Intryck på Facebook

I går reflekterade jag över hur vi bildar ett första intryck av någon vi möter.

I dag vill jag fortsätta, men nu vill jag reflektera över vad som kan spela roll på Facebook. Vad tänker andra om oss och vad vi tänker om våra medmänniskor när vi bara möter dem ”på nätet”? Facebook ger fler intrycksmöjligheter än fysiska möten: profilbilden, bakgrundsbilden, den egna presentationen och så själva inläggen. (Ja, vilka grupper personen är med i också, förstås, mer?)

När jag får en ny vänförfrågan, vilket händer varje dag, tittar jag på namnet och profilbilden. En blomma eller en hund blir direkt förkastad, en utländsk militär likaså. Äldre gentlemän intresserar mig inte heller, jag har redan en i huset och han är nästa för bra för att vara verklig. Men en kvinna med många gemensamma vänner, det är skillnad, då fortsätter jag och tittar på hennes presentation av sig själv. Där har jag en hel del att arbeta med själv, ser jag.

Det är en annan sak i grupper eller på sidor. Där granskar jag sällan presentationen, utan jag kastar mig direkt ut i engagerade diskussioner, med- och hänryckande skrivinspirationer eller hjälpsamma utryckningar. Eftersom jag är en spontan (läs: relativt hämningslös) person tänker jag inte på vilket intryck jag själv ger. Som Boel skrev: Hon känner mig genom mina robotar. Det är kanske inte det första intrycket jag skulle vilja ge om jag tänkte mig för. Därför försöker jag reparera det nu.

I diskussionens vågor är Facebook en eka byggd av skrivna tecken. Det betyder att språkhanteringen blir lika viktig för det första intrycket som årtagen i en eka eller för den delen svansföringen för en katt och en hund. Jag störs av felstavningar, även om jag vet att fingrarna har svårt att hitta rätt på en mobil och att många har dyslektiska handikapp. Men om alldrig altid stavas fel, tror jag inte på fingrarnas klumpighet, och den som inte kan skilja på ”de” och ”dem” kan inte skylla på dyslexi. Svordomar stör mig oerhört och jag ser dem (felaktigt enligt vissa undersökningar) som tecken på dålig språkkänsla eller dålig människokunskap.

Beteendet på Facebook är svårare att definiera, men visst påverkar det mig helt omedvetet. När jag tänker efter så undviker jag några vänner som ”jantar” andra. ”Du ska inte tro att du är något!” säger de (indirekt) när de till exempel kräver att de andra inte får göra reklam för sig själva. Det är svårt nog för alla att besegra ”jante”, ännu värre blir det om någon trycker fast ”jante” stämpeln på en. De vännerna som klagar på ”egenreklam” läser jag inte mycket av.

Andra skickar ut nyheter som de inte kontrollerat. Det är slarvigt, och jag slutar att läsa vad de vännerna skriver. De människor som talar nedsättande om andra får inte heller någon större sympati hos mig. Det är som att tala illa om någon bakom dennes rygg. Bort! Bort! Mina ögon är snabba på att fara över de inläggen, men hittills har jag inte ”avvännat” någon.

Jag gillar hellre människor som kommer med genuina inlägg än sådana som trycker på ”dela” knappen. Men där beror det förstås på om det delade innehållet är intressant eller inte – precis som i ”verkliga livet” gillar vi människor som är intresserade av samma saker som vi – helst på samma sätt.

Fysiska företräden spelar alltså inte så stor roll på Facebook, annat än när vännerna skickar ut ”selfies” på sig själva.”Selfies” ger nästan samma intryckschock som ett direkt möte. Men det kommer till en liten ”synd om” känsla: har vederbörande ingen  i närheten som kan fotografera?

Det finns säkert mycket mer att säga, men som slutkläm vill jag påstå att vi inte skaffat lika klara stereotyper för inlägg på Facebook som för fysiska möten. Det är nog bara en tidsfråga innan kategoriseringarna och med dem fördomarna kommer till de sociala medierna också.

Det första intrycket

Ett litet test: Vad skulle du tänka om mig om du mötte mig i den här röda jackan?

Det första intrycket av en människa, ett djur eller en text – vad är det? Jag tror att det första intrycket leder till en kategorisering. Det första vi gör är att stoppa in det som vi möter i någon för oss välkänd kategori.

Det gör att vi lätt kan hamna fel. Som häromdagen när en torggumma träffade på mig och råkade säga: ”Vad du är duktig som klarar Swish, fast du är så gammal!”  Inte kunde hon veta att jag haft med datorer att göra längre tid än hon varit i arbetslivet!

Eller när en stressad journalist mötte min text: ”600.000 resor mellan Sverige och Kanarieöarna om året!” och tyckte att titeln på mitt föredrag borde bli: Svenskarnas resvanor till Kanarieöarna. När det i själva verket handlade om min nya bok: Kanarieöarnas gåtfulla historia.

