Kategoriarkiv: Religion

Ett första adventsminne

Första advent kom och pappa ville gå i kyrkan.

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev hård och grov när han var otålig. Det var inte länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga. Det betyder på finlandssvenska att de var stora och klumpiga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. Hunden var min bästa vän.

”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa som när hans humör var på gränsen.

”Geisha”, försökte jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.

Han stod som en bestraffare över mig, men han hade inget ris i handen.

”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa.

Var höll hon hus, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Min bror Rurik och mamma satt i vardagsrummet.

”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.

”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå yllekappan som mamma sytt om av en ytterrock som pappa slitit ut. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min vita pälsmuff. Den var för liten, men det fanns ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, hade pappa redan tryckt upp hissen. Det var tur. Jag tyckte inte om stentrapporna som var lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren till lägenheten om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden till hissen. Dragspelet innanför var ännu stängt, och jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde nerför halvtrappan till porten. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp porten. Den var för tung. Men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Trottoaren var min skolväg. Där låg Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt vad en kyrka var. Pappa tog långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappt hann med mig om jag hade bråttom. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig. 

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora. Jag hade fått dem efter min kusin Lillemor, som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat (packat) in en massa människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka näsan. Jag tittade efter cigaretten och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. 

”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt. 

Jag ville inte stanna där ensam. Jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte om utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satte mig bredvid henne, men tryckte mig så nära kanten på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, stark som jag aldrig hört förut. Musiken fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron och ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna. Jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett. Tänk om de skulle tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och skred långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att ramla mellan bänken där jag stod och bänken framför, så hårt tryckte jag mig framåt. 

Så försvann alla gråklädda där framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna. Den ena efter den andra sjönk ner och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen.  Jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga. Det lät som en brusande flod, men när jag lyssnade noga hörde jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan hängde så snett. Ljud studsade mellan stenväggarna. Det var prästens tal som ekade och det var inte särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappan men nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till. Det var introduktionen till ”Hosianna”. Det var mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok för att jag skulle kunna se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Jag satte mig ner och somnade nog ett tag. Vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måste jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor. Jag kände att jag behövde kissi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande av vått ylle och människosvett. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa lite snuvigt irriterat: ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig. Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fick jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade: ”Jag måst´ kisi!”, 

Han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna. De blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade händerna. 

Pappa gick bara i kyrkan till första advent. Psalmen Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också..

GOD JUL!

Så här mitt i julförberedelserna kastar sig tankarna över mig. Jag upptäcker vilka fantastiska vänner jag har på Facebook. Det är en vänträff varje morgon när jag slår upp Facebook.

Där är mina författarvänner, alla med sin egen profil, sitt eget hopp som grusas varje gång en bok blir förbisedd. Ändå skriver de på i glädje, precis som jag. 

GOD JUL på er.

Där är alla de som i välmening vill hjälpa oss författare: lektörerna, korrekturläsarna, layoutarna … Ibland är vårt och ert jobb både otacksamt och fattigt på hopp, men GOD JUL!

Där är de iakttagande som jag inte ser, men jag vet att ni finns. Hej på er och GOD JUL! 

Där är de värkdrabbade som jag inte kan hjälpa annat än med mina tankar. GOD JUL!

Där är de som förgäves värjer sig mot Facebooks överflöd. Om just du råkar se det här, så önskar jag dig en stillsam och tillbakadragen jul.

Där är hund- och kattälskarna som jag förgäves värjer mig mot. Varje hund- och kattbild öppnar såren på nytt. Varje hund och katt jag levt tillsammans med kommer igen som ett spöke ur någon grav och gör lika ont, om och om igen. Ändå: GOD JUL!

Där är de reflekterande som jag gärna umgås med. Hurdan är världen och hur kunde den vara? Kan vi verkligen inte göra något åt klimatet, eller åtminstone åt politiken! GOD JUL på oss!

Min släkt och vänner IRL får egna GOD JUL-hälsningar, så om ni får se det här vill jag bara säga: ni är alltid i mina tankar och i mitt hjärta.

