Alla inlägg av YvonneW

Lux hieme (Vinterljus)

Jag satt vid matbordet och hörde braket tydligt. När jag tittade upp såg jag ljuset. En gren hade brutits av tallen i hörnet på huset. Den föll i ett vitt moln av tung snö. Just där grenen skymt solen smög sig några tunna strålar genom fönstret. Ljuset var inte enkelt och rakt som på sommaren. Det krökte sig till orange och rött, det smekte såret efter den brutna grenen. Jag grät över tallen och log över ljuset.

Klockan var två och solen balanserade på trädtopparna, nästan rakt i söder.

”Vintersolståndet!” sa jag. ”Jag måste i väg och fira det!” 

På med täckbyxor och tjocka kängor, täckjacka och rysk pälsmössa. Kameran i handen fick skötas utan vantar. Det var vid Årsta havsbad jag kunde se solnedgången åt sydväst. Jag bodde på östra kusten och såg sällan detta skådespel. Men vid Årsta havsbad fanns en liten bukt där den nedgående solens stålar kunde måla vatten eller is i mina älsklingsfärger.

 Svanarna simmade kring tunna isflak. Utöfärjan var på väg in efter sista turen från julmarknaden. Ingenting intresserade mig än Ljuset. Det glimmade bak Långgarn, det smög ljudlöst längs med Muskös svarta rygg. Hårsfjärden vaggade stilla i rosa och orange. En svan bredde ut sina stora vingar och fångade glittret i fjädrarna. Svanpennorna spred färger över isens filigran. Ljuset vandrade sakta över granarna på ön där långt borta, dansade på de spetsiga topparna. Den osynliga penseln sjönk ner i skogen och målade mellanrummen mellan träden. Det blev allt mörkare på himlen, medan färgerna spred sig längre och längre ner. 

Nu kom människoröster från båten. Bakom min rygg bullrade motorcyklar och bilar, men jag hade fastnat för ljuset. Det hejdade sig ett tag i mellanrummet mellan två öar, glimmade till i vattnet och försvann. Jag vände om. Med sorgset hjärta sa jag adjö till de rosaglänsande stenarna i strandkanten, önskade svanarna en god vinter och åkte hem.

Hemma väntade den skadade tallen, nu i fullständigt mörker. Ett mörker som skulle vara länge ännu. Tack för det sista ljuset i vintersolståndet.

En positiv drapa om isolering.

OBS: TA DET INTE FÖR ALLVARLIGT!

Ack är väl allting här så mörkt? Både vinter och isolering? Ryck upp oss svaga, låt oss lyssna på adventsmusik, låt oss vara lite vanliga! Koka hyacinter och hänga upp korvar, pynta knäck och baka adventsstakar. Sjunga i badrummet. Eller vad vi nu gör. Koppla av, besegra alltet. 

Nu är det viktigare än någonsin att fästa upp mungiporna med gem (Har du aldrig gjort det? Prova inte!)

Jag ska försöka hitta på fördelar med isolering. Med alla år som jag har på nacken (varför där, förresten, har du tänkt på det?) borde jag ha en hel del erfarenhet. Men det har jag inte. En  pandemi har jag inte varit med om tidigare. Bara det är ju lite spännande. Tänk att få vara med om något som fanns senast för hundra år sedan! Något att berätta för barnbarnen. Äsch, mina barnbarn är ju vuxna. De får vara med om det här själva. Barnbarnsbarnen då? Ja, vänta bara … Alltid finns det någon att berätta för. Så länge får jag ta dig som anslutit dig till den här gruppen. Nu du!

Så skönt att inte behöva åka någonstans! Tänk bara det där med att packa. Vad ska jag ta med mig? Antingen så har man alldeles för mycket med sig (vad skulle jag med den där balklänningen till?) eller alldeles för lite (varför tog jag inte med mig mina varma yllebyxor?).

Tänk att slippa åka tåg – jag helt enkelt HATAR de där  Intercity tågen som vi måste ta för att komma mellan Linköping och Uppsala! Fyra vagnar med två toaletter. Och en är oftast låst. Det tar tre timmar tåg och ytterligare en timme att komma till och från tåget, i vardera änden. Timmar som min blåsa inte är gjord för att hålla. Förresten bröt jag en arm en gång på ett InterCity-tåg. Det var spännande när ambulanspersonalen skulle krångla sig in där. 

Och jul – tänk så skönt att slippa rulla köttbullar åt tjugo personer (ja, familjen växer som bekant med åren) eller att koka knäck för dem som inte tål mjölkprotein (det går inte, jag lovar!) Skala potatis skulle väl ha gått an, om jag inte hade glömt potatisskalarapparaten på landet, där vi har lanthushåll. 

De traditionella elljusstakarna får bra plats i fönstret nu när pelargonerna redan dött. Bra, egentligen, då slipper jag ha blommorna vissnande hela vintern. Det enda som lever är mossan i gräsmattan. Det är ju snyggt, för då är gräsmattan åtminstone grön, ja just nu lite vitmelerad. 

Men det bästa har jag sparat till sist: När biblioteket stängde för Covid-19, började jag låna böcker digitalt. Härligt att slippa hålla reda på när böckerna ska tillbaka! Men i dag fick jag inte låna fler böcker, biblioteket hade gjort slut på sin e-boks budget!  Vilken tur, då kan jag ägna mig åt att baka och förbereda julen!

Ett första adventsminne

Första advent kom och pappa ville gå i kyrkan.

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev hård och grov när han var otålig. Det var inte länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga. Det betyder på finlandssvenska att de var stora och klumpiga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. Hunden var min bästa vän.

”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa som när hans humör var på gränsen.

”Geisha”, försökte jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.

Han stod som en bestraffare över mig, men han hade inget ris i handen.

”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa.

Var höll hon hus, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Min bror Rurik och mamma satt i vardagsrummet.

”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.

”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå yllekappan som mamma sytt om av en ytterrock som pappa slitit ut. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min vita pälsmuff. Den var för liten, men det fanns ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, hade pappa redan tryckt upp hissen. Det var tur. Jag tyckte inte om stentrapporna som var lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren till lägenheten om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden till hissen. Dragspelet innanför var ännu stängt, och jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde nerför halvtrappan till porten. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp porten. Den var för tung. Men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Trottoaren var min skolväg. Där låg Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt vad en kyrka var. Pappa tog långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappt hann med mig om jag hade bråttom. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig. 

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora. Jag hade fått dem efter min kusin Lillemor, som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat (packat) in en massa människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka näsan. Jag tittade efter cigaretten och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. 

”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt. 

Jag ville inte stanna där ensam. Jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte om utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satte mig bredvid henne, men tryckte mig så nära kanten på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, stark som jag aldrig hört förut. Musiken fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron och ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna. Jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett. Tänk om de skulle tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och skred långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att ramla mellan bänken där jag stod och bänken framför, så hårt tryckte jag mig framåt. 

Så försvann alla gråklädda där framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna. Den ena efter den andra sjönk ner och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen.  Jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga. Det lät som en brusande flod, men när jag lyssnade noga hörde jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan hängde så snett. Ljud studsade mellan stenväggarna. Det var prästens tal som ekade och det var inte särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappan men nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till. Det var introduktionen till ”Hosianna”. Det var mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok för att jag skulle kunna se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Jag satte mig ner och somnade nog ett tag. Vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måste jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor. Jag kände att jag behövde kissi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande av vått ylle och människosvett. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa lite snuvigt irriterat: ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig. Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fick jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade: ”Jag måst´ kisi!”, 

Han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna. De blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade händerna. 

Pappa gick bara i kyrkan till första advent. Psalmen Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också..

Dubbel liv

Nu har den tredje delen i trilogin om klimatförändringar och AI haft sitt ”boksläpp”.

Den heter ”När jorden led” och handlar bland annat om hur mänskligheten i framtiden handskas med klimatförstöringarna (som människorna åstadkommit).

En robotpojke får leva ett dubbelliv och …

Existentiella frågor, tekniska lösningar och spänning.

Boken släpps inte till nätbokhandlarna förrän efter jul. Vill du ha den för 125:- före jul (inklusive porto), skriv till yvonne.waern@gmail.com och ge din adress. Då får du den inte signerad, eftersom jag beställer den direkt från tryckeriet. Swishnummer får du som svar på ditt mail.

Ha en god läsning!

Vardag eller var dag

”Alla dessa dar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”.

En vardagssjälvklarhet som får oss att tänka.

Vad är vardag? En dag att njuta av, som en oläst bok. Eller ännu hellre: en oskriven. 

Numera kontrollerar jag själv min vardag. Gränserna sätts av vädret och rutinerna, av ljuset och tillfälligheterna. Kan jag fånga dagen när den kommer till mig som en fjäril? Varför flyger den bort så fort jag närmar mig? Är dagen rädd för mig?

”Var dag är en sällsynt gåva, ett skimrande äventyr”, har jag hört i en psalm. Var dag är min dag. Den öppnar sig varje morgon och ger mig timmar att njuta, minuter att verka.

Den 20 augusti var en födelsedag. En älskad man som redan lämnat detta livet ville inte fira sin födelsedag. Inte bli uppmärksammad. En födelsedag var helst en vardag, en vanlig dag, för honom. Hans fjäril bar i väg med honom. Jag blev ensam kvar. Det var ingen vardag. Det var en annandag. 

Lyckan i sångsvanar

Vid lunchtid slog lyckan ner som en fjäril vid vår kalla soppa. Solen sken och vi hade satt oss i skuggan. Det var en av de få sommardagarna vi fått den här sommaren. På sjön glänste det något vitt. Många vita punkter. Vi började räkna. Två större och tre mindre. Två helvita och tre något mindre vita. Sakta drog de sina kroppar över vattenytan, som konstnärer drar sina penslar över målarduken. Eftertänksamt lyfte de sina vita halsar och böjde dem igen. 

Vi som var rädda för att de inte skulle komma tillbaka. Förra året blev de ivägkörda av kanadagässen. Det var en stor kalabalik, och kanadagässen var både fler och mer högljudda. Sångsvanarna drog bort och vi hade gett upp hoppet om att de skulle komma tillbaka.

Välkomna till oss, sångsvanar! Vi har längtat efter er. Sjön behöver er, vi behöver er. Så lyfte en, smidig som en  balettdansör för att efter en stund ha rundat vår björkpark och vara på väg till en annan sjö. 

”Kan de små flyga än?” undrade vi. Vi såg dem inte mer.

