Haiku stumbling


With comments


ISBN 9789198652833


Table of contents


Phase 1. 5-7-5

Phase 2. Getting into haibun

Phase 3. Not 5-7-5

Phase 4. An important sidetrack

Phase 5. Phrase and fragment

Phase 6. Morning fragrance. A haibun

Phase 6. Refining a haiku

Phase 7. Various forms of haiku

A memory

Second thoughts

Sailing memories. A haibun

On #Prompts

From idea to poem

Writing after memory

Getting inspired by others

Using old memories



Curiosity is the mother of much joy and irritation.

I had heard about haiku.I joined some haiku groups on Facebook in order to learn something about haiku writing.

Here I want to share some of the lessons I have received. I may not have understood everything. Everybody says that you can continue learning haiku during your whole life. 

Therefore, I am grateful if you have any comments.

You are welcome to email me:


Phase 1 Five seven five

First, I thought that haiku were  short poems, to be written on three lines., with five syllables  on the first, seven on the second and five on the third.

I also had understood that a note about the season should be made.

when my flower smiles

I smile, too, in early May

later tears will fall.


No anthropomorphism in haiku!

So I learned some

(to be unlearned later)

In next attempt, I was still stuck with the idea of 5-7-5

fruit trees are making

tasty flower cakes in May

no guests are coming

No comments

Was this OK?

Phase 2. 

Getting into haibun



I have several times witnessed olive farmers in Spain during their harvest of olives. They place a piece of cloth under the tree, climb up the tree and shake. On the ground lies their harvest, to be sorted out from the leaves and small twigs.


untidy business

leaves and fruits on the ground

olive harvest


shaken twigs scatter

fruits on farmers’ carpet

for a Golden stream


A haibun is a short story then a   haiku. we don’t usually use images though.

(I had included an image )

Another haibun

”Morning fragrance”

I sat at the veranda, watching the bird chicks play on the roof.

One fell and I was on my way to get up to rescue it, when he flapped his wings and disappeared into the wet leaves of a cherry tree.

flapping sound

flowers catch sun rays 

after morning rain

It started raining again, fine drops fell on the flowers.

Then I noticed the exquisite smell.

fragrance arrives

nose shivers 

A bumble bee buzzed above the flowers close to me, but stopped at my sight and backed into the air. 

bumble bee searching

shocked at the sight

behind the flowers

No reactions. It was, after all, summer.

Much later, one of my nicest haiku friends told me that this was again an anthropomorphism.

Now, much later, I see that I should write in current time, that is ”sit” insteadof ”sat”, for instance.

Phase 3. 

Not 5-7-5

I read that the 5-7-5 syllables may be a misunderstanding. In English a syllable is different from the Japanese ”mora”. Thus, I left the 5-7-5 pattern.


the grazing robot

has stopped working



The grazing robot is a funny idea.

Phase 4. No aphorisms!

Haiku are so short that I easily fell into a habit of writing aphorisms. However, I was soon told that this isn’t right. Here some of my critisized attempts:

Garden snail

home is everywhere 

when it’s on your back


It is a nice shahai (haiku + photo). However, if you take the haiku alone, it is more like a saying than a haiku. You may want to make it more traditional with something like:

Home on your back

Heavy and everywhere

Slow globetrotter 

Another example,

now on the theme of ”shadow”. I was inspired by a photo that I had taken:



his shadow

It is easily seen that this isn’t a haiku. It might qualify as a one_liner, a monostich or a monoku. However, it has not got the preferred form of a haiku, no fragment/phrase structure (to be presented in phase 5).

This was pointed out by some commentator, who also said that this was more of an aphorism than a haiku. And haiku are not about aphorisms.

An important sidetrack

In early summer I am usually obsessed with the sun and the light. Thus, the prompts concerned with sun fitted me very well.


After eight months of indoor enclosure sunshine appears.  

dropping mobile

sorry,  I have to leave –

the door opens


six hours of travel 

in a sardine coffiin

– sunshine!


on my tombstone

just one word:



a spoonful of 

summer sun enough for a

winter day

Much later I understood that this maybe another aphorism

Phase 5. 

Phrase and fragment

In next phase I learned that the three lines of a haiku should be constructed as follows:

Two lines that are called ”a phrase”, describing one observation.

A third line called ”a fragment”, that should contain another observation, linked to the first phrase by either an association, a contrast or a comparison.

I take the following as my example. It is mocking haiku, I think, but it is very typical:

Haiku are simple

but sometimes they don’t make sense 


(quote usually attributed to Roger Nelson)

Here are some examples of my attempts:

October afternoon

waiting for coffee

the cozy armchair

apples in the grass

small holes in each skin

birds fly up

a cluttered mind 

that’s where you find

the unexpected

jumping up in air

ending in free fall …

from the bed

the kicked ball unfurls – 

children run away

with the cat

Phase 6 

Refining a haiku – an example

A haiku is short enough for the poet to reflect over every single word. Sometimes experienced haijins (English for haiku poets) react to my attempts. I am going to show here what happened to a haiku that I published in the group ”Haiku Nuggets”.

It started with me reacting to a ”prompt” that was ”elephant”. I was going to do something different, let the elephant be fictional in a book and then step out of the book. 

The first version was:

The elephant

in the book took just a step

my favourite doll!

The reaction from a reader was that the first two lines were good. So I should do something about the last line.

 I had thought it could be a bit ambiguous: 1) the elephant stepped on my favorite doll 

2) the elephant was my favorite doll.

Another reader had another suggestion:

the elephant

took just one step

from the book.

Well – it was not what I had in mind, and besides, it was just one idea and I wanted two thoughts.

I suggested a slightly different ending: 1) the elephant got a banana, 2) a fly flew its way, 3) the elephant disappeared. The commentator thought it would be good with the third: the elephant disappeared.Meanwhile still another reader came with another suggestion:

fairy tale

the elephant takes

a graceful step

which I didn’t like at all:

”No! That tells too much! With the fairy tale! A little mystery is better, as I see it. I chose ”in the book” of some reason!”

So I suggested the following:

the elephant

in the book takes just one step –


To which the commentator responds: ”the idea of Karumi”

And I of course have to ask: ”What is Karumi?”

It is ’lightness”’-


Then I protest against including the word ”fairy tale”, and the commentator writes:

”Let the reader for what it is worth, decide on that by allowint him/herself to participate and interpret the poem his/her way”

I answer:

”I want to have some part in the creative process by offering cues”.

and the patient commentator points out:

”don’t make them vague and hard to understand as to muddle the overall intent of the poem.”

and then he points out something I didn’t think of before:

”the last poem has 2 verbs, kind of ”loaded” and saying too much too.

This is not enough! He continues:

does my haiku have an ”aha” moment? Which is supposed to score bigtime in an excellent haiku poem.

No, I agreed that I hadn’t thought about the ”aha” moment. I wanted my haiku to be a little ”mystical”.

Then he writes:

”take note of the award winning haiku poems, they have layers of meaning. The reader is drawn to partipate in unravelling the moments found in haiku. Different readers may see deeper meanings which may vary one from the other.”

I have to agree, and I continue until he suggests another version:

the elephant takes just one step

… for what it is worth

Good enough, but not what I had intended. So I had to ask him how he would express the idea ”away” in English. That is the phrase magicians use when they show that something they have made disappear, really isn’t there any longer.

After a couple of rounds I found an expression I could accept and the poem finally developed into this:

the elephant

in the book took just one step …


One more example of a revision process, now with the prompt : driftwood 

My haiku: (three ”stanza”)


  1. wooden pieces

once a home

for sailors


remnants of trees

once a home

for birds


my heart 

once a home

for you

Comment 1:

I think the first works, with the title as the first line:


once a home

for sailors

That works beautifully, as a starting point. The second has a nice feel. Same structure. Maybe the first line could be slightly more direct, like:

fallen tree–

once a home

for birds

Or if you wanted to imply this, but take it in a different direction:

fallen tree–

now a home

for bugs

Here, the original is implied still, but we get the continuation of the lifecycle of the tree as well. You’ve got a nice structure here, that can produce a few poems.

Find the ones you like – then move on to a new structure/idea. 🙂

Comment 2:

Thanks for posting these verses.