And, finally, my far friends in India. Thanks for liking every single entry I make! I just love your contributions! My American daughter is more restrained, but every time as loveable. Other friends over Europe are just listening and my old friend from New Zealand passed away. RIP ! Merry Christmas to you in Switzerland, Great Britain , the Netherlands , Spain, Germany, France, Italy, Austria and Finland, too – did I forget anybody? 

De tre vise männen är på väg
Julgranen kommer mycket senare
I stallet väntar djuren

Herden vet ännu ingenting

Om hopp i klimatkrisens tid

Är klockan tre minuter i tolv? Är vi så sent på jorden?

Vi var 494 personer som lyssnade i Linköpings domkyrka på kvällen den 24 januari när Björn Wiman (Dagens nyheter) och Martin Modeus (biskop i Linköpings stift) samtalade om ”hopp i klimatkrisens tid”.

Fram emot slutet brände det till, när Martin Modeus menade att klimatförnekelsen i världen kunde betraktas som en ”global självmordssekt”, och att det som drev till exempel Trump och Bolsonaro i själva verket var djävulen. Visste vi att ordet ”diabolo” på grekiska betydde ”att kasta i sär”. Vart går dessa världsledare? Jo, deras strävanden leder till kaos, menade biskopen. 

Men varför säger vi ingenting? Det svåra, menade Björn Wiman, är ”tystnadskulturen”. Han frågade sig och oss hur mycket vi egentligen hörde talas om klimatfrågorna under dessa fyra månader av regeringsförhandlingar. Det är tystnaden som är det farliga, inte bara förnekandet.

Kyrkan, då, frågade någon? Varför tar inte kyrkan i de här frågorna? Björn Wiman påpekade att kyrkan gör vad som förväntas av den. Sådant har ingen effekt. Det som behövs är en aktion från ett oväntat håll. När ett barn ställer sig upp och agerar, då kan flera ta intryck. (Greta Thunberg har fått tusentals efterföljare).

Biskopen påpekade att vi levt i flera århundraden av teknikoptimism. Nu behöver vi börja reflektera, och då har vi hoppet att ta till. Hoppet kan vi skapa i en gemenskap. Vi behöver inte vara ensamma, det centrala är ”tro, hopp och kärlek”.

Så slutade de båda med en fråga: Hur ska vi få folk att förstå? 

Svaret blev:

Tjata!

Jag förstår budskapet: Tystnaden är farlig. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Jag har redan slutat flyga, jag äter mindre kött än tidigare. Nu ska jag börja tjata.

Meningen med livet. Del 3. Immanent mening

Nästa steg i min reflektion över livets mening handlar om den immanenta, inneboende meningen. I det tankesystemet är vår uppgift i livet att söka efter den meningen.

Jag har just läst ”Alkemisten” av Paulo Coelho, och blivit fascinerad av hans sätt att beskriva sökandet. I synnerhet fascinerade mig den trosvissa föreställningen att om någon verkligen vill något, samverkar hela universum till att hen ska finna detta.

Enligt Wikipedia återfinns tanken på en immanent mening i de stora religionerna och i vissa filosofiska system. I religionerna är verkligheten gudomlig, och det gäller att skapa kontakt med den, antingen genom att skåda ljuset i sitt inre eller genom yttre religiösa handlingar. 

En flamskvävnad gjord av Karl-Gustaf Wærn
kan illustrera tålamodet hos sökaren efter mening.

I de indiska tankesystem som jag träffat på (hinduism framförallt) förefaller föreställningen om en immanent mening central. Varje människa har en plats i livets spel och kan inte gå utanför denna (detta tänkande gör kastväsendet möjligt). Å andra sidan finns här (som i så många andra sociala system) tanken på att handlingar har konsekvenser utanför de omedelbara. Goda handlingar leder inte alltid till belöningar i detta liv, men kan ha betydelse för följande liv. De här sambanden beskrivs med begreppet ”karma” som innebär att livet (både det andliga och det fysiska) är styrt av lagar som är lika tvingande som de naturvetenskapliga.

