Kategoriarkiv: Minnen

Den första boken innehåller mammas minnen av sin barndom.
Förlorat förgånget heter boken.

Lux hieme (Vinterljus)

Jag satt vid matbordet och hörde braket tydligt. När jag tittade upp såg jag ljuset. En gren hade brutits av tallen i hörnet på huset. Den föll i ett vitt moln av tung snö. Just där grenen skymt solen smög sig några tunna strålar genom fönstret. Ljuset var inte enkelt och rakt som på sommaren. Det krökte sig till orange och rött, det smekte såret efter den brutna grenen. Jag grät över tallen och log över ljuset.

Klockan var två och solen balanserade på trädtopparna, nästan rakt i söder.

”Vintersolståndet!” sa jag. ”Jag måste i väg och fira det!” 

På med täckbyxor och tjocka kängor, täckjacka och rysk pälsmössa. Kameran i handen fick skötas utan vantar. Det var vid Årsta havsbad jag kunde se solnedgången åt sydväst. Jag bodde på östra kusten och såg sällan detta skådespel. Men vid Årsta havsbad fanns en liten bukt där den nedgående solens stålar kunde måla vatten eller is i mina älsklingsfärger.

 Svanarna simmade kring tunna isflak. Utöfärjan var på väg in efter sista turen från julmarknaden. Ingenting intresserade mig än Ljuset. Det glimmade bak Långgarn, det smög ljudlöst längs med Muskös svarta rygg. Hårsfjärden vaggade stilla i rosa och orange. En svan bredde ut sina stora vingar och fångade glittret i fjädrarna. Svanpennorna spred färger över isens filigran. Ljuset vandrade sakta över granarna på ön där långt borta, dansade på de spetsiga topparna. Den osynliga penseln sjönk ner i skogen och målade mellanrummen mellan träden. Det blev allt mörkare på himlen, medan färgerna spred sig längre och längre ner. 

Nu kom människoröster från båten. Bakom min rygg bullrade motorcyklar och bilar, men jag hade fastnat för ljuset. Det hejdade sig ett tag i mellanrummet mellan två öar, glimmade till i vattnet och försvann. Jag vände om. Med sorgset hjärta sa jag adjö till de rosaglänsande stenarna i strandkanten, önskade svanarna en god vinter och åkte hem.

Hemma väntade den skadade tallen, nu i fullständigt mörker. Ett mörker som skulle vara länge ännu. Tack för det sista ljuset i vintersolståndet.

Ett första adventsminne

Första advent kom och pappa ville gå i kyrkan.

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev hård och grov när han var otålig. Det var inte länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga. Det betyder på finlandssvenska att de var stora och klumpiga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. Hunden var min bästa vän.

”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa som när hans humör var på gränsen.

”Geisha”, försökte jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.

Han stod som en bestraffare över mig, men han hade inget ris i handen.

”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa.

Var höll hon hus, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Min bror Rurik och mamma satt i vardagsrummet.

”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.

”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå yllekappan som mamma sytt om av en ytterrock som pappa slitit ut. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min vita pälsmuff. Den var för liten, men det fanns ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, hade pappa redan tryckt upp hissen. Det var tur. Jag tyckte inte om stentrapporna som var lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren till lägenheten om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden till hissen. Dragspelet innanför var ännu stängt, och jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde nerför halvtrappan till porten. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp porten. Den var för tung. Men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Trottoaren var min skolväg. Där låg Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt vad en kyrka var. Pappa tog långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappt hann med mig om jag hade bråttom. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig. 

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora. Jag hade fått dem efter min kusin Lillemor, som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat (packat) in en massa människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka näsan. Jag tittade efter cigaretten och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. 

”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt. 

Jag ville inte stanna där ensam. Jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte om utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satte mig bredvid henne, men tryckte mig så nära kanten på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, stark som jag aldrig hört förut. Musiken fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron och ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna. Jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett. Tänk om de skulle tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och skred långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att ramla mellan bänken där jag stod och bänken framför, så hårt tryckte jag mig framåt. 

Så försvann alla gråklädda där framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna. Den ena efter den andra sjönk ner och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen.  Jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga. Det lät som en brusande flod, men när jag lyssnade noga hörde jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan hängde så snett. Ljud studsade mellan stenväggarna. Det var prästens tal som ekade och det var inte särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappan men nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till. Det var introduktionen till ”Hosianna”. Det var mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok för att jag skulle kunna se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Jag satte mig ner och somnade nog ett tag. Vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måste jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor. Jag kände att jag behövde kissi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande av vått ylle och människosvett. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa lite snuvigt irriterat: ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig. Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fick jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade: ”Jag måst´ kisi!”, 

Han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna. De blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade händerna. 

Pappa gick bara i kyrkan till första advent. Psalmen Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också..

Den förstfödda

Ur min biografi. Mars 1960

Det var i början av mars som jag presenterade och försvarade licentiatavhandlingen. Snön smälte sakta och till och med dikena blev mörka, fuktiga och så småningom torra. Jag letade efter tussilago när jag kände det första hugget i ryggen. Oj då, var det bråttom nu? Vi hade ingen bil, det var bara att beställa en taxi. Vi åkte in tillsammans, K-G och jag. Det var Allmänna BB på Norrmalm i Stockholm som var vårt mål.

Först när jag kom in genom porten blev jag rädd. Vad skulle hända nu? Var jag tillräckligt förberedd? I min väska låg ett litet gult nystan yllegarn och några stickor. Den lilla ylletröjan var ännu inte färdigstickad. Det var bara att anpassa mig efter kroppen. Nu var det den som bestämde.

Jag fördes in i ett rum för att rakas mellan benen. Det visade sig att man höll på med ett forskningsproekt, där varannan födande kvinna skulle rakas och varannan inte. Jag hörde tydligen till de rakade. Inte vet jag vad resultatet blev.

K-G förstod att det skulle komma att ta lång tid. Katten var ensam hemma, hungrig. 

”Jag åker hem och skaffar mat åt Karlsson”, sa han. ”Jag kommer tillbaka.”

Trodde han. Det var mars, influensatider. När han kom tillbaka var sjukhuset stängt för nytillkomna besökare. 

Det fick jag inte veta. 

Där låg jag ensam på en obekväm brits. 

”Upp och gå!” sa någon. ”Det händer ingenting annars!”

Men det gjorde så ont. 

”Gå! Gå!”

Jag gick, då och då fick jag göra en paus och krypa ihop. Länge gick jag. Många timmar. Var fanns K-G? Visserligen bodde vi långt bort, men visst borde han ha hunnit fram och tillbaka nu?

Det tog många timmar innan jag kom fram till det slutgiltiga. Det stadiet kallades för ”krystvärkar” och då hade jag verkligen ingenting att säga till om längre. Kroppen började skaka av sig själv, någon var bredvid mig och sa ”pressa på” vid lämpliga tillfällen. Det tog lång tid innan jag och den bredvid mig förstod att det där inte skule fungera av sig själv. Jag måste ha en spruta som förlängde tiden där musklerna pressade ut barnet. 

Jag tänkte på vad som hänt med mamma, pekade stumt på mina skrynklade öron och kunde inte förklara mycket mer innan nästa ”värk” kom. 

När till slut huvudet kom ut, skruvade någon ut barnet ur mig och så äntligen fick jag smärtstillande. Någon satte lustgas framför munnen på mig medan man sydde i mellangården, som hade spruckit. Det stackars lilla barnet låg och skrek i en liten säng bredvid mig. 

”En flicka”, sa någon, men ingen räckte över henne till mig. Jag fick inte se henne på länge. Och som hon skrek! Min lilla flicka, varför förbarmade sig ingen över henne? Och var fanns K-G? 

Jag var ganska borta i lustgasens dimma, men det lilla barnet fyllde mitt hjärta och mitt huvud. Här fanns en bit av mig, jag ville ta hand om det, varför var hon så långt borta? 

Det dröjde innan jag fick se henne, känna henne. Men så söt hon var! Ett litet svarthårigt huvud, stora mörka ögon som omedelbart kände igen mig. Kroppen såg jag inte, den var lindad i något vitt, gjorde man så fortfarande? Hon hade slutat skrika. Hon bara tittade. Och jag tittade på henne. Vi fäste oss vid varandra. 

Nu skulle jag göra allting bättre än min mamma. Annorlunda skulle det bli. Kärleksfullt och glädjefyllt. Inga bomber och ingen otrogen man. Ingen nöd och fattigdom, ja ingenting av det där kunde ju min mamma hjälpa. Men barnflickorna, de ointresserade och ständigt bytta, dem skulle mitt barn i alla fall slippa. 

I själva verket ville jag göra en ny barndom åt mig själv. Jag skulle bygga upp en värld som jag ville ha den. Ute på landet skulle jag bo, inte inne i en stenstad. Frisk luft skulle jag andas, inte gengas. Jag skulle uppleva mitt nya liv med nya ögon och ny mun. Barnet som jag skapade var jag. Tygvantarna skulle jag glömma, ett bröst fyllt med modersmjölk skulle jag bjuda och få. 

Jag skulle upptäcka världen med nya ögon. Lyssna på en mammas röst med nya öron. Min mamma som nu blivit mormor hjälpte till. Hon sydde en drömbaldakin till en vagga som vi konstruerade av en liten kartong som var inlägg till en barnvagn. Baldakinen var gjord av rosa-rutigt tyg – Brigitte-Bardot-rutor – och samma tyg hängde som en kjol runt kartongen. Den låg och gungade på två sadelgjordar, hängde på höga ben så att det gick lätt att lägga ner och ta upp barnet.

Det var en upplevelse att vara barn och mamma på samma gång. Som mamma skulle jag sköta om mitt lilla barns stjärt. Inte skulle jag stänga in den i lufttäta plastblöjor. Nej, den skulle få vila fritt på en bädd av torv, luftigt och fräscht. Trodde jag. Man ska inte läsa så mycket råd i tidningar. Stjärten mådde inte alls bra av att torvpappret under spred fukten omkring sig. Hela den lilla kroppen blev fuktig av kiss. Visserligen var det fint babykiss, men den  fina tunna huden  blev småprickig av den. Det dröjde inte länge innan jag fick ändra mig. Glömma dumma och goda råd och använda det som stod till buds. Det var cellulosablöjor och plastremsor utanpå till att börja med. Det höll både fukt och mer substantiella rester innanför de små nystickade yllebyxorna. 

Här är Annika 1 vecka gammal ungefär. Hon ligger på köksbordet i vårt första hem, Skogsvägen 36.

Ganska snart upptäckte jag också att yllebyxorna inte var särskilt användbara. Stjärten blev nog varm men benen blev kalla. Det blev att åka till den stora staden och en babyklädesaffär. Där fanns det långbenta byxor som passade mycket bättre, sparkbyxor.

Vad litet jag visste som mamma. Ändå mindre visste jag förstås som baby. Allt var nytt – intressant eller skrämmande?

Här är Annika ungefär tre månader gammal. Se vad håret har vuxit och hur hennes aldrig sinande upptäckarglädje redan spirar.

Att bada var nödvändigt. Jag dök ner i badkaret, tvättade med stor njutning håret och kom upp som en säl. K-G stod på huk utanför badkaret med babyn i famnen. Och jag grinade glatt mot henne. Hon skrynklade ihop hela ansiktet och skrek av förfäran. Inte kände hon igen det där våta huvudet. Det tog ett tag innan jag förstod. Jag var visserligen mamma, men för babyn var jag helt obekant. 

När jag sydde små klänningar till babyn började jag förstå varför vi flickor så gärna leker med dockor. Vad var det här annat än en levande docka? Söt var hon så det förslog. När jag tvättat hennes hår, lockade det sig till och med. I den rosablommiga klänningen  var hon en docka i min famn. Alla omkring mig måste beundra henne. Stolt var jag som hennes mamma, stolt var jag som baby. Varje människa som tittade på henne förtjänade mitt leende. Det fanns inte många som lät bli.

Att få ge en baby bröstet, finns det något finare? Jag sögs helt upp i min nya roll. Visst tog det tid att mata den lilla, men värre var tiden det tog att klämma de sista dropparna ur brösten och att göra dem rena inför nästa omgång. Inte hann jag med mycket mer än byta, mata, göra rent, byta, mata, göra rent. 

Jag satt helt koncentrerad på min lilla när jag ammade henne. Inte kunde jag drömma om att göra något annat. Hennes brunnsdjupa ögon mötte mina. Var hon en självständig person eller var hon en del av mig? Tänk vad hon kunde, visst var jag förtjänt av att vara stolt över henne?

Jag var mamma till hundra procent och ville inte vara något annat. Allt var nytt och tjusande för mig. 

Från psykofysik till kognitionspsykologi – Den kognitiva revolutionen

Yvonne Wærn

Kommer att publiceras i en skrift från Kungliga Vitterhetsakademin.

Titel: Historien om svensk psykologisk forskning. Utvecklingen från perception och psykofysik

Serie: Konferenser, nr 101

Utgivare: Kungl. Vitterhetsakademien Utgivningsår: 2020
ISBN 978-91-88763-16-7
ISSN 0348-1433

Bakgrund

När psykologiämnet skildes från pedagogikämnet, vilket i Stockholm skedde 1953, var det professor Gösta Ekman som ställde om rodret. Medan David Katz, hans företrädare, hade inriktat den psykologiska forskningen mot fenomenologi och ge- staltpsykologi, var Gösta Ekmans dröm att göra psykologiämnet naturvetenskapligt. Psykofysiken var för honom psykologins grundbult, det var ju för övrigt där som psykologin startade som vetenskap. Som alla dagdrömmar gick den drömmen under i mötet med verkligheten. Gamla traditioner, motstånd, utmaningar och påtryckare kom att sätta käppar i hans hjul på många sätt.

Gamla traditioner fanns kvar hos de medarbetare som jobbade vid sidan av Gösta Ekman. Jag menar inte att det var något fel på de pedagogiska eller psykodynamiska forskningsresterna, men de gick inte i linje med den psykofysiska inriktningen. Jag själv gjorde både trebetygsuppsats och licentiatavhandling (Wærn,1960) under hand- ledning av Kjell Härnqvist – sedermera professor i pedagogik. Ett direkt motstånd mot en naturvetenskaplig psykologi låg i samhällsutvecklingen, som började avkräva samhällsrelevans i forskningen. Grundforskning var accepterad, men bara om fors karna hade en idé om vart den syftade.

En utmaning som blev allt tydligare var den tekniska utvecklingen, där trafik, en- ergi, arbetsliv, ja, till och med underhållning kom att arta sig på helt nya och oväntade sätt. Hur skulle psykologin förhålla sig till denna utveckling?

Olika påtryckare kom från omvärldens förväntningar på ämnet psykologi. Det var svårt att se vad psykofysik kunde ha att göra med psykologiska problem i form av psy- kiska sjukdomar. Förväntningarna på psykologi som klinisk vetenskap och praktik kom inte att uppfyllas förrän en psykologutbildning kom till stånd, och det var så sent som omkring 1974, då professor Gösta Ekman redan hade gått bort.

Sist, men inte minst, kom hela den omgivning som institutionen verkade i att för- ändras. Redan på 1960-talet ökade antalet studenter på grund av nya villkor för gym- nasiestudier, vilka gjorde att många fler kunde avlägga studentexamen. Detta medför- de att styrningen av universiteten måste ta till åtgärder för att handskas med student- explosionen. En av de första åtgärderna var att försöka strama åt grundutbildningen genom att låta UKÄ (Universitetskanslersämbetet) fastställa utbildningsplaner för alla linjer och kursplaner för samtliga ingående kurser genom en arbetsgrupp (Univer- sitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, förkortat UKAS). Det här försöket till åtstramning möttes av våldsamt motstånd från studenterna, som eldades på av studentuppror i länder utanför Sverige, framför allt i Frankrike. 1968 inträffade den kårhusockupationen i Stockholm, där studenterna ockuperade kårhuset i protes- ter mot UKAS. Olof Palme, som då var ecklesiastikminister, ställde modigt upp för att gjuta olja på vågorna, och resultatet blev ett något modifierat förslag som fick namnet PUKAS (där P står för Palme). Det förslaget antogs på våren 1969.