Basically these verses all seem to employ the same idea and structure so I am not sure they work as well as they could as a sequence. However, it is always a good idea to have as many drafts of the one haiku to begin with, then in time when you have recovered from the thrill of creating something new with words, you can look back at all the variations, do any revisions that suggest themselves, then pick the best one and discard all the others. 

My favourite draft is the first –

wooden pieces

once a home

for sailors

The first line gives me a clear sensory image of timber so it’s a good  way to start a haiku. Lines 2 & 3 combine to give me a statement telling me the poet’s idea – those wooden pieces were once a ship. 

There are a few problems with using a statement in a haiku rather than a sensory image. One is that it can close off the poem and give it just the one possible meaning and therefore giving the reader limited scope for discovery and interpretation. The second reason is that the poem may not reward extra readings, as there may not be enough depth and resonance in the nouns. 

Your nouns here are pieces, home and sailors and they seem like good, powerful nouns to use, and are probably the reason why I prefer this verse over the others.

Phase 7. Various forms of haiku

There are many forms in which short poems can be written. Most often, three lines are used, and the form short – long – short is preferred. But it is also possible to write haiku with only one line, which then is called ”monoku”, like the following:

Soon too late to leave

(made into a shahai on top of a picture):


Another form may use two lines, and it is then called a ”duostitch”.

Something like this:

Ice on the birdbath –

where are my mittens?

You can also expand the haiku with two new (long) lines, and then it is called a ”tanka”:

Going into

the same river twice

is impossible

it is said by those

who know more than I do

This is again more similar to an aphorism, so I quickly leave this topic and turn to another one.


It is obvious that poets want to write about their own lives, sorrows and joys. A haiku is meant to be an observation of the nature, not of us as human beings. So, whenever love or death, sorrow or joy is described, the resulting poem is called a senryu, after the Japanese poet Karai Senryu (1718-1790). Senryu are often cynical or humorous while haiku are more serious.

Many of my haiku attempts seem to be senryu rather than haiku, but all are not cynical. Here I found one with a glimpse of irony:

Thought fragments

over a flickering screen

– social media 

Writing after memory

I had a period when I painted a lot. This painting is from that period, and the memory evoked is from the fish. #fish

Once I was preparing fish for dinner. My little daughter came and wept: 

Please revive him!

crying little girl

refusing fish for dinner

fish should swim

Comment (proposed edit):

crying little girl

no revival 

of fish for dinnerSecond thoughts

Sometimes it may feel ephemeral and irresponsible to write haiku. I am not alone in that feeling.

A contribution by one of the members of the group ”The Daily Haiku”, Stan Phillips:


Fragments of stardust

swirled in the chaos of time

and we write haiku

Sailing memories

A haibun

hauling sails

Sailing creates so many memorries. I have been sailing in the Stockholm archipelago for thirty years Always an island in our way or outside of the island in some way. Once a rudder broke and we had to stay three nights in an island harbour to get it fixed. My woollen sweater reminds me of those days. I had nothing else to do than knitting.

swimming keels

summer satisfaction

From lazy leeward sailing to quick and somewhat frightening tacking (at least when the children were small) 

jibs are hauled up wind

rudders turning quickly

seagulls whoop

We have to bow when the boom turns. It may come very quickly.


every turn in tack

puts my life at  risk

On #Prompts

I have to reflect a little about the current practise of writing to ”prompts”. Since haiku ideally is a reaction to some nature experience, prompts are in a way ”made up” experience. As long as they touch some actual experience I just go there and look, I can also take some experience from my long life and write about that. But if I have to go to Google and see what is meant by the word, it is difficult to write from any kind of experience. Recently I have struggled with words as ”gardenia” (never met such flowers in other places than in flower shops), ”typhon” (lucky enough to see them only on TV) or ”blue moon” (I have no idea of what that may be). 

I could easily relate to a prompt as ”elephant” from my childhood visits to some Zoo. I can as well imagine a frog jumping into a pond by relating them to the small frogs I see jumping on my gravel path. 

However, most prompts require some extra work in order to relate to something I have seen on Television, some memory or something artificial. I wonder what effect this has on haiku writing? 

I put this reflection on the Facebook group: ”sharing haiku knowledge”.

And immediately got an answer from a haiku teacher:

Haiku evolved out of hokku which itself evolved out of linked poetry where each stanza was written by a different poet. This linked poetry form is called renga and is based, crudely speaking, on prompts. A lot of renga verses were fictitious and often fantastical so Basho came along with renku.


From idea to poem

How do we write haiku? I myself start with an observation or an idea and play around with words to condense the idea into a “ku”.  Let me take two haiku, generated from the same observation and see how the end result differs.

I have a good exemple from the prompt “morning fog”.

One writer presented the following shahai on that topic:

magicians lake house, 

disappears every morning; 

foggy illusions

epc 1956-  Ed Crow ley

Photo by dbn dixie 

Another approach was made by me, made into a haibun

Morning fog

It happens that I have to get up early in the morning. In sunrise, at half past 3, I met a sight that covered the whole nature around me. It had disappeared when I finally rose, but it is still in my memory.

morning fog clouds

leave shimmering twigs

lake lies still

Now to my experience of both haiku:

The idea that a house disappears every morning is mind boggling and still quite comprehensible, since it is the magician’s house. I remember that haiku can be playful in many ways.

My own haiku is more ‘awe’ inspired. I chose words to alliterate, not for play but for verbal beauty.

Using old memories

Although haiku in principle is about a direct experience, we can of course utilize old memories. That’s how I most often react to prompts.


It took me nineteen years before I could look at my paintings from the time my husband was in treatment for cancer

And now I can even think about the tombstone:

during his cancer

we don’t talk tombstone –

leave space for my name


A multitude people are engaged in Haiku and many of them are willing to help a novice. Here I want to thank those who in some way have made a contribution to this book. 

There are a lot more people writing haiku at the web. 

My preferred platform has been Facebook, where I have participated in the following groups (alhabetical order):

Formal haiku – The art of 5-7- 5, Haiku feedback, Haiku Moments Group, Haiku Nuggets, Haiku Nook, NAHAIWRIMO, Our Haiku Shack/Shanty, Sharing Haiku Knowledge,The Daily Haiku, Toin Haiku

And those who have helped me most are (alphabetic order):

Willie Bongcaron, Alfred Booth, Paul R. Cordeiro, Daman Dharmachari, Lev Hart, BeeJay, Mira Rehm, Alan Summers, 

Richard Vallance, Olena Viengsonbat, Marilyn Ward


I sincerely feel that our world would be healthier and happier if everyone practiced haiku!

Scott Mason

I can only agree!

När havet steg, kap 1


Skuggor faller till hösten, både fysisk och andligt. Tyst faller de, men inte osynligt. Vårt nya politiska styre fick mig att inse att människor inte klarar av att både uppfylla sina egna och naturens behov. Redan för länge sedan bekymrade jag mig för klimatförändringarna. Nu är  det snart för sent att göra något åt dem. Det nya politiska styret kastar en tung och mörk skugga över allas vår värld.

Den här boken är en samling av några av mina tankar om klimatförändringar och olika tekniska lösningar i en volym. Jag har utgått från tre böcker, som jag delvis skrivit om. Min förtvivlan över min egen hjälplöshet har drivit mig. Hoppas den skiner genom här och där!

Del 1

När havet stegKapitel 1 

Havsytan har stigit 

Den 17 mars 2117

Nu får det vara nog. Jag, Yasmine Raket, kan inte stå utanför och titta på längre. Mitt projekt börjar i dag. Jag ska prata in det här i dagboken, för mig själv och andra. Det är av felen man lär sig, sägs det. Jag tänker inte göra några fel. Man kan väl lära sig av det som fungerar också. 

Mitt projekt vill jag kalla – nej, jag kan inte komma på något bra namn just nu.

Klimatförändringarna skrämmer inte bara mig, utan alla människor. Skogsbränderna och översvämningarna överraskar de flesta, om nu inte frånvaron av bin och myggor gör det.

När jag går ut från min trapp kan jag gå torrskodd. Men jag kan inte gå ner till tåget så där som jag brukade göra förut när jag skulle åka till jobbet. Det har inte gått på länge. Reseavdragen gör att det blir billigare att åka till jobbet de gånger jag måste vara där. För det mesta arbetar jag hemma., som vi vande oss vid under pandemin. Internet fungerar fortfarande. 