Jag har också tolkat det som så att att livet enligt det hinduistiska tänkandet ger varje person en dharma (som jag gärna vill översätta som plikt), som talar om vad personen måste uträtta i livet. Så har jag i alla fall läst Ramayana (som jag arbetat med en hel del). Huvudpersonen Ramas dharma var att slåss mot de onda krafterna, och i den plikten ingick att lämna sitt hem och att befria Sita (hustrun).  Om vi är medvetna om våra dharma eller inte vet jag inte, men meningen med våra enskilda liv är att uppfylla dharma.

Andra tankesystem kan också finna en immanent mening i ett individuellt, biologiskt liv. Meningen med det personliga livet kan upptäckas i Gud, i att vara människa eller i att vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden.

Kan det vara så att den just nu populära uppmaningen ”carpe diem” hör hit?

Om vi sedan går utanför den enskilde individen, finns det andra aspekter på den immanenta meningen. Tillvaron i sig kan tänkas som beroende av en gudomlig plan, en kosmisk lag (som cyklisk utvidgning och hopdragning), en universell andlig naturlag (som karma) eller så är den biologiska mångfalden och skönheten i naturen och världsalltet i sig meningsfull.

Till en biolog som undrade om livets mening bara gällde människor kan jag bara säga att den immanenta aspekten av livets mening mycket väl kan tillämpas på andra varelser än människor. Att detta inte är uppenbart kan bero på att det är få som är intresserade av om en bananfluga kan sträva efter att upptäcka sitt livs mening (förresten känner vi nog många människor som inte bryr sig om detta heller).

Vem vet, så småningom kommer någon tänkare att föreslå en immanent mening i livet hos morötter och potatis också. Och är det inte så att den redan föreslagits förekomma hos generna? 


Tryggare kan ingen vara

I skolan fick vi var sin psalmbok till Kristendomskunskapen. Mamma slog in min i ett tjockt mörkrött papper. Den psalmboken står ännu i min bokhylla, med mitt namn i.

 

”Till läxa får ni ’Tryggare kan ingen vara’, första versen”, sa fröken och jag visade upp min röda bok för alla.

”Just där”, bekräftade fröken och tog ihop sina prylar för att gå ut. Det blev som vanligt oväsen i klassen, alla började prata med varandra, så jag tog mitt pennfodral och min barkbit som såg ut som Geisha och lade ner dem tillsammans med psalmboken i skolväskan.

När jag kom hem satt mamma och spelade piano medan Rurik sottade på golvet nedanför henne. Hon spelade ”Für Elise”, den kände jag igen. Mamma brukade spela den när hon var på gott humör.

Jag flyttade på Rurik och hämtade en trasa från köket. Kökskranen var hård, men om jag stod på en stol kunde jag i alla fall öppna den. Det var värre att stänga den igen. Jag gnuggade på golvet medan mamma spelade. Rurik tog tag i trasan och stoppade den i munnen.

”Nej!” ropade jag och gnuggade vidare. Allt från fläcken gick inte bort. Jag undrade vad han egentligen hade haft att sotta så med. Välling, kanske lite äppelmos, nej det var nog lingon, förresten. Ut i köket igen. Kranen stod och droppade. Jag öppnade den och tvättade ur trasan. Det var inte mycket jag lyckats få upp. Så vred jag åt kranen det bästa jag kunde. Den droppade bara litet, och jag stannade i köket. Jag hade ju en läxa att läsa. Jag tog upp min röda bok och till tonerna av ”Für Elise” sjöng jag

Det gick ju riktigt bra, orden etsade sig in i min hjärna, och så fortsättningen:

”Tryggare kan ingen var-
a än Guds lilla
barnaskara
stjärnan ej på himlafäst
et, fågeln ej i
kända nästet!

Men melodin var längre än så, jag måste läsa nästa vers också, men nu passade inte ord och melodi ihop länge:

Herrén siná
trogná vårdár
utí Sións
helgá gårdá-ar;
över dem han sig förbar-
mar, bär dem upp
på fadersarmar.