Klagovisa över matbeställning i Coronatider

Jag har en risk, bör ej gå ut

Vid datorn får jag sitta

När maten väl har tagit slut

Så får jag ny mat hitta

Men i affärens virrvarr

Finns mycket mat ej över

Bland kylvaror och knirrknarr

Finns ej det jag behöver

När mina teblad inte finns

Då får jag jag dricka vatten

Och när jag listan inte minns

Jag nöjer mig med spatten

Ett lotteri att mat beställa.

När jästen tagit slut

Kan degen inte svälla

Och mina bullar plattas ut

Och kycklingen som jag beställt

Den stannar listigt borta

Det som ur hyllan förr har vällt

Har kommit helt tillkorta.

Då får jag vara utan mat

Det gamla kan ej räcka

Det går ej mer att va’ kavat

Och ej ha mjöl en vecka!

Och när det ej finns nån lök

Så vill jag odla egen

Men det blir ganska mycket stök

Med hackan uppå vägen.

Nu gick det ganska många ägg

I kras i papperspåsen

Men i min lagg kom nu och lägg

En sked av frukostsåsen

När mjölk behövs till pannkakan

Då får jag väl ta vatten

Och när jag inte fisken fann

Får han gå hungrig, katten.

Jag hoppas möglet snart blir gratis

När tiden bara lider

Jag sitter här med min potatis

Och väntar bättre tider

Klagovisa över förlorade kilon

Jag verkar vara helt renons

På kilon har jag inget vett

För varje dag jag får annons

Om att förlora något fett.

Ack kära fett kom snart tillbaka!

Min gamla byxa ramlar ner

Så fort jag börjar bysten skaka

Så finns ej brösten mer.

För mat som förut var så god

Vill jag ej längre äta

Det krävs en hel del tålamod

Att näringsdrycker leta

Säg kan man sörja sin aptit?

Värst är väl kockens möda

När han med kärlek och med flit

Frambragt en riklig föda?

Säg kan man stryka skrynklig hud

På låren och på armar?

Det finns väl inget svårt förbud

Att fylla tomma barmar?

På backen viner vinden kallt

Helt tom står där solstolen

Ack som jag fryser överallt!

Och molnen döljer solen.

Att sörja förlorade kilon

Jag verkar vara helt renons

På kilon har jag inget vett

För varje dag jag får annons

Om att förlora något fett.

Ack kära fett kom snart tillbaka!

Min gamla byxa ramlar ner

Så fort jag börjar bysten skaka

Så finns ej brösten mer.

För mat som förut var så god

Vill jag ej längre äta

Det krävs en hel del tålamod

Att näringsdrycker leta

Säg kan man sörja sin aptit?

Värst är väl kockens möda

När han med kärlek och med flit

Frambragt en riklig föda?

Säg kan man stryka skrynklig hud

På låren och på armar?

Det finns väl inget svårt förbud

Att fylla tomma barmar?

På backen viner vinden kallt

Helt tom står där solstolen

Ack som jag fryser överallt!

Och molnen döljer solen.

Klagovisa över matbeställning i Coronatider

Jag har en risk, bör ej gå ut

Vid datorn får jag sitta

När maten väl har tagit slut

Så får jag ny mat hitta

Men i affärens virrvarr

Finns mycket mat ej över

Bland kylvaror och knirrknarr

Finns ej det jag behöver

När mina teblad inte finns

Då får jag jag dricka vatten

Och när jag listan inte minns

Jag nöjer mig med spatten

Ett lotteri att mat beställa.

När jästen tagit slut

Kan degen inte svälla

Och mina bullar plattas ut

Och kycklingen som jag beställt

Den stannar listigt borta

Det som ur hyllan förr har vällt

Har kommit helt tillkorta.

Då får jag vara utan mat

Det gamla kan ej räcka

Det går ej mer att va’ kavat

Och ej ha mjöl en vecka!

Och när det ej finns nån lök

Så vill jag odla egen

Men det blir ganska mycket stök

Med hackan uppå vägen.

Nu gick det ganska många ägg

I kras i papperspåsen

Men i min lagg kom nu och lägg

En sked av frukostsåsen

När mjölk behövs till pannkakan

Då får jag väl ta vatten

Och när jag inte fisken fann

Får han gå hungrig, katten.

Jag hoppas möglet snart blir gratis

När tiden bara lider

Jag sitter här med min potatis

Och väntar bättre tider

Om anföring

Ingen tror väl att det är lätt att skriva en bok? Här bara ett litet exempel på vad man bör tänkapå. Det handlar om att skriva dialoger. Jag ställde en fråga i en grupp på Facebook och fick lite olika svar.

Fråga:

En fråga om anföring. Hur skriver man bäst före en replik? ”Han sa:” eller ”Han sa.” eller inget tecken alls ”Han sa”  ?

Här ett exempel:

Han samlade sig och sa:

”Jag heter Pedro.”

Svar:

1. Med kolon och på samma rad som repliken. 

2.a Beror väl på hur du vill ha texten. ”Han sa.” Tror jag dock inte är språkligt korrekt. Kan räcka med ”Pedro:” Kan men behöver inte vara på samma rad om du gör så.

2b. Svar: Blir så oerhört plottrigt med byte av rad vid citattecken, förlorar dessutom den språkliga möjlighet som finns när man använder citat för repliker istället för pratminus. Och visst, räcker med Pedro om både han och samtalet är tillräckligt etablerade. Eller då kanske inte ens Pedro behövs.

2c Blir väl i och för sig mindre plottrigt med många stycken. Men fler sidor. Kan passa bra till exempel i barnböcker, som bör vara lättlästa. Eller om man vill ha en viss effekt. 

 3. Jag byter rad om det är mer av en beskrivning men vill indikera vem som pratar härnäst:

  Han samlade sig och vände sig mot de övriga innan han tog till orda:

  ”Jag heter Pedro.”

4. Om du använder dig av kolon bara ibland istället för ”sade han”, då kan du med fördel byta rad, tycker jag. Antar att du inte hela tiden använder kolon vid repliker, då ger det känsla av radioteater kanske. Eller en mer originell text formmässigt sett.

5. Jag har pratat en hel del med XX om just detta. Om vi båda hade tid skulle vi utveckla saken (står som möjligt projekt hos Språkrådet), eftersom det inte är konsekvent. Standardrekommenationen är alltså ny rad, men inne i en redan pågående dialog kan man ha ”Per sa …”. Det är dock dumt om det bildar ett brott i den övriga uppställningen av dialog i manuset, eftersom läsaren reagerar på ojämnheter och kan ramla ur ”läsbubblan”. Ser det likadant ut hela vägen är chansen större att läsaren bara ångar på.

6. Apropå ingenting så tror jag det är bra att man ägnar en stund åt att fundera över valet med citattecken och pratminus och hur detta val förhåller sig till det skrivsätt man har för övrigt. Eller tvärtom, om inte valet av citat/pratminus ska växa fram naturligt ur ens stilistik. För jag hävdar envist att det kräver två olika sätt att skriva, går inte bara att byta det ena mot det andra. 

7. Som du själv och andra säger; med kolon. Men jag tycker av andra skäl att det är bättre med punkt efter Han samlade sig. Varför? För att det då uppstår en paus vilket ju passar när han tyst ska samla sig en stund innan han pratar på. Han samlade sig. ”Jag heter Pedro”, sa han sedan.

8. Han sa + kolon och ny rad. I stort sett alltid ny rad vid anföring i svenskan. (Engelska är ett annat kapitel.) Läs Svenska skrivregler (se länk ovan).

9. Det bör vara : men jag tycker inte att det är snyggt i skönlitterära böcker eftersom allt som förekommer det som ska ske innebär att gestaltningen brister och du som läsare börjar förklara för läsarna att nu minsann kommer han att säga något, titta här – jag skriver ut det så du inte ska missförstå: Han samlade sig och sa: 

Om du vill gestalta så skriv istället:

Han samlade sig.

”Jag heter Pedro.” 

Min sammanfattning:

Sammanfattningsvis tror jag det handlar om hänsyn till läsaren. 

– Läsaren ska inte”skrivas något på näsan”. Det finns risk att man gör så genom att skriva ett kolon innan repliken.

– Läsaren ska inte heller bli trött på upprepningar. ”sa han”, skrivet efter en replik är kanske mer acceptabelt än ”han sa:” före.

– Det grafiska utseendet kan bli stört av brutna rader, i alla fall om det blir för många av dem.

Exemplet är ur den kommande boken ”När robotpojken inte växte”.

Min reflektion:

Det är mycket att tänka på för en författare. Vad tänker läsaren på?

Den förstfödda

Ur min biografi. Mars 1960

Det var i början av mars som jag presenterade och försvarade licentiatavhandlingen. Snön smälte sakta och till och med dikena blev mörka, fuktiga och så småningom torra. Jag letade efter tussilago när jag kände det första hugget i ryggen. Oj då, var det bråttom nu? Vi hade ingen bil, det var bara att beställa en taxi. Vi åkte in tillsammans, K-G och jag. Det var Allmänna BB på Norrmalm i Stockholm som var vårt mål.

Först när jag kom in genom porten blev jag rädd. Vad skulle hända nu? Var jag tillräckligt förberedd? I min väska låg ett litet gult nystan yllegarn och några stickor. Den lilla ylletröjan var ännu inte färdigstickad. Det var bara att anpassa mig efter kroppen. Nu var det den som bestämde.

Jag fördes in i ett rum för att rakas mellan benen. Det visade sig att man höll på med ett forskningsproekt, där varannan födande kvinna skulle rakas och varannan inte. Jag hörde tydligen till de rakade. Inte vet jag vad resultatet blev.

K-G förstod att det skulle komma att ta lång tid. Katten var ensam hemma, hungrig. 

”Jag åker hem och skaffar mat åt Karlsson”, sa han. ”Jag kommer tillbaka.”

Trodde han. Det var mars, influensatider. När han kom tillbaka var sjukhuset stängt för nytillkomna besökare. 

Det fick jag inte veta. 

Där låg jag ensam på en obekväm brits. 

”Upp och gå!” sa någon. ”Det händer ingenting annars!”

Men det gjorde så ont. 

”Gå! Gå!”

Jag gick, då och då fick jag göra en paus och krypa ihop. Länge gick jag. Många timmar. Var fanns K-G? Visserligen bodde vi långt bort, men visst borde han ha hunnit fram och tillbaka nu?