Inlandsisen har hållit på att smälta länge redan. Historikerna berättar att de första tecknen kom för hundra år sedan. Stora isblock bröts loss från Grönlandsisen, rätt ner i havet. Vattenytan steg inte särskilt mycket av dem, men det blev värre. Isen på Antarktis smälte ner senare, och då det var en större ismassa höjdes havsnivån rejält. I dag är havsnivån mycket högre än för hundra år sedan. Ingen har förutsett en sådan snabb utveckling. Någon meter har de värsta pessimisterna spått, men de har inte räknat med Antarktis. Dessutom är uppvärmningen mycket större vid polerna än vid ekvatorn. 

När vattnet steg försökte man rädda Stockholm genom att bygga vallar mellan öarna i Stockholms skärgård. Höga skyddsvallar har ju fungerat för Nederländerna i många år. 

Efter ett tag vällde vattnet in över vallarna också i Stockholms skärgård. Det var då som mina föräldrar drunknade. De hade bett mig komma med dem och gå på något museum. Inte hade jag tid med det. Jag höll på att läsa om en ny aspekt på gammaldags artificiell intelligens. Den texten räddade min kropp från att drunkna men inte mitt hjärta. Om jag bara hade gått med dem, så hade jag sluppit den här sorgen som vill slita sönder mig i små bitar, så små att de skulle passa småfåglarna. Jag försöker låta bli att tänka på mina kära. Hur de stod där utanför museet just när vågen kom. Ingen chans hade de mot vattenmassorna. Det var en tsunami som kom sig av att nårgonting ute i Stockholms skärgård brast. Museihuset rasade också. 

Jag vill inte minnas bilderna som skickades ut över alla bildapparater, små som stora. Nej, jag trycker ner synen av deras våta och krossade kroppar långt ner i minnet och försöker lägga läsfrukter ovanpå. Det är bara det att bilderna av dem reser sig upp som gubbar i lådor när jag inte är tillräckligt vaksam. Jag måste sysselsätta mina tankar hela tiden. 

Stockholms skärgård är översvämmad. Klippor och tallar sticker upp ur grumligt vatten där rester av husgeråd och människokroppar flyter omkring. Det värsta att se är inte människokropparna. Det är leksakerna som ger alldeles för många tankar. Inte visste jag att legobyggen kunde flyta. Hela konstruktioner, flygplan och tåg, slott och kojor, flyter omkring på de grå vågorna. Inte nog med det, pulkor och kälkar, skidor och stavar, vantar och mössor men inga sockor. De är väl kvar på fötterna.

Somliga människor, som bott längs Östersjöstranden, klarade sig när svallvågorna kom. Många av dem flyttade upp mot berg och skogar. I närheten av mitt hem har de översvämmade blivit mina grannar. De stör mig inte. Jag sitter mest och läser och skriver.  Det gick så fort det där med klimatförändringarna. Översvämningar och skogsbränder, artutrotning och energibrist, allt kom på en gång. 

Det är nog de synbara förändringarna som gjort att så många röstade för en världsregering styrd av något annat än människor. Så långt fungerade i alla fall demokratin att vi kunde erkänna att människan inte kan styra sig själv. Vi måste ha någonting utanför oss som kan bestämma. Gud? Nej, det var länge sedan människor slutat att lita på någon Gud. Kyrkorna är kulturminnesmärken, ingenting mer. Gud var förresten en dålig politiker redan förr i tiden.

Vid senaste valet hade alla politiska partier nästan samma program: Människan måste få hjälp med energiförsörjningen, med miljöförstöringen, med resursfördelningen och för den delen också med produktionen. Det duger inte med enbart lokala regeringar, problemen spänner över hela världen. Inte heller klarar en mänsklig regering alla problem. Människor har alltför många svagheter som hänger med sedan stenåldern. Alla vill ha det bästa för sig själva. Samarbete över gränser, över kulturer, verkade vara helt otänkbart.

Det bästa är att människorna insåg detta och hittade en lösning, som innebar att vi borde låta oss styras av en världsregering. Men den regeringen ska inte bestå av människor utan konstrueras med artificiell intelligens. Det är det enda som kan rädda oss som befolkar denna jord, menar initiativtagarna. I mer än hundra år har tekniker och forskargrupper över hela världen arbetat med att utveckla artificiell intelligens. Nu är systemen utvecklade, eller snarare, de har utvecklat sig själva, de är färdiga att gripa in. Varför inte passa på?

Jag håller inte med om det där med artificiell intelligens, men jag brydde mig då inte tillräckligt mycket för att ta del i kampanjerna och demonstrationerna mot en omänsklig världsregering. Inga människor ställde upp i valen. Det blev bara partier som förespråkade någon form av artificiell intelligens kvar.

Valkampanjerna såg jag på min VIU (Vägg för Information och Underhållning). Ibland var de roande, till exempel när ungdomarna i partiet AIDA började sjunga arior som handlade om Artificiell Intelligens i Dagligt Arbete. De råkade ofta i gräl med dem som företrädde partiet AIAI, en akronym som stod för Artificiell Intelligens i Allmänhetens Intresse och var ett parti som framförallt rekryterade äldre människor. Ungdomarna i AIDA vågade sig inte riktigt på att slå ner pensionärerna i AIAI, så man kunde se hur de, likt kopplade hundar, stod och skällde på varandra, ungdomarna med sina rollspelsfigurer och pensionärerna med sina rollatorer. Värre schismer blev det när något av NN-partierna härjade med sina neuronnät. Det sprakade som fyrverkeri när de kastade ut näten i vattnet. En gång blev det kortslutning när ett neuronnät kastade sig över sångarna i AIDA. Allt tystnade, till och med min VIU. Det blev mörkt och kölden började krypa in genom väggarna på mitt hus innan det blev ordning på elförsörjningen igen. 

Jag, som heter Yasmine och är i mogen ålder, hela fyrtionio år, sitter fortfarande mest hemma och tittar på. Jag är glad att jag inte var med i valkampanjen, jag är rädd för elektriska urladdningar, för att inte tala om hur illa jag tycker om människor som bråkar med varandra. 

Ensam är jag som vanligt. Det är självvalt, jag har nog med mitt jobb. Inte vill jag ha vare sig en man som ställer krav på mig eller barn som måste uppfostras. Hittills har jag haft mina föräldrar som sällskap – nej, det är ju det jag inte får tänka på.

Vad tänkte jag på när jag röstade? Hade jag något alternativ? Nej, jag orkade inte tänka så långt. Jag lade ner min röst. Jag var inte intresserad av politik. Det fanns så mycket annat som var intressantare. Nu tänker jag annor-unda, jag ska, nej, jag måste engagera mig.

Förresten var det något NN-parti som vann. NN står i vanliga fall för Nomen Nescio – namn okänt. Jag såg dem som okända, därför röstade jag inte på dem. Men bland partialternativen stod NN för neuronnät. Det fanns olika slag, alla med någon beteckning som antydde hur de byggdes upp; deras faltning, förvirringsmatrisen eller dimensionalitetens förbannelse. Det där var termer som stod i valpropagandan. Jag förstår ingenting. Kanske det obegripliga lockade dem som röstade.

Jag hör nog mer till AIAI tror jag än AIDA. I vilket fall är det något AI-parti jag hör till, inte NN. Neuronnät förstår jag mig inte alls på. Hos AI-partierna försöker man åtminstone förstå problemen. Människans svagheter, hennes korttids-minne, hennes tendens att övertolka, hennes kortsiktighet, allt detta måste man ta med i beräkningen. Alltså, om ett system ska bestämma över människan räcker inte vare sig framåt-matande eller bakåtfortplantning. Människan är en del av Systemet. 

Därför behövs mitt projekt. Det är inte bara för mig, utan för mänskligheten. Jag måste ta reda på vad ett AI-system som ska styra människorna behöver veta om människor. Vad behöver vi hjälp med? Vad vill vi begära av ett överordnat system?

Riksdagens högtidliga öppnande 2023

Låg lite extra länge i dag efter siestan. Det var riksdagens högtidliga öppnande, och först lyssnade jag på kungens enka men gripande inledning. Sedan på statministerns sedvanliga långrandiga regeringförklaring

Vad var då gripande i kungens inledning? Jo, det enkla påpekandet att det i år är 500 år sedan Gustav Wasa blev vald till kung. Detta datum har valts som början av konungariket Sverige. 500 år! Plötsligt kände jag mig stolt över att leva i Sverige. Tänk på det stora landet i väster, som bara varit ett enat land i knappt 250 år! 1776 gjorde de sig fria från England.   Och så fick kungen in att han själv strax varit kung i femtio år! Inte dåligt!