Trots PUKAS översvämmades universiteten av studenter, så länge som antagning- en var fri. Mängden studenter kom att påverka oss unga universitetslärare en hel del. Jag minns hur jag blev tvungen att hålla samma lektion tio gånger i sträck (uppdelat på två dagar, visserligen). Det var ytterst tröttsamt och utgjorde ingen god grogrund för forskning.

Vad som kunde vara mer uppfriskande var de marxistiska och maoistiska vågor- na som gick genom det intellektuella samhället. Studenterna krävde stormöten och studentinflytande på undervisningen, de ifrågasatte psykologins roll som tjänare för ”makten” och de försökte på många sätt lätta på ankaret som fästs i den psykofysiska grunden. Vi var många nya, unga lärare som fick axla uppgifterna att möta studenter med både undervisning och samhällsdiskussioner. Vid den tiden hade Gösta Ekman efterträtts av David Magnusson,

Reaktion mot behaviorismen

Tillbaka till mig och mina forskningsbidrag. Efter att ha presenterat en doktorsavhandling (Wærn, 1971b), tyckte jag att både undervisning och forskning på Stock- holmsinstitutionen var för inskränkta. I studielitteraturen på grundkursen domine- rade det behavioristiska synsättet. Människan visade sig genom responsen på olika stimuli. Den forskning som jag mött under mina tidigaste studier snörde in det psyko- logiska området på ett för mig obegripligt snävt sätt. Två exempel var för mig särskilt förbryllande. Det ena var Mats Björkmans doktorsavhandling (1958), som utgick från hur människor lärde sig meningslösa stavelser. Traditionen var klar: Ebbinghaus, men vad hade denna situation med lärande i ”verkliga livet” att göra? Avhandlingen fick högsta betyg. Det andra forskningsexemplet var Marianne Frankenhaeusers arbete om tidsperception vid ökad gravitation, (1960). Redan på den tiden reflekterade forskare över hur rymdresor skulle kunna påverka människor psykologiskt. Det föreföll vara viktigt. Men tidsperception? Varför skulle just den aspekten undersökas?

Det är intressant att notera att båda dessa framstående forskare senare kom att ägna sig åt mer ”samhällsrelevanta” frågor; Marianne Frankenhaeuser genom att studera stress, Mats Björkman genom att ägna sig dels åt att bygga upp psykologiämnet på Umeå universitet, dels åt att leda arbetet inför högertrafikomläggningen.

Trots att jag ifrågasatte begränsningarna gick jag snällt i de psykofysiska hjulspåren. För mig var det ett stort avsteg från psykofysiken att använda begreppet ”kognition”. Mitt uppror visade sig i liten skala i valet av titel på doktorsavhandlingen: ”Similarity estimates and cognitive structure.” Gösta Ekman hade arbetat en hel del med likhets- skattningar, mitt tillägg var den kognitiva strukturen. Tyvärr avled han innan jag dis- puterade. Han fick aldrig möjlighet att protestera, och jag undrar hur han skulle ha ställt sig inför den nya utvecklingen inom ämnet.

Påverkan på min forskning

Andra vindar än de akademiska blåste och jag lät mig villigt påverkas. Ett för mig betydelsefullt inflytande kom från ett förlag som undrade om jag ville skriva en bok inom ämnet psykologi. Samtidigt blev jag kursledare för en kurs i Allmän Psykologi II, vilken då var en aspekt av psykologi vid sidan av Allmän Psykologi I (som omfattade perception), Differentiell psykologi och Personlighetspsykologi. Det enda som fanns inom det allmänpsykologiska området just då var behavioristisk litteratur om inlär- ning, med Watson och Skinner som främsta företrädare. Jag skrev en bok om det jag tyckte fattades i psykologin i Stockholm, nämligen kognition. Kognitionspsykologin var aktuell internationellt redan på 1950-talet men nådde inte Stockholm då. Först under 1970-talet kom ”den kognitiva revolutionen” att invadera Sverige.

Boken jag skrev fick titeln Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi (Wærn, 1973). Den kom för övrigt att bli den första boken på svenska om kognitionspsykologi och den första om kognitionspsykologi att användas i grundut- bildningen på psykologiska institutionen i Stockholm.

En viktig akademisk faktor för min och andras forskningsutveckling utgjorde möjlig- heten att hålla seminarier. Tidigare hade det inte funnits särskilt många seminarier på högre nivå. Efter min disputation fick jag förmånen att ansvara för ett seminarium för studerande ovanför grundutbildningen, det vill säga på C-nivå, psykologutbildningen och forskarutbildningen. Mitt seminarium fick så småningom av de mer långvariga deltagarna namnet Det kognitiva seminariet. Jag själv hade gjort en start mot området i och med boken jag skrivit, men de studerande som deltog förde med sig nyare fläktar.

En viktig dörröppnare inom den kognitionspsykologiska inriktningen var en dok-torand, Anders Ericsson. Hans doktorsavhandling kom 1976 (Ericsson 1976), men han deltog tyvärr inte i våra seminarier och jag hade mycket liten kontakt med honom, på grund av både personliga omständigheter och undervisningsbördan på institutionen. Kort efter sin disputation flyttade han till USA.

Forskning sker inte utan ekonomiskt stöd. En viktig del i arbetet som nybliven fors-kare (till att börja med fick jag en befattning som forskarassistent) var att söka forsk-ningsanslag. Tack vare ekonomiskt stöd fick jag möjlighet att anställa assistenter (någ-ra blev senare doktorander), köpa in såväl forsknings- som kontorsmateriel, utnyttja datorberäkningar för databearbetning samt göra resor för att möta andra forskare. En del av deltagarna i Det kognitiva seminariet var mina forskningsassistenter, och de flesta skrev så småningom doktorsavhandlingar med utgångspunkt från ett kogni- tionspsykologiskt synsätt.

Anslagsgivande myndigheter blev viktiga aktörer i forskningsutvecklingen på an-dra sätt. Ett initiativ som gjorde en hel del för att spränga gränserna för åtminstone min forskning var den så kallade Områdesgruppen för kognition och beslutsfattande. Det var HSFR (Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet) som gav anslag för att olika forskningsgrupper inom området skulle kunna träffas. Själva benämning- en på gruppen visar bredden av forskningsområdet samtidigt som den antyder den kompromiss området kom att innebära, i fråga om såväl teori som metodik. Kogni- tion och beslutsfattande hade (och har fortfarande) med varandra att göra, men kunde (kan?) inte integreras. Forskare inom området träffades på olika universitet, diskute- rade och inspirerade varandra. Det går inte att överskatta betydelsen av sådana möten.

Val av forskningsfält och forskningsmetodik

Kognitionspsykologin innebar en studie av ”mentala” processer, och krävde såväl en ny teoretisk referensram som nya observationsmetoder. Jag och mina seminariedeltagare fann en fruktbar teoretisk utgångspunkt i den så kallade informationsprocesspsyko- login.

Bland de nya observationsmetoderna som blev aktuella för min del kom tänka högt-protokoll att utgöra en viktig resurs, tillika utmaning.

De nya kraven på forskningen innebar att observationer av mänsklig perception, beteende eller tänkande inte enbart kunde ske i ett laboratorium utan måste flyttas ut i ”verkligheten”. Medan många av mina kollegor blivit engagerade i trafikpsykologi, teknisk utveckling eller beslutsfattande, kom min forskning framför allt att påverkas av datorutvecklingen. Kontorsautomation och hemdatorer blev ett nytt forsknings- fält för forskare inom området människa-datorinteraktion. Deltagare i det kognitiva seminariet var inte sena att följa den utvecklingen.

Några nedslag i min forskning

Psykofysik

Under min tid som doktorand var jag till att börja med beroende av Gösta Ekmans forskning. Min första publicerade artikel kom att handla om en mätmetod för att åstadkomma en subjektiv kvotskala (Ekman & Wærn, 1959). Det är lätt att glömma att beräkningarna på den tiden för det mesta gjordes för hand eller med enkla räkne- hjälpmedel. Jag minns hur jag slog upp logaritmer i tabeller, hur jag snurrade på räk- nemaskinen för kurvanpassningen, och hur vår institutionstekniker ritade de vackra potensfunktionerna. Allt detta görs nu med hjälp av statistiska datorprogram.

Senare blev jag inskolad i likhetsskattningar (Ekman, Goude & Wærn, 1961), som jag med stor iver utvidgade till fler än två dimensioner (Wærn, 1971a, b). Här lärde jag mig på egen hand att det fanns annat än euklidisk geometri, vilket gjorde att jag kunde betrakta en likhetsskattning som en projektion på axlarna i ett flerdimensionellt rum, behandla en hel matris av likhetsskattningar som en uppsättning linjära ekvationer och bearbeta det hela med hjälp av faktoranalys (Wærn, 1972a). Jag lärde mig också graf- teori för icke-numerära relationer och utnyttjade den i en annan analys av flerdimen- sionell likhet (Wærn 1972b). Det var både intressant och utmanande att genomföra dessa analyser utan handledning och utan någon matematisk bakgrund.

Det långa avbrottet mellan referenserna beror på att jag fick annat göra: jag födde och skötte två barn mellan licentiatavhandlingen och doktorsdisputationen. På den tiden fanns inga platser på daghem annat än för ogifta mödrar. Släkt och ”barnflickor” var nödhjälpen för arbetande gifta mödrar. Inte undra på att det fanns så få kvinnor som studerade eller arbetade.

Barns sociala kognition

Den första tiden efter avhandlingen blev av naturliga skäl trevande. Jag ville frigöra mig från de snäva psykofysiska ramarna, men det fanns inte så mycket inspiration att tillgå på institutionen. I stället utgick jag från mina barn och en nyfunnen ”gammal” forskare, nämligen Jean Piaget. Jag och några psykologstuderande började undersöka barns sociala kognition. Vi bad barn berätta vad som hände vid olika sociala interak- tioner – både när de fick hjälp och vid konflikter. Jag fotograferade mina egna barn i olika situationer, vi lärde oss av Piagets intervjumetod och de studerande var duktiga intervjuare (Falkenberg, Rahm & Wærn, 1977; Borg, Hultman & Wærn, 1978). In- tervjumetodiken förfinades senare i ett metodikkompendium (Wærn, 1976; Wærn & Heffler, 1980, 2009).

Textförståelse

Många studenter var under 1970-talet inspirerade av både Karl Marx och Mao Tse Dung. Studenterna tolkade deras och diverse uttolkares texter på sätt som jag tyckte var rena missförstånd. Jag kunde inte låta bli att förvåna mig över deras vantolkningar och ville närmare studera hur de bar sig åt. Jag började med att använda texter som var skrivna av andra och följde läsarnas tolkningsprocess medan de läste genom att be dem tänka högt. Ganska snart upptäckte jag att jag borde konstruera texter systematiskt för att få tydliga resultat. En intressant variant var att utesluta ord ur korta texter och låta läsarna fylla i dem (Wærn, 1982).

Min forskning inom det här området har refererats som pionjärforskning i en del senare översiktsrapporter (bland annat Britton & Glynn, 1987; Kucan & Beck, 1997). Jag och andra som forskat inom området har lyft fram slutsatser som framför allt har med metakognition eller ”exekutiv kontroll” att göra: Läsare tycks närma sig ”svåra” texter på två olika sätt. Det ena går ut på att de utnyttjar sina egna tidigare kunskaper om området och ”håller med” eller ”opponerar sig”, beroende på hur texten förhåller sig till de tidigare kunskaperna. Det andra sättet innebär att läsarna håller sig till texten och drar slutsatser huvudsakligen ur innehållet i den. Det senare förhållningssättet ger ”bättre” resultat på en senare mätning av textförståelse (Wærn, 1977, 1980a, b, 1981, 1982).

Informationsprocesspsykologi

Den kognitiva revolutionen utvecklade sig inte bara i omvärlden (för min del inspire- rade framför allt forskare på Carnegie Mellon University, med företrädare som Her- bert Simon och Allan Newell) utan också inom psykologiska institutionens väggar. De begåvade doktorander jag fick förmånen att handleda kastade sig med liv och lust in i informationsprocessernas värld och kom ut med avhandlingar som Stellan Ohlssons (1980) och Göran Hagerts (1986).

I en översiktsartikel (1976) beskriver Stellan Ohlsson och Ove Almqvist (båda del- tagare i Det kognitiva seminariet) informationsprocesspsykologin i detalj. De ger föl- jande definition av tänkande: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” Det finns minst tre konsekvenser av detta sätt att betrakta mänskligt tänkande. Låt mig sammanfatta dem nedan:

En är att tänkandet kan simuleras i en dator, som ju arbetar med att hantera sym- boler under kontroll av ett komplicerat program. Alltså är tänkandet symbolbaserat.

En annan slutsats är att programmet är komplicerat, vilket utesluter alla enkla för- klaringar av typen stimulus som ger upphov till respons. Vi kan därför säga att infor- mationsprocesspsykologin utgör en kritik av och ett alternativ till behaviorismen.

En tredje konsekvens är att tänkandet är en sekventiell process. Den slutsatsen inne- bär naturligtvis en begränsning av vilket slags tänkande som kan studeras. Problem med tydliga steg, som till exempel ”Hanois torn” lämpar sig bäst för informations- processanalys, medan problem som ofta kallats för ”insiktsproblem” i första hand inte passar för den analysen. Senare har dock Stellan Ohlsson visat att det går att behandla också vissa problem där gestaltväxling krävs med en informationsprocesspsykologisk referensram (Ohlsson, 2011).

Under sin tid på psykologiska institutionen genomförde både Stellan Ohlsson och Göran Hagert studier med tänka högt-protokoll, där de simulerade data i informa- tionsprocessteoretisk anda. De utarbetade själva ett teoretiskt verktyg, ett ”produk- tionssystem” som grund för simuleringen. Herbert Simon (senare Nobelpristagare i ekonomi) var den store inspiratören.

Vi kan säga att ”produktionssystem” och datasimuleringar blev informationspro- cesspsykologins motsvarigheter till de statistiska beräkningar som utfördes av forskare inom till exempel området beslutsfattande.

Människa-datorinteraktion

Under 1980-talet gjorde datorerna sitt intåg på arbetsplatser och i hem. De första iakt- tagelserna gjorde jag och mina doktorander på hur ovana datoranvändare läste från da- torskärmar respektive hanterade ordbehandlingssystem (Wærn & Rollenhagen, 1983; Askwall, 1985; Wærn & Rabenius, 1985, 1986). En viktig orsak till att jag med hull och hår gav mig in på det här nya forskningsfältet var att det dels gav nya möjligheter till att söka forskningsanslag, dels att forskningen passade bra in i de nya krav som aktörer utanför universiteten ställde på samhällsrelevans i forskning och undervisning.

Redan 1986 tyckte jag att jag kunde sammanfatta våra resultat (Wærn, 1986), och på ett allmänt plan var de inte särskilt revolutionerande: Människors tidigare erfaren- heter påverkade hur de lärde sig något nytt. Det som var annorlunda i vår forskning var de teoretiska verktyg vi hade kunnat använda. Dit hörde det strukturella begreppet ”mentala modeller”, som användes både inom informationsteknologin och inom psykologin. Tillsammans med Lars Rabenius undersökte jag begreppet när det gällde att lära sig ett ordbehandlingssystem (Wærn & Rabenius, 1986). Att ”assimilera” en situation till en tidigare modell påminde dessutom en hel del om Jean Piagets teori om ”genetisk epistemologi” (1970).

Omvärlden stod och stampade för att få veta något om hur människor hanterade de informationstekniska utmaningarna, och jag skrev en förnumstig rapport redan år 1987 (Wærn 1987a). Samma år blev det en hel del artiklar i olika samlingsvolymer (Wærn 1987b, c, d). Ungefär samtidigt bad ett internationellt förlag (Wiley) mig att skriva något om datorsystem och kognition. Den boken kom ut 1989 med titeln Cog- nitive aspects of computer supported tasks (Wærn, 1989). Enligt vad jag erfarit har boken använts i utbildningar på utländska universitet, däremot inte i Sverige. Det kan vara intressant att notera att denna bok har blivit översatt till japanska.

