inquiry, instruction, and social interaction. Review of Educational Research, 67 (3), 271–299. Linde, L. & Wærn, Y. (1985). On search in an incomplete database. International Journal of Man­Machine Studies, 22 (5), 563–579.

Ohlsson, S. & Almkvist, O. (1976). Informationsprocess-psykologin: En introduktion. Psykologi i teori och praktik, 2, 27–46.

Ohlsson, S. (1980). Competence and strategy in reasoning with common spatial concepts. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Ohlsson, S. (2011). Deep learning: How the mind overrides experience. Cambridge: Cambridge University Press.

Pargman, D. (2000). Code begets community: On social and technical aspects of managing a vir­tual community. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Piaget, J. (1970). Genetic epistemology. New York: Columbia University Press.

Rabardel, P. (2003). From artefact to instrument. Interacting with Computers. 15 (5), 641–645.

Ramberg, R. (1996). Psychological aspects of explanations as support for problem solving and learning. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Svenningsson, M. (2002). Creating a sense of community: Experiences for a Swedish web chat. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Wærn, Y. (1960). Konstruktion och studier av ett intresseformulär. Licentiatavhandling, Stockholms universitet.

Wærn, Y. (1971a). A model for multidimensional similarity. Perceptual and Motor Skills 33 (1), 15–25.

Wærn, Y. (1971b). Similarity estimates and cognitive structure. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1972a). Multidimensional scaling with a priori dimensions. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 178–189.

Wærn, Y. (1972b). Structure in similarity matrices. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 5–16.

Wærn, Y. (1973). Kunskap och tankeprocesser. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Wærn, Y. (1976). Att förstå hur barn tänker. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Wærn, Y. (1977). Comprehension and belief structure. Scandinavian Journal of Psychology, 18 (3), 266–274.

Wærn, Y. (1980a). Thinking aloud during reading a descriptive model and its application.Scandinavian Journal of Psychology, 21 (1), 123–132.

Wærn, Y. (1980b). How do readers titulize a theoretical distinction? Scandinavian Journal ofEducational Research, 24 (1), 25–39.

Wærn, Y. (1981). On the relation between comprehension and memory of a complex text.Scandinavian Journal of Educational Research, 25 (1), 21–37.

Wærn, Y. (1982). How do you fill in this xxx? On some interpretation processes. Advances in Psychology, 8, 152–165.

Wærn, Y. (1986). Learning computerized tasks. Stockholm university, Department of Psychology, HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 8.

Wærn, Y. (1987a). Kognitionsergonomi. Stockholm: Arbetsmiljöfonden.
Wærn, Y. (1987b). Learning computerized tasks. I: M. Frese, E. Ulich & W. Dzida (red.), Psychological issues of human­computer interaction in the work place. Amsterdam: North-Holland.

Wærn, Y. (1987c). Datorsystem och mänskligt tänkande. Rapporter, Stockholms universitet, Psykologiska institutionen, 51.

Wærn, Y. (1987d) Effects of computers on thinking. Stockholm university, Department of Psychology. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 13.

Wærn, Y. (1988). From function to form on computer support in design engineering. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 15.

Wærn, Y. (1989). Cognitive aspects of computer ­supported tasks. Cambridge: Wiley & Sons.

Waern, Y. (2003). Editorial. Interacting with Computers, 15 (6), 731–735.

Wærn, Y. & Heffler, B. (1980). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Wærn, Y. & Rollenhagen, C. (1983). Reading text from visual display units (VDUs). International Journal of Man­Machine Studies,18 (5), 441–465.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1985). Metacognitive aspects of learning difficult texts. Working pa­pers from the Cognitive Seminar, Department of Psychology, University of Stockholm, 18.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1986). On the role of models in the instruction of novice users of a word processing system. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 6.

Wærn, Y. & Wærn, K.-G. (1993). Computer assistance in design engineering. Behaviour and Information Technology, 12 (3), 165–173.

Wærn, Y. & Ramberg, R. (1996). People’s perception of human and computer advice. Computers in Human Behavior, 12 (1), 17–27.

Wærn, Y. & Heffler, B. (2009). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Ljudupptagning.

Wærn Y. m.fl. (1995). Computational advice and explanations – behavioural and computa- tional aspects. I: K. Nordby m.fl. (red.), Human–computer interaction. IFIP advances in information and communication technology. Boston, MA: Springer.