Jag kunde inte låta bli att tänka på ”vår” kamp mot de mörka krafterna och min egen uppgivenhet inför dem. Må vi klara både yttrandefriheten och respekten för andras tro och föreställningar! Ändå misstror jag. 

Sedan kom regeringsförklaringen. En lång lista, som jag hoppas kunna läsa någonstans. Det är helt omöjligt att komma ihåg allt. Det jag minns är en särskilt lång applåd. Det var så att jag trodde han var färdig. Men det handlade om Ukraina: Vi ska stödja derad kamp för självständighet så länge det behövs. Han sa inte ”kamp för vår självständighet”, men det kändes så … Ack ja. För ett krigsbarn är det extra svårt. Mina barn har hittills sluppit våndas. Tyvärr verkar framtiden mindre ljus …

The enigmatic history of the Canary Islands

Since I have some friends who do not understand Swedish, I have written a short summary of the book ”Kanarieöarnas gåtfulla historia” in English. The title is  ”The enigmatic history of the Canary Islands”. Please write to me if you want to know anything more.

Why enigmatic history? a friend of mine wondered. The Canary Islands were formed just like anything else? Yes, they were, or … There is another story:
One of Socrates’ dialogues is about Atlantis, which you have probably heard of. Atlantis was a big continent, as big as Asia and Europe together. There lived people, big as giants, who were called ”Atlants”. They were broad and strong, and their kingdom was rich and beautiful. They were also brave. Once upon a time, they set about invading the kingdom of the Greeks. But then the gods punished them for being reckless, and their land fell into the sea. Only the highest points stacked out of the water. It became the sunken Atlantis. It may happen that the points over water are the Canary Islands.
The ancient Greeks had a lot of fantasy – they told about islands that were paradise on earth. There ran water, there was a sumptuous vegetation, and no dangerous animals threatened visitors. The greeks called the islands Macaron Nesoi – the blissful islands, and they meant that these islands were the Elysean fields, where warriors received reward after their death. This may have been the Canary Islands. In any case, the islands were called ”The Blissful” until the 1500s.

There were people on the islands, which ones? How did they get there? There are many speculations and hypotheses around these people.
Let’s go to the time around the Roman Emperor Caesar, that is, just before Christ’s birth. He extended the Roman empire around the entire Mediterranean, also on the south side, where he formed Roman colonies. There lived people whom the Romans called ”Berbs” – in Latin this means ”foreign”. These people called themselves ”imazighen” which in their language means ”the free people”. The imazighen protested against the Romans several times, and the Romans grew increasingly tired of the protests. Roman soldiers gathered the rebels together with women and children, sheep and goats, grains and some household appliances, and shipped them far away, so far that they could not return. For safety reasons, the Romans cut off their tongues in order that they should not tell anyone else what they had experienced. They were taken to the Canary Islands, the Romans left them on the first coast they met and sailed away. There the berbs/imazighen stood on the coast with bleeding mouths. Nothing left but trying to survive. It is said that they developed a language to talk to each other. Without tongues they whistled. The whistle language is still surviving on La Gomera under the name of ”El Silbo”.
The deported people survived thanks to the generous nature and their own perseverance. They found caves to live in and fed on fish, fruit and big lizards, before the fields gave any harvest. Eventually they gave names to their islands. Some are touching: Majorata and Gomera. Those names mean ”Home” and ”Gomer’s Home”. Other names indicate how the islands looked or were experienced, for instance  Ti-te-roy gata (for Lanzarote), meaning ”the Red Mountains”. To another island they gave the name ”Tener- ife” – which means the clear mountain. Another name for this island was ”Achineche”, meaning the ”area that sounds” The inhabitants there came to be called guanche, which means ”son of Achineche”. Those living on other islands were called ”Majos” (from home) or ”Bimbaches” (sons of sons of Guanches), Gomerii (of Ghumer) or Canarii.
Canarii – Canary – Whence does this word come? There have been many hypotheses, the strongest one, that is probably false, that the word derives from the Latin word for dog: ”canis”.
You can read about this in the book, where you can also learn a little about how the original people lived, what they believed in, and what laws they followed. An extensive glossary makes you familiar with the culture and language of the islands.
In the 15th century, the Blessed Islands were rediscovered and intruders came to seek out these paradise islands. The intruders who came to Tenerife fought with the original guanches for almost a hundred years. Then it is to be remembered that the Guanches had nothing else to defend themselves with than stones and sticks, while the intruders already had firearms. When the island’s most important leader, Tinguaro, was killed, the guanches proclaimed an ”endecha” (mourning song) that has been written down:

Tanaya Guyaovh Archimencey mahaya dir sanido sahry chunca pelut.

Which means:
Dead is our great father and left us guanches orphans.

In 1496 Tenerife was defeated and after that nobody was allowed to speak anything else than Spanish. In our time, most permanent inhabitants of the Canary islands still have genetic traces of the berbs from North Africa. It may be interesting to note that these genetic traces mainly come from the maternal side. The women were left at the isands, whereas the men were shipped away and used as slaves.

Att skriva med hjäl av AI. Erfarenheter och tips.  Av: Holger Wästlund

Mina första reaktioner:

Jag fick denna bok av författaren och är därför mer positivt inställd än jag annars skulle ha varit. 

Mycket i en läsning beror på vilka förväntningar man har. Och förväntningarna styrs av de ord som används. Holger Wästlund kallar de program han skriver om för ”AI-skrivprogram”. De är enligt författaren ”utformade för att hjälpa skribenter skapa innehåll snabbt och korrekt.”

Jag som känner en del utvecklare av sådana program har hört benämningen ”naturligt språk”-program. Det nämner författaren förvisso, men han drar inte slutsatsen: Det är UTTRYCKET som står i fokus, inte innehållet.

Jag har sett vad människor förväntar sig av AI: standardiserade robotaktiga reaktioner. Holger nämner ingenting om människors förväntningar, men har uppenbarligen helt egna föreställningar, t.ex: ”programmen hjälper dig att spara tid genom att automtisera sökprocessen.”

Jag hade väntat mig att se direkta exempel på vad programmen kan ge, men i stället talar författaren på en mer abstrakt nivå. Han har dessutom integrerat programmets prestationer i sin egen text utan att klart visa var och hur. Jag gissar mig till ställen där programmet skrivit texten genom att se på trycket. På ett ställe är trycket mer grått, på ett annat är radmellanrummen olika stora. Ett spännande detektivarbete som antagligen försvåras av författarens egna redigeringar.

Jag förstår mycket väl att författaren talar om en företeelse som är under utveckling och att programmen när vi väl får se dem i mer allmänt bruk kommer att se annorlunda ut. 

Men grunden kommer att bli densamma: maskininlärning i en språkmiljö. Det som kommer ut beror på vad programmet tränats på. Det får vi sällan veta. 

Optimismen som författaren uttrycker tror jag inte alls på. Se t.ex. detta citat ut boken och jämför med vad jag fått som svar av ett av hans nämnda program.


”AI genererat innehåll kan också användas för att hjälpa till att skapa innehåll som är mer exakt och detaljerat.” 

Chat GPT om Holger Wästlunds nya bok:

”Holger Wästlund har nyligen skrivit en bok som heter ”Skriva med maskiner: en introduktion till artificiell intelligens för kreativt skrivande.’

Jag undrar om det är en sådan bok som du vill läsa?

Att använda en AI utan att känna till dess databas mångdubblar kontrolltiden. 

Vi kanke förlorar på gungorna vad vi vinner på karusellen? 


Ganska snart efter det att möjligheten att använda AI-genererad text kom i form av olika program, t.ex. Chat GPT, kom också frågan om elever/studenter möjligen kunde använda programmet för att fuska.

Då måste man förbereda sig på den möjligheten. Här en reaktion från MIT technology review

”Hidden patterns purposely buried in AI-generated texts could help identify them as such, allowing us to tell whether the words we’re reading are written by a human or not.

These “watermarks” are invisible to the human eye but let computers detect that the text probably comes from an AI system. If embedded in large language models, they could help prevent some of the problems that these models have already caused.