Det fanns mycket mer att studera när det gällde datorsystem och människor, och jag fortsatte forskningen inom olika tillämpningar av datorer. Informationssökning är ett exempel. Den skedde innan Googles tid genom att användaren skrev logiska villkor, vilket inte alltid gav önskade resultat (Linde & Wærn, 1985). En deltagare i det kogni- tiva seminariet hade redan i England studerat människors förståelse för och hantering av logik, och fortsatte dessa studier i Stockholm. Det var Cecilia Katzeff, som fann att det då aktuella sättet att söka information var långt ifrån självklart för ovana använ- dare. Hennes doktorsavhandling kom 1989 (Katzeff, 1989).

En annan tillämpning var konstruktion av föremål eller maskiner. Konstruktörer som använde så kallade CAD-system (Computer Aided Design) stod inför utmaningar som inte enbart konstruktionen bjöd dem. Också de systemen krävde ett nytänkande, som inte var självklart för användarna. (Wærn, 1988, Wærn & Wærn 1993).

Inom den avancerade kunskapsindustrin utvecklades så kallade kunskapsbaserade system, grundade på artificiell intelligens (AI), och vi studerade användarnas reaktio- ner inför sådana system i olika konstellationer (Wærn m.fl., 1995; Wærn & Ramberg, 1996; Ramberg, 1996). Denna forskning har visst samband med min tidigare forskning om textförståelse, i synnerhet gällde det förståelsen av förklaringar i kunskapsbaserade system.

Senare, på Institutionen för Tema Kommunikation, Linköpings universitet, stu- derade mina doktorander datorstöd för mänsklig kommunikation i olika situationer. Henrik Artman (1999) och Christer Garbis (2002) studerade kommunikationen i led- ningssystem för dynamiska situationer. Daniel Pargman (2000) och Malin Svenings- son (2002) studerade hur människor hanterade olika dåtida kommunikationssystem, ett Mud respektive ett Chat.

Ett utifrånperspektiv på Det kognitiva seminariet

En termin hade vi ”kognologer” förmånen att få ett utifrånperspektiv på vår verksam- het. Det var de socialantropologiska forskarna Lena och Tomas Gerholm som stude- rade ”seminariekulturerna” på olika institutioner på Stockholms universitet. De smälte in i våra diskussioner utan att göra något stort väsen av sig, och deras iakttagelser och slutsatser blev publicerade i en bok med titeln Doktorshatten (Gerholm & Gerholm, 1992). Så här presenteras vår forskningsgrupp:

Att denna forskargrupp har stora ekonomiska resurser syns inte omedelbart i lokalerna, men den är ”i miljonklassen” och har dessutom, lika viktigt som pengar, vetenskaplig prestige. (S. 70.)

En annan aspekt som de antropologiska forskarna lyfte fram är följande:

Den som från psykologiska utgångspunkter sysslade med området ”människa-maskin” fick natur- ligtvis finna sig i att även andra klampade in på detta högaktuella område. … Enligt psykologerna hade teknikerna inte de rätta metoderna …

Här fanns det alltså … ett uppenbart kunskapsmonopol. Och själva respekterade psykologerna detta genom att hålla sig kvar inom ramen för sitt kunnande. (S. 96.)

Just detta, att bibehålla sin specialitet under samarbetet med företrädare för andra ämnen är en viktig aspekt av tvärvetenskap, och jag har haft anledning att tänka på den också i senare samarbeten och forskning.

Reflektioner

Reflektioner över teori

Jag har redan påpekat att kognitionspsykologin kan betraktas som en opposition mot den tidigare förhärskande behaviorismen. I stället för att enbart betrakta relationen mellan stimulus och respons försöker kognitionspsykologin finna en teoretisk refe- rensram som tillåter en beskrivning av ”inre”, ”mentala” processer. Det finns förstås kritiker som inte känt sig bekväma med denna utvidgning av forskningsområdet, och kognitionspsykologin har attackerats med något olika utgångspunkter.

En kritik som är relativt grov innebär att sökandet efter ”inre” processer lämnar människan ”förlorad i sina tankar”. Det är ganska lätt att avfärda den kritiken som ir- relevant. I oppositionen mot behaviorismen blev det naturligt att fokusera just på de inre processerna.

En allvarligare kritik innebär att ifrågasätta den informationsprocesspsykologiska (IPP) utgångspunkten, det vill säga simuleringen av mänskligt tänkande i en dator. I hur stor utsträckning kan det mänskliga tänkandet sägas vara symbolhanterande? Jag har redan påpekat att enbart vissa typer av problem är lämpliga för IPP-studier. Det gäller då framför allt medvetet tänkande, vilket av en senare Nobelpristagare (Kah- neman,2011)karaktäriseratssom”långsamt”.Detsnabba,intuitivatänkandetkaninte utan vidare beskrivas med hjälp av ett datorprogram som arbetar sekventiellt. Inte hel- ler passar metoden med tänka högt-protokoll för sådant tänkande. Omedelbar perception och intuition är alltså svåra att foga in i en sådan teoretisk referensram.

Jag måste erkänna att jag själv inte har behärskat simuleringstekniken, utan snarare har använt den teoretiska referensramen som just en referensram. Jag har noterat vilken begränsning av forskningsområdet ett IPP-perspektiv innebär, särskilt när det gäller studierna av textförståelse. Ändå har det perspektivet gett så mycket nytt att jag inte övergett den kognitiva utgångspunkten. Behaviorism skulle jag aldrig förmå mig att gå tillbaka till, däremot var jag en period frestad av den så kallade verksamhetsteo- rin (Rabardel, 2003; Wærn, 2003), där ett något större grepp tas i form av mänsklig ”verksamhet” snarare än ”beteende” eller ”tänkande”.

Reflektioner över metodik

Det sägs ibland att för den som har en hammare är hela världen full av spikar. I viss utsträckning gäller detta också för den som använder en viss forskningsmetodik. Inom psykofysiken var det naturligt att arbeta med kvantitativa metoder, och matematiken gav en stark referensram både för att beskriva kvantitativa förhållanden mellan stimulus och respons och för att lägga ut upplevelser i flerdimensionella rum. På liknande sätt kom forskare inom området beslutsfattande att anamma olika aspekter av statistisk teori.

När det gäller kognitionspsykologin erbjöd alltså tänka högt-metodiken ett verk-tyg för att samla in detaljerade data om människors tänkande i problemlösningssituationer. Som jag redan påpekat, passar det verktyget inte i situationer där människors tänkande eller handlande är snabbt och oreflekterat. I det här sammanhanget vill jag gärna påpeka att kvantitativa metoder lämpar sig mycket illa för att beskriva kompli- cerat tänkande. Vi får helt enkelt acceptera att olika forskningsområden kräver olika metodik och därmed olika teoretiska begrepp.

Slutsatser

Även om rötterna till min och mina studenters forskning kan ligga i den psykofysiska jorden, har inflytanden av olika slag gjort att tillväxten skiljer sig avsevärt från ursprunget.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns två viktiga faktorer som har påverkat min och mina studenters forskning: 1) de yttre influenserna i form av händelser i om- världen och 2) de teoretiska och metodologiska verktyg som har utvecklats både inom och utanför psykologin.

Den viktigaste yttre influensen är, från mitt perspektiv sett, studentrevolten år 1968. Den fick efterverkningar långt senare på så sätt att studenterna ställde nya krav på såväl undervisning som forskning. Framför allt krävde de att den psykologiska forskningen skulle överge elfenbenstornet och kliva ut i verkligheten. De var inte ensamma om det kravet, som också kom från myndigheter som var överordnade universiteten.

När forskarna började studera mer komplexa fenomen måste den behavioristiska inriktningen i forskningen överges. Nya teoretiska referensramar liksom nya datain- samlingsmetoder krävdes och fanns också att tillgå ur internationell forskning. Steget ut i verkligheten innebar ett möte med helt nya utmaningar. Psykofysiken blev för snäv och kom att begränsas till ett område, väl avgränsat från övriga. Det blev visserli- gen så småningom verklighetsanknutet, men nya områden kom också att träda in på forskningsscenen.

Här vill jag bara nämna några exempel på samhällsrelevant forskning, utanför min egen. När högertrafiken infördes, kom trafikpsykologer att spela en stor roll. Hela tra- fiksituationer måste tas i beaktande, inte enbart perceptionen av trafikskyltar utan också till exempel bedömnings- och beslutsprocesser. När kärnkraftverk utvecklades, ställdes psykologer inför många problem, både när det gäller studier och praktiska råd om utformning av styrsystem. Den ekonomiska utvecklingen kom att göra beslutsfat- tande till ett viktigt forskningsområde. Frågor om lärande och minne har alltid varit aktuella, men Ebbinghaus meningslösa stavelser räckte inte långt som forskningsverk- tyg utan området krävde nya infallsvinklar, både när det gäller observationer och teo- retiska begrepp.

Kan man någonsin sluta forska?

Tack vare Psykologihistoriska Sällskapet fick jag förmånen att både delta i symposiet om psykologiska institutionen i Stockholm och bidra i denna skrift. När jag träffade mina tidigare kollegor upptäckte jag att många av dem forskade vidare inom samma områden som tidigare.

Jag, som delvis övergett mitt ”gamla” område, vill därför säga något om min fort- satta forskning sedan jag lämnade Stockholm. Den blev ganska annorlunda genom mitt möte med den tvärvetenskapliga institutionen Tema Kommunikation vid Lin- köpings universitet, där jag verkade som professor fram till några år efter min pensio- nering. Senare arbetade jag ytterligare några år som adjungerad professor vid Mälardalens Högskola (Akademin för innovation, design och teknik, IDT, underområdet Informationsdesign). Nya problem blev aktuella, men det kognitiva perspektivet höll sig starkt och gav många nya bidrag i de tvärvetenskapliga miljöerna.

I nutid har många forskare vänt sin inriktning mot områden som har med ”hållbar utveckling” att göra. De kommer att finna en väg att utveckla psykologisk forskning också där. Se till exempel Cecilia Katzeffs bidrag (på sidan XX) i denna volym.

Referenser (Jag beklagar att formatet på referenserna blivit korrumperade vid överföringen från en pdf-fil).

Artman, H. (1999). Fördelade kunskapsprocesser i ledningscentraler vid nödsitutationer: koordination och situationsmedvetenhet. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Askwall, S. (1985). Computer supported reading vs reading text on paper: a comparison of two reading situations. International Journal of Man-Machine Studies22 (4), 425– 439.

Björkman, M. (1958). Measurement of learning: a study of verbal rote learning. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Borg, A., Hultman E. & Wærn Y. (1978). Conflict, resolution and social understanding in six to twelve year old boys. Scandinavian Journal of Psychology19 (1), 53–62.

Britton, B. K. & Glynn, S. M. (red.) (1987). Psychology of reading and reading instruction. Executive control processes in reading. Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.

Ekman, G. & Wærn, Y. (1959). A second order ratio scale. Nordisk psykologi, 11 (1), 78–80. Ekman, G., Goude, G. & Waern, Y. (1961). Subjective similarity in two perceptual continua.

Journal of Experimental Psychology61 (3), 222.
Ericsson, K. A. (1976). Approaches to descriptions and analyses of problem-solving processes: The 8-puzzle. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Falkenberg S., Rahm T. & Wærn Y. (1977). Sex role concepts in eight- and twelve-year olds.

Scandinavian Journal of Psychology,18 (1), 31–37.
Frankenhaeuser, M. (1960). Subjective time as affected by gravitational stress. Scandinavian Journal of Psychology(1), 1–6.
Garbis, C. (2002). The cognitive use of artefacts in cooperative process management: Rescue management and underline line control. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation,Linköpings universitet.
Gerholm, L. & Gerholm, T. (1992). Doktorshatten. Stockholm: Carlssons bokförlag.
Hagert, G. (1986). Logic modeling of conceptual structures – steps towards a theory of reasoning.Doktorsavhandling, Uppsala universitet.
Kahneman, D. (2011). Thinking fast and slow. New York: Farrar, Straus and Giroux.
Katzeff, C. (1989). Cognitive aspects of human-computer interaction: Mental models in database query writing. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Kucan, L. & Beck, I. L. (1997). Thinking aloud and reading comprehension research: Inquiry, instruction, and social interaction. Review of Educational Research67 (3), 271–299.

Linde, L. & Wærn, Y. (1985). On search in an incomplete database. International Journal of Man-Machine Studies, 22 (5), 563–579.
Ohlsson, G. & Almqvist, O. (1976). Informationsprocess-psykologin: En introduktion.Psykologi i teori och praktik, 2, 27–46.
Ohlsson, S. (1980). Competence and strategy in reasoning with common spatial concepts.

Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Ohlsson, S. (2011). Deep learning: How the mind overrides experience. Cambridge: CambridgeUniversity Press.

Pargman, D. (2000). Code begets community: On social and technical aspects of managing a virtual community. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.
Piaget, J. (1970). Genetic epistemology. New York: Columbia University Press.
Rabardel, P. (2003). From artefact to instrument. Interacting with Computers. 15 (5), 641–645. Ramberg, R. (1996). Psychological aspects of explanations as support for problem solving and learning. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Svenningsson, M. (2002). Creating a sense of community: Experiences for a Swedish web chat.Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.
Wærn, Y. (1960). Konstruktion och studier av ett intresseformulär. Licentiatavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1971a). A model for multidimensional similarity. Perceptual and Motor Skills 33 (1), 15–25.
Wærn, Y. (1971b). Similarity estimates and cognitive structure. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1972a). Multidimensional scaling with a priori dimensions. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 178–189.
Wærn, Y. (1972b). Structure in similarity matrices. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 5–16.
Wærn, Y. (1973). Kunskap och tankeprocesser. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Wærn, Y. (1976). Att förstå hur barn tänker. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1977). Comprehension and belief structure. Scandinavian Journal of Psychology18(3), 266–274.
Wærn, Y. (1980a). Thinking aloud during reading a descriptive model and its application.Scandinavian Journal of Psychology21 (1), 123–132.
Wærn, Y. (1980b). How do readers titulize a theoretical distinction? Scandinavian Journal of Educational Research, 24 (1), 25–39.
Wærn, Y. (1981). On the relation between comprehension and memory of a complex text.Scandinavian Journal of Educational Research, 25 (1), 21–37.
Wærn, Y. (1982). How do you fill in this xxx? On some interpretation processes. Advances in Psychology, 8, 152–165.

Wærn, Y. (1986). Learning computerized tasks. Stockholm university, Department of Psychology, HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 8.

Wærn, Y. (1987a). Kognitionsergonomi. Stockholm: Arbetsmiljöfonden.
Wærn, Y. (1987b). Learning computerized tasks. I: M. Frese, E. Ulich & W. Dzida (red.),Psychological issues of human-computer interaction in the work place. Amsterdam:North-Holland.
Wærn, Y. (1987c). Datorsystem och mänskligt tänkande. Rapporter, Stockholms universitet, Psykologiska institutionen, 51.
Wærn, Y. (1987d) Effects of computers on thinking. Stockholm university, Department of Psychology. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 13.

Wærn, Y. (1988). From function to form on computer support in design engineering.HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 15.
Wærn, Y. (1989). Cognitive aspects of computer-supported tasks. Cambridge: Wiley & Sons. Waern, Y. (2003). Editorial. Interacting with Computers, 15 (6), 731–735.
Wærn, Y. & Heffler, B. (1980). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium.Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. & Rollenhagen, C. (1983). Reading text from visual display units (VDUs). International Journal of Man-Machine Studies,18 (5), 441–465.
Wærn, Y. & Rabenius, L. (1985). Metacognitive aspects of learning difficult texts. Working papers from the Cognitive Seminar, Department of Psychology, University of Stockholm, 18.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1986). On the role of models in the instruction of novice users of a word processing system. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 6.

Wærn, Y. & Wærn, K.-G. (1993). Computer assistance in design engineering. Behaviour and Information Technology, 12 (3), 165–173.

Wærn, Y. & Ramberg, R. (1996). People’s perception of human and computer advice. Computers in Human Behavior, 12 (1), 17–27.