Det tog många timmar innan jag kom fram till det slutgiltiga. Det stadiet kallades för ”krystvärkar” och då hade jag verkligen ingenting att säga till om längre. Kroppen började skaka av sig själv, någon var bredvid mig och sa ”pressa på” vid lämpliga tillfällen. Det tog lång tid innan jag och den bredvid mig förstod att det där inte skule fungera av sig själv. Jag måste ha en spruta som förlängde tiden där musklerna pressade ut barnet. 

Jag tänkte på vad som hänt med mamma, pekade stumt på mina skrynklade öron och kunde inte förklara mycket mer innan nästa ”värk” kom. 

När till slut huvudet kom ut, skruvade någon ut barnet ur mig och så äntligen fick jag smärtstillande. Någon satte lustgas framför munnen på mig medan man sydde i mellangården, som hade spruckit. Det stackars lilla barnet låg och skrek i en liten säng bredvid mig. 

”En flicka”, sa någon, men ingen räckte över henne till mig. Jag fick inte se henne på länge. Och som hon skrek! Min lilla flicka, varför förbarmade sig ingen över henne? Och var fanns K-G? 

Jag var ganska borta i lustgasens dimma, men det lilla barnet fyllde mitt hjärta och mitt huvud. Här fanns en bit av mig, jag ville ta hand om det, varför var hon så långt borta? 

Det dröjde innan jag fick se henne, känna henne. Men så söt hon var! Ett litet svarthårigt huvud, stora mörka ögon som omedelbart kände igen mig. Kroppen såg jag inte, den var lindad i något vitt, gjorde man så fortfarande? Hon hade slutat skrika. Hon bara tittade. Och jag tittade på henne. Vi fäste oss vid varandra. 

Nu skulle jag göra allting bättre än min mamma. Annorlunda skulle det bli. Kärleksfullt och glädjefyllt. Inga bomber och ingen otrogen man. Ingen nöd och fattigdom, ja ingenting av det där kunde ju min mamma hjälpa. Men barnflickorna, de ointresserade och ständigt bytta, dem skulle mitt barn i alla fall slippa. 

I själva verket ville jag göra en ny barndom åt mig själv. Jag skulle bygga upp en värld som jag ville ha den. Ute på landet skulle jag bo, inte inne i en stenstad. Frisk luft skulle jag andas, inte gengas. Jag skulle uppleva mitt nya liv med nya ögon och ny mun. Barnet som jag skapade var jag. Tygvantarna skulle jag glömma, ett bröst fyllt med modersmjölk skulle jag bjuda och få. 

Jag skulle upptäcka världen med nya ögon. Lyssna på en mammas röst med nya öron. Min mamma som nu blivit mormor hjälpte till. Hon sydde en drömbaldakin till en vagga som vi konstruerade av en liten kartong som var inlägg till en barnvagn. Baldakinen var gjord av rosa-rutigt tyg – Brigitte-Bardot-rutor – och samma tyg hängde som en kjol runt kartongen. Den låg och gungade på två sadelgjordar, hängde på höga ben så att det gick lätt att lägga ner och ta upp barnet.

Det var en upplevelse att vara barn och mamma på samma gång. Som mamma skulle jag sköta om mitt lilla barns stjärt. Inte skulle jag stänga in den i lufttäta plastblöjor. Nej, den skulle få vila fritt på en bädd av torv, luftigt och fräscht. Trodde jag. Man ska inte läsa så mycket råd i tidningar. Stjärten mådde inte alls bra av att torvpappret under spred fukten omkring sig. Hela den lilla kroppen blev fuktig av kiss. Visserligen var det fint babykiss, men den  fina tunna huden  blev småprickig av den. Det dröjde inte länge innan jag fick ändra mig. Glömma dumma och goda råd och använda det som stod till buds. Det var cellulosablöjor och plastremsor utanpå till att börja med. Det höll både fukt och mer substantiella rester innanför de små nystickade yllebyxorna. 

Här är Annika 1 vecka gammal ungefär. Hon ligger på köksbordet i vårt första hem, Skogsvägen 36.

Ganska snart upptäckte jag också att yllebyxorna inte var särskilt användbara. Stjärten blev nog varm men benen blev kalla. Det blev att åka till den stora staden och en babyklädesaffär. Där fanns det långbenta byxor som passade mycket bättre, sparkbyxor.

Vad litet jag visste som mamma. Ändå mindre visste jag förstås som baby. Allt var nytt – intressant eller skrämmande?

Här är Annika ungefär tre månader gammal. Se vad håret har vuxit och hur hennes aldrig sinande upptäckarglädje redan spirar.

Att bada var nödvändigt. Jag dök ner i badkaret, tvättade med stor njutning håret och kom upp som en säl. K-G stod på huk utanför badkaret med babyn i famnen. Och jag grinade glatt mot henne. Hon skrynklade ihop hela ansiktet och skrek av förfäran. Inte kände hon igen det där våta huvudet. Det tog ett tag innan jag förstod. Jag var visserligen mamma, men för babyn var jag helt obekant. 

När jag sydde små klänningar till babyn började jag förstå varför vi flickor så gärna leker med dockor. Vad var det här annat än en levande docka? Söt var hon så det förslog. När jag tvättat hennes hår, lockade det sig till och med. I den rosablommiga klänningen  var hon en docka i min famn. Alla omkring mig måste beundra henne. Stolt var jag som hennes mamma, stolt var jag som baby. Varje människa som tittade på henne förtjänade mitt leende. Det fanns inte många som lät bli.

Att få ge en baby bröstet, finns det något finare? Jag sögs helt upp i min nya roll. Visst tog det tid att mata den lilla, men värre var tiden det tog att klämma de sista dropparna ur brösten och att göra dem rena inför nästa omgång. Inte hann jag med mycket mer än byta, mata, göra rent, byta, mata, göra rent. 

Jag satt helt koncentrerad på min lilla när jag ammade henne. Inte kunde jag drömma om att göra något annat. Hennes brunnsdjupa ögon mötte mina. Var hon en självständig person eller var hon en del av mig? Tänk vad hon kunde, visst var jag förtjänt av att vara stolt över henne?

Jag var mamma till hundra procent och ville inte vara något annat. Allt var nytt och tjusande för mig. 

När berget röt

”Du måste lära dig att tolka den spruckna asfaltens skrift.”

Den superintelligente roboten Maurice får order att installera en emotionell komponent. Konsekvenserna blir oväntade. 

Ett vulkanutbrott hotar att förgöra livsrummet för invånarna på ön. Tillsammans bygger människor och robotar skepp för att fly, men får snart motstånd från förnekare. De som hinner fly utsätts för nya utmaningar till havs och till lands.

Boken är en fristående uppföljare till ”När havet steg”, en berättelse om klimatförstöring och artificiell intelligens. I denna nya text ställs frågor om människors natur i kontrast mot robotars.

Den här boken har blivit försenad genom min lungsäcksinflammation. Kommer förhoppningsvis att publiceras i april 2020 (omkring påsk).

Vill du förhandsläsa, ta kontakt med yvonne.waern@gmail.com

Från psykofysik till kognitionspsykologi – den kognitiva revolutionen

I ett projekt vid Vitterhetsakademien samlades några gamla forskare vid Psykologiska Institutionen i Stockholm förra året. Nu har det blivit en bok av våra samlade minnen.

Här kommer mitt bidrag.

Bakgrund

När psykologiämnet skildes från pedagogikämnet, vilket i Stockholm skedde 1953, var det professor Gösta Ekman som ställde om rodret. Medan David Katz, hans företrädare, hade inriktat den psykologiska forskningen mot fenomenologi och ge- staltpsykologi, var Gösta Ekmans dröm att göra psykologiämnet naturvetenskapligt. Psykofysiken var för honom psykologins grundbult, det var ju för övrigt där som psykologin startade som vetenskap. Som alla dagdrömmar gick den drömmen under i mötet med verkligheten. Gamla traditioner, motstånd, utmaningar och påtryckare kom att sätta käppar i hans hjul på många sätt.

Gamla traditioner fanns kvar hos de medarbetare som jobbade vid sidan av Gösta Ekman. Jag menar inte att det var något fel på de pedagogiska eller psykodynamiska forskningsresterna, men de gick inte i linje med den psykofysiska inriktningen. Jag själv gjorde både trebetygsuppsats och licentiatavhandling (Wærn, 1960) under hand- ledning av Kjell Härnqvist – sedermera professor i pedagogik. Ett direkt motstånd mot en naturvetenskaplig psykologi låg i samhällsutvecklingen, som började avkräva samhällsrelevans i forskningen. Grundforskning var accepterad, men bara om fors- karna hade en idé om vart den syftade.

En utmaning som blev allt tydligare var den tekniska utvecklingen, där trafik, energi, arbetsliv, ja, till och med underhållning kom att arta sig på helt nya och oväntade sätt. Hur skulle psykologin förhålla sig till denna utveckling?

Olika påtryckare kom från omvärldens förväntningar på ämnet psykologi. Det var svårt att se vad psykofysik kunde ha att göra med psykologiska problem i form av psy kiska sjukdomar. Förväntningarna på psykologi som klinisk vetenskap och praktikkom inte att uppfyllas förrän en psykologutbildning kom till stånd, och det var så sent som omkring 1974, då professor Gösta Ekman redan hade gått bort.

Sist, men inte minst, kom hela den omgivning som institutionen verkade i att för-ändras. Redan på 1960-talet ökade antalet studenter på grund av nya villkor för gymnasiestudier, vilka gjorde att många fler kunde avlägga studentexamen. Detta medförde att styrningen av universiteten måste ta till åtgärder för att handskas med studentexplosionen. En av de första åtgärderna var att försöka strama åt grundutbildningen genom att låta UKÄ (Universitetskanslersämbetet) fastställa utbildningsplaner för alla linjer och kursplaner för samtliga ingående kurser genom en arbetsgrupp (Univer- sitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, förkortat UKAS). Det här försöket till åtstramning möttes av våldsamt motstånd från studenterna, som eldades på av studentuppror i länder utanför Sverige, framför allt i Frankrike. År 1968 inträffade kårhusockupationen i Stockholm, där studenterna ockuperade kårhuset i protester mot UKAS. Olof Palme, som då var ecklesiastikminister, ställde modigt upp för att gjuta olja på vågorna, och resultatet blev ett något modifierat förslag som fick namnet PUKAS (där P står för Palme). Det förslaget antogs på våren 1969.