Jag betonade där accenterna står, jag hörde hur mammas fingrar tryckte extra hårt just där. Rurik höll sig tyst. Mamma började om igen, jag slog igen psalmboken och sjöng med. Det var inga problem med orden, även om de inte passade ihop med melodin.

Så slutade mamma spela och jag måste skynda ut i rummet. Hon fick inte se fläcken som Rurik gjort.
”Ska vi inte gå ut med Geisha?” sa jag fort. Jag fick inte gå ut ensam, och nu stod Geisha där och viftade med svansen.
”Är du färdig med läxan?” undrade mamma och fällde ner locket till pianot.

”Tryggare kan ingen va
ra än Guds lilla
barnaskara”
sjöng jag för henne.

”Hmm, Ord och melodi passar inte riktigt ihop”.

”Det viktigaste är väl orden”, förklarade jag och hämtade Geishas koppel. Mamma klädde på Rurik, jag trädde fötterna in i de komliga kängorna och så ut i trapphuset. Som tur var gick mamma till hissen, Rurik krånglade i hennes famn, han ville springa, men trapporna var så hårda och hala. Äntligen kom hissen och mamma lyckade öppna gallergrinden och dragspelsdörren. Golvet dallrade under fötterna medan vi åkte ner, jag tyckte det både var otäckt och roligt på samma gång och sjöng i takt med hissen skakningar:

”Herrén siná trogná vårdár
utí Sións helga gårdá-ar”

Geisha viftade med svansen och jag klappade henne i den svarta lockiga pälsen. Sedan var vi nere och mamma kommenterade inte min sång, hon hade nog med att både hålla i Rurik och stänga hissdörrarna. Geisha stretade mot ytterporten, men jag kunde inte få upp den, så tung var den.
”Det är ju ’Für Elise!’” sa mamma när vi väl stod på trottoaren.
”Javissst!” sa jag.
”Är det din läxa?” undrade mamma och höll Rurik i hans sele, medan jag stod och väntade på Geisha som gått ner från trottoaren och satt sig för att kisi.
”Javisst!” sa jag.
Rurik stretade åt sitt håll, han ville gå till vänster, men där var höga trappor. Mamma lyfte upp Rurik i selen, ställde honom till höger och följde med åt mitt håll. Han protesterade inte särskilt mycket. Det bästa han visste var att gå. Geisha satt fortfarande och kisi och mamma och Rurik fortsatte Klippgatan uppåt, mot kyrkan. Jag visste att man måste låta Geisha kisi färdigt, så jag väntade. Mamma såg sig inte om. ”Vänta!” ropade jag. Hur långt bort kunde mamma gå utan att jag var ”ensam”? Ingen annan människa var på gatan. Inga bilar heller. Nog var jag bra ensam. Geisha tog sig god tid. Det rann ur henne länge. Jag hade varit i skolan, hade inte mamma varit ute med henne hela den tiden? Mamma och Rurik höll på att försvinna neråt vänster, där var min skolväg, så jag skulle hitta dem, men till slut var Geisha färdig och jag manade på henne:
”Skynda, skynda! Fort Vi ska hinna ikapp mamma och Rurik!”
Hon blev uppeggad av mina hetsande ord, henne små tassar sprang bredvid mina korta ben, det var nästan så att hon hann före mig. Mamma hade inte märkt att jag sprungit efter henne, hon hade fullt sjå att hålla i Rurik i selen så att han inte gick ut  gatan.
”Nu går vi till skolan!” ropade jag när vi närmade oss skolgården.
”Nej, inte alls!” sa mamma och vände på klacken. ”Till skolan går man på morgonen. Och förresten kommer pappa snart hem.”
Rurik höll på att ramla på näsan, men mamma lyfte honom i selen. Geisha hade gärna fortsatt framåt, men jag hade hört vad mamma sa. Visst gillade jag skolan, men pappa var ändå bättre, han kunde lyfta mig högt upp i luften och sedan släppa ner mig så att magen åkte upp i halsen. Han var stark, jag var inte rädd för att ramla. Geisha och jag skyndade oss före mamma men blev ändå tvungna att stanna framför den stora tunga porten på Klippgatan nr 14.