Wærn, Y. & Heffler, B. (2009). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska Institutionen, Stockholms universitet. Ljudupptagning.

Wærn Y. m.fl. (1995). Computational advice and explanations – behavioural and computa- tional aspects. I: K. Nordby m.fl. (red.), Human–computer interaction. IFIP advances in information and communication technology. Boston, MA: Springer.

Till mina memoarer – utvecklingstid

Min mamma bodde i Spanien över vintrarna. Jag skrev ofta till henne och är verkligen tacksam över att ha kvar detaljerade minnen av hur det var mitt i livet. Här är jag 44 år gammal. Brevet skrevs den 4 november.

”Lillflickan (12 år) fick ont i halsen igen – hon hade varit hemma tre dagar från skolan, utan feber men med en ordentlig heshet. 

Ner med varma stövlarna från vinden, klockan sju på morgonen, det var halt, kallt och mörkt.

(Kommentar: till vinden kom jag på en trappa som gick upp till taket ovanför ingången. Utifrån parkeringsplatsen, alltså. Och sedan fick jag klättra in genom det lilla hålet på gaveln.)

I vinterkappan fattades skärpspännet. Klockan var tio i åtta och jag skulle gå fem i. Det blev till att knyta. Mamma, var är min mössa? I tredje lådan hittade jag den. Sju minuter i åtta. Var är mina sockor? Sex minuter i åtta och sockorna var funna. Vantarna då? Nej, nu måste jag gå, se efter i badrummet. Vantarna hittades. Jag hann med bussen. Bara för att få stå och vänta på tåget. Undra sedan på att stressen kastar sig över en som spindelväv – fast och klibbig. 

Kroppen vägrar att arbeta, men tvättmaskinen fylls, tvätten hängs upp, golvet torkas av.

Ibland blir jag förtvivlad på alla krav som ställs – hälsa på här och där, sysselsätta barnen, kratta löv, läs genom det här till på måndag är du snäll, byta kläder, plocka fram varma stövlar … Var tacksam att du har att göra, Yvonne. Tids nog blir du gammal och sitter där och väntar på att någon ska komma och hålla dig sällskap. Försök då komma ihåg den här överlastade tiden -kanske är du tacksam då att den är över.

Bilden är från en vintermorgon vid nya tågstationen

Midsommar

Midsommar – igen! Eller: Midsommar – så underbart! Eller: Nej, inte mitt i sommaren, den har ju knappt börjat!

Hur jag än möter den, blir den speciell, midsommaren. Midsommarafton på Sjövik i drygt sextio år. Första midsommaren var jag ännu inte gift. Sista var en ny man vid min sida. På bilden är jag ganska precis i mitten av mitt liv.

Traditioner lindar sina kransar till liv och död, glädje och sorg. Sjövik där våra barn firat midsommar så länge de mindes, där ett nyfött barnbarn lyftes över middagsbordet, och ett annat döptes. Nu är Sjövik långt borta och jag sörjer. Är förändringar alltid sorgliga? Sjöviksfirandet har förändrats, mitt liv har gjort ett nytt slag i kryssen, men har jag kommit framåt?

Det första sommardoppet tog vi i strömmande kallt vatten i Bäsingen, en gång paddlade jag kanot med min gamla mamma. Soirén var det bästa, eller dansen kring stången, nej, förresten att resa stången var bäst, att plocka blommorna till stången, att få sjunga ”Du lindar av olvon en midsommarkrans” eller att samlas till midsommarkörens hyllning i ”En vänlig grönskas rika dräkt.”

Det här ska vara en hyllning till Sjövik i midsommartid, men det blir mest tårar. Varför ska ljuva minnen göra så ont efteråt?

Ryck upp mig! Jag har ett nytt liv! Det är för långt till Sjövik, visst har jag det bra här! Nya goda vänner, andra traditioner – det är väl inget fel på det? Men några sextio år till blir det inte.

Du lindar av olvon, som allsång


Att välja innebär att välja bort

När jag skrev den första delen av mina memoarer grät jag över att jag hindrades från att läsa på gymnasiet. Kunskapsluckorna innebar att jag aldrig kunde studera det jag egentligen var intresserad av (tror jag nu, men jag visste det inte då): nämligen fysik.

Min äldsta och mycket kloka dotter sa då: ”Att välja innebär att välja bort. Kanske du hade det bra i alla fall. Du kom att studera något där du själv kunde utveckla ett nytt område.”

Hon har så rätt: Själv valde hon mellan en akademisk studiegång inom datorvetenskap och en konstnärlig som riksspelman. På ”gamla” dar tar hon nu kurser i komposition, medan hon har en tjänst som professor i Uppsala. Hennes ämne är Människa-dator interaktion.

Själv valde jag aldrig bort skrivandet. Inte aktivt i alla fall. Det fick bara inte plats i min kalender förrän livet landade efter slitet med hem, undervisning och forskning. När anslagsansökningar och forskningsrapporter var det enda jag skrev kändes det inte så angeläget att skapa ännu mer fantasifulla texter.

Men visst hade jag tur – jag upptäckte kognitionspsykologin, som i Sverige på 70-talet var så gott som okänd, fast den fötts i USA redan minst ett decennium tidigare. På 60-talet var jag lyckligt barnledig och okunnig om det mesta utanför hemmet.

En bild på omslaget till min första bok: Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi.
Min första bok

Om solnedgångar

Solnedgångarna kom inte in i mitt liv förrän när jag var omkring femtio år gammal.  Då fick jag en oljefärgslåda av min käre make. Han hade märkt hur jag suttit med skolvattenfärgerna och målat av blommor i vasskanten. När vi låg stilla med segelbåten gav det mig en särskild njutning att fånga de stlllsamma växterna i sin gröna, genomskinliga värld. 

Där från stranden upptäckte jag solnedgången. Jag hade bott på en östkust i hela med liv och aldrig sett en solnedgång som inte var skymd träd och hus. Plötsligt såg jag dubbelt; solen glittrade i vattnet, men inte nog med det: den målade himlen med breda penslar, doppade i havets färglåda. Smala penslar fångade upp både violett och blått, strök färgerna försiktigt längs molnens kanter, medan de breda svämmade över med fröjd över det brandgula, röda, orange och slutligen rosa. 

”Att du bara orkar sitta och se på solnedgången varje kväll”, sa mina otåliga vänner omkring mig. ”De ser ju likadana ut alltid!” – ”Nej aldrig likadana”, försäkrade jag, fast jag behövde inte försvara solnedgången. Den talade sitt eget språk, den spelade sitt eget skådespel.

Med de nya färgerna försökte jag fånga solnedgången men den gäckade mig. Först var det min egen klantighet – solnedgången har inte så vassa färger som oljefärgerna framställde med min hand, den var inte så stel som mina penslar gjorde den. Jag övergick till akvarell, det passade bättre, färgerna flöt in i varandra, de började skimra, jag var på väg. Men så torkade det ju aldrig, pappret bucklade sig, kvällsdimman kom och kröp in i underlagets porer. Det dröjde länge innan jag gav upp.

Jag sökte efter solnedgångsskådespel från öster. Hemma såg vi dem bara på vintrarna, då i nordväst från köksfönstret, till hälften dolda av tvåvåningsgrannhuset och den förvuxna granhäcken. Till vintersolståndet tog jag mig till Årsta havsbad. Klockan 14.45 gick solen ned i havet, jag skymtade den i sydväst, men en ö var i vägen. En kort stunds njutning innan händerna och fötterna blev stelfrusna och näsan droppade in i kameran.

”Vi åker någonstans där jag kan se solnedgången!” föreslog jag en sommarkväll. Vi tog oss ända till Dalarö, och hann skymta en röd skiva bakom granar, en glimt som speglade sig i en vik. Underbart är kort.

Från Gotlands västkust kunde jag njuta länge. Vi åkte till Fridhem, tog först kaffe och en våffla på Fridhem och vandrade sedan ner mot stranden med de slipade stenarna. Solen gick ner i havet, först långsamt, sedan försvann den innan jag hann förstå. Inget dacapo den kvällen, ingen extra föeställning. Bara på andra sidan havet var solen, medan de rosa molnen sakta fladdrade över himlen. Dimman steg, vi måste åka hem.

På Gotlands ostkust hittade jag solnedgången från Närsholmen. Jag var inte ensam. Många människor hade satt sig på sluttningen nedanför fyren. Kaffekorgarna var med och solstolarna. Solen visade sitt bästa humör, den svepte sin målarduk runt oss. Skarpt rött i nordväst övergick i milt blårosa mot öster. Då först förstod jag hur hela världen var en kanvas för solen, ingenting betydde något, bara färgerna och vattnet, himlen och molnen.

Nu har jag en liten sjö som solen leker med på kvällarna. Där doppar solnedgången sina penslar medan björkkvistarna dansar i vinden. Jag rusar från TV:n, inga andra nyheter intresserar mig än solens konstnärskap.

Speglingar av en tid

Hur många författare känner inte igen sig själva i personer som hamnar i deras böcker? Så många olika personer som jag är!

I min senaste bok,  ”När havet steg”, har jag haft med hela episoder ur mitt gamla liv. Där kom seminarierna in. De som lärt mig så mycket, de som gjorde all repetitiv undervisning  uthärdlig. Seminarierna om Turing-testet, om Searle … De kanske inte passar i en skönlitterär text. Men jag kunde inte låta bli. Visserligen ska jag skriva mina memoarer, visserligen ska Psykologihistoriska sällskapet ge ut en skrift om ”Den gamla goda tiden” (som förstås ska heta något annat), men ändå. Så djupa märken har den tiden gjort, klart att de måste synas!

Yvonne i intervjutagen. Lägg märke till den gammaldags datorn.

Där finns också mina fortfarande trogna vänner med: Marit som bakade så gott bröd till våra seminarier, Susanne, som försvann till ”industrin”, Göran som gav den nödvändiga kontakten till Uppsala, Stellan som försvann till USA, Cecilia, logikexperten som blev hållbarhetsforskare, Ove, som blev minnesexpert, Lars, filosofen, och Lasse som tillsammans med Ann gjorde såväl gammaldags brevsystem som Amsterdam osäkert, Calle som var för tidigt ute med sina krav på att emotionerna skulle få sin del i simuleringarna. De här personerna är bara de centrala från den tidiga tiden. 

När fan blir gammal blir han religiös, jag blir bara nostalgisk.

En generations-tradition

I min familj har blini blivit en älsklingsrätt som jag förut blandat ihop med fastlagen: att man äter tjockt och fett innan fastan börjar, men så var det inte alls. Blini äts för att fira solens återkomst, alltså på eftervintern/förvåren.

Traditionen kom från min ryska mamma och hennes finska uppväxt.

I Ukraina (där min mormor föddes) äter man blini med smetana, alltså sur grädde. Jag har degenererat så långt att jag helst äter dem med vispad vispgrädde som blandats med Kalles Kaviar.

Vad jag inte visste var att blini symboliserar solen – de är nämligen runda. Inte heller visste jag att traditionen att äta blini är förkristen. 

I alla fall tycker jag det är roligt att vissa mattraditioner går från generation till generation.

Återkommer till pasha, när vi närmar oss påsken.

Här kommer ett blinirecept för den som vill fira solens återkomst:

3 dl mjölk 
50 gr jäst 

2 dl bovetemjöl (jag tycker det är det godaste)
1 dl vetemjöl
1 nypa salt

2 ägg
50 gr smör

Värm mjölken till 37 grader häll över jästen och blanda sedan i mjöl och salt 
Dela på äggen och lägg i äggulorna nu.

Låt stå och jäsa i cirka 40 minuter.

Smält smöret och låt det svalna. Vispa äggvitorna till hårt skum. Blanda i smör och äggvitor i den jästa smeten. Låt gärna jäsa en stund till (inte nödvändigt).

Blini ska förstås gräddas i särskilda blinipannor, men du behöver inte ärva dem (som jag gjort), inte heller åka till Stockmans i Helsingfors för att köpa dem. Det går att göra blini i crepepannor (fast då blir de inte så höga som de bör vara enligt mig).

Servera genast. Om du behöver räkna på hur mycket du ska göra kan jag tala om att min morbror kunde äta 12 blini (men så dog han också av stroke i 60-årsåldern), jag kan äta 2-3 stycken (och jag lever ännu, bevisligen).

Traditionellt serveras blini med sur grädde (gräddfil eller creme fraiche) samt olika slags kaviar. Men de degenererade kan äta rimmad eller rökt lax till. En klick smör på den varma blinin gör att den inte blir så torr. Mastig blir den i alla fall så det förslår, i alla fall i en blinipanna! I väg till Helsingfors och köp en! (Förresten finns de att köpa på nätet).

Mina ärvda pannor har inga handtag, så de är svårmanövrerade.

Av det här receptet fick jag tio blini. Inte så det räckte till min morbror, alltså, men mycket mer än vad jag själv ville ha. Resten kan man spara och värma i micron. Själva smeten kan också förvaras i kylskåp någon dag eller så.

Mina blinipannor.
Saltburken är med för att ge proportioner.
De är lika stora, det är bara perspektivet som gör de främre större. Observera att kanterna är högre än crepe-pannornas.

Valentine´s day

To-day I want to celebrate Sugandha Iyer and our friendship. We met on a train in Switzerland, about 31 years ago. A real friendship develops slowly. Circumstances made it difficult to keep in touch, but now, since we both are retired, we write to each other almost every day. Sugandha has given me so much good advice, for my toe, my health and above all, for my well-being. Moreover, Sugandha has inspired me to two books, here some pictures:

Some indian fables after PANCHATANTRA


Cover to Ramayana in pictures,
all designed by Sugandha Iyer

and her grandchild, Esha, has painted illustrations to three children books. To-day, it is the day of love and I want to celebrate this distant friendship!

The first cover picture made by Esha Iyer

Memoarförklaring

I går började jag skildra mitt tonårs möte med min förste kommande livskamrat. Det blev 1296 ord av den första tiden. I natt kunde jag inte sova. Då förstod jag att jag inte skulle klara av att skriva om mitt vuxna liv. 

Fyrtionio år fick vi tillsammans, sedan tog cancern honom. Den riktigt dåliga perioden började ungefär den här tiden på året, för sexton år sedan. Trots den långa tid som gått gråter jag varje gång jag tänker på honom. Jag våndas varje gång någon nämner ordet cancer. Jag har utestängt allt på Facebook där ordet är nämnt. Alla böner från Cancerfonden hamnar direkt i återvinningen.

Jag kan inte tänka på min förste livskamrat utan att se mörkret som kom. Inte kan jag skriva om vårt liv tillsammans, jag kommer att drunkna i tårar eller kvävas av sorg. 

Varför skriver jag alls? Inte för terapi i alla fall. Eller om det är terapi, så är det glädjeterapi, jag vill hitta på händelser och människor. Inte vrida om kniven i ett gammalt sår.

Så jag har beslutat mig för att bara jobba vidare med min barn- och tonårstid. Skräck, sorg och motgångar finns det tillräckligt med där, men också sång och glädje. Det kan bli 30-40.000 ord om jag suger riktigt på musik och böcker.

Musik och upplevelser

En musikalisk upplevelse från barndomen höll mig vaken sent i går kväll. Jag försökte hitta något gemensamt för de sånger jag tyckte bäst om som barn: ”Den röda sarafanen” och  ”Någonstans i Sverige”.

Först tänkte jag att det möjligen kunde ha att göra med intervallen. Jag sjöng och upptäckte att båda hade ett stort intervall i början, något som kunde ha smekt mitt barnöra. En kvint, kanske, ungefär som Blinka lilla?

Men det var något fel där. Melodin i ”Blinka lilla” fascinerade mig inte alls, men ”Den röda sarafanen gjorde det”. Dumt nog gick jag inte upp till synten för att prova min hypotes.Då hade jag kjunnat somna med en gång.  Det var nämligen ingen kvint! Jag upptäckte det i morse när jag gick till synten. Det var en sext, en stor en, dessutom! Hur kunde en sext fastna så i mitt huvud?