Trots PUKAS översvämmades universiteten av studenter, så länge som antagningen var fri. Mängden studenter kom att påverka oss unga universitetslärare en hel del. Jag minns hur jag blev tvungen att hålla samma lektion tio gånger i sträck (uppdelat på två dagar, visserligen). Det var ytterst tröttsamt och utgjorde ingen god grogrund för forskning.

Vad som kunde vara mer uppfriskande var de marxistiska och maoistiska vågorna som gick genom det intellektuella samhället. Studenterna krävde stormöten och studentinflytande på undervisningen, de ifrågasatte psykologins roll som tjänare för ”makten” och de försökte på många sätt lätta på ankaret som fästs i den psykofysiska grunden. Vi var många nya, unga lärare som fick axla uppgifterna att möta studenter med både undervisning och samhällsdiskussioner. Vid den tiden hade Gösta Ekman efterträtts av David Magnusson.

Reaktion mot behaviorismen

Tillbaka till mig och mina forskningsbidrag. Efter att ha presenterat en doktorsavhandling (Wærn, 1971b), tyckte jag att både undervisning och forskning på Stockholmsinstitutionen var för inskränkta. I studielitteraturen på grundkursen dominerade det behavioristiska synsättet. Människan visade sig genom responsen på olika stimuli. Den forskning som jag mött under mina tidigaste studier snörde in det psyko- logiska området på ett för mig obegripligt snävt sätt. Två exempel var för mig särskilt förbryllande. Det ena var Mats Björkmans doktorsavhandling (1958), som utgick från

hur människor lärde sig meningslösa stavelser. Traditionen var klar: Ebbinghaus, men vad hade denna situation med lärande i ”verkliga livet” att göra? Avhandlingen fick högsta betyg. Det andra forskningsexemplet var Marianne Frankenhaeusers arbete om tidsperception vid ökad gravitation, (1960). Redan på den tiden reflekterade forskare över hur rymdresor skulle kunna påverka människor psykologiskt. Det föreföll vara viktigt. Men tidsperception? Varför skulle just den aspekten undersökas?

Det är intressant att notera att båda dessa framstående forskare senare kom att ägna sig åt mer ”samhällsrelevanta” frågor: Marianne Frankenhaeuser genom att studera stress, Mats Björkman genom att ägna sig dels åt att bygga upp psykologiämnet på Umeå universitet, dels åt att leda arbetet inför högertrafikomläggningen.

Trots att jag ifrågasatte begränsningarna gick jag snällt i de psykofysiska hjulspåren. För mig var det ett stort avsteg från psykofysiken att använda begreppet ”kognition”. Mitt uppror visade sig i liten skala i valet av titel på doktorsavhandlingen: ”Similarity estimates and cognitive structure”. Gösta Ekman hade arbetat en hel del med likhetsskattningar, mitt tillägg var den kognitiva strukturen. Tyvärr avled han innan jag disputerade. Han fick aldrig möjlighet att protestera, och jag undrar hur han skulle ha ställt sig inför den nya utvecklingen inom ämnet.

Påverkan på min forskning

Andra vindar än de akademiska blåste och jag lät mig villigt påverkas. Ett för mig betydelsefullt inflytande kom från ett förlag som undrade om jag ville skriva en bok inom ämnet psykologi. Samtidigt blev jag kursledare för en kurs i Allmän Psykologi II, vilken då var en aspekt av psykologi vid sidan av Allmän Psykologi I (som omfattade perception), Differentiell psykologi och Personlighetspsykologi. Det enda som fanns inom det allmänpsykologiska området just då var behavioristisk litteratur om inlär- ning, med Watson och Skinner som främsta företrädare. Jag skrev en bok om det jag tyckte fattades i psykologin i Stockholm, nämligen kognition. Kognitionspsykologin var aktuell internationellt redan på 1950-talet men nådde inte Stockholm då. Först under 1970-talet kom ”den kognitiva revolutionen” att invadera Sverige.

Boken jag skrev fick titeln Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi (Wærn, 1973). Den kom för övrigt att bli den första boken på svenska om kognitionspsykologi och den första om kognitionspsykologi att användas i grundutbildningen på psykologiska institutionen i Stockholm.

En viktig akademisk faktor för min och andras forskningsutveckling utgjorde möjligheten att hålla seminarier. Tidigare hade det inte funnits särskilt många seminarier på högre nivå. Efter min disputation fick jag förmånen att ansvara för ett seminarium förstuderande ovanför grundutbildningen, det vill säga på C-nivå, psykologutbildningen och forskarutbildningen. Mitt seminarium fick så småningom av de mer långvariga deltagarna namnet Det kognitiva seminariet. Jag själv hade gjort en start mot området i och med boken jag skrivit, men de studerande som deltog förde med sig nyare fläktar.

En viktig dörröppnare inom den kognitionspsykologiska inriktningen var en doktorand, Anders Ericsson. Hans doktorsavhandling kom 1976, men han deltog tyvärr inte i våra seminarier och jag hade mycket liten kontakt med honom, på grund av både personliga omständigheter och undervisningsbördan på institutionen. Kort efter sin disputation flyttade han till USA.

Forskning sker inte utan ekonomiskt stöd. En viktig del i arbetet som nybliven forskare (till att börja med fick jag en befattning som forskarassistent) var att söka forskningsanslag. Tack vare forskningsanslag fick jag möjlighet att anställa assistenter (några blev senare doktorander), köpa in såväl forsknings- som kontorsmateriel, utnyttja datorberäkningar för databearbetning samt göra resor för att möta andra forskare. En del av deltagarna i Det kognitiva seminariet var mina forskningsassistenter, och de flesta skrev så småningom doktorsavhandlingar med utgångspunkt från ett kognitionspsykologiskt synsätt.

Anslagsgivande myndigheter blev viktiga aktörer i forskningsutvecklingen på andra sätt. Ett initiativ som gjorde en hel del för att spränga gränserna för åtminstone min forskning var den så kallade Områdesgruppen för kognition och beslutsfattande. Det var HSFR (Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet) som gav anslag för att olika forskningsgrupper inom området skulle kunna träffas. Själva benämningen på gruppen visar bredden av forskningsområdet samtidigt som den antyder den kom- promiss området kom att innebära, i fråga om såväl teori som metodik. Kognition och beslutsfattande hade (och har fortfarande) med varandra att göra, men kunde (kan?) inte integreras. Forskare inom området träffades på olika universitet, diskuterade och inspirerade varandra. Det går inte att överskatta betydelsen av sådana möten.

Val av forskningsfält och forskningsmetodik

Kognitionspsykologin innebar en studie av ”mentala” processer, och krävde såväl en ny teoretisk referensram som nya observationsmetoder. Jag och mina seminariedeltagare fann en fruktbar teoretisk utgångspunkt i den så kallade informationsprocesspsykologin.

Bland de nya observationsmetoderna som blev aktuella för min del kom tänka högt-protokoll att utgöra en viktig resurs, tillika utmaning.

De nya kraven på forskningen innebar att observationer av mänsklig perception, beteende eller tänkande inte enbart kunde ske i ett laboratorium utan måste flyttas ut i ”verkligheten”. Medan många av mina kollegor blivit engagerade i trafikpsykologi, teknisk utveckling eller beslutsfattande, kom min forskning framför allt att påverkas av datorutvecklingen. Kontorsautomation och hemdatorer blev ett nytt forsknings- fält för forskare inom området människa-datorinteraktion. Deltagare i Det kognitiva seminariet var inte sena att följa den utvecklingen.

Några nedslag i min forskning

Psykofysik

Under min tid som doktorand var jag till att börja med beroende av Gösta Ekmans forskning. Min första publicerade artikel kom att handla om en mätmetod för att åstadkomma en subjektiv kvotskala (Ekman & Wærn, 1959). Det är lätt att glömma att beräkningarna på den tiden för det mesta gjordes för hand eller med enkla räknehjälpmedel. Jag minns hur jag slog upp logaritmer i tabeller, hur jag snurrade på räknemaskinen för kurvanpassningen, och hur vår institutionstekniker ritade de vackra potensfunktionerna. Allt detta görs nu med hjälp av statistiska datorprogram.

Senare blev jag inskolad i likhetsskattningar (Ekman, Goude & Wærn, 1961), som jag med stor iver utvidgade till fler än två dimensioner (Wærn, 1971a, b). Här lärde jag mig på egen hand att det fanns annat än euklidisk geometri, vilket gjorde att jag kunde betrakta en likhetsskattning som en projektion på axlarna i ett flerdimensionellt rum, behandla en hel matris av likhetsskattningar som en uppsättning linjära ekvationer och bearbeta det hela med hjälp av faktoranalys (Wærn, 1972a). Jag lärde mig också graf- teori för icke-numerära relationer och utnyttjade den i en annan analys av flerdimensionell likhet (Wærn 1972b). Det var både intressant och utmanande att genomföra dessa analyser utan handledning och utan någon matematisk bakgrund.

Det långa avbrottet mellan referenserna beror på att jag fick annat göra: jag födde och skötte två barn mellan licentiatavhandlingen och doktorsdisputationen. På den tiden fanns inga platser på daghem annat än för ogifta mödrar. Släkt och ”barnflickor” var nödhjälpen för arbetande gifta mödrar. Inte undra på att det fanns så få kvinnor som studerade eller arbetade.

Barns sociala kognition

Den första tiden efter avhandlingen blev av naturliga skäl trevande. Jag ville frigöra mig från de snäva psykofysiska ramarna, men det fanns inte så mycket inspiration att tillgå på institutionen. I stället utgick jag från mina barn och en nyfunnen ”gammal” forskare, nämligen Jean Piaget. Jag och några psykologstuderande började undersöka barns sociala kognition. Vi bad barn berätta vad som hände vid olika sociala interaktioner – både när de fick hjälp och vid konflikter. Jag fotograferade mina egna barn i olika situationer, vi lärde oss av Piagets intervjumetod och de studerande var duktiga intervjuare (Falkenberg, Rahm & Wærn, 1977; Borg, Hultman & Wærn, 1978). Intervjumetodiken förfinades senare i ett metodikkompendium (Wærn, 1976; Wærn & Heffler, 1980, 2009).

Textförståelse

Många studenter var under 1970-talet inspirerade av både Karl Marx och Mao Tse Dung. Studenterna tolkade deras och diverse uttolkares texter på sätt som jag tyckte var rena missförstånd. Jag kunde inte låta bli att förvåna mig över deras vantolkningar och ville närmare studera hur de bar sig åt. Jag började med att använda texter som var skrivna av andra och följde läsarnas tolkningsprocess medan de läste genom att be dem tänka högt. Ganska snart upptäckte jag att jag borde konstruera texter systematiskt för att få tydliga resultat. En intressant variant var att utesluta ord ur korta texter och låta läsarna fylla i dem (Wærn, 1982).