For example, since OpenAI’s chatbot ChatGPT was launched in November, students have already started cheating by using it to write essays for them. News website CNET has used ChatGPT to write articles, only to have to issue corrections amid accusations of plagiarism. Building the watermarking approach into such systems before they’re released could help address such problems.”

Händelser vid vatten

Händelser vid vatten

Innan jag bekantat mig med den delen av Kerstin Ekmans skrivande undrade jag över varför hon valt den titeln. Det är ju egentligen en deckare. Egentligen? Är det jag som mognat eller behövdes det en filmatisering för att jag skulle förstå?

Nu har jag sett hela TV-serien och är imponerad. Kanske är det Ingmar Bergman som gett regissören Mikael Marcimain modet att tassa så försiktigt på de norrländska markerna. 

Jag kan inte låta bli att jämföra med en filmatisering jag sett av Sagan om ringen. I den filmatiseringen var det stridsscenerna som fick det största utrymmet. Farliga orcher kastade sig fram över filmduken. 

Hur annorlunda var det inte i den här versionen av Kerstin Ekmans bok! Den norrändska kärvheten och utsattheten mejslades fram på TV-skärmen i all sin charm och enslighet. Redan från början skrämde mig de berusade ungdomarna mer än det blodiga tältet; kollektivets valhänthet var mer frånstötande än den snåriga stigen. 

Boken trädde fram ur bokhyllan och jag läste ikapp varje avsnitt. Det var otroligt så nära regissören lyckats komma boken. Jag njöt lika mycket av Kerstin Ekmans beskrivningar av tjärnarna, som syntes ”som trappsteg av vatten” som av synerna som gavs på TV-skärmen. Gräset lyste faktiskt som om det var målat. Hundarnas skall lät som jag föreställt mig det, och vattnet porlade i vadstället, kallt och farligt.

Medan Kerstin Ekman skrivit om snön, som ”ett kristalliskt pulver som virvlade upp kring skidspetsarna” fanns inte så mycket vinter i inspelningen. Det blev säkert för kallt. Annars kunde jag följa detaljerna med ögon och öron.

Att sedan få träffa skådespelarna och deras reaktioner efteråt var en extra gåva som jag aldrig förväntat mig. Rolf Lassgård menade att boken är ett svenskt nationalepos, och även om jag inte helt håller med, ser jag mycket mer i den än en enkel deckarhistoria. Titeln är helt enkelt kongenialisk – det handlar om ”händelser vid vatten”! 

Om Chat GPT

Om chat GPT

Jag har läst diverse reaktioner på det nyligen släppta AI programmet chat GPT. Därför måste jag prova det.

Den bästa beskrivningen jag sett hittills är att programmet är som en sökmotor med ett naturligt språk-gränssnitt. Det svarar på frågor på ett sätt som ser förrädiskt ”mänskligt” ut. 

En artikel som jag läste jämförde programmet med en jpg komprimering av en bild. De erfarenheter jag just fått är mycket värre. Resultatet blir vilseledande falskt, inte bara suddigt. När jag nyligen diskuterade med en AI forskare, Monica Anderson, föreslog hon att vi möjligen skulle vara den sista generationen att bry oss om källkritik. 

Här ett exempel.

Jag frågade efter min bok ”När havet steg” och fick följande svar.  I svaret har jag kommenterat det som är rena faktafel:

”När havet steg” är en bok skriven av Yvonne Waern som publicerades år 2008 (Den kom ut 2018). Boken handlar om hur klimatförändringarna påverkar människors liv och hur vi kan hantera de utmaningar som de för med sig. Yvonne Waern är professor i miljövetenskap och har forskat på klimatförändringarunder många år. (Jag har varit professor i tema kommunikation med inriktning på människa-dator interaktion)

Boken tar upp en rad olika teman som är relevanta för klimatförändringarna. Bland annat diskuteras hur stigande havsnivåer påverkar kustsamhällen, hur klimatförändringarna kan leda till konflikter och migration, och vilken roll teknologin kan spela i att hantera klimatförändringarna. 

(Jag tar upp några sådana frågor i de följande böckerna i serien, men på ett skönlitterärt sätt)

Waern betonar också vikten av att agera nu för att minska utsläppen av växthusgaser och anpassa oss till de förändringar som redan är oundvikliga. Hon diskuterar olika politiska åtgärder som kan vidtas för att minska utsläppen, som till exempel koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter. (Inte ett ord har jag skrivit om sånt!)

”När havet steg” är skriven på ett lättillgängligt sätt och riktar sig till en bred publik. Boken ger en överblick över de olika utmaningar som klimatförändringarna för med sig, samtidigt som den ger konkreta förslag på åtgärder som kan vidtas för att hantera dessa utmaningar.”

Jag hade gärna skrivit en sådan bok, men detta är en science fiction roman där jag tar upp frågor om artificiell intelligens. Visserligen har sammanhanget med havsnivåns stigning att göra, det ligger ju i titeln, men resutatet blev något helt annat!

Vad jag nu undrar är hur AI boten kan hitta på ett sådant innehåll i min bok! Det känns som om den tog material från andra källor än boken!

Så är det också! AI boten har tränats på en mängd datta (från webben), och det är bland de data som programmet hittar den mest troliga ”vägen”. Det är fråga om maskininlärning, och den inlärningen kan vi människor inte genomskåda.

Jag vill härmed varna för att använda det här programmet för att söka information! Det finns andra numera också, och kommer säkert komma allt fler.


Februari har i hela mitt liv varit den kallaste månaden på året. Så verkar det bli också detta år. Jag bev haikuinspirerad här en dag och det blev några haiku:

tjälen borrar sig

från februariljuset

daggmaskarna flyr


i solljuset

dansar dammtussar

från tumvantarna


fuktiga sockor

hänger på handdukstorken

till i morgon


talgoxarna flyttar

sig knappt på grenarna

fågelmaten slut


tio grader kallt

isglittret beundras bäst



i trädet pryder

magnolian sina

knoppar med is


I bilden:

kyndelsmäss –

halva vägen kvar

till halva dagen


Det här julbrevet har huvudsakligen författats av Yngve Kasimir. Jag, Yvonne har bidragit med bilderna.

Nog är det märkligt. Det var inte länge sedan vi firade midsommar i kortärmad  blus/skjorta. Nu är det snart jul. Och vi hänger med, ja vi gör ju faktiskt det. Underbart!

Tänk här sitter vi i vårt hus i Linköping, och i somras i Karsjöhult lugnt och mysigt, men runt oss härjar krig, svält, flykt, ekonomi i obalans. Medmera elände. Vi är otroligt gynnade, vi är benådade. 

Inte ens den nuvarande regeringen i Sverige försämrar för oss nämnvärt. Det är ju nästan en prestation av densamma, när de lyckas med det för så många andra. Men, vem vet, blir vi sjuka så kanske regionen inte har resurser för att möta våra behov. Det är nog bäst att säga att än så länge har regeringen inte lyckats försämra för oss. Att så är fallet beror väl på att vi är etniska svenskar med svenskt medborgarskap, att regeringen inte vet hur vi röstar, att det tar medellång tid att försämra miljön, att vi vurmar för fakta och för utbildning och naturligtvis för bildning. 

Men nu ser vi framemot att möta godheten med en liten pojke, som föddes för ca 2000 år sedan och som vittnade om en bättre värld och t.o.m planterade in ett universellt synsätt – här är varken jude, grek eller svensk, här är vi alla ett. (Paulus). Vilket underbart synsätt i kontrast till det förhärskande synsättet i dag – behåll allt du har och tillskansa dig gärna mer, men se till att det tillkommer endast etniska svenskar. 

Som ni förstår vi lever ett gott och fridfullt liv. Vi förundrar oss över att vi finns till. Vi ser hur våra jämnåriga och de som är yngre blir sjuka och/eller avlider. Hur länge skall vi få ha det så här gott. Så mycket att berätta finns väl inte. Vi förmedlar några sommarbilder med korvgrillning över eldfat på ”Insikten” i Karsjöhult, där vi samlats med både släkt och vänner.

Grillning i eldfat på Insikten”, Yngves skapelse

Pål har gjort vagnslidret i ladan till festlokal. Det skulle väl smaka gott med en ”surströmmingstylla” och ett glas öl (naturligtvis alkoholfritt) därstädes? Eller varför inte ett bröllop. En pretendent har anmält sig. Får se hur det går!