Jag kastade mig över nästa verktyg jag hade till hand: datorn och webben. Och där hittade jag:

” Musiken är en förborgad aritmetisk övning hos själen, som därvid ej vet att den umgås med tal. ” (Leibnitz i ett brev 1712), ur http://ncm.gu.se/media/stravorna/4/a/4a_ulin.pdf

Kvintintervallen är något särskilt för människans öra. De känns harmoniska, fiolerna stäms i kvintintervall, till exempel. Sexten då? Ja, den är fortfarande ”ren”, men för mitt barnsliga öra var den antagligen friskt annorlunda, lite vågad, kanske. Samtidigt var den sorglig, som ett skri mot himlen: ”Snälla mamma sy ej mer … ” Eller : ”Hans skor är för stora  … ”

Det gick inte med matematik allså, ligger lockelsen i intervallet eller i något annat? Vad var det som lockade mitt barnaöra och fortsätter att tjusa mig? 

Som kontrast tänker jag på en annan melodi, en som jag avskyr, en som jag tycker är banal och rentutav motbjudande. Jag ska inte berätta vilken den är, utan bara säga att refrängen börjar med ett kvartsintervall. Varför tycker jag att den är så ful? Jag ryser i hela kroppen när jag hör den, jag vägrar att sjunga med. Hur kan ett kvartsinterall ge en sådan reaktion? Det måste vara en association till något annat. Jag kollar en gång till och finner helt rationellt: det liknar i mycket en ambulanssiren, som har ett intervall på fyra hela och en halv ton. 

Så har jag reducerat mina musikaliska upplevelser till intervall på ett ”vältempererat” piano – ett sådant som jag var bekant med från barnsben. Men det finns mycket mer. Jag vet att jag tycker mer om melodier som går i moll än sådana som går i dur, men det är en sak jag måste analysera närmare en annan gång. 

Jul hos faster Hildegard

En gång i tiden fick jag lära mig att man mindes oavslutade uppgifter bättre än avslutade. Det var någonstans i mitten av mina psykologistudier, då när vi började läsa originalforskning snarare än sammanfattande kurslitteratur. Det var någon rysk forskare som upptäckt detta, undrar vem det vr? Jag klarade nog den tentan, så därför kommer jag inte ihåg namnet på forskaren.

Vad jag dock känt in i märgen är att oavslutade uppgifter ger dålig sömn. I går höll jag på att titta på gamla bilder, och så hittade jag en bild där hela storfamiljen var samlad för julfirande. Jag började tänka på jularna där, julgransprydandet och dansen. Och så kunde jag inte somna. Å, vad jag skulle komma att sakna det senare! Så här kunde det vara: 

Det blev en stor familj när faster Hildegards familj förenades med vår. De vuxna var många: Faster och hennes man Axel, klacken (Karl-Axel) och hans fru Marianne, Kajen (Kaj) och hans fru Sonja, mamma och pappa förstås, och antagligen också Lollo (Loreley) och de hade till uppgift att klä granen. Vi barn (den här gången var det Lillemor och jag och Rurik och så Magnus och Käthe) blev instängda i ett rum vid sidan av vardagsrummet.Vi fick inte vara med, vi skulle släppas ut senare att beundra den. Vi var så otåliga där inne. Det var ju julafton, och visserligen var det spännande med granen, men deet som hörde till julen var ännu mer lockande. Lillemor och jag försökte hålla ordning på småbarnen och när det inte gick, hittade vi på olika sätt att distrahera dem. 

Lillemor kunde få Lady att göra konster. Hon tog en sockerbit och lade på golvet. Lady tittade spänt på sockerbiten, beredd på en signal för att ta den. Lillemor sa strängt: ”Den är köpt på Konsum”. Då lade Lady sig ner, med nosen alldeles intill sockerbiten, men hon tog den inte. Jag blev arg på föreställningen. Vilken löjlig konst! Då var Geishas mycket bättre. Jag tog upp sockerbiten och höll den högt uppe framför Geisha. Då ställde sig Geisha på baktassarna, och om jag höll sockerbiten precis lagom högt, så satte hon sig på baken, med de små svarta framtassarna hängande om vissna tulpaner och tittade spänt på sockerbien. Nu var det frågan: Vem skulle få sockerbiten? Lillemor var genast där: ”Ta den!” sa hon och Lady kastade sig fram och nappade sockerbiten ur min hand. Jag blev så arg på henne. Det där var väl ingen konst! Geisha var liten och Lady var stor. Se så fint Geisha satt ”vackert”!

Det var förresten alltid en strid mellan Lady och Geisha. När vi kom till faster brukade Geisha gå rakt fram till Ladys matskål och se om det fanns något ätbart kvar där. Geisha var väl alltid hungrig, precis som jag, stackarn. Och Lady var lite kinkig med maten, och lämnade ofta sådant hon inte riktigt gillade. När faster skulle få Lady att äta, brukade hon säga: Geisha kommer! och då glufsade Lady i sig allt, oberoende av vad som låg i skålen.

Nåja, nu var vi där inne, barn och hundar, och på något sätt fördrev vi väl tiden, allt otåligare blev vi där instängda på andra sidan om dörren till vardagsrummet. Vi försökte se genom nyckelhålet, vi tryckte öronen mot dörren, men det hördes bara mummel och prassel. Så äntligen hörde vi steg, vi rusade från dörren in i rummet där vi varit instängda, och så kom någon, ofta var det Klacken, han var den gladaste, och vi släpptes ut. Då skulle vi beundra granen, och den var verkligen värd att beses! Någon överraskning var den inte, varje år var den likadan: På varje minsta kvist hängde glänsande remsor av stanniolpapper. Tätt, tätt hängde de, så att själva grankvistarna knappast syntes. Ingenting annat fanns i granen än de där silvriga remsorna. Granen var som en silverstaty, vacker och oåtkomlig. Den första gången jag såg den blev jag besviken: Inga julgranskulor, inga flaggor; den var alldeles för stel för min smak, men jag vande mig. Efter några år kunde jag beundra de vuxnas arbete med granen. Det måste ha varit tålamodsprövande!

Nu skulle det roliga komma: Gutten satte sig vid pianot och drog fingrarna över tangenterna. Det lät som regn på ett plåttak, men det var bara början. Sen blev det både ”Nu är det jul igen” och ”Anders Perssons stuga”, medan alla, utom möjligen Momi och Farbror Axel, för de var för gamla, dansade runt från vardagsrummet, ut i korridoren, sen vände vi vid dörren och dansade in i matrummet, där julmaten stod uppdukad, slingrade oss förbi bord och stolar in genom nästa dörr till vardagsrummet, där granen stod och stanniolremsorna fladdrade av vår julstorm och Guttens pianospel. Så roligt vi hade! Vi fortatte med ”Klara solen på himmelen den lyser, friska vattnet …” Det var så härligt! Jag sjöng av hjärtans hals, Lillemor sjöng, alla sjöng och var glada. Det var inte julklapparna jag tänkte på då, det var att vi alla var tillsammans, att vi dansade, det var pianomusiken och sången som gjorde mig lycklig. Den enda gången jag blev ledsen det var när jag fick stå i mitten och vara ”troll” i sången ”När var tar sin, så tar jag min, och så blev trollet utan”. Jag skämdes verkligen när alla pekade finger mot mig och sa ”Fy skam, fy skam och så blev trollet utan!” Jag grät och mamma var tvungen att trösta mig: ”Men Yvonko, det är ju bara en lek!” En elak och dum lek, tyckte jag, men jag blev ganska snart glad igen när vi sjöng och lekte ”Räven raskar över isen” Gutten var kvick på tangenterna, musiken spratt i kroppen och tårarna var snart torra av farten. Jag minns ingenting av maten, som ändå borde ha suttit bra i min hungriga mage, ingenting av julklapparna, jag minns bara väntan, granen och dansen.

Många samlades hos faster Hildegard för julfirande. Här ett foto från år 1944 (ungefär). Faster Hildegard andra överst från vänster. Jag i mitten med axelremsväska.

Det näst värsta var året när inte Gutten fanns mer. Det blev inget pianospel, ingen dans, alla var tysta och svarta. Gutten hade varit i ”lumpen” och där hade han suttit och spelat piano, som han brukade göra. En av hans lumparkompisar blev trött på hans spelande och hotade honom: ”Om du inte sluta spela, skjuter jag!” Gutten bara skrattade och fortsatte spela. Kompisen sköt och sedan var Gutten ute ur våra liv. Så var historien jag fick höra, och faster gick i svarta kläder resten av sitt liv, tror jag, fast jag såg henne inte så ofta mer, för något ännu värre hände bara några år efteråt. Det var skilsmässan, och sedan den andra, långdragna, tråkiga tiden firade vi inte mer jul med faster.

På fotot är vi nästan alla med: från min mormor längst till vänster till Magnus längst ner till höger. Den som fattas på fotot är Gutten. Jag blir så ledsen när jag ser det fotot. Nu är alla döda utom Lillemor och Käthe, men det är inte det som gör mig ledsen. Det är skilsmässan som slitit sönder min barndom, och som förstört mina tonår.

Intet nytt under solen – om arketyper


Från vår balkong såg vi
stormvågorna kasta sig över stranden Playa Velilla.
Sen oktober 2015.

Intet nytt under solen vill jag påpeka för mig själv. Det där med ”god kraft” kan i själva kännas igen som en av mänsklighetens  ”arketypiska begrepp”. I Jungiansk psykologi är arketyper gemensamma för mänskligheten och ”ärvs” från generation till generation. Jag tänker att det finns utmaningar vi ställs inför som människor, utmaningar som återkommer oberoende av plats och personlighet, och att vi som tänkande människor närmar oss de utmaningarna på olika sätt. 

”Kraften” är en mycket grundläggande föreställning, vi kan se den som religiös (god eller ond) eller psykologisk (detet hos Freud t.ex.) eller sociologisk (dialektisk hos Marx, t.ex.), men också populärkulturell (The force hos Starwars). Att jag inte tänkte på det genast! Men arketyperna är så grundläggande att de påverkar tänkandet utan att blanda in medvetandet.

Men när jag säger ”God Kraft!” i stället för ”Gott nytt år!” menar jag inte Star wars ”Force”, tror jag i alla fall. Hur ska jag veta?

Annandag jul

Annandag jul brukade vara en dag för läsande och eftertanke. Ofta började jag skriva mina anslagsansökningar just den dagen. De skulle ju vara inne till mars, lika bra att börja i tid.

Inte minns jag i detalj vilka projekt jag sökt till under åren, men ett av dem kommer jag ihåg. Det var både roligt och gav en hel del utdelning. Det handlade om att ta reda på hur människor tolkade vad de läste. Jag hade en hammare och såg en massa spikar att slå ner. Hammaren var en metod: människor fick ”tänka högt” medan de läste (en mening i taget). Spikarna var själva tolkningsprocesserna. (Pluralis, förstås)

När jag började med någon text av Karl Marx – minns inte vilken – upptäckte jag att försökspersonerna egentligen inte tolkade texten. De reagerade blixtsnabbt med att hålla med eller protestera. I 68-talets fotspår höll de flesta med. De utvalda var ju psykologistuderande i sin bästa Marx-ålder. Jag kanske ska tala om att de ställde upp frivilligt, men de hade viss plikt att tjäna som försöksperson. ( Hur skulle vi annars kunna göra psykologiska experiment?)

Jag blev  förfärad (men kanske inte förvånad) över hur lätt de lät sig vilseledas. Det måste undersökas närmare! Det blev några år av textförståelse-projekt. Intressant och jobbigt. Tänka-högt protokollen måste skrivas ut, och att läsa osammanhängande tankar och göra någon struktur av dem var en utmaning. Hur bra jag klarade det vet jag inte, men jag blev i alla fall senare betraktat som en pionjär inom det området 🙂

Den här forskningen är alltså väsensskild från en senare kollegas studier i ”informationsdesign” (Rune Pettersson). I stället för ”design” studerade jag ”mottagning” eller ”reception”. Men det var inte heller någon ”receptionsforskning”, sådan som blev aktuell inom en tids litteraturvetenskaplig forskning. Min forskning hade inte som mål att beskriva själva texten (som inom litteraturvetenskap) utan avsåg att beskriva människors tolkningsprocesser. 

Ett av de lekfulla påhitten (ja det finns lek i forskning också) kom när jag hittade en fantastisk bok under en av mina resor. (Ett bokhandelsbesök var obligatoriskt. Det finns många böcker i min bokhylla som kommer från främmande bokhandlar, Foyle’s i London var en favorit.) Det var helt enkelt en ordbok, där jag särskilt minns orden ”hamartiologi” och ”akapnotisk”. Jag gjorde meningar med de orden och bad mina försökspersoner att tänka högt medan de försökte tyda meningarna.

Så här till exempel (ur minnet):

Var snäll och rök inte i min närhet. Jag är akapnotisk.

Tyvärr har jag inte ursprungsmeningarna kvar, och jag renodlade försöken så småningom så att det blev så här: How do you interpret this ”xxx”? Det blev titeln på en av artiklarna som kom ut ur den forskningen. 

Länge trodde jag att mitt behov av att jobba med förståelse kom från mina föräldrars missförståelse av varandra. Nu tror eller vet jag bättre – de hatade varandra och gjorde allt för att göra varandra illa. Men det är en annan historia som kräver sin egen framställning.

Lyckad var textförståelseforskningen på så sätt att den lade grunden till min professur i Kommunikation. Misslyckad på så sätt att jag senare blev helt uppslukad av ett annat forskningsområde, men den forskningen tar jag en annan gång.

Julminnen

Just nu har jag någon lugn timme . Foten gör ont, jag har svårt att gå. Lyssnar på julottor på radio, i TV. Någon har skickat mig påminnelse om ”mindfulness” – att vara i nuet. Men det går inte. Minnena är för starka. 

Det var i Lidakyrkan eller i Västerhaninge kyrka vi sjöng på julottan. Lidakyrkan var vackrast – just som vi sjöng ”När juldagsmorgon glimmar” steg solen upp över stallet (ja, egentligen sågen) i sydöst och färgade himlen gulrosa. Tårarna stiger upp i halsen, svämmar över och täpper till näsan. Varför är alla minnen så sorgliga? Tiden kommer aldrig tillbaka, ska jag inte vara lycklig över att ha haft den tiden åtminstone?

Några år var det midnattsmässa som gällde i stället. En gång var jag med Annika i Uppsala domkyrka. Det var samma år som katastrofen inträffade, men jag njöt ändå av sång och spel. Det var en alt som sjöng ”O helga natt”; tårarna flödade inte, jag var rädd för att släppa fram dem.

Bland kyrkor i juletid minns jag också Funbo kyrka. En liten och trång kyrka som lätt fylldes av människor och sång. 1100-talet ekade mellan väggarna och dövade en stund den stora förlusten.

Nu har jag det bra igen. Om jag bara kunde vara i nuet, njuta av stunden och tiden vi har tillsammans. Men jag väntar på katastrofen. Den kommer att komma, och jag kommer att vara lika oförberedd som förra gången. Det går inte att förbereda sig för det oundvikliga. Varför kan jag då inte leva i nuet?

En jul sökte jag mig till Linköpings domkyrka där jag sjöng i änglakören. Det var särskilt, även om rösten redan börjat svika. Det allra roligaste var åsnan. Barnen samlades runt den, och den stod så tålmodigt i sin lilla avbalkning och lät sig klappas.

Åsnan i domkyrkan kräver att du vrider på huvudet.

Ja, fint var det också när prästen tog Jesusbarnet och bar det ner till Stora torget för att lägga ner det i krubban där. Det är en träskulptur, som tur är och den traditionen har man i Linköping varje år, fast det är ganska få som står på Stora torget och fryser till en psalm.