Min forskning inom det här området har refererats som pionjärforskning i en del senare översiktsrapporter (bland annat Britton & Glynn, 1987; Kucan & Beck, 1997). Jag och andra som forskat inom området har lyft fram slutsatser som framför allt har med metakognition eller ”exekutiv kontroll” att göra: Läsare tycks närma sig ”svåra” texter på två olika sätt. Det ena går ut på att de utnyttjar sina egna tidigare kunskaper om området och ”håller med” eller ”opponerar sig”, beroende på hur texten förhåller sig till de tidigare kunskaperna. Det andra sättet innebär att läsarna håller sig till texten och drar slutsatser huvudsakligen ur innehållet i den. Det senare förhållningssättet ger ”bättre” resultat på en senare mätning av textförståelse (Wærn, 1977, 1980a, b, 1981, 1982).

Informationsprocesspsykologi

Den kognitiva revolutionen utvecklade sig inte bara i omvärlden (för min del inspire- rade framför allt forskare på Carnegie Mellon University, med företrädare som Her- bert Simon och Allen Newell) utan också inom psykologiska institutionens väggar. De begåvade doktorander jag fick förmånen att handleda kastade sig med liv och lust in i informationsprocessernas värld och kom ut med avhandlingar som Stellan Ohlssons (1980) och Göran Hagerts (1986).

I en översiktsartikel (1976) beskriver Stellan Ohlsson och Ove Almkvist (båda deltagare i Det kognitiva seminariet) informationsprocesspsykologin i detalj. De ger föl- jande definition av tänkande: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” Det finns minst tre konsekvenser av detta sätt att betrakta mänskligt tänkande. Låt mig sammanfatta dem nedan:

En är att tänkandet kan simuleras i en dator, som ju arbetar med att hantera sym- boler under kontroll av ett komplicerat program. Alltså är tänkandet symbolbaserat.

En annan slutsats är att programmet är komplicerat, vilket utesluter alla enkla för- klaringar av typen stimulus som ger upphov till respons. Vi kan därför säga att infor­mationsprocesspsykologin utgör en kritik av och ett alternativ till behaviorismen.

En tredje konsekvens är att tänkandet är en sekventiell process. Den slutsatsen innebär naturligtvis en begränsning av vilket slags tänkande som kan studeras. Problem med tydliga steg, som till exempel ”Hanois torn” lämpar sig bäst för informationsprocessanalys, medan problem som ofta kallats för ”insiktsproblem” i första hand inte passar för den analysen. Senare har dock Stellan Ohlsson visat att det går att behandla också vissa problem där gestaltväxling krävs med en informationsprocesspsykologisk referensram (Ohlsson, 2011).

Under sin tid på psykologiska institutionen genomförde både Stellan Ohlsson och Göran Hagert studier med tänka högt-protokoll, där de simulerade data i informa- tionsprocessteoretisk anda. De utarbetade själva ett teoretiskt verktyg, ett ”produktionssystem” som grund för simuleringen. Herbert Simon (senare Nobelpristagare i ekonomi) var den store inspiratören.

Vi kan säga att ”produktionssystem” och datasimuleringar blev informationspro- cesspsykologins motsvarigheter till de statistiska beräkningar som utfördes av forskare inom till exempel området beslutsfattande.

Människa­datorinteraktion

Under 1980-talet gjorde datorerna sitt intåg på arbetsplatser och i hem. De första iakttagelserna gjorde jag och mina doktorander på hur ovana datoranvändare läste från datorskärmar respektive hanterade ordbehandlingssystem (Wærn & Rollenhagen, 1983; Askwall, 1985; Wærn & Rabenius, 1985, 1986). En viktig orsak till att jag med hull och hår gav mig in på det här nya forskningsfältet var att det dels gav nya möjligheter till att söka forskningsanslag, dels att forskningen passade bra in i de nya krav som aktörer utanför universiteten ställde på samhällsrelevans i forskning och undervisning.

Redan 1986 tyckte jag att jag kunde sammanfatta våra resultat (Wærn, 1986), och på ett allmänt plan var de inte särskilt revolutionerande: Människors tidigare erfaren- heter påverkade hur de lärde sig något nytt. Det som var annorlunda i vår forskning var de teoretiska verktyg vi hade kunnat använda. Dit hörde det strukturella begreppet ”mentala modeller”, som användes både inom informationsteknologin och inom psykologin. Tillsammans med Lars Rabenius undersökte jag begreppet när det gällde att lära sig ett ordbehandlingssystem (Wærn & Rabenius, 1986). Att ”assimilera” en si-tuation till en tidigare modell påminde dessutom en hel del om Jean Piagets teori om ”genetisk epistemologi” (1970).

Omvärlden stod och stampade för att få veta något om hur människor hanterade de informationstekniska utmaningarna, och jag skrev en förnumstig rapport redan år 1987 (Wærn 1987a). Samma år blev det en hel del artiklar i olika samlingsvolymer (Wærn 1987b, c, d). Ungefär samtidigt bad ett internationellt förlag (Wiley) mig att skriva något om datorsystem och kognition. Den boken kom ut 1989 med titeln Cog­ nitive aspects of computer supported tasks (Wærn, 1989). Enligt vad jag erfarit har boken använts i utbildningar på utländska universitet, däremot inte i Sverige. Det kan vara intressant att notera att denna bok har blivit översatt till japanska.

Det fanns mycket mer att studera när det gällde datorsystem och människor, och jag fortsatte forskningen inom olika tillämpningar av datorer. Informationssökning är ett exempel. Den skedde innan Googles tid genom att användaren skrev logiska villkor, vilket inte alltid gav önskade resultat (Linde & Wærn, 1985). En deltagare i Det kogni- tiva seminariet hade redan i England studerat människors förståelse för och hantering av logik, och fortsatte dessa studier i Stockholm. Det var Cecilia Katzeff, som fann att det då aktuella sättet att söka information var långt ifrån självklart för ovana använ- dare. Hennes doktorsavhandling kom 1989 (Katzeff, 1989).

En annan tillämpning var konstruktion av föremål eller maskiner. Konstruktörer som använde så kallade CAD-system (Computer Aided Design) stod inför utmaningar som inte enbart konstruktionen bjöd dem. Också de systemen krävde ett nytänkande, som inte var självklart för användarna (Wærn, 1988; Wærn & Wærn, 1993).

Inom den avancerade kunskapsindustrin utvecklades så kallade kunskapsbaserade system, grundade på artificiell intelligens (AI), och vi studerade användarnas reaktio- ner inför sådana system i olika konstellationer (Wærn m.fl., 1995; Wærn & Ramberg, 1996; Ramberg, 1996). Denna forskning har visst samband med min tidigare forskning om textförståelse, i synnerhet gällde det förståelsen av förklaringar i kunskapsbaserade system.

Senare, på Institutionen för Tema Kommunikation, Linköpings universitet, stu- derade mina doktorander datorstöd för mänsklig kommunikation i olika situationer. Henrik Artman (1999) och Christer Garbis (2002) studerade kommunikationen i ledningssystem för dynamiska situationer. Daniel Pargman (2000) och Malin Svenningsson (2002) studerade hur människor hanterade olika dåtida kommunikationssystem, ett Mud respektive ett Chat.

Ett utifrånperspektiv på Det kognitiva seminariet

En termin hade vi ”kognologer” förmånen att få ett utifrånperspektiv på vår verksam- het. Det var de socialantropologiska forskarna Lena och Tomas Gerholm som studerade ”seminariekulturerna” på olika institutioner på Stockholms universitet. De smälte in i våra diskussioner utan att göra något stort väsen av sig, och deras iakttagelser och slutsatser blev publicerade i en bok med titeln Doktorshatten (Gerholm & Gerholm, 1992). Så här presenteras vår forskningsgrupp:

”Att denna forskargrupp har stora ekonomiska resurser syns inte omedelbart i lokalerna, men den är ”i miljonklassen” och har dessutom, lika viktigt som pengar, vetenskaplig prestige. (S. 70.)”

En annan aspekt som de antropologiska forskarna lyfte fram är följande:

”Den som från psykologiska utgångspunkter sysslade med området ”människa-maskin” fick naturligtvis finna sig i att även andra klampade in på detta högaktuella område. … Enligt psykologerna hade teknikerna inte de rätta metoderna …

Här fanns det alltså … ett uppenbart kunskapsmonopol. Och själva respekterade psykologerna detta genom att hålla sig kvar inom ramen för sitt kunnande. (S. 96.)”

Just detta, att bibehålla sin specialitet under samarbetet med företrädare för andra ämnen är en viktig aspekt av tvärvetenskap, och jag har haft anledning att tänka på den också i senare samarbeten och forskning.

Reflektioner

Reflektioner över teori

Jag har redan påpekat att kognitionspsykologin kan betraktas som en opposition mot den tidigare förhärskande behaviorismen. I stället för att enbart betrakta relationen mellan stimulus och respons försöker kognitionspsykologin finna en teoretisk referensram som tillåter en beskrivning av ”inre”, ”mentala” processer. Det finns förstås kritiker som inte känt sig bekväma med denna utvidgning av forskningsområdet, och kognitionspsykologin har attackerats med något olika utgångspunkter.

En kritik som är relativt grov innebär att sökandet efter ”inre” processer lämnar människan ”förlorad i sina tankar”. Det är ganska lätt att avfärda den kritiken som irrelevant. I oppositionen mot behaviorismen blev det naturligt att fokusera just på de inre processerna.

En allvarligare kritik innebär att ifrågasätta den informationsprocesspsykologiska (IPP) utgångspunkten, det vill säga simuleringen av mänskligt tänkande i en dator. I hur stor utsträckning kan det mänskliga tänkandet sägas vara symbolhanterande? Jag har redan påpekat att enbart vissa typer av problem är lämpliga för IPP-studier. Det gäller då framför allt medvetet tänkande, vilket av en senare Nobelpristagare (Kahneman,2011) karaktäriserats som”långsamt”.Det snabba, intuitivatänkandet kaninte utan vidare beskrivas med hjälp av ett datorprogram som arbetar sekventiellt. Inte heller passar metoden med tänka högt-protokoll för sådant tänkande. Omedelbar perception och intuition är alltså svåra att foga in i en sådan teoretisk referensram.