Yvonne minns sommaren som kall och blåsig, medan Yngve minns hur vi tog oss ner till Tingsjön några varma dagar. Våra fina grannar hade byggt en brygga som gjorde det lätt att ta sig ner i den klarnande sjön.

Yngve och Yvonne badar i Tingsjön

Våra minsta gäster kom kanske med den största glädjen. Det är Yvonne som numera stoltserar med titeln ”supermormor”, vilket står för mormorsmor.  Föräldrarna är Hanna och Oscar, underverket är en flicka, Lola. 

Och Yvonne fick träffa det  nyaste barnbarnet igen och både krama och ge en leksak. Det är Malte, Ninas och Jonas son. Han har hunnit bli två år medan vi knappast träffat honom under Covid isoleringen. Nu pratar han en massa och är glad och nöjd.

Lola i supermormord famn Julio 22

Och Yvonne fick träffa det  nyaste barnbarnet igen och både krama och ge en leksak. Det är Malte, Ninas och Jonas son. Han har hunnit bli två år medan vi knappast träffat honom under Covid isoleringen. Nu pratar han en massa och är glad och nöjd.

iMalte juli 2022 med nyckelpiga

Men det är inte bara Yvonne som gläder sig åt barnbarn. I Ramlösa växer Oles och Karins barn upp till vackra unga damer, och vi fick nöjet att hälsa på dem i höst. Siri går nu på teknisk linje på gymnasiet och både trivs och lyckas med studierna, Irma målar som ett proffs och Vera är aktiv i gymnastiken.  Spännande att se deras utveckling!

Jon och Yasna har fått det så bra. Ett nytt fint hus ute i Nykil med vidsträckt utsikt, guldfiskdamm och flera hus på tomten. 

Men det bästa är att vi har varandra, i vardag och fest. De här festbilderna kommer från Stockholms stadshus , där Yvonne promoverades till jubeldoktor. Det var alltså 50 år sedan hon disputerade.

Yvonne med sprillans ny lagrkrans. Den hon aldrig fick 1971!
Yngve och Yvonne i stadshuset 30 sept 2022


 I sincerely feel 

that our world would be 

healthier and happier

 if everyone practiced haiku!

Scott Mason

Om alla människor skrev haiku, skulle världen bli friskare och lyckligare, säger Scott Mason. Jag håller med.

Livet är nog för kort för att lära haiku. Men varför inte ta några steg på vägen?

Jag har skissat på en karta. Den heter ” Uppäcktens andetag” och sammanfattar mina tankar om haiku efter ett drygt års intensiva studier.

Vill du ha den billigare än i nätbokhandeln, ta kontakt med mig! Du kan få den för 80:- (inkl. porto), om du skickar mig din postadress. Betalning med Swish är det enklaste.

Ramayana in pictues. Picture 3

One day when the sons had not yet grown up, a holy man named Vishvamitra came to King Dasharatha. He had a difficult and important request. He wanted Rama to accompany him in order to destroy two demons (raksasas): Marica and Subahu. The demons were disturbing Vishvamitra in his important holy services (Yajna). They were throwing stones on the fire and they attempted in many other ways preventing the holy man from carrying out the rituals needed for the whole community.

 ”Give me your eldest son, Rama, the hero with hair black like a raven! He will be able to destroy the demons, due to his divine heritage and with my help”, Vishvamitra said.

Dasharatha did not want Rama to embark on such a dangerous task. The boy was still young and was not prepared for this kind of difficult endeavours. Vishvamitra assured him that Rama was the only human being who at all would be able to kill the demons.

”Remember, you did not get your son by your own power. Now you have to share your gift. I assure you that those two raksasas will be killed without damaging Rama.” So Vishvamitra spoke.

Dasharatha wanted under no circumstances Rama to fight the demons. Vishvamitra became so angry that the earth was trembling and even the gods feared his wrath. Then Dasharatha’s counselor said:

 ”Honoured king, you are always faithful to dharma. You know it’s impossible to go against dharma. Your duty is to trust Vishvamitra. ”

After a long time of persuasion, the king understood that he had no choice. He sent for Rama and with him came the inseparable friend and half-brother Laksmana.

Picture 3. Vishvamitra and the boys take farewell of their father, king

Ramayana in pictures. Picture 2

When each queen had got some of the rice, there was a small amount left. The king gave this to Sumitra. All queens were blessed and gave birth to sons. The eldest son, who was called great minded, was born by Kausalya. He got the name Rama and he was chosen to be successor to the throne of King Dasharatha. Kaikey, who was the king’s favourite, gave birth to a son named Bharata, while Sumitra, who received two servings of the rice milk, gave birth to twins: Laksmana and Satrughna.

The four prince were raised in ”dharma” and were taught to handle weapons. During their upbringing they became tightly knotted together. Rama and Laksmana got especially close friends, indeed inseparable.

Picture 2. The king and the queens are watching the young princes playing.

Ramayana in pictures (4)


Once, very long ago, Ayodhya was a beautiful city in India. Its King, Dasharatha, had ruled for many years, and its inhabitants lived in happiness and prosperity. The king was honoured for his justice and wisdom. He abode his duty (dharma) in reigning his kingdom, as well as in carrying out his religious duties. In the Vedic-Hindu tradition, every single person is responsible for the benefit and the health of the whole society. Kings have a special duty to take care of their people.

At this time, King Dasharatha was depressed. He began to grow old but he still had no heirs, even though he had several wives. He went to the Fire God. Due to Dasharatha’s humility and obedience, the Fire God listened to his prayer for sons. Dasharatha got a mug of rice in milk (payasa) to divide between his wives. King Dashratha’s wives were Kausalya, Sumitra and Kaikeyi. Kausalya was the oldest queen and Kaikeyi the youngest.

Picture 1. The Fire God is offering the mug. The queens and King Dasharatha with their counselors are standing before the god.

Ramayana in picture (3)

Before we present the pictures and the explanations of them, we want to provide a summary, as featured in Sanskrit. Below you find a transcription of the Sanskrit text along with a translation into English.


Rama and the others go out into the woods


The golden deer was killed


Vaidehi (= Seeta) was kidnapped


Jatayu was killed


Conversation with Sugreeva


Vali was killed


The city was in flames


A bridge was built to the city of Lanka


Later Ravana and Kumbhakarna were killed


This is Ramayana

Ramayana – continuation (2)

What is written above represents only two rows of a verse in a shloka, that should consist of four rows of eight syllables in each. The entire Ramayana consists of 24000 verses. Together they form a single shloka, which in Sanskrit is called: I shloka Ramayanam.

In an introduction to texts from Ramayana, Måns Broo writes the following (translated from Måns Broo, 2010, p. 153):

”Thus the honourable and noble Valmiki created the glorious poetry of Rama

in hundreds of harmonious verses with pleasant lines of meters and meaning.”

It is very difficult to interpret the entire work in verse. This book is intended to illustrate Ramayana by pictures and to explain the episode behind each picture.

An Indian artist, Sugandha Iyer, became when  she was very young, as inspired by Ramayana that she painted images to various episodes from the epos. 

The pictures were painted in Paithani style, a traditional style going back two hundred years. This style is characterized by the following: Faces are painted in profile, with a marked nose and large expressive eyes. Nevertheless, the people seem to be numb. The ritual hand movements. are also noteworthy The images are painted with traditional materials in opaque colours (poster colours) on paper. 

Sugandha Iyer presented her pictures 1977 at an exhibition in Basel, Switzerland. She then left her pictures at the ethnographic museum in Basel (Museum der Kulturen). Before she did so, she took photos of them. This book is based on reproductions of her slides, which unfortunately had become badly devoured by time.

Two young art students, Rahul Satpute and Kiran More, got trusted to recreate Sugandha’s pictures. Their teacher in artistic creation is Radhika Malekar, who also explained how the images were to be painted. Their images have been photographed for this book.

Sugandha Iyer and Yvonne Wærn met when Sugandha was returning from Switzerland.  Thirty years have now passed. We want to celebrate our friendship anniversary with this book. With our hands stretched over continents we herewith pass the pictures and the story to the eyes of readers.