Det är mänskligt att kategorisera. Allt blir så mycket enklare om det stämmer med en kategori. Det betyder att en ung kvinna ibland upptäcker att hon blir uppfattad som sexig, en äldre kvinna möts av att bli betraktad som dum. En ung man kan ses som farlig och en äldre som gubbsjuk.

Det här känner rådgivare till. Till en anställningsintervju får du rådet att klä dig snyggt, men inte pråligt. Du ska ha en vänlig min, ett fast handslag och en aktiv uppsyn. Då har du chansen att bli kategoriserad som ”möjlig att anställa”. Till en journalist som ska skriva om din bok ska du ha en tydlig ”pitch”, och helst själv veta vad journalisten tror kommer att sälja.

Det finns en chans att gå vidare, att korrigera det första intrycket. Där kommer en annan av de mänskliga svagheterna in: att vi hellre bekräftar våra hypoteser än förkastar dem. Vad än de blonda skönheterna säger, så tas det bara som försök till flirt. Vad än den där unge mannen gör, ses det som försök att stjäla eller att göra illa. Den äldre mannens leende är bara äckligt.

 

Jag har nyligen pratat med en väninna som möter elakheter vid anställningsintervjuer. Hon är överviktig. En annan som jag träffat på Facebook kämpar med hur människor bemöter hennes  CP-skada.

Vi går alla omkring med färgade glasögon och möter människor utan att göra dem rättvisa. Så uppstår missförstånd mellan människor, fördomar bekräftas och avstånd vidgas.

Årets julklapp

Inte går jag på det där med Black Friday! Det är bara bluff – alla priser pressas upp strax före och kommer möjligen ner till de normala till just den fredagen!

Varför vill vi ha så mycket? Det är för att ”alla andra” köper, ”alla andra” har just den grejen.

Jag är väldigt nöjd med att ”årets julklapp” blev ett återanvänt plagg. Jag använder mina gamla kläder och bryr mig inte om ”modet”.

Det trodde jag, tills häromdagen när jag plockade fram en av mina gamla älsklingsjackor. Den hör till en dräkt, så det finns en smal kjol till den. Kjolen kan jag nog inte ha – vågade inte ens prova. Men jackan är ju fin – trodde jag, tills den hängde på mig. Men nej, till och med min tålmodige Yngve sa att det där går inte! Axelpartiet är alldeles för brett – och då har jag ändå tagit bort axelvaddarna. Jackan alldeles för lång.

Franska bilisters närsynthet – och vår.

Fransmännen, tänker jag. De har en tradition av att strejka och protestera.

En gång kom franska lantbrukare med sina traktorer och välte lass av tomater från Spanien. De spanska andalusiska tomatodlarna fick fram sina tomater tidigare i solen och värmen. Det gillade inte de franska bönderna. Vägarna var röda, inte av blod utan av tomater.

Nu är det bilförarna som protesterar. De gillar inte att bensinpriset höjts. Inte lyssnar de på att det är jorden som svettas, inte bryr de sig om att det en gång gjordes ett klimatavtal – i Paris – deras eget land! Nej, de vill kunna köra bil som vanligt, och de menar att de inte fått tillräcklig kompensation.

Det är lätt att peka finger åt andra. Men hur har vi det själva i Sverige? Hur gick det för Miljöpartiet när skatten på drivmedel ökades marginellt? Och hur mycket gnälls det inte över den minimala skatten på flygbränsle?

Människor tål helt enkelt inte försämringar. Hur ska vi då klara klimatutmaningarna? Har vi inte svettats tillräckligt redan? Har inte nog med människor dött i Kalifornien?

Det går alltid att skylla på någon annan. Egennyttan går före allt annat. Solidaritet är ett gammaldags ord. Eller?

Bilden kommer från lavamarken på Lanzarote. Så där kan jorden komma att se ut.

Varför vill jag berätta om Kanarieöarnas historia?

Värme och sol, bad och utflykter – det var Kanarieöarna för mig de första åren. Sedan började vi åka till samma plats flera år i rad. Den blev välbekant, och jag började undra vilka som bott där innan vi kom, vi utbölingar.

Det blev intressanta läsningar – det mesta på spanska. Tur att jag kunde förstå det språket.

Inte visste jag varifrån de som kallades ”guancher” kom. Jag trodde dessutom att alla kallades för guancher. Och att namnet ”Kanarie” kom från det latinska ordet för hund, ”canis”.

Så fel jag hade!

Det måste jag ju skriva om. Mycket mer lärde jag mig under läsandet och skrivandet. Det har jag nu samlat i boken ”Kanarieöarnas gåtfulla historia”.

Gåtfull är historian fortfarande. Att det finns så litet kunskap om folket, deras levnadssätt, deras tankar!

Att de fick problem när spanjorerna kom är självklart. Ett stenåldersfolk har inte mycket att sätta emot medeltida vapen. Ändå tog det spanjorerna nära hundra år att besegra invånarna på Kanarieöarna. År 1496 var Kanarieöarna spanskt. Då slutar min bok.