Jag måste erkänna att jag själv inte har behärskat simuleringstekniken, utan snarare har använt den teoretiska referensramen som just en referensram. Jag har noterat vilken begränsning av forskningsområdet ett IPP-perspektiv innebär, särskilt när det gäller studierna av textförståelse. Ändå har det perspektivet gett så mycket nytt att jag inte övergett den kognitiva utgångspunkten. Behaviorism skulle jag aldrig förmå mig att gå tillbaka till, däremot var jag en period frestad av den så kallade verksamhetsteorin (Rabardel, 2003; Wærn, 2003), där ett något större grepp tas i form av mänsklig ”verksamhet” snarare än ”beteende” eller ”tänkande”.

Reflektioner över metodik

Det sägs ibland att för den som har en hammare är hela världen full av spikar. I viss utsträckning gäller detta också för den som använder en viss forskningsmetodik. Inom psykofysiken var det naturligt att arbeta med kvantitativa metoder, och matematiken gav en stark referensram både för att beskriva kvantitativa förhållanden mellan stimulus och respons och för att lägga ut upplevelser i flerdimensionella rum. På liknande sätt kom forskare inom området beslutsfattande att anamma olika aspekter av statistisk teori.

När det gäller kognitionspsykologin erbjöd alltså tänka högt-metodiken ett verktyg för att samla in detaljerade data om människors tänkande i problemlösningssituationer. Som jag redan påpekat, passar det verktyget inte i situationer där människors tänkande eller handlande är snabbt och oreflekterat. I det här sammanhanget vill jag gärna påpeka att kvantitativa metoder lämpar sig mycket illa för att beskriva komplicerat tänkande. Vi får helt enkelt acceptera att olika forskningsområden kräver olika metodik och därmed olika teoretiska begrepp.

Slutsatser

Även om rötterna till min och mina studenters forskning kan ligga i den psykofysiska jorden, har inflytanden av olika slag gjort att tillväxten skiljer sig avsevärt från ursprunget.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns två viktiga faktorer som har påverkat min och mina studenters forskning: 1) de yttre influenserna i form av händelser i om- världen och 2) de teoretiska och metodologiska verktyg som har utvecklats både inom och utanför psykologin.

Den viktigaste yttre influensen är, från mitt perspektiv sett, studentrevolten år 1968. Den fick efterverkningar långt senare på så sätt att studenterna ställde nya krav på såväl undervisning som forskning. Framför allt krävde de att den psykologiska forskningen skulle överge elfenbenstornet och kliva ut i verkligheten. De var inte ensamma om det kravet, som också kom från myndigheter som var överordnade universiteten.

När forskarna började studera mer komplexa fenomen måste den behavioristiska inriktningen i forskningen överges. Nya teoretiska referensramar liksom nya datainsamlingsmetoder krävdes och fanns också att tillgå ur internationell forskning. Steget ut i verkligheten innebar ett möte med helt nya utmaningar. Psykofysiken blev för snäv och kom att begränsas till ett område, väl avgränsat från övriga. Det blev visserli- gen så småningom verklighetsanknutet, men nya områden kom också att träda in på forskningsscenen.

Här vill jag bara nämna några exempel på samhällsrelevant forskning, utanför min egen. När högertrafiken infördes, kom trafikpsykologer att spela en stor roll. Hela trafiksituationer måste tas i beaktande, inte enbart perceptionen av trafikskyltar utan också till exempel bedömnings- och beslutsprocesser. När kärnkraftverk utvecklades, ställdes psykologer inför många problem, både när det gäller studier och praktiska råd om utformning av styrsystem. Den ekonomiska utvecklingen kom att göra beslutsfattande till ett viktigt forskningsområde. Frågor om lärande och minne har alltid varit aktuella, men Ebbinghaus meningslösa stavelser räckte inte långt som forskningsverk- tyg utan området krävde nya infallsvinklar, både när det gäller observationer och teo- retiska begrepp.

Kan man någonsin sluta forska?

Tack vare Psykologihistoriska Sällskapet fick jag förmånen att både delta i symposiet om psykologiska institutionen i Stockholm och bidra i denna skrift. När jag träffade mina tidigare kollegor upptäckte jag att många av dem forskade vidare inom samma områden som tidigare.

Jag, som delvis övergett mitt ”gamla” område, vill därför säga något om min fort- satta forskning sedan jag lämnade Stockholm. Den blev ganska annorlunda genom mitt möte med den tvärvetenskapliga institutionen Tema Kommunikation vid Lin- köpings universitet, där jag verkade som professor fram till några år efter min pensio- nering. Senare arbetade jag ytterligare några år som adjungerad professor vid Mälardalens Högskola (Akademin för innovation, design och teknik, IDT, underområdet Informationsdesign). Nya problem blev aktuella, men det kognitiva perspektivet höll sig starkt och gav många nya bidrag i de tvärvetenskapliga miljöerna.

I nutid har många forskare vänt sin inriktning mot områden som har med ”hållbar utveckling” att göra. De kommer att finna en väg att utveckla psykologisk forskning också där. Se till exempel Cecilia Katzeffs bidrag (på sidan 155) i denna volym.

Referenser

Artman, H. (1999). Fördelade kunskapsprocesser i ledningscentraler vid nödsitutationer: koordi­ nation och situationsmedvetenhet. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Askwall, S. (1985). Computer supported reading vs reading text on paper: a comparison of two reading situations. International Journal of Man­Machine Studies22 (4), 425– 439.

Björkman, M. (1958). Measurement of learning: a study of verbal rote learning. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Borg, A., Hultman E. & Wærn Y. (1978). Conflict, resolution and social understanding in six to twelve year old boys. Scandinavian Journal of Psychology19 (1), 53–62.

Britton, B. K. & Glynn, S. M. (red.) (1987). Psychology of reading and reading instruction. Executive control processes in reading. Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.

Ekman, G. & Wærn, Y. (1959). A second order ratio scale. Nordisk psykologi, 11 (1), 78–80. Ekman, G., Goude, G. & Waern, Y. (1961). Subjective similarity in two perceptual continua.Journal of Experimental Psychology61 (3), 222.

Ericsson, K. A. (1976). Approaches to descriptions and analyses of problem­solving processes: The8­puzzle. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Falkenberg S., Rahm T. & Wærn Y. (1977). Sex role concepts in eight- and twelve-year olds. Scandinavian Journal of Psychology, 18 (1), 31–37.

Frankenhaeuser, M. (1960). Subjective time as affected by gravitational stress. ScandinavianJournal of Psychology(1), 1–6.

Garbis, C. (2002). The cognitive use of artefacts in cooperative process management: Rescue man­agement and underline line control. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Gerholm, L. & Gerholm, T. (1992). Doktorshatten. Stockholm: Carlssons bokförlag.

Hagert, G. (1986). Logic modeling of conceptual structures – steps towards a theory of reasoning. Doktorsavhandling, Uppsala universitet.

Kahneman, D. (2011). Thinking fast and slow. New York: Farrar, Straus and Giroux.

Kucan, L. & Beck, I. L. (1997). Thinking aloud and reading comprehension research: Inquiry, instruction, and social interaction. Review of Educational Research67 (3), 271–299. Linde, L. & Wærn, Y. (1985). On search in an incomplete database. International Journal of Man­Machine Studies, 22 (5), 563–579.

Ohlsson, S. & Almkvist, O. (1976). Informationsprocess-psykologin: En introduktion. Psykologi i teori och praktik, 2, 27–46.

Ohlsson, S. (1980). Competence and strategy in reasoning with common spatial concepts. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Ohlsson, S. (2011). Deep learning: How the mind overrides experience. Cambridge: Cambridge University Press.

Pargman, D. (2000). Code begets community: On social and technical aspects of managing a vir­tual community. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Piaget, J. (1970). Genetic epistemology. New York: Columbia University Press.

Rabardel, P. (2003). From artefact to instrument. Interacting with Computers. 15 (5), 641–645.

Ramberg, R. (1996). Psychological aspects of explanations as support for problem solving and learning. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Svenningsson, M. (2002). Creating a sense of community: Experiences for a Swedish web chat. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Wærn, Y. (1960). Konstruktion och studier av ett intresseformulär. Licentiatavhandling, Stockholms universitet.

Wærn, Y. (1971a). A model for multidimensional similarity. Perceptual and Motor Skills 33 (1), 15–25.

Wærn, Y. (1971b). Similarity estimates and cognitive structure. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1972a). Multidimensional scaling with a priori dimensions. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 178–189.

Wærn, Y. (1972b). Structure in similarity matrices. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 5–16.

Wærn, Y. (1973). Kunskap och tankeprocesser. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Wærn, Y. (1976). Att förstå hur barn tänker. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Wærn, Y. (1977). Comprehension and belief structure. Scandinavian Journal of Psychology18 (3), 266–274.

Wærn, Y. (1980a). Thinking aloud during reading a descriptive model and its application.Scandinavian Journal of Psychology21 (1), 123–132.

Wærn, Y. (1980b). How do readers titulize a theoretical distinction? Scandinavian Journal ofEducational Research, 24 (1), 25–39.

Wærn, Y. (1981). On the relation between comprehension and memory of a complex text.Scandinavian Journal of Educational Research, 25 (1), 21–37.

Wærn, Y. (1982). How do you fill in this xxx? On some interpretation processes. Advances in Psychology, 8, 152–165.

Wærn, Y. (1986). Learning computerized tasks. Stockholm university, Department of Psychology, HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 8.

Wærn, Y. (1987a). Kognitionsergonomi. Stockholm: Arbetsmiljöfonden.
Wærn, Y. (1987b). Learning computerized tasks. I: M. Frese, E. Ulich & W. Dzida (red.), Psychological issues of human­computer interaction in the work place. Amsterdam: North-Holland.

Wærn, Y. (1987c). Datorsystem och mänskligt tänkande. Rapporter, Stockholms universitet, Psykologiska institutionen, 51.

Wærn, Y. (1987d) Effects of computers on thinking. Stockholm university, Department of Psychology. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 13.

Wærn, Y. (1988). From function to form on computer support in design engineering. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 15.

Wærn, Y. (1989). Cognitive aspects of computer ­supported tasks. Cambridge: Wiley & Sons.

Waern, Y. (2003). Editorial. Interacting with Computers, 15 (6), 731–735.