Poona Linköping November 1, 2017

Sugandha Iyer Yvonne Wærn

Ramayana in pictures

Pictures designed by Sugandha Iyer


Ramayana is one of the great Indian epic tales with roots in an ancient era. Most inhabitants of India have met Ramayana in some form or other. As a child, you might have seen a puppet theater about Seeta, Ramas wife, when she was abducted by the demon king Rawana. You may, as a youngster, have got fascinated by some films about the fight between Rawana’s people and Rama together with the monkey army. As adult, you can immerse yourself in the poetical language as well as the religious ideas. 

The story goes as follows.

God Shiva has incarnated in Prince Rama in order to destroy Rawana, who was ruling over the demons in Lanka. Rama is displaced from his throne by a stepmother and commanded to spend fourteen years in the wilderness. He accepts this as his duty. His wife, Seeta, follows him loyally and Laxamana, his affectionate half brother cannot leave him either.

The story can be read as an adventure story, but it is much more than that. It is about devotion and love, about fulfilling duty and engaging in moral purity. The story teaches about helping friends and fighting the evil. In short, it’s a story about how a person should be obedient to ”dharma”.

Ramayana is said to have been written down at first by Maharishi Valmiki, a holy man who lived between the sixth and fifth centuries before Christ. He, in turn, was trained by the goddess Narada. He expressed himself in Sanskrit, a language very close to the origins of all Indo-European languages. Sanskrit is still the second official language in the state of Uttarakhand in India.

It is said that Valmiki was the one who invented the shloka verse, and this was first used in Ramayana. The background is the following:

Once Valmiki saw a hunter killing a crane in the middle of a love act. He became so upset about this misdeed that he exclaimed (the following is a new construction in English):

Malicious arrow from stringed arc finished the ardent love of cranes. 

May your mind be filled with agony all the remainder of your life.

What is important for a ”good” haiku?

To answer that question, we can see what is published in various haiku magazines. I have found these instructions that come from the British Haiku Society:

A haiku should:

– be short enough to be read aloud in a single breath

– happen right now (avoid references to past or future tense)

– be written in the present tense

– contain two images that are separated by a break (kireji) and lead to an ”aha” experience in the reader 

– appreciate small, everyday things

– be written in everyday words

– use concrete images (avoid abstract words such as ”justice, ”poverty” and ”discrimination ”)

– be written by a neutral observer

– avoid similes and metaphors

– avoid too many adjectives or adverbs

– contain a seasonal reference (kigo) where applicable

– no titles are required

Counting syllables

When I started writing haiku, I thought it was about getting down three lines with first 5, second 7 and third 5 syllables and wrote like this: 

(not any good example!)

frost’s glitter blanket 

is laid over straws and twigs

winter awaits white

There are a lot of ”errors” in that verse, seen with haiku eyes. Right now I want to show what can happen if you stick to the syllable count: I had to add extra words ”straw” and ”twigs”, also one ”and” to get together seven syllables.

How can anybody be so crazy to think that haiku’s ”soul” lies in the syllable count? Well, that’s mainly because haiku was originally written in Japanese. It was when poets began to write in English that the problems arose. Japanese is a language that differs from English in many ways. Their words are divided into different sound units, ”mora”, or ”kana”, which are completely different from English syllables. Vowels can, for example, be of different lengths and a long vowel can be counted as two sound units where we only see one. English gets many more letters in a syllable than Japanese has in a sound unit.

A little history

The name haiku is coined by the Japanese poet Shiki (Masaoka Shiki, 1867–1902).

The designation is based on the words hokku (ku) and hai. Hokku was the introductory verse in a collaborative poem, so-called renga, which some poets devoted themselves to in the late 19th century. Shiki came to call it ”ku”.

”Hai” can stand for a variety of concepts, but in the context of poetry it often stands for ”simple”.

Haiku is thus roughly equal to: simple verse.


April spring

summer is coming

in the plant pot

but … it cannot be that simple, can it?

Another example of simplicity:

the moon is silent

lights up the night

A haiku aims at conveying an experience to the reader or audience. However, this experience is beyond adjectives and adverbs; it can only be experienced directly. The main thing the poet should offer is an observation, no explanation! (my translation of: ”show, do not tell”).

Of course, this requires a little more of the reader than we are used to. In the haiku above we must ask ourselves: Why does the poet choose to say that the moon is silent? No celestial body has a sound of its own, does it? And what’s so strange about it lighting up the night? And so you are invited to think further.

First example haiku:

Here is one of my latest attempts:

summer evening -
cows and fish
meet by the lake

I can not say if there is a good example of a haiku, but this is how a reader writes:
"We have dairy cows and I'm sure this has happened, but I never really have
thought of it before. Simple, but still, what a picture! 🐄 🐟 👏 ❤ ❤ "

The cow and fish haiku summarizes much of what a haiku can contain:
1) a time description -summer evening -
2) a simple observation that still opens up for something new.

My observation is: I see every summer evening how the cows go in a long line down to the lake to drink. The new thing is: I have not thought about fish living in the lake.

What is haiku?

Haiku is a kind of short poetry, which originated in Japan. It is the shortest description available of nature’s simple wonders. Haiku aims at describing observations in a short format. Through haiku you get to learn the art of limitation. Haiku is the art of knowing when to stop. I do not master it yet, so I continue.


I sincerely feel 
that our world would be 
healthier and happier
 if everyone practiced haiku!
Scott Mason
On May 12, 2021, my interest in haiku was born. Since then, nothing has been the same.
I want to celebrate that. This is a happy text about my new discoveries. But also a tribute to new friends I made.

Vad är då viktigt för en ”bra” haiku?

För att svara på den frågan kan vi se vad som publiceras i olika haikutidskrifter. Jag har hittat dessa anvisningar som kommer från det Brittiska Haikusällskapet (British Haiku Society):

En haiku bör:

– vara kort nog för att kunna läsas högt i ett enda andetag

-hända just nu (undvik referenser till förfluten eller kommande tid)

– skrivas i presens

– ska innehålla två ”bilder” som skiljs åt med ett brott (kireji) och leda till en ”aha” upplevelse hos läsaren- uppskatta små, alldagliga saker

– skrivas i vardagliga ord

– använda konkreta bilder (undvik abstrakta ord som ”rättvisa, ”fattigdom” och ”diskriminering”)

– skrivas från en neutral observatör

– undvika liknelser och metaforer

– undvika för många adjektiv eller adverb

– innehålla en årstidsreferens (kigo) när tillämpligt 

– inga titlar är nödvändiga

Låt mig gå genom några av dessa anvisningar och några till, som jag fått lära mig i mitt möte med haiku-kunniga. 

PS haikupoeter kallas på engelska för ”haijin”.

Att räkna stavelser

När jag började skriva haiku trodde jag att det handlade om att få ner tre rader med respektive 5-7-5 stavelse och skrev så här: (kursiverat betyder: ej föredömlig!)

frostens glitterfilt 

läggs över strån och kvistar 

vintern väntar vit

Det finns en hel del ”fel” i den versen, sedd med haiku-ögon. Just nu vill jag visa vad som kan hända om man håller sig till stavelseräkning: ”strån och kvistar” – där har jag har lagt till extra ord, (strån), dessutom ett ” och” för att få ihop till sju stavelser.

Hur kan det bli så tokigt att man tror att haikuns ”själ” ligger i stavelseräkning ? Jo, det beror främst på att haiku ursprungligen skrevs på japanska. Det var när poeter började skriva på engelska som problemen uppstod. Japanska är ett språk som på många sätt skiljer sig från engelska. Deras ord delas upp i olika ljudenheter, ”mora”, eller ”kana”, som är något helt annat än engelska stavelser (eller svenska). Vokaler kan till exempel vara olika långa och en lång vokal kan räknas som två ljudenheter där vi bara ser en. Engelskan får in många fler bokstäver i en stavelse än vad japanskan har i en ljudenhet. Samma är det med svenskan.

I det Svenska Haikusällskapet räknas inte stavelser annat än för att se till att versen är kort nog (under 17 stavelser).

En liten historik

Namnet haiku är skapat av den japanske poeten Shiki (Masaoka Shiki , 1867–1902). 

Beteckningen utgår från orden hokku (ku) och hai. Hokku var den inledande versen i en samarbetsdikt, så kallad renga, som vissa poeter ägnade sig åt i slutet på 1800-talet. Shiki kom att kalla den för ”ku”.

