Låg lite extra länge i dag efter siestan. Det var riksdagens högtidliga öppnande, och först lyssnade jag på kungens enka men gripande inledning. Sedan på statministerns sedvanliga långrandiga regeringförklaring

Vad var då gripande i kungens inledning? Jo, det enkla påpekandet att det i år är 500 år sedan Gustav Wasa blev vald till kung. Detta datum har valts som början av konungariket Sverige. 500 år! Plötsligt kände jag mig stolt över att leva i Sverige. Tänk på det stora landet i väster, som bara varit ett enat land i knappt 250 år! 1776 gjorde de sig fria från England.   Och så fick kungen in att han själv strax varit kung i femtio år! Inte dåligt!

Jag kunde inte låta bli att tänka på ”vår” kamp mot de mörka krafterna och min egen uppgivenhet inför dem. Må vi klara både yttrandefriheten och respekten för andras tro och föreställningar! Ändå misstror jag. 

Sedan kom regeringsförklaringen. En lång lista, som jag hoppas kunna läsa någonstans. Det är helt omöjligt att komma ihåg allt. Det jag minns är en särskilt lång applåd. Det var så att jag trodde han var färdig. Men det handlade om Ukraina: Vi ska stödja derad kamp för självständighet så länge det behövs. Han sa inte ”kamp för vår självständighet”, men det kändes så … Ack ja. För ett krigsbarn är det extra svårt. Mina barn har hittills sluppit våndas. Tyvärr verkar framtiden mindre ljus …