Wærn, Y. & Heffler, B. (1980). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Wærn, Y. & Rollenhagen, C. (1983). Reading text from visual display units (VDUs). International Journal of Man­Machine Studies,18 (5), 441–465.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1985). Metacognitive aspects of learning difficult texts. Working pa­pers from the Cognitive Seminar, Department of Psychology, University of Stockholm, 18.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1986). On the role of models in the instruction of novice users of a word processing system. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 6.

Wærn, Y. & Wærn, K.-G. (1993). Computer assistance in design engineering. Behaviour and Information Technology, 12 (3), 165–173.

Wærn, Y. & Ramberg, R. (1996). People’s perception of human and computer advice. Computers in Human Behavior, 12 (1), 17–27.

Wærn, Y. & Heffler, B. (2009). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Ljudupptagning.

Wærn Y. m.fl. (1995). Computational advice and explanations – behavioural and computa- tional aspects. I: K. Nordby m.fl. (red.), Human–computer interaction. IFIP advances in information and communication technology. Boston, MA: Springer.

GOD JUL!

Så här mitt i julförberedelserna kastar sig tankarna över mig. Jag upptäcker vilka fantastiska vänner jag har på Facebook. Det är en vänträff varje morgon när jag slår upp Facebook.

Där är mina författarvänner, alla med sin egen profil, sitt eget hopp som grusas varje gång en bok blir förbisedd. Ändå skriver de på i glädje, precis som jag. 

GOD JUL på er.

Där är alla de som i välmening vill hjälpa oss författare: lektörerna, korrekturläsarna, layoutarna … Ibland är vårt och ert jobb både otacksamt och fattigt på hopp, men GOD JUL!

Där är de iakttagande som jag inte ser, men jag vet att ni finns. Hej på er och GOD JUL! 

Där är de värkdrabbade som jag inte kan hjälpa annat än med mina tankar. GOD JUL!

Där är de som förgäves värjer sig mot Facebooks överflöd. Om just du råkar se det här, så önskar jag dig en stillsam och tillbakadragen jul.

Där är hund- och kattälskarna som jag förgäves värjer mig mot. Varje hund- och kattbild öppnar såren på nytt. Varje hund och katt jag levt tillsammans med kommer igen som ett spöke ur någon grav och gör lika ont, om och om igen. Ändå: GOD JUL!

Där är de reflekterande som jag gärna umgås med. Hurdan är världen och hur kunde den vara? Kan vi verkligen inte göra något åt klimatet, eller åtminstone åt politiken! GOD JUL på oss!

Min släkt och vänner IRL får egna GOD JUL-hälsningar, så om ni får se det här vill jag bara säga: ni är alltid i mina tankar och i mitt hjärta.

And, finally, my far friends in India. Thanks for liking every single entry I make! I just love your contributions! My American daughter is more restrained, but every time as loveable. Other friends over Europe are just listening and my old friend from New Zealand passed away. RIP ! Merry Christmas to you in Switzerland, Great Britain , the Netherlands , Spain, Germany, France, Italy, Austria and Finland, too – did I forget anybody? 

De tre vise männen är på väg
Julgranen kommer mycket senare
I stallet väntar djuren

Herden vet ännu ingenting

Om att publicera böcker

Bokmässan i Linköping i lördags har gett anledning till många reflektioner. En del tycker att det var för trångt mellan borden. Andra att det var för många seminarier på gång. Ytterligare några att borden var under- eller överbelastade med böcker och andra grejer eller att de som stod vid borden var för påträngande eller för tillbakadragna. Det fanns framträdanden som konkurrerade. Det är lätt att hitta fel utanför böckerna. Visst är våra böcker fantastiska? Javisst, men …

Yngve Kasimir och Yvonne Wærn framför en dialog ur boken ”När berget röt”

Själv börjar jag undra om inte de stora förlagen har rätt som är så restriktiva i sin utgivning. Det finns helt enkelt inte en efterfrågan på litteratur som matchar den flod som just nu finns genom egenutgivningen. 

Det kan ju också hända att böcker helt enkelt är ”ute”. Ofta när jag talar med människor om en bra bok som jag just läst får jag höra: Jag har inte läst boken, men jag har sett filmen. Ridå! (Vad jag menar? OK, vi kan väl ta det igen: Film är inte samma sak som bok. Och om skillnaden har det skrivits hyllmetrar.)

Böcker är ”ute” av ungefär samma skäl som historieberättandet vid lägerelden: Det finns få lugna stunder längre.

Böcker är ”ute” av ungefär samma skäl som föreningslivet mattas av: Dubbelarbetet ger mindre fritid.

Böcker är ”ute” av ungefär samma skäl som biograferna står halvtomma: Det finns för mycket annat som lockar.

Du kan säkert fylla på listan med datorspel, rollspel, video.

Från psykofysik till kognitionspsykologi – Den kognitiva revolutionen

Yvonne Wærn

Kommer att publiceras i en skrift från Kungliga Vitterhetsakademin.

Titel: Historien om svensk psykologisk forskning. Utvecklingen från perception och psykofysik

Serie: Konferenser, nr 101

Utgivare: Kungl. Vitterhetsakademien Utgivningsår: 2020
ISBN 978-91-88763-16-7
ISSN 0348-1433

Bakgrund

När psykologiämnet skildes från pedagogikämnet, vilket i Stockholm skedde 1953, var det professor Gösta Ekman som ställde om rodret. Medan David Katz, hans företrädare, hade inriktat den psykologiska forskningen mot fenomenologi och ge- staltpsykologi, var Gösta Ekmans dröm att göra psykologiämnet naturvetenskapligt. Psykofysiken var för honom psykologins grundbult, det var ju för övrigt där som psykologin startade som vetenskap. Som alla dagdrömmar gick den drömmen under i mötet med verkligheten. Gamla traditioner, motstånd, utmaningar och påtryckare kom att sätta käppar i hans hjul på många sätt.

Gamla traditioner fanns kvar hos de medarbetare som jobbade vid sidan av Gösta Ekman. Jag menar inte att det var något fel på de pedagogiska eller psykodynamiska forskningsresterna, men de gick inte i linje med den psykofysiska inriktningen. Jag själv gjorde både trebetygsuppsats och licentiatavhandling (Wærn,1960) under hand- ledning av Kjell Härnqvist – sedermera professor i pedagogik. Ett direkt motstånd mot en naturvetenskaplig psykologi låg i samhällsutvecklingen, som började avkräva samhällsrelevans i forskningen. Grundforskning var accepterad, men bara om fors karna hade en idé om vart den syftade.

En utmaning som blev allt tydligare var den tekniska utvecklingen, där trafik, en- ergi, arbetsliv, ja, till och med underhållning kom att arta sig på helt nya och oväntade sätt. Hur skulle psykologin förhålla sig till denna utveckling?

Olika påtryckare kom från omvärldens förväntningar på ämnet psykologi. Det var svårt att se vad psykofysik kunde ha att göra med psykologiska problem i form av psy- kiska sjukdomar. Förväntningarna på psykologi som klinisk vetenskap och praktik kom inte att uppfyllas förrän en psykologutbildning kom till stånd, och det var så sent som omkring 1974, då professor Gösta Ekman redan hade gått bort.

Sist, men inte minst, kom hela den omgivning som institutionen verkade i att för- ändras. Redan på 1960-talet ökade antalet studenter på grund av nya villkor för gym- nasiestudier, vilka gjorde att många fler kunde avlägga studentexamen. Detta medför- de att styrningen av universiteten måste ta till åtgärder för att handskas med student- explosionen. En av de första åtgärderna var att försöka strama åt grundutbildningen genom att låta UKÄ (Universitetskanslersämbetet) fastställa utbildningsplaner för alla linjer och kursplaner för samtliga ingående kurser genom en arbetsgrupp (Univer- sitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, förkortat UKAS). Det här försöket till åtstramning möttes av våldsamt motstånd från studenterna, som eldades på av studentuppror i länder utanför Sverige, framför allt i Frankrike. 1968 inträffade den kårhusockupationen i Stockholm, där studenterna ockuperade kårhuset i protes- ter mot UKAS. Olof Palme, som då var ecklesiastikminister, ställde modigt upp för att gjuta olja på vågorna, och resultatet blev ett något modifierat förslag som fick namnet PUKAS (där P står för Palme). Det förslaget antogs på våren 1969.

Trots PUKAS översvämmades universiteten av studenter, så länge som antagning- en var fri. Mängden studenter kom att påverka oss unga universitetslärare en hel del. Jag minns hur jag blev tvungen att hålla samma lektion tio gånger i sträck (uppdelat på två dagar, visserligen). Det var ytterst tröttsamt och utgjorde ingen god grogrund för forskning.

Vad som kunde vara mer uppfriskande var de marxistiska och maoistiska vågor- na som gick genom det intellektuella samhället. Studenterna krävde stormöten och studentinflytande på undervisningen, de ifrågasatte psykologins roll som tjänare för ”makten” och de försökte på många sätt lätta på ankaret som fästs i den psykofysiska grunden. Vi var många nya, unga lärare som fick axla uppgifterna att möta studenter med både undervisning och samhällsdiskussioner. Vid den tiden hade Gösta Ekman efterträtts av David Magnusson,

Reaktion mot behaviorismen

Tillbaka till mig och mina forskningsbidrag. Efter att ha presenterat en doktorsavhandling (Wærn, 1971b), tyckte jag att både undervisning och forskning på Stock- holmsinstitutionen var för inskränkta. I studielitteraturen på grundkursen domine- rade det behavioristiska synsättet. Människan visade sig genom responsen på olika stimuli. Den forskning som jag mött under mina tidigaste studier snörde in det psyko- logiska området på ett för mig obegripligt snävt sätt. Två exempel var för mig särskilt förbryllande. Det ena var Mats Björkmans doktorsavhandling (1958), som utgick från hur människor lärde sig meningslösa stavelser. Traditionen var klar: Ebbinghaus, men vad hade denna situation med lärande i ”verkliga livet” att göra? Avhandlingen fick högsta betyg. Det andra forskningsexemplet var Marianne Frankenhaeusers arbete om tidsperception vid ökad gravitation, (1960). Redan på den tiden reflekterade forskare över hur rymdresor skulle kunna påverka människor psykologiskt. Det föreföll vara viktigt. Men tidsperception? Varför skulle just den aspekten undersökas?

Det är intressant att notera att båda dessa framstående forskare senare kom att ägna sig åt mer ”samhällsrelevanta” frågor; Marianne Frankenhaeuser genom att studera stress, Mats Björkman genom att ägna sig dels åt att bygga upp psykologiämnet på Umeå universitet, dels åt att leda arbetet inför högertrafikomläggningen.

