När jag började skriva haiku trodde jag att det handlade om att få ner tre rader med respektive 5-7-5 stavelse och skrev så här: (kursiverat betyder: ej föredömlig!)

frostens glitterfilt 

läggs över strån och kvistar 

vintern väntar vit

Det finns en hel del ”fel” i den versen, sedd med haiku-ögon. Just nu vill jag visa vad som kan hända om man håller sig till stavelseräkning: ”strån och kvistar” – där har jag har lagt till extra ord, (strån), dessutom ett ” och” för att få ihop till sju stavelser.

Hur kan det bli så tokigt att man tror att haikuns ”själ” ligger i stavelseräkning ? Jo, det beror främst på att haiku ursprungligen skrevs på japanska. Det var när poeter började skriva på engelska som problemen uppstod. Japanska är ett språk som på många sätt skiljer sig från engelska. Deras ord delas upp i olika ljudenheter, ”mora”, eller ”kana”, som är något helt annat än engelska stavelser (eller svenska). Vokaler kan till exempel vara olika långa och en lång vokal kan räknas som två ljudenheter där vi bara ser en. Engelskan får in många fler bokstäver i en stavelse än vad japanskan har i en ljudenhet. Samma är det med svenskan.

I det Svenska Haikusällskapet räknas inte stavelser annat än för att se till att versen är kort nog (under 17 stavelser).