När vi kom in hade mamma knappt fått av sig kappan och ställt ner Rurik förrän hon sa:
”Men vad är det som låter?” In i köket kom hon med en väldig fart, och där krokade sig den dumma vattenkranen över diskhon och droppade. Som tur var rann vattnet ner, ingenting svämmade över, men trasan låg på marmorskivan och skvallrade.
”Vad har du gjort, Yvonne?” sa mamma, och när hon använde mitt riktiga namn var hon allvarlig, rentutav arg.
Jag hann inte svara. Skulle jag berätta om Ruriks fläck vid pianot? Eller skulle jag skylla på Geisha? Jag bara stod där med kopplet i handen och mamma fick en idé. Hon lyfte trasan till näsan och luktade på den.
”Nej, det är inte Geisha”, sa hon, och jag andades ut av lättnad. Bara hon inte frågade mer.
”Har det droppat hela tiden?” undrade hon och såg på mig med immiga glasögon. ”Det kommer att kosta mycket!” mumlade hon för sig själv, så jag slapp svara.
I stället gick jag in i rummet och Geisha följde med mig. Rurik och mamma stannade i köket. Hon skulle väl laga mat, antar jag, och Rurik brukade stå och hålla sig i hennes ben.

Nästa dag skulle vi ha läxförhör. i skolan. ”Nå, hur gick det nu med psalmen?” frågade fröken och jag viftade med handen det värsta jag kunde, för jag visste att jag kunde den. Fröken tittade inte ens på mig, hon letade genom hela klassen för att se om någon klarat av att lära sig versen. Till slut sa hon:
”Ja, du då, Yvonne!”
Jag försökte komma på orden utan melodi, men det gick bara inte. Inne i huvudet lät det ”Tryggare kan ingen va …” till mammas pianospel. Så det började jag med att säga.
Fröken nickade. ”Och sen?”
Då måste jag sjunga, från början:
”Tryggaré kan ingen va
ra än Guds egen barnaskara,
stjärnan ej på himlafäst
et fågeln ej i kända nästet.”
”Men” sa fröken och rynkade pannan – vad är det där för melodi – det är ju alldeles fel!
Då måste jag bara fortsätta:
”Herrén siná trogná vårdár
Uti Sións helgá g´årda-ar –
han sig över dem förbar
mar bär dem upp
på fadersarmar.”

Fröken berömde mig inte för att jag lärt mig både verserna. I stället gick hon till orgeln och trampade för att få i gång den. Sen sjöng hon med en tunn frökenröst samma ord som jag sjungit, men med en helt annan melodi.
”Nu sjunger vi allihop!” sa fröken. ”Ta upp psalmböckerna och sjung efter mig!”
På det sättet lärde jag mig melodin till ”Tryggare kan ingen vara”, men jag tyckte nog att ”Für Elise” var bättre.
”Förstår ni vad orden betyder?” undrade fröken, för hon var ganska ny och tyckte nog att barn kunde förstå mer än de flesta trodde.
”Stjärnan”, sa jag utan att räcka upp handen, men fröken satte ett finger framför munnen, så jag fortsatte inte.
I stället tänkte jag på sista raden: ”Bär dem upp på fadersarmar.” Jag såg en figur som var som en jultomte, som lyfte upp mig till pappa. När pappa hade kommit hem i går, hade han lyft upp mig högt upp, innan han kastat Rurik så att mamma ropade: ”Nej! Akta!”
Men pappa fångade Rurik innan han ramlade ner, och pappa satte ner mig på golvet sakta och försiktigt så att jag inte gjorde mig illa. Gud hade burit upp oss till honom. Det trodde jag.