Trots att jag ifrågasatte begränsningarna gick jag snällt i de psykofysiska hjulspåren. För mig var det ett stort avsteg från psykofysiken att använda begreppet ”kognition”. Mitt uppror visade sig i liten skala i valet av titel på doktorsavhandlingen: ”Similarity estimates and cognitive structure.” Gösta Ekman hade arbetat en hel del med likhets- skattningar, mitt tillägg var den kognitiva strukturen. Tyvärr avled han innan jag dis- puterade. Han fick aldrig möjlighet att protestera, och jag undrar hur han skulle ha ställt sig inför den nya utvecklingen inom ämnet.

Påverkan på min forskning

Andra vindar än de akademiska blåste och jag lät mig villigt påverkas. Ett för mig betydelsefullt inflytande kom från ett förlag som undrade om jag ville skriva en bok inom ämnet psykologi. Samtidigt blev jag kursledare för en kurs i Allmän Psykologi II, vilken då var en aspekt av psykologi vid sidan av Allmän Psykologi I (som omfattade perception), Differentiell psykologi och Personlighetspsykologi. Det enda som fanns inom det allmänpsykologiska området just då var behavioristisk litteratur om inlär- ning, med Watson och Skinner som främsta företrädare. Jag skrev en bok om det jag tyckte fattades i psykologin i Stockholm, nämligen kognition. Kognitionspsykologin var aktuell internationellt redan på 1950-talet men nådde inte Stockholm då. Först under 1970-talet kom ”den kognitiva revolutionen” att invadera Sverige.

Boken jag skrev fick titeln Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi (Wærn, 1973). Den kom för övrigt att bli den första boken på svenska om kognitionspsykologi och den första om kognitionspsykologi att användas i grundut- bildningen på psykologiska institutionen i Stockholm.

En viktig akademisk faktor för min och andras forskningsutveckling utgjorde möjlig- heten att hålla seminarier. Tidigare hade det inte funnits särskilt många seminarier på högre nivå. Efter min disputation fick jag förmånen att ansvara för ett seminarium för studerande ovanför grundutbildningen, det vill säga på C-nivå, psykologutbildningen och forskarutbildningen. Mitt seminarium fick så småningom av de mer långvariga deltagarna namnet Det kognitiva seminariet. Jag själv hade gjort en start mot området i och med boken jag skrivit, men de studerande som deltog förde med sig nyare fläktar.

En viktig dörröppnare inom den kognitionspsykologiska inriktningen var en dok-torand, Anders Ericsson. Hans doktorsavhandling kom 1976 (Ericsson 1976), men han deltog tyvärr inte i våra seminarier och jag hade mycket liten kontakt med honom, på grund av både personliga omständigheter och undervisningsbördan på institutionen. Kort efter sin disputation flyttade han till USA.

Forskning sker inte utan ekonomiskt stöd. En viktig del i arbetet som nybliven fors-kare (till att börja med fick jag en befattning som forskarassistent) var att söka forsk-ningsanslag. Tack vare ekonomiskt stöd fick jag möjlighet att anställa assistenter (någ-ra blev senare doktorander), köpa in såväl forsknings- som kontorsmateriel, utnyttja datorberäkningar för databearbetning samt göra resor för att möta andra forskare. En del av deltagarna i Det kognitiva seminariet var mina forskningsassistenter, och de flesta skrev så småningom doktorsavhandlingar med utgångspunkt från ett kogni- tionspsykologiskt synsätt.

Anslagsgivande myndigheter blev viktiga aktörer i forskningsutvecklingen på an-dra sätt. Ett initiativ som gjorde en hel del för att spränga gränserna för åtminstone min forskning var den så kallade Områdesgruppen för kognition och beslutsfattande. Det var HSFR (Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet) som gav anslag för att olika forskningsgrupper inom området skulle kunna träffas. Själva benämning- en på gruppen visar bredden av forskningsområdet samtidigt som den antyder den kompromiss området kom att innebära, i fråga om såväl teori som metodik. Kogni- tion och beslutsfattande hade (och har fortfarande) med varandra att göra, men kunde (kan?) inte integreras. Forskare inom området träffades på olika universitet, diskute- rade och inspirerade varandra. Det går inte att överskatta betydelsen av sådana möten.

Val av forskningsfält och forskningsmetodik

Kognitionspsykologin innebar en studie av ”mentala” processer, och krävde såväl en ny teoretisk referensram som nya observationsmetoder. Jag och mina seminariedeltagare fann en fruktbar teoretisk utgångspunkt i den så kallade informationsprocesspsyko- login.

Bland de nya observationsmetoderna som blev aktuella för min del kom tänka högt-protokoll att utgöra en viktig resurs, tillika utmaning.

De nya kraven på forskningen innebar att observationer av mänsklig perception, beteende eller tänkande inte enbart kunde ske i ett laboratorium utan måste flyttas ut i ”verkligheten”. Medan många av mina kollegor blivit engagerade i trafikpsykologi, teknisk utveckling eller beslutsfattande, kom min forskning framför allt att påverkas av datorutvecklingen. Kontorsautomation och hemdatorer blev ett nytt forsknings- fält för forskare inom området människa-datorinteraktion. Deltagare i det kognitiva seminariet var inte sena att följa den utvecklingen.

Några nedslag i min forskning

Psykofysik

Under min tid som doktorand var jag till att börja med beroende av Gösta Ekmans forskning. Min första publicerade artikel kom att handla om en mätmetod för att åstadkomma en subjektiv kvotskala (Ekman & Wærn, 1959). Det är lätt att glömma att beräkningarna på den tiden för det mesta gjordes för hand eller med enkla räkne- hjälpmedel. Jag minns hur jag slog upp logaritmer i tabeller, hur jag snurrade på räk- nemaskinen för kurvanpassningen, och hur vår institutionstekniker ritade de vackra potensfunktionerna. Allt detta görs nu med hjälp av statistiska datorprogram.

Senare blev jag inskolad i likhetsskattningar (Ekman, Goude & Wærn, 1961), som jag med stor iver utvidgade till fler än två dimensioner (Wærn, 1971a, b). Här lärde jag mig på egen hand att det fanns annat än euklidisk geometri, vilket gjorde att jag kunde betrakta en likhetsskattning som en projektion på axlarna i ett flerdimensionellt rum, behandla en hel matris av likhetsskattningar som en uppsättning linjära ekvationer och bearbeta det hela med hjälp av faktoranalys (Wærn, 1972a). Jag lärde mig också graf- teori för icke-numerära relationer och utnyttjade den i en annan analys av flerdimen- sionell likhet (Wærn 1972b). Det var både intressant och utmanande att genomföra dessa analyser utan handledning och utan någon matematisk bakgrund.

Det långa avbrottet mellan referenserna beror på att jag fick annat göra: jag födde och skötte två barn mellan licentiatavhandlingen och doktorsdisputationen. På den tiden fanns inga platser på daghem annat än för ogifta mödrar. Släkt och ”barnflickor” var nödhjälpen för arbetande gifta mödrar. Inte undra på att det fanns så få kvinnor som studerade eller arbetade.

Barns sociala kognition

Den första tiden efter avhandlingen blev av naturliga skäl trevande. Jag ville frigöra mig från de snäva psykofysiska ramarna, men det fanns inte så mycket inspiration att tillgå på institutionen. I stället utgick jag från mina barn och en nyfunnen ”gammal” forskare, nämligen Jean Piaget. Jag och några psykologstuderande började undersöka barns sociala kognition. Vi bad barn berätta vad som hände vid olika sociala interak- tioner – både när de fick hjälp och vid konflikter. Jag fotograferade mina egna barn i olika situationer, vi lärde oss av Piagets intervjumetod och de studerande var duktiga intervjuare (Falkenberg, Rahm & Wærn, 1977; Borg, Hultman & Wærn, 1978). In- tervjumetodiken förfinades senare i ett metodikkompendium (Wærn, 1976; Wærn & Heffler, 1980, 2009).

Textförståelse

Många studenter var under 1970-talet inspirerade av både Karl Marx och Mao Tse Dung. Studenterna tolkade deras och diverse uttolkares texter på sätt som jag tyckte var rena missförstånd. Jag kunde inte låta bli att förvåna mig över deras vantolkningar och ville närmare studera hur de bar sig åt. Jag började med att använda texter som var skrivna av andra och följde läsarnas tolkningsprocess medan de läste genom att be dem tänka högt. Ganska snart upptäckte jag att jag borde konstruera texter systematiskt för att få tydliga resultat. En intressant variant var att utesluta ord ur korta texter och låta läsarna fylla i dem (Wærn, 1982).

Min forskning inom det här området har refererats som pionjärforskning i en del senare översiktsrapporter (bland annat Britton & Glynn, 1987; Kucan & Beck, 1997). Jag och andra som forskat inom området har lyft fram slutsatser som framför allt har med metakognition eller ”exekutiv kontroll” att göra: Läsare tycks närma sig ”svåra” texter på två olika sätt. Det ena går ut på att de utnyttjar sina egna tidigare kunskaper om området och ”håller med” eller ”opponerar sig”, beroende på hur texten förhåller sig till de tidigare kunskaperna. Det andra sättet innebär att läsarna håller sig till texten och drar slutsatser huvudsakligen ur innehållet i den. Det senare förhållningssättet ger ”bättre” resultat på en senare mätning av textförståelse (Wærn, 1977, 1980a, b, 1981, 1982).

Informationsprocesspsykologi

Den kognitiva revolutionen utvecklade sig inte bara i omvärlden (för min del inspire- rade framför allt forskare på Carnegie Mellon University, med företrädare som Her- bert Simon och Allan Newell) utan också inom psykologiska institutionens väggar. De begåvade doktorander jag fick förmånen att handleda kastade sig med liv och lust in i informationsprocessernas värld och kom ut med avhandlingar som Stellan Ohlssons (1980) och Göran Hagerts (1986).

I en översiktsartikel (1976) beskriver Stellan Ohlsson och Ove Almqvist (båda del- tagare i Det kognitiva seminariet) informationsprocesspsykologin i detalj. De ger föl- jande definition av tänkande: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” Det finns minst tre konsekvenser av detta sätt att betrakta mänskligt tänkande. Låt mig sammanfatta dem nedan:

En är att tänkandet kan simuleras i en dator, som ju arbetar