”Hai” kan stå för en mängd olika begrepp, men i poesisammanhang står det ofta för ”lätt”. 

Haiku är alltså ungefär lika med: ledig vers.



sommaren kommer

i kruka

men … så enkelt kan det väl inte vara?

Vad är haiku?

Haiku är en sorts kortpoesi, som har sitt ursprung i Japan. Det är den kortaste beskrivning som finns av naturens enkla under. Haiku syftar till att i ett kort format beskriva observationer. Genom haiku får man lära sig begränsningens konst. Haiku är konsten att veta när man ska sluta.Den kan jag inte ännu, så jag fortsätter.

Här är ett av mina senaste försök:

sommarkväll — 

kor och fisk 

möts vid sjön

Om det är något bra exempel på en haiku kan jag inte säga, men så här skriver en läsare:

”vi har mjölkkor och jag är säker på att det här har hänt, men jag har aldrig riktigt

tänkt på det tidigare. Enkelt, men ändå, vilken bild! 🐄 🐟 👏 ❤ ”

Ko-och fisk-haikun sammanfattar mycket av vad en haiku kan innehålla:

1) en tidsbeskrivning -sommarkväll –

2) en enkel observation som ändå öppnar för något nytt.

Min observation är: Jag ser varje sommarkväll hur korna går i en lång rad ner till sjön för att dricka. Det nya är: jag har inte tänkt på att det bor fiskar i sjön.

Ytterligare ett exempel på enkelhet:

månen är tyst 

lyser upp natten

En haiku vill förmedla en upplevelse till läsaren eller åhöraren. Denna upplevelse ligger dock bortom adjektiv och adverb; den kan bara upplevas direkt. Det enda som står poeten till buds är att försöka visa inte förklara! (min översättning av: ”show, don’t tell”).

Det här kräver förstås lite mer av läsaren än vi är vana med. Kanske vi i den där haikun måste fråga oss: Varför väljer poeten att säga att månen är tyst? Ingen himlakropp har väl något ljud för sig? Och vad är det för märkvärdigt med att den lyser upp natten? Och så kan man tänka vidare.

Inledning till ”Upptäcktens andetag”

Reflektioner över haiku

 I sincerely feel 

that our world would be 

healthier and happier

 if everyone practiced haiku!

Scott Mason

Om alla människor skrev haiku, skulle världen bli friskare och lyckligare, säger Scott Mason. Jag håller med.

Den 12 maj 2021 föddes mitt haikuintresse. Sedan dess har ingenting varit sig likt. 

Det vill jag fira. Det här är en glädjeskrift över mina nya upptäckter. Men också en hyllning till nya vänner jag fått.


Minnen är spöken som kommer när man är som minst förberedd. Jag trodde att jag hade bearbetat min mormors och min mammas krigsminnen genom att skriva om deras förluster.  Men så invaderas Ukraina … Och redan i går skrev jag:

hon stiger ur graven

ögon grå av gråt

Och som mamma tjatade om sitt sommarhus i Tver! Det som gick förlorat i ryska revolutionen.

Min debutbok

I mardrömmen blev det sommarhuset i Undenäs:

förlorat förgånget …

sommarhuset förstört 

i en mardröm

Stapplande haikusteg

Mitt första halvår som haiku-poet

Yvonne Wærn

Jag är nyfiken på det mesta,  men allt kan jag inte förstå. Jag fick för mig att jag skulle kunna förstå de engelska versionerna av japansk kortpoesi. Det gäller alltså haiku och liknande poetiska uttryck. Här ska jag berätta lite om min haiku-vandring. Med käpp, förstås, bestående av hjälpsamma människor. 

Haiku har definierats på många olika sätt. Det centrala är att en haiku ska beskriva en observation på ett koncentrerat sätt. 

Haiku verkstad

Jag har blivit medlem av Svenska haikusällskapet! Det känn s som en stor ära att få tillhöra denna illustra organisation. Jag upptäckte dem precis i tid att skicka in ett bidrag till deras ”verkstad” i januari. Och fick en mängd fina kommentarer på mitt trevande försök på ordet ”rimfrost”. Jag tycker jag lär mig mycket av kommentarerna! Här kommer det jag skrev:

vitt fyrverkeri

på trädens svarta kvistar

en tyst nyårsnatt

Och här kommer kommentarer (bara med initialer)


Fin och finurlig med det tysta fyrverkeriet (minus för metafor då kanske)


För mig ger dikten en överraskning i den bild som framträder i den mörka nyårsnatten.

Jag blir glad av igenkännande.

R H:

Utan att nämna tema ordet, att beskriva det som ett  ̈vitt fyrverkeri ̈ och sedan koppla

ihop det med en  ̈tyst nyårsnatt ̈, innehåller för mig många haiku komponenter.


Den berättar om ett stillsamt men oerhört vackert fyrverkeri. Ett slags alternativt

nyårsfyrverkeri som inte skräpar ner och skrämmer djur, utan mera ett fyrverkeri i tiden.

Det blir till en naturlig del av naturen och får så också en slags meditativ kvalitet.


Dessa härliga, frysta raketer! Men behövs ”svarta kvistar” – när nu synintrycket väl bara är vitt?


En vacker haiku om hur den vita rimfrosten på svarta trädkvistar ser ut som ett

fyrverkeri – ett tyst fyrverkeri, så att djur slipper bli skrämda av smällar. Ett sådant här

fyrverkeri kanske är att föredra framför ett ”riktigt” fyrverkeri? Kontrasten mellan vitt

och svart är ju för övrigt klassiskt inom haiku och bidrar till den vintriga stämningen.


Fin haiku! Färger som står mot varann, vitt och svart. Därefter något som handlar om

hörseln – tystnaden. Flera sinnen engageras.

Recension av Den sista jätteödlan

av Märten Wedebrand

Ibland hittar nan guldklimpar av ren slump. Så var det med denna bok. Det som lockade mig var att den handlar om Berberna och Kanarieöarnas tidiga historia. Som Spanienälskare har har nyfikenheten på varför öarna är spanska och dess historia varit stor. Och så dök denna bok upp. Den är skönlitterär, men det känns från första sidan att författarinnan har stora kunskaper i ämnet. Bolen handlar om berberflickan Anya som redan i bokens första mening är på vöä att födas. Vi får följa henne från hemskheterna som nyfödd till vuxen ålder och hela resan engagerar. Det är välskrivet och lyckas med konststycket att vara en historisk roman som skapar ett intresse att lära sig mer och en äventyrsroman av mycket hög klass.  Det är ett driv i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa lite till. Är du själv inte intresserad av kanarisk historia så kan den således ge lika mycket njutning när du läser den. Det enda som var lite jobbigt med boken var alla namn på folk och personer som inledningsvis förvirrade lite men man vänjer sig. BETYG 4/5.

about prompts

I have to reflect a little about the current practise of writing to ”prompts”. Since haiku ideally is a reacton to some nature experience, prompts are in a way ”made up” experience. As long as they touch some actual experience I just go there and look, I can also take some experience from my long life and write about that. But if I have to go to Google and see what is meant by the word, it is difficult to write from any kind of experience. Recently I have struggled with words as ”gardenia” (never met such flowers in other places than in flower shops), ”typhon” (lucky enough to see them only on TV) or ”blue moon” (?). I could easily relate to a prompt as ”elephant” from my childhood visits to some Zoo and the frog jumping into the pond I could with some extra thoughts relate to the small frogs I see jumping on my gravel path. So, most prompts require some extra work in order to relate to something I have seen on Television, some memory or something artificial. I wonder what effect this has on haiku writing? 

I put this reflection on the Facebook group: sharing haiku knowledge.

And immediately got an answer from Alan Summers:

Alan Summers

Haiku evolved out of hokku which itself evolved out of linked poetry where each stanza was written by a different poet. This linked poetry form is called renga and is based, crudely speaking, on prompts. A lot of renga verses were fictitious and often fantastical so Basho came along with renku. To see ’modern’ renku check out: https://thehaikufoundation.org/the-renku-sessions-way-of…/

So, thoughts move on … So many thoughts for such a small topic – what do we miss from the great topics?

By the way, the accompanying picture is NOT from a prompt. It is taken from my frantic watercolour painting period. By somebody it was called a haiku, I don’t know why.