En annan dag i skolan läste fröken om Mose för oss. Hon började berätta om att alla gossebarn som föddes måste dödas. Därför hade Moses mamma lagt ut honom i en korg i vassen. Hans storasyster följde med.
Sedan hörde jag inte mer, för jag satt där bredvid korgen med Mose och tittade på honom. Stora fåglar kom flygande, alldeles intill hans ansikte. Jag var rädd för att de skulle hacka ut hans ögon, så jag reste mig upp, så tyst jag kunde, och viftade med händerna. Ingen fick se mig, för då skulle de kunna komma dit och se korgen. Men så fick jag se något som kröp upp från vattnet. Jag förstod inte vad det var, men jag såg ett stort huvud med en lång nos och i den var det massvis med tänder, som en riktigt stor hund. Kroppen såg jag inte så mycket av men den såg farlig ut, så jag bröt av ett vasstrå som vapen och höll det över Mose, som egentligen var Rurik när han var riktigt liten. ”Gå din väg!” ropade jag åt käften med de vassa tänderna, och när Mose/Rurik började gnälla sa jag strängt: ”Tyst! Ingen får höra att du är här!” Hjärtat klappade när jag hörde steg, tänk om det var soldaterna som skulle döda små gossebarn!  ”Gode Gud”, sa jag inom mig, ”gör så att ingen märker Mose!”
I samma ögonblick sa fröken:
”Hur gick det sen då, Yvonne?” Hon hade nog märkt att jag suttit och drömt, men jag visste och svarade: ”Mose höll sig tyst och ingen märkte honom.”
”Fel”, sa fröken, det var en prinsessa som tog upp korgen och såg att det låg ett barn i den.”
En prinsessa, tänkte jag, det var bättre än soldater – var det Gud som hade gjort soldaterna till en prinsessa?

Så blandades mina första minnen av kristendomsundervisningen med vardagen, och först långt efteråt har jag förstått att religionen inte hör bara till kyrkan eller skolan utan är en del av livet.

Aftonbön

Jag har börjat skissa på mina memoarer och bestämde mig för att ha något avsnitt som handlar om religion. Här kommer andra delen. Första delen handlar om första advent.
”Aftonbön
 
Till kvällen lade jag mig i utdragssängen i det enda rummet, lillebror Rurik skulle ligga i spjälsängen, och soffan där mamma och pappa brukade sova var ännu inte uppbäddad. Mamma stökade i köket, och pappa kom in för att be aftonbön med oss. Pappa var inte hemma så mycket, han var på ”beredskapen” för det mesta, men nu var det söndag och första advent.

Rurik ville ofta inte lägga sig ner, och den här kvällen var han särskilt stökig. Som en gubbe i lådan ställde han sig upp så fort pappa lagt honom ner. Han var ju bara ett år gammal, tänkte jag, bara inte pappa blir arg.