Samling kring julkrubban på Stora Torget i Linköping
Julafton

Tillbaka till andra juldagar. När barnen var små, kom min pappa och hans nya fru, Gigi (varför ny, hon var gift med min pappa längre än min mamma?) redan på julafton. Vi dansade runt i huset – då kunde man dansa runt genom köket – och sjöng eller vad man nu ska kalla det ”Nu är det jul igen” och ”Anders Person stuga står i ljusan låga” och Gigi kunde någon sång med rörelser till som jag glömt (och hon är sedan länge sedan borta, precis som pappa). Juldagen tog pappa och jag en promenad. Han var alltid så spänstig, gick fort och säkert, men en jul var han långsam och trött. Vi hann inte mer än halvvägs ner till tåget, och så sa han: ”Jag orkar inte mer!” Han var bara åttiofem år; jag hade alltid betraktat honom som en slags Tarzan. Förskräckt blev jag förstås. Hur skulle jag göra? Lämna honom där, gå hem och hämta bilen och ta hem honom med bil? Det var plan B. Pappa andades in vinterluften, vände, och gick före mig hem. Inte så raska steg, men ändå, före mig. Jag var så tveksam. Skulle jag låta honom gå? Nästa år kom han till sjukhuset strax efter jul. Han lämnade det inte levande.

Det var pappa som startade traditionen med att skriva julrim. Senare blev det min make, Karl-Gustaf som höll traditionen levande. Både barn och barnbarn lärde sig väldigt fort att skriva julklappsrim. Det började lite haltande:

Ett av de första barnjulrimmen

och fortsatte mer avancerat: 

Den enda jul vi inte var i Sverige fyllde min mamma nittio år. Hon hade stor fest för alla sina vänner – detvar minst nittio stycken. Hon hade varit ”supermormor” redan några år, henne första barnbarnsbarn föddes när hon var åttiosju. Det var en konstig jul med bleka stjärnor mot solkustens spanska himmel, ingen gran och inga julprydnader. Medan pojkbarnbarnen skrek i protest mot det mesta fick flickbarnbarnen köpa nya finkläder, eftersom bagaget var försenat. Mina flickor vek julstjärnor av glitterpapper vi köpte i den så kallade bokhandeln och så hittade Annika en stor uppstoppad hund i en affär i ”centrum” i den lilla fiskarstaden. Den fick mamma som kompensation för hunden som hon var tvungen att avliva när hennes man blev hjärtsjuk och dog. När pojkbarnbarnen skulle åka kom stormdyningarna från Medelhavet och slog långt upp på stranden. Jag ”passade” dem medan föräldrarna packade, vilket hade till effekt att vinterstövlarna som de redan klätt på sig blev rejält blöta av de lockande vågorna. Ingen skällde på mig, men jag skäms fortfarande. 

Jonatan, Hanna, Matias,
Sara framför
i Spanien till supermormors 90-årsdag

En gång mycket senare åkte jag ner till henne, och firade jul ensam. Förevändningen var att jag skulle hjälpa henne att göra köttpiroger. Dem brukade hon bjuda på till sin födelsedag, som hon firade på julaftons förmiddag. Det kom ett antal svenskar, hon ville göra minst hundra piroger. Champagnen kom gästerna med. Hon hade pirogerna färdiga i frysen när jag kom. Det blev inte alls lika roligt som när hon fyllde nittio, men det hade sina skäl. 

Dan före dan före dopparedan

Dan före dan före dopparedan! Under min full-farts period i livet var det överfullt i farten just den dagen. Det var då klapparna slogs in och verserna skrevs och allt annat gjordes som skulle göras. Bara för två dagar sedan var det morfars födelsedag och för nio dagar sedan Lucia med farfars födelsedag. Ingen rast och ingen ro, bara gno! 

Men innan dess var det städat, jobbet var tillfälligt undanlagt och julgranen stod och väntade utanför husknuten. Snörena att fästa granen med var knutna i gardinstången, för kattens skull, pepparkakorna var bakade men lussekatterna stod och jäste.

Dan före dan före dopparedan, den dagen tyckte Nina, min yngsta dotter, bäst om. Dan före dopparedan var inget bra, tyckte hon, det var för nära inpå, orden studsade inte lika fint på varandra, TV-programmen var inte lika underhållande. Kanske hon kände julstressen redan då.

Vi var våldsamt kreativa med lussekatterna, försökte göra dem som katter – rekommenderas inte! eller gjorde ”prästens hår” – det blev maffiga bullar som ingen skulle orka äta ensam. 

Annika, storasyster, var ute och sjöng någonstans – för en körsångare blir det alltid mycket sång i juletider.  Nina och jag var ensamma hemma med katten och lussekatterna.

”Blir det här bra?” undrade jag medan jag rullade ännu en stång till en lussekatt:

”Vill du veta att
katten gillar natt
men vi kanske skulle
rulla en lussebulle?

Nja, sa hon, den här är bättre: 

Detta var en vers i sonettform, skriven av far i huset. Han brukade stänga in sig en kväll före jul, tillsammans med versboken, skriven av själve versmästaren Alf Henricson. Karl-Gustaf var oöverträffbar, fast han inte var infödd versmästare. I själva verket var det Torbjörn, far, morfar och farfar som höll traditionen levande. Inte bara vers utan också litet pärs:

I vart huvud bör en panna
finnas för att tänka rätt
Denna bör i köket stanna
för att laga fin kotlett.

Så blev lussekatterna färdiga och vi satte oss ner med O’boy i bullbaks- och saffransdoft.  Åkesson, den långhåriga katten, gick till ytterdörren men vände när han såg snön och gick till sommardörren. Lika besviken blev han varje gång han såg att det var vitt också där. Vi tröstade honom med en burk med tonfisk, det älskade han ända in i det sista.

Vissa dagar minns man mer än andra.

En volangkjol

Mamma brukade berätta hur hon och hennes väninna som hade syateljé gick på modevisningar. Mamma skulle se på kjollängden, väninnan på andra detaljer. Det var en tid när modet dominerades av längden på kjolen – det sades att långa kjolar signalerade lågkonjunktur och korta högkonjunktur. Numera när alla går i byxor (och svarta sådana dessutom), finns det inga sådana samband.

Tillbaks till kjolarna, alltså. Jag var tolv år när Dior började med sin ”new look”, men jag tror inte modet slog genom i Sverige så tidigt. Vad jag minns fick jag min första halvlånga kjol när jag var fjorton år. Mamma sydde den, som så mycket annat, hur hon nu fick tid till det. 

Jag svassade omkring i den halvlånga kjolen och kände mig inte bara modern. Jag var ju fjorton år, en fjortis säger man numera, litet halvt föraktfullt, och visst var det svårt att hitta mig själv bland de där tygmassorna. Redan tidigare hade jag avundsjukt tittat på de där vida kjolarna som de så kallade ”zigenerskorna” hade. Varför hade de så vackra kläder när vi var så tråkigt klädda? Jag gillade inte mina präktiga ylleklänningar med grå veck och stickig halskant. De där sprakande kjolarna, blanka och med volanger, sådana ville jag ha! Men jag vågade inte tala om det för mamma. Hon hade nog jobb med den nya looken.

Men långt senare kom det en tid – det var ett nytt årtusende och ett nytt mode lanserades till min ohämmade förtjusning: volangkjolen! Jag hade redan hunnit bli gammal, men ungdomsdrömmen fanns kvar i mig – nu äntligen kunde jag få klä mig som jag alltid önskat! Men jag hade inte riktigt råd just då, och inte tillfälle att använda någon sådan kjol. Jag fick vänta tills de gick på rea. Och det gjorde de ganska snart. Det verkade inte vara någon succé med sådana kjolar, men jag fick tag i en som både var sammetsglänsande och hade paljetter längs med volangerna.

Det blev inte många tilfällen att ha den där kjolen. Alltför snart blev den omodern, men den hängde med mig genom något decennium. Den passade egentligen bäst till maskerad, men ju äldre jag blev, desto mindre brydde jag mig om mode och vad folk tänkte om min klädsel. Huvudsaken var väl att jag trivdes.

Nu behöver jag en lång kjol. Jag får inte på mig några byxor ovanpå den där klumpen till opererad fot. Gipsbiten utanpå fotknölen tar för stor plats, helt enkelt. Jag gick till myrorna och köpte en varm och skön kjol, men den är ju inte snygg! Så volangkjolen kom fram igen. Paljetterna glänste mig i ögonen. Dem kunde jag inte ha kvar. Zigenarna hade blivit till romer, de hade sin egen kultur och klädstil, det passade inte att jag härmade dem. Så det blev till att klippa bort alla paljetterna. 

Nu ska jag stassa i kjolen till jul. Utan paljetter.

Pappa lärde mig våga

I dag skulle min pappa ha fyllt 115 år. Minnena rasar över mig.

Alla födelsedagar som skulle firas strax före jul. Jäkten att hinna till honom mitt i all annan planering, lite irritation också, det måste jag medge – men ändå …

Han var den som lärde mig att våga. Där stod jag uppe på ångbåtsbryggan och skulle dyka ner i vattnet nedanför. Det var så högt. Jag var kanske nio år. ”Du kan”, sa han ”Lita på mig!” Jag såg på hans solbrända ansikte, hans kraftiga armar. Ja, honom kunde jag lita på. Jag hade känt hans kraft i andra sammanhang som inte var lika trevliga som nu, men ett visste jag, stark var han, simma kunde han. Jag tog ett djupt andetag och gav mig ner i vattnet med huvudet före.

Det minnet har hjälpt mig många gånger i livet. Att komma över den där tröskeln att inte våga. Är det något särskilt kvinnligt månne att inte lita på sig själv? Eller är det så också för pojkar, för män, att de ibland inte vågar? Det är så mycket som ställer sig i vägen för mig – för oss. Jante inte minst: Inte kan väl jag ställa mig där framme och prata? Jovisst, lita på dig själv, gör det! Men inte kan väl jag skriva en bok? Varför inte? Försök får du se!

Åter kommer jag ihåg en gång, när jag var högt ovanför vattnet. Det var uppe på ett hopptorn. Den här gången var jag ensam, ingen pappa som kunde hjälpa mig. Men hans ord var kvar inne i mig: ”Du kan! ”Jag var nu fjorton år och skulle ta ett märke som kallades för ”simmagistern”. Man kunde få olika grader på det märket: järn, silver och guld, och jag hade avverkat allt för att få guld. Jag hade simmat två kilometer i öppet och skvalpigt Östersjövatten, jag hade livräddat en docka, jag hade simmat under vattnet.  Allt hade jag klarat långt och mycket. Utom detta sista: att dyka från den högsta nivån på hopptornet, den som kallades för ”magistern”. Jag hade aldrig gjort det förut. 

Det var långt att klättra upp. Allteftersom marken försvann under mina ben minskade också modet. Skulle jag verkligen kunna göra det där? Var det inte farligt? Nej, jag vågade inte. På kandidathöjden stannade jag. Om jag hoppade härifrån med fötterna före skulle jag kunna få en magister med järn. För silver måste jag upp till magisternivån. Då räckte det att ta fötterna först. Ja, silver skulle jag åtminstone ha. En trappa till. Jag kom upp till magisternivån.

Jag stod längst bak på tornet, tittade ut över havet. Det var Östersjöns gråa vågor som skönjdes där långt borta. Jag vågade inte titta ner. Men nu, när jag var så här högt uppe, varför skulle jag ta mig ner så där nesligt, med fötterna före? Jag kunde ju dyka, inte sant? Jag skulle bara springa fram och så hoppa ut. Ett svanhopp skulle jag göra, ut med armarna en liten stund, sedan fram med dem. 

Men tänk om det blev ett magplask? Sådant gjorde ont, det visste jag av erfarenhet. Eller om benen slog över bakåt? Det kunde bryta av ryggen på mig, det hade jag hört. Nej, det var bara att hoppas på att kroppen skulle få rätt vinkel mot vattnet. ”Du kan!” sa pappa inne i mig. Jag litade på honom, jag litade på mig själv, och så sprang jag. Det enda jag märkte var att vattnet slog väldigt hårt mot huvudet, sedan simmade jag upp. 

Jag kommer aldrig att göra om det, men det där hoppet har hjälpt mig genom livet. Jag klarade det. Hur rädd hade jag inte varit? Hur hemskt var det inte innan? Men jag klarade det! 

Så tänkte jag när jag disputerade, och när jag höll min installationsföreläsning: Jag har dykt från magistern, jag kunde!  Tack, pappa!

Tryggare kan ingen vara

I skolan fick vi var sin psalmbok till Kristendomskunskapen. Mamma slog in min i ett tjockt mörkrött papper. Den psalmboken står ännu i min bokhylla, med mitt namn i.

 

”Till läxa får ni ’Tryggare kan ingen vara’, första versen”, sa fröken och jag visade upp min röda bok för alla.

”Just där”, bekräftade fröken och tog ihop sina prylar för att gå ut. Det blev som vanligt oväsen i klassen, alla började prata med varandra, så jag tog mitt pennfodral och min barkbit som såg ut som Geisha och lade ner dem tillsammans med psalmboken i skolväskan.

När jag kom hem satt mamma och spelade piano medan Rurik sottade på golvet nedanför henne. Hon spelade ”Für Elise”, den kände jag igen. Mamma brukade spela den när hon var på gott humör.

Jag flyttade på Rurik och hämtade en trasa från köket. Kökskranen var hård, men om jag stod på en stol kunde jag i alla fall öppna den. Det var värre att stänga den igen. Jag gnuggade på golvet medan mamma spelade. Rurik tog tag i trasan och stoppade den i munnen.

”Nej!” ropade jag och gnuggade vidare. Allt från fläcken gick inte bort. Jag undrade vad han egentligen hade haft att sotta så med. Välling, kanske lite äppelmos, nej det var nog lingon, förresten. Ut i köket igen. Kranen stod och droppade. Jag öppnade den och tvättade ur trasan. Det var inte mycket jag lyckats få upp. Så vred jag åt kranen det bästa jag kunde. Den droppade bara litet, och jag stannade i köket. Jag hade ju en läxa att läsa. Jag tog upp min röda bok och till tonerna av ”Für Elise” sjöng jag

Det gick ju riktigt bra, orden etsade sig in i min hjärna, och så fortsättningen:

”Tryggare kan ingen var-
a än Guds lilla
barnaskara
stjärnan ej på himlafäst
et, fågeln ej i
kända nästet!

Men melodin var längre än så, jag måste läsa nästa vers också, men nu passade inte ord och melodi ihop länge:

Herrén siná
trogná vårdár
utí Sións
helgá gårdá-ar;
över dem han sig förbar-
mar, bär dem upp
på fadersarmar.

Jag betonade där accenterna står, jag hörde hur mammas fingrar tryckte extra hårt just där. Rurik höll sig tyst. Mamma började om igen, jag slog igen psalmboken och sjöng med. Det var inga problem med orden, även om de inte passade ihop med melodin.

Så slutade mamma spela och jag måste skynda ut i rummet. Hon fick inte se fläcken som Rurik gjort.
”Ska vi inte gå ut med Geisha?” sa jag fort. Jag fick inte gå ut ensam, och nu stod Geisha där och viftade med svansen.
”Är du färdig med läxan?” undrade mamma och fällde ner locket till pianot.

”Tryggare kan ingen va
ra än Guds lilla
barnaskara”
sjöng jag för henne.

”Hmm, Ord och melodi passar inte riktigt ihop”.

”Det viktigaste är väl orden”, förklarade jag och hämtade Geishas koppel. Mamma klädde på Rurik, jag trädde fötterna in i de komliga kängorna och så ut i trapphuset. Som tur var gick mamma till hissen, Rurik krånglade i hennes famn, han ville springa, men trapporna var så hårda och hala. Äntligen kom hissen och mamma lyckade öppna gallergrinden och dragspelsdörren. Golvet dallrade under fötterna medan vi åkte ner, jag tyckte det både var otäckt och roligt på samma gång och sjöng i takt med hissen skakningar:

”Herrén siná trogná vårdár
utí Sións helga gårdá-ar”

Geisha viftade med svansen och jag klappade henne i den svarta lockiga pälsen. Sedan var vi nere och mamma kommenterade inte min sång, hon hade nog med att både hålla i Rurik och stänga hissdörrarna. Geisha stretade mot ytterporten, men jag kunde inte få upp den, så tung var den.
”Det är ju ’Für Elise!’” sa mamma när vi väl stod på trottoaren.
”Javissst!” sa jag.
”Är det din läxa?” undrade mamma och höll Rurik i hans sele, medan jag stod och väntade på Geisha som gått ner från trottoaren och satt sig för att kisi.
”Javisst!” sa jag.
Rurik stretade åt sitt håll, han ville gå till vänster, men där var höga trappor. Mamma lyfte upp Rurik i selen, ställde honom till höger och följde med åt mitt håll. Han protesterade inte särskilt mycket. Det bästa han visste var att gå. Geisha satt fortfarande och kisi och mamma och Rurik fortsatte Klippgatan uppåt, mot kyrkan. Jag visste att man måste låta Geisha kisi färdigt, så jag väntade. Mamma såg sig inte om. ”Vänta!” ropade jag. Hur långt bort kunde mamma gå utan att jag var ”ensam”? Ingen annan människa var på gatan. Inga bilar heller. Nog var jag bra ensam. Geisha tog sig god tid. Det rann ur henne länge. Jag hade varit i skolan, hade inte mamma varit ute med henne hela den tiden? Mamma och Rurik höll på att försvinna neråt vänster, där var min skolväg, så jag skulle hitta dem, men till slut var Geisha färdig och jag manade på henne:
”Skynda, skynda! Fort Vi ska hinna ikapp mamma och Rurik!”
Hon blev uppeggad av mina hetsande ord, henne små tassar sprang bredvid mina korta ben, det var nästan så att hon hann före mig. Mamma hade inte märkt att jag sprungit efter henne, hon hade fullt sjå att hålla i Rurik i selen så att han inte gick ut  gatan.
”Nu går vi till skolan!” ropade jag när vi närmade oss skolgården.
”Nej, inte alls!” sa mamma och vände på klacken. ”Till skolan går man på morgonen. Och förresten kommer pappa snart hem.”
Rurik höll på att ramla på näsan, men mamma lyfte honom i selen. Geisha hade gärna fortsatt framåt, men jag hade hört vad mamma sa. Visst gillade jag skolan, men pappa var ändå bättre, han kunde lyfta mig högt upp i luften och sedan släppa ner mig så att magen åkte upp i halsen. Han var stark, jag var inte rädd för att ramla. Geisha och jag skyndade oss före mamma men blev ändå tvungna att stanna framför den stora tunga porten på Klippgatan nr 14.

När vi kom in hade mamma knappt fått av sig kappan och ställt ner Rurik förrän hon sa:
”Men vad är det som låter?” In i köket kom hon med en väldig fart, och där krokade sig den dumma vattenkranen över diskhon och droppade. Som tur var rann vattnet ner, ingenting svämmade över, men trasan låg på marmorskivan och skvallrade.
”Vad har du gjort, Yvonne?” sa mamma, och när hon använde mitt riktiga namn var hon allvarlig, rentutav arg.
Jag hann inte svara. Skulle jag berätta om Ruriks fläck vid pianot? Eller skulle jag skylla på Geisha? Jag bara stod där med kopplet i handen och mamma fick en idé. Hon lyfte trasan till näsan och luktade på den.
”Nej, det är inte Geisha”, sa hon, och jag andades ut av lättnad. Bara hon inte frågade mer.
”Har det droppat hela tiden?” undrade hon och såg på mig med immiga glasögon. ”Det kommer att kosta mycket!” mumlade hon för sig själv, så jag slapp svara.
I stället gick jag in i rummet och Geisha följde med mig. Rurik och mamma stannade i köket. Hon skulle väl laga mat, antar jag, och Rurik brukade stå och hålla sig i hennes ben.

Nästa dag skulle vi ha läxförhör. i skolan. ”Nå, hur gick det nu med psalmen?” frågade fröken och jag viftade med handen det värsta jag kunde, för jag visste att jag kunde den. Fröken tittade inte ens på mig, hon letade genom hela klassen för att se om någon klarat av att lära sig versen. Till slut sa hon:
”Ja, du då, Yvonne!”
Jag försökte komma på orden utan melodi, men det gick bara inte. Inne i huvudet lät det ”Tryggare kan ingen va …” till mammas pianospel. Så det började jag med att säga.
Fröken nickade. ”Och sen?”
Då måste jag sjunga, från början:
”Tryggaré kan ingen va
ra än Guds egen barnaskara,
stjärnan ej på himlafäst
et fågeln ej i kända nästet.”
”Men” sa fröken och rynkade pannan – vad är det där för melodi – det är ju alldeles fel!
Då måste jag bara fortsätta:
”Herrén siná trogná vårdár
Uti Sións helgá g´årda-ar –
han sig över dem förbar
mar bär dem upp
på fadersarmar.”

Fröken berömde mig inte för att jag lärt mig både verserna. I stället gick hon till orgeln och trampade för att få i gång den. Sen sjöng hon med en tunn frökenröst samma ord som jag sjungit, men med en helt annan melodi.
”Nu sjunger vi allihop!” sa fröken. ”Ta upp psalmböckerna och sjung efter mig!”
På det sättet lärde jag mig melodin till ”Tryggare kan ingen vara”, men jag tyckte nog att ”Für Elise” var bättre.
”Förstår ni vad orden betyder?” undrade fröken, för hon var ganska ny och tyckte nog att barn kunde förstå mer än de flesta trodde.
”Stjärnan”, sa jag utan att räcka upp handen, men fröken satte ett finger framför munnen, så jag fortsatte inte.
I stället tänkte jag på sista raden: ”Bär dem upp på fadersarmar.” Jag såg en figur som var som en jultomte, som lyfte upp mig till pappa. När pappa hade kommit hem i går, hade han lyft upp mig högt upp, innan han kastat Rurik så att mamma ropade: ”Nej! Akta!”
Men pappa fångade Rurik innan han ramlade ner, och pappa satte ner mig på golvet sakta och försiktigt så att jag inte gjorde mig illa. Gud hade burit upp oss till honom. Det trodde jag.

En annan dag i skolan läste fröken om Mose för oss. Hon började berätta om att alla gossebarn som föddes måste dödas. Därför hade Moses mamma lagt ut honom i en korg i vassen. Hans storasyster följde med.
Sedan hörde jag inte mer, för jag satt där bredvid korgen med Mose och tittade på honom. Stora fåglar kom flygande, alldeles intill hans ansikte. Jag var rädd för att de skulle hacka ut hans ögon, så jag reste mig upp, så tyst jag kunde, och viftade med händerna. Ingen fick se mig, för då skulle de kunna komma dit och se korgen. Men så fick jag se något som kröp upp från vattnet. Jag förstod inte vad det var, men jag såg ett stort huvud med en lång nos och i den var det massvis med tänder, som en riktigt stor hund. Kroppen såg jag inte så mycket av men den såg farlig ut, så jag bröt av ett vasstrå som vapen och höll det över Mose, som egentligen var Rurik när han var riktigt liten. ”Gå din väg!” ropade jag åt käften med de vassa tänderna, och när Mose/Rurik började gnälla sa jag strängt: ”Tyst! Ingen får höra att du är här!” Hjärtat klappade när jag hörde steg, tänk om det var soldaterna som skulle döda små gossebarn!  ”Gode Gud”, sa jag inom mig, ”gör så att ingen märker Mose!”
I samma ögonblick sa fröken:
”Hur gick det sen då, Yvonne?” Hon hade nog märkt att jag suttit och drömt, men jag visste och svarade: ”Mose höll sig tyst och ingen märkte honom.”
”Fel”, sa fröken, det var en prinsessa som tog upp korgen och såg att det låg ett barn i den.”
En prinsessa, tänkte jag, det var bättre än soldater – var det Gud som hade gjort soldaterna till en prinsessa?

Så blandades mina första minnen av kristendomsundervisningen med vardagen, och först långt efteråt har jag förstått att religionen inte hör bara till kyrkan eller skolan utan är en del av livet.

Aftonbön

Jag har börjat skissa på mina memoarer och bestämde mig för att ha något avsnitt som handlar om religion. Här kommer andra delen. Första delen handlar om första advent.
”Aftonbön
 
Till kvällen lade jag mig i utdragssängen i det enda rummet, lillebror Rurik skulle ligga i spjälsängen, och soffan där mamma och pappa brukade sova var ännu inte uppbäddad. Mamma stökade i köket, och pappa kom in för att be aftonbön med oss. Pappa var inte hemma så mycket, han var på ”beredskapen” för det mesta, men nu var det söndag och första advent.

Rurik ville ofta inte lägga sig ner, och den här kvällen var han särskilt stökig. Som en gubbe i lådan ställde han sig upp så fort pappa lagt honom ner. Han var ju bara ett år gammal, tänkte jag, bara inte pappa blir arg.

”Gud som haver barnen kär”, började pappa och gruset kom in i mina ögon så att jag måste stänga dem.
Rurik hoppade upp och ner så spjälsängen skakade. Jag var tvungen att öppna ögonen igen och då såg jag hur sängbenen hoppade. Vi som var så rädda om parkettgolvet, det fick inte bli repor i det.
”Se till mig som liten är.” Jag tänkte inte så mycket på orden, de var som en ramsa för mig. Pappa lade ner Rurik i sängen igen. Mina ögon föll ihop.
”Lyckan kommer, lyckan går”, fortsatte pappa, men jag reagerade inte genast.
”Den Gud älskar lyckan får”, slutade pappa och Rurik svarade med ett skrik som öppnade mina ögon igen.
”Älskar Gud mig?” måste jag fråga, för nu hade jag hört vad pappa sade.
Pappa, som ännu var lugn, lade ner Rurik, och jag kunde inte låta bli att fortsätta:
”Får jag någon lycka?” För mig var lycka en tygboll på ett gummisnöre, en sådan där jag sett på en marknad och längtat efter länge.
Rurik hoppade upp igen och började skrika ihärdigt. Pappa tog upp honom ur spjälsängen, föste undan Geisha från fotändan av min säng och satte sig bredvid henne. Det knakade lite.
”Om du är snäll”, sa pappa allvarligt och tog med sin stora bruna hand om ett av Ruriks fingrar. Rurik skakade på hela hans hand, fram och tillbaka.
”Vad är det?” undrade jag, fast egentligen visste jag. ”Snäll”, det var att hjälpa mamma med disken och med Rurik, ”snäll” det var att gå till skolan och sitta stilla där. Det var sådan man skulle vara för att tomten skulle komma.
”Som till jul”, sa pappa, precis som om han hört mina tankar.
Medan han var tyst och Rurik också, tänkte jag. Var jag snäll, egentligen? Nej, jag hade bråkat alldeles för mycket i skolan, så mycket att jag var tvungen att byta klass. Nu trivdes jag, när jag fått börja i tvåan i stället för att gå i den där tråkiga ettan.
”Var jag för bråkig?” undrade jag.
”Kanske det”, sa pappa.
”Gud som haver barnen kär.” försökte jag protestera. Det var först nu som jag upptäckte vad som låg i de orden.
”Bara om de är snälla!” Pappas röst var sträng, så där som den ofta var när jag gjort något dumt.
”Se till mig som liten är!” Jag kunde ramsan utantill, och nu öppnade sig betydelsen i den.
”Du är inte så liten mer!” sa pappa hårt och vaggade Rurik av och an. Ruriks ögonlock föll ner, hans händer hängde slappt, han hade slutat gunga pappas hand av och an.
”Det där gäller bara barn som inte förstår så mycket.”
Jag förstod, jag var storasyster och borde alltid veta bättre. Men Gud då? Brydde han sig inte alls om mig nu?
Så kände jag en sur otäck lukt som kom från pappa. Eller, jag förstod, den kom från Rurik. Han hade kaki i sina blöjor.
Innan jag hann hejda mina tankar kom de: ”Gode Gud, gör så att mamma kommer fort och tar hand om Rurik innan pappa upptäcker något och blir arg!”
Pappa verkade inte märka något. Han lade ner den halvsovande Rurik, som sedan höll sig alldeles stilla i spjälsängen.
Jag måste få pappa att tänka på annat.
”Visst står min lycka i Guds händer?” Jag fortsatte vår diskussion.
”Bara om du är snäll!” Rurik var minsann snäll. Han sov. Mamma tyckte barn var bäst när de sov.
”Den Gud älskar, lyckan får”, tänkte jag, men jag hann inte längre för nu kom mamma in. 
”Fy!” sa hon och höll sig för näsan. ”Vad här luktar illa! Men vad har du gjort!” Hon vände sig till pappa. ”Har du lagt ner barnet i sängen, full med kaki!”
Geisha måste ha känt på sig att jag var rädd och kröp upp mot mitt huvud. Jag borrade ner mitt ansikte i hennes päls, som luktade så gott av hund. Hon slickade försiktigt upp mina tårar från kinden, och jag lade vänstra armen om henne. Jag ville inte höra mer, inte lyssna på mamma och pappa. I stället tänkte jag vidare på aftonbönen. ”Gud älskar nog inte mig. Jag är för stor, för bråkig, för ohjälpsam.”
 
Hur det gick sedan minns jag inte, men det här var början till min långa resa i religionens snårskog. Hade Gud anspråk på mig? Var min lycka beroende av hur jag skötte mig? Skulle jag någonsin kunna nå upp till Guds krav?
Jag tyckte länge att det var för mycket begärt. Jag kunde inte vara ”snäll”. Inte på det sätt som pappa menade i alla fall. Jag kunde inte sitta stilla, jag gillade inte att hjälpa mamma, jag blev arg på Rurik när han petade på mina dockor eller skrynklade bladen i mina böcker. Det enda som hjälpte var att tänka att han var så liten. Han var snäll för att han var liten. Av mig begärdes mer, jag som var stor. Då var jag sju år, sedan har jag blivit allt äldre och större. Måste jag då vara snällare?

Första advent

Första advent i Sofia kyrka

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev så där hård och grov som när han var otålig. Varför måst´ han håsa så? Det var inte så länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. ”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa så där som när det var på gränsen.”Geisha”, försökta jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.Han stod som en straffare över mig, men han hade inget ris i handen.”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa, och nu hade jag nog gått över gränsen i alla fall.

Var höll hon hus, förresten, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Rurik och mamma satt i vardagsrummet.
”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.
”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå omsydda yllekappan. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min muff. Det var ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, pappa hade redan tryckt upp hissen. Det var tur, jag tyckte inte om de där stentrapporna som var så lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden. Dragspelet innanför var ännu stängt, så jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig några gånger vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten förrän vi kom ut. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde, nerför halvtrappan ut till ytterdörren. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp dörren, den var för tung, men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Det var ju min skolväg. Javisst, där låg ju Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt inte vad en kyrka var. Pappa tog så långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappast hann med mig om jag hade bråttom någon gång. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig.

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora, vi hade fått dem efter Lillemor, min kusin som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat in en massa med människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka i min näsa. Jag tittade efter cigaretten, och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. ”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt.

Jag ville inte alls stanna där ensam, jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han ju inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor här i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satt mig bredvid henne, men tryckte mig så nära väggen på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, så stark som jag aldrig hört förut. Varifrån kom musiken? Var det en radio eller en grammofon? Den fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna, jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett, tänk om de sku’ tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att de alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Nej, förresten, den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och trädde långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att falla mellan bänken där jag satt och bänken framför, så hårt tryckte jag mig från dem. Varför stannade inte pappa hos mig? Varför kom inte mamma med?

Så försvann alla gråklädda framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna, den ena efter den andra sjönk ner mot stolarna utanför och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen, jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga.

Nu som vuxen förstår jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”, men då tyckte jag bara att det lät som en brusande flod. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta någonstans.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev så trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan ramlat av. Ljud studsade mellan stenväggarna; nu som vuxen förstår jag att det var prästens tal som ekade och att det inte var särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt, kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappanmen nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till.

Än i dag hoppar jag till när jag hör introt till ”Hosianna”. Det är mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok så att jag kunde se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Sedan gick allting utan några vidare omständigheter. Jag satte mig ner och somnade nog ett tag, vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån) ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måst’ jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor, så kände jag att jag behövde kisi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade mig framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa litet snuvigt irriterat : ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Skulle han någonsin hitta mig? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig.

Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fck jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade:

”Jag måst´ kisi”, han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna och de blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade i alla fall händerna.

Det här är mitt första minne av första advent. Mycket senare fick jag veta att pappa bara gick i kyrkan till första advent. Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också.

Årets julklapp

Inte går jag på det där med Black Friday! Det är bara bluff – alla priser pressas upp strax före och kommer möjligen ner till de normala till just den fredagen!

Varför vill vi ha så mycket? Det är för att ”alla andra” köper, ”alla andra” har just den grejen.

Jag är väldigt nöjd med att ”årets julklapp” blev ett återanvänt plagg. Jag använder mina gamla kläder och bryr mig inte om ”modet”.

Det trodde jag, tills häromdagen när jag plockade fram en av mina gamla älsklingsjackor. Den hör till en dräkt, så det finns en smal kjol till den. Kjolen kan jag nog inte ha – vågade inte ens prova. Men jackan är ju fin – trodde jag, tills den hängde på mig. Men nej, till och med min tålmodige Yngve sa att det där går inte! Axelpartiet är alldeles för brett – och då har jag ändå tagit bort axelvaddarna. Jackan alldeles för lång.

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 7

På somrarna visste jag ingenting om krig och ransoneringskuponger. Det kan bero på att jag inte kunde gå och handla där på landet. Det var långt till affären, var den fanns och hur mamma fick hem allt vi behövde på cykeln, vet jag faktiskt inte. På somrarna mindes jag inte hur hungrig jag var på vintrarna; när det var sommar åt jag bär från svarta vinbärsbuskarna, och så blodbokens blad, förstås. Ängssyra och harsyra var också gott.

Mamma kunde dryga ut mathållningen med fisk. Från bergshällarna kunde pappa och jag fånga abborrar med metspö. Jag grävde i komposten och fick upp feta daggmaskar som jag utan några som helst betänkligheter trädde upp på en krok. De vred sig utan att jag kände någon som helst empati. De små randiga fiskarna dödade jag helt hjärtlöst genom att slå dem mot berget. Sedan var det mammas problem att åstadkomma något som var ätbart av de beniga kropparna. Fiskaladåb eller fisklåda fick det bli. Då fanns inga dioxinvarningar för östersjöfisk, och vi åt fisk så ofta vi fick tag i någon.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 6

Kriget var långt borta, vi hade kommit bort från det och bomberna var bara ljud och lukter som skrämde mig i mina drömmar. På sommaren fanns det inget krig, det hörde till vintern, till skolan och till gatorna. På vintern kunde någon reta mig med ballonger, jag var vettskrämd för att de skule smälla. De påminde mig om bomberna, men det fick jag inte tala om. Ingen låtsades om att vi sett hus brinna, att vi varit nere i skyddsrum. ”Vi gick ut för att titta på bomberna”, sa mamma glatt, men jag minns hur Geisha, en skotsk terrier och min bästa vän, kröp ihop och gjorde en liten kisspöl på trottoaren, fast hon alldeles nyss kissat på gatan i rännstenen, precis som hon skulle göra.

Jag kommer också ihåg hur vi klättrade upp från ett skyddsrum och hur Geisha inte ville följa med. Lukten där nere, tingade sig in i min näsa och liknar ingenting jag träffat på senare. Väntan på ljjudet var det värsta. Alla människor tryckte sig intill varandra och pratadeinte  alls, kanske det är det minnet som gör att jag avskyr att åka tunnelbana. I vilket fall vet jag att ljudet av fallande bomber liknar ljudet när man släpper luft ur en ballong. Väntan på explosionen är lika hemsk när jag vet att ballongen kan spricka när som helst.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 5.

På landet lärde jag mig att simma. Det var i Skurusundet, och när jag skulle simma för ”simborgarmärket” fick jag simma tvärs över sundet. Vi var flera barn och simlärarna passade på när det inte var någon Waxholmsbåt på gång. Så simmade vi bredvid varandra utan att kunna prata, för vattnet kom uppp mot munnen. Men vi tittade på varandra och jag kände mig som en sjöjungfru när jag flöt fram genom vågorna. Jag var åtta år, det är sjuttiofem år sedan och jag minns lukten av vattnet, svedan när vågorna stänkte in i näsan och den härliga känslan av att ha klarat den långa simturen.

Senare kollade jag när det kom en båt. Jag älskade att låta mig föras upp och ner på vågorna. Det gällde bara att hålla sig från berget. Vågorna slog upp, fräste och skummade, och där ville jag inte slå mig.

Från pappas båt kunde jag också doppa mig. Jag fick ett snöre att hålla mig i, och hängde som en jolle efter motorbåten. Det här var tiden före flytvästarna, tiden före algblomningen och tiden innan det fanns någon annan fara än kriget.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 4.

Jag gick ibland ut i skogen och plockade blåbär. Jag höll noga reda på var jag var, jag måste undvika de elaka pojkarna som bodde i närheten. Dem var jag rädd för; ryktet påminde mig om stan och skolan, där alla och särskilt pojkarna mobbade mig.

Ändå var min ende vän på landet en pojke. Han hette Bo och i hans trädgård växte ett träd med röda blad, som vi brukade klättra i. De röda bladen åt vi, inte för att de var goda, utan för att det helt enkelt var så att man skulle äta dem. Bo sa att trädet hette blodbok, men han trodde inte på mig när jag berättade att jag hade namnsdag samma dag som han, den femte juni. Det hade mamma sett i en fransk almanacka.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 3

Till landet flyttade vi med en lastbil. Jag fick sitta på flaket tillsammans med krukväxterna. Det luktade illa, men jag gillade blåsten omkring mig. Mamma och Rurik satt i förarhytten, pappa kom senare med cykel. Jag minns inte gengasbehållaren efter lastbilen, men det måste ha funnits en, för det här var krigstider och det fanns ingen bensin.

Någon gång cyklade pappa och jag till landet. Längs Tantolunden cyklade vi, ut på Ringvägen och sedan till Skanstullsbron. Det var den gamla bron, den nya byggdes mycket senare. Det var inte mycket trafik på någon av gatorna, men på Skanstullsbron låg det förrädiska spårvagnsspår. ”Se upp!” hade pappa sagt, men jag hade redan hunnit fastna med cykelhjulet i ett spår och låg där på marken med ena benet under cykeln. Skrubbsår på knät, förstås.

”Upp igen!” sa pappa och jag tog upp cykeln. Det var väl ingenting särskilt med att ramla, att det blödde ur såret var bara bra. Inte frågade pappa om det gjorde ont, det var sådant man inte skulle låtsas om.

Mamma sa bara ”voj, voj”, när jag visade knät för henne. Det kunde lika väl betyda ”vilket besvär du ställer till med” som ”det är synd om dig!” Nej, förresten, det var mer besvär för henne än det gjorde ont på mig. Sår var väl ingenting att bry sig om. Nu var det sommar, jodspriten sved, men vad gjorde det?

Det var bara när pappa dök på en sten och hans panna blödde som mamma blev bekymrad. Eller när Rurik åkte för fort nerför backen med sin trehjuling och ramlade. När hon åkte med honom till sjukhuset visade det sig att han fått hjärnskakning. Mamma trodde sedan att det var hjärnskakningen som gjort honom som han blev.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 2.

Landet var mitt liv, min längtan på vintern och min sorg när hösten kom. I min skolbänk sparade jag en grön tallkotte och en barkbit. Ingen fick öppna mitt bänklock och skratta åt mig.

Hela sommaren var jag en del av naturen och skogen en del av mig. Jag klättrade upp i en tall som en ekorre, så högt jag kunde komma. Ingen kunde se mig, men själv såg jag långt över berget, men inte ända ut till vattnet. Jag kunde inte se vårt lilla hus, men jag visste att det fanns där, bakom syrenbuskarna. Jag brukade ta en syrenblomma och suga i tratten längst ner. Det smakade litet sött, och jag var alltid sötsugen.

Utanför huset växte ett träd med hängande grenar, jag tror det var en al. Under grenarna blev som ett rum där jag kunde sitta. Där gömde jag mig för pappa om han kom hem och var arg. Jag kallade krypinet för ”Vårt hem” och gjorde små fat av syrenblad och koppar av ekollonhattar. Jag bjöd Rurik, min lillebror, på mat och då satt han stilla och låtsades äta klöverblad och syrenblommor.

Ur 101 ord till mitt Stockholm

Min text i ”101 ord om mitt Stockholm publicerades år 2016, på sidan 100.

Så här lyder mina etthundraett ord:

Tobaksspinnargatan februari 1945.

Pålsundet strök sina glänsande fjäll mot Långholmen. Gengashalsarna slickade i sig de vita flingorna. Långt borta vaktade Högalids tvillingtorn.

Flickan skulle träffa honom i hörnet av fängelset. Hunden nosade och kissade. Otåligt drog hon i kopplet.

Han var så snäll. Sade att hon var söt. Söndag morgon skulle de få vara i fred. Fångarna satt inlåsta. Det visste han. Egentligen skulle hunden inte vara med. Men hon skulle inte få gå ut annars. ”Akta dig för fula gubbar” sade mamma.

Där var han! Aj! Hans tag gjorde ont. Hon släppte kopplet. Mamma ringde polisen när hunden kom hem. Långholmen. Vid fängelset.

Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 1.

Det måste vara luften eller solen, nyponrosorna eller syrenerna, myrorna eller daggmaskarna, i vilket fall är det så att till sommaren springer mig alla barndomsminnen till mötes. Jag måste hälsa dem alla och kan inte låta bli att dela med mig av några inför mina kommande memoarer.

  1. När jag var åtta år flyttade vi till Tobaksspinnargatan, då arbetarkvarter på söder i Stockholm. Jag bytte skola, allt var eländigt. Jag hatade stan där luften var tung av gengas och asfalt. Jag kunde inte med att mina ögonen bara mötte kantiga stenar och hårda ovänliga väggar. Mina barnben förde mig till den lilla natur som fanns i närheten: Långholmen bjöd på slipade berghällar med litet gräs i sprickorna. Fängelset var lika frånstötande som det hus jag bodde i. Det var ingenting att titta på, där fanns inga drömmar. Till Långholmens inbjudande natur fick jag inte gå. Där kunde det finnas ”fula gubbar”. Mamma var det som sa så. Det är den varningen jag anammat när jag skrev om barndomen på Tobaksspinnargatan i ”101 ord om mitt Stockholm”.

Mötet mellan svenskt och indiskt. Del 1

I år är det trettio år sedan jag klev in i en kupé på ett tåg mellan Geneve och Stuttgart. Genast såg jag henne. Hon satt vid fönstret, iklädd en sari. Inte visste jag då hur mycket hon skulle komma att betyda.

Jag berömde hennes sari, på engelska. Hon log och vi började prata. Hon sa sitt namn: Sugandha Iyer, och det skulle jag se många gånger igen.

Hon visade mig saker hon gjort – fantastiska kort med olika människoporträtt eller elefanter, målade på stora runda blad (pipal leaf). Jag var redan då stum av beundran.

Vi blev oense om en sak, som vi inte diskuterat särskilt mycket mer: Om föräldrar bör välja partner åt sina barn.

Konsten kom senare att förena oss och än senare annat.

 

 

Till 101 ord om Stockholm

Omkring nyår har jag skrivit noveller. En gång kom en möjlighet att skriva riktigt kort. 101 ord om Stockholm. Jag kunde inte låta bli. Här kommer min historia (som nästan är sann, dessutom).

Med hunden som vittne

Pålsundet strök sina glänsande fjäll mot Långholmen. Gengashalsarna slickade i sig de vita flingorna. Långt borta vakade Högalids tvillingtorn.

Flickan skulle träffa honom i hörnet av fängelset. Hunden nosade och kissade. Otåligt drog hon i kopplet.

Han var så snäll. Sade att hon var söt. Söndag morgon skulle de få vara i fred. Fångarna satt inlåsta. Det visste han. Egentligen skulle hunden inte vara med. Men hon skulle inte få gå ut annars. ”Akta dig för fula gubbar” hade mamma sagt.

Där var han! Aj! Hans tag gjorde ont. Flickan släppte kopplet. Mamma ringde polisen när hunden kom hem. Långholmen. Vid fängelset.

Första november

Första november och snön kommer i norr. Vi kurar och tröstar oss med att det kommer en jul.

Ja, vad ska vi hitta på för julklappar i år då? Annat än getter och vattenrengöringstabletter till Afrika?

En idébank är boken ”versfrossa”. Mina barn och jag satte oss en vacker sommardag och samlade våra gamla julklappsrim. Där finns traditionella julklappar som tofflor och tvål, invävda i roliga, stapplande och poetiska verser. Inspiration? Prova själv.

versfrossa-framsida

 

tva%cc%8a-sidor-versfrossa

 

Vill du ha boken? Den är dyr på Bokus, prata med mig eller skriv till mig: yvonne.waern@gmail.com. Jag har tagit in några extra exemplar. 50:- plus porto.

My meeting with Sugandha Iyer (now in English)

It was Sugandha Iyer I met on the train between Geneva and Stuttgart. I was sitting, looking out of the window, full of nostalgia. I had lived for some time in Geneva. Many times I had been sitting on the north shore, looking out over Mont Blanc. For the first time in my life I had taken the cable car up at Mont Salève.

This was the mountain that Jean Piaget was thinking of when he asked the children if mountains were alive. No, Mont Saleve was not alive, it always stayed at the same place. But the clouds above were alive. They moved. Sometimes slowly, sometimes impatiently. Jean Piaget was my guru, my Nobel Prize candidate. If there had been a Nobel Prize in psychology.

I was ripped out of my thoughts. In front of me sat a woman, dressed in a sari. She was so beautiful. It shone about her. I had to say something. So I said it. In English. Not that she was beautiful, but that her sari was. I even t think hat I dared to ask why she was here on the train. In Switzerland. What brought a sari clad woman onboard a train in Switzerland?

So our friendship began. It took a long time before I understood how much it would bring to me. I was full of job thoughts, aspirations and disappointments. I was far too limited to understand her importance.

She gave me some hand-painted cards. They were painted on large leaves. Beautiful! I had never seen anything like this before. But did I understand the Indian beauty? I appreciated the work, but my heart was not stirred, neither by the radiance of the faces painted, nor by the elegance of the elephant.

It must have been on the train, when she told me she had been in Basel? She had shown a few paintings at a show there? That it would take nearly thirty years before I understood!

Om mötet med Sugandha Iyer

Det var Sugandha Iyer jag mötte på tåget mellan Geneve och Stuttgart. Jag satt och såg ut genom fönstret, full av nostalgi. I Genève hade jag bott en tid. Många gånger hade jag suttit på norra  stranden och sett ut över Mont Blanc. För första gången i mitt liv hade jag åkt linbana upp mot Mont Saléve.

Det var det berget som Jean Piaget tänkte på när han frågade barn om berg var levande. Nej, Mont Saléve var inte levande, det stod alltid på samma ställe. Men molnen ovanför var levande. De rörde sig. Ibland långsamt, ibland otåligt. Jean Piaget var min guru, min nobelpriskandidat. Om det nu hade funnits något nobelpris i psykologi.

Jag rycktes upp ur mina tankar. Framför mig satt en kvinna klädd i sari. Hon var så vacker. Det strålade om henne. Jag måste säga något. Så det sa jag. På engelska. Inte att hon var vacker, men att hennes sari var vacker. Jag tror till och med att jag vågade fråga varför hon satt här på tåget. I Schweiz. Vad hade en sariklädd kvinna på tåget i Schweiz att göra?

Så började vår vänskap. Det tog lång tid innan jag förstod hur mycket som skulle komma ut av den. Full av jobbtankar, ambitioner och besvikelser var jag. Alldeles för inskränkt för att förstå hennes betydelse.

Hon gav mig några handmålade kort. De var målade på stora löv. Vackra som jag aldrig sett förr. Men förstod jag den indiska skönheten? Jag förstod arbetet, men mitt hjärta rördes inte, vare sig av de målade ansiktenas strålglans eller av elefanternas elegans.

Visst var det då hon berättade att hon varit i Basel? Att hon visat några tavlor på en utställning där?  Att det skulle dröja nästan trettio år innan jag förstod!