”Gud som haver barnen kär”, började pappa och gruset kom in i mina ögon så att jag måste stänga dem.
Rurik hoppade upp och ner så spjälsängen skakade. Jag var tvungen att öppna ögonen igen och då såg jag hur sängbenen hoppade. Vi som var så rädda om parkettgolvet, det fick inte bli repor i det.
”Se till mig som liten är.” Jag tänkte inte så mycket på orden, de var som en ramsa för mig. Pappa lade ner Rurik i sängen igen. Mina ögon föll ihop.
”Lyckan kommer, lyckan går”, fortsatte pappa, men jag reagerade inte genast.
”Den Gud älskar lyckan får”, slutade pappa och Rurik svarade med ett skrik som öppnade mina ögon igen.
”Älskar Gud mig?” måste jag fråga, för nu hade jag hört vad pappa sade.
Pappa, som ännu var lugn, lade ner Rurik, och jag kunde inte låta bli att fortsätta:
”Får jag någon lycka?” För mig var lycka en tygboll på ett gummisnöre, en sådan där jag sett på en marknad och längtat efter länge.
Rurik hoppade upp igen och började skrika ihärdigt. Pappa tog upp honom ur spjälsängen, föste undan Geisha från fotändan av min säng och satte sig bredvid henne. Det knakade lite.
”Om du är snäll”, sa pappa allvarligt och tog med sin stora bruna hand om ett av Ruriks fingrar. Rurik skakade på hela hans hand, fram och tillbaka.
”Vad är det?” undrade jag, fast egentligen visste jag. ”Snäll”, det var att hjälpa mamma med disken och med Rurik, ”snäll” det var att gå till skolan och sitta stilla där. Det var sådan man skulle vara för att tomten skulle komma.
”Som till jul”, sa pappa, precis som om han hört mina tankar.
Medan han var tyst och Rurik också, tänkte jag. Var jag snäll, egentligen? Nej, jag hade bråkat alldeles för mycket i skolan, så mycket att jag var tvungen att byta klass. Nu trivdes jag, när jag fått börja i tvåan i stället för att gå i den där tråkiga ettan.
”Var jag för bråkig?” undrade jag.
”Kanske det”, sa pappa.
”Gud som haver barnen kär.” försökte jag protestera. Det var först nu som jag upptäckte vad som låg i de orden.
”Bara om de är snälla!” Pappas röst var sträng, så där som den ofta var när jag gjort något dumt.
”Se till mig som liten är!” Jag kunde ramsan utantill, och nu öppnade sig betydelsen i den.
”Du är inte så liten mer!” sa pappa hårt och vaggade Rurik av och an. Ruriks ögonlock föll ner, hans händer hängde slappt, han hade slutat gunga pappas hand av och an.
”Det där gäller bara barn som inte förstår så mycket.”
Jag förstod, jag var storasyster och borde alltid veta bättre. Men Gud då? Brydde han sig inte alls om mig nu?
Så kände jag en sur otäck lukt som kom från pappa. Eller, jag förstod, den kom från Rurik. Han hade kaki i sina blöjor.
Innan jag hann hejda mina tankar kom de: ”Gode Gud, gör så att mamma kommer fort och tar hand om Rurik innan pappa upptäcker något och blir arg!”
Pappa verkade inte märka något. Han lade ner den halvsovande Rurik, som sedan höll sig alldeles stilla i spjälsängen.
Jag måste få pappa att tänka på annat.
”Visst står min lycka i Guds händer?” Jag fortsatte vår diskussion.
”Bara om du är snäll!” Rurik var minsann snäll. Han sov. Mamma tyckte barn var bäst när de sov.
”Den Gud älskar, lyckan får”, tänkte jag, men jag hann inte längre för nu kom mamma in. 
”Fy!” sa hon och höll sig för näsan. ”Vad här luktar illa! Men vad har du gjort!” Hon vände sig till pappa. ”Har du lagt ner barnet i sängen, full med kaki!”
Geisha måste ha känt på sig att jag var rädd och kröp upp mot mitt huvud. Jag borrade ner mitt ansikte i hennes päls, som luktade så gott av hund. Hon slickade försiktigt upp mina tårar från kinden, och jag lade vänstra armen om henne. Jag ville inte höra mer, inte lyssna på mamma och pappa. I stället tänkte jag vidare på aftonbönen. ”Gud älskar nog inte mig. Jag är för stor, för bråkig, för ohjälpsam.”
 
Hur det gick sedan minns jag inte, men det här var början till min långa resa i religionens snårskog. Hade Gud anspråk på mig? Var min lycka beroende av hur jag skötte mig? Skulle jag någonsin kunna nå upp till Guds krav?
Jag tyckte länge att det var för mycket begärt. Jag kunde inte vara ”snäll”. Inte på det sätt som pappa menade i alla fall. Jag kunde inte sitta stilla, jag gillade inte att hjälpa mamma, jag blev arg på Rurik när han petade på mina dockor eller skrynklade bladen i mina böcker. Det enda som hjälpte var att tänka att han var så liten. Han var snäll för att han var liten. Av mig begärdes mer, jag som var stor. Då var jag sju år, sedan har jag blivit allt äldre och större. Måste jag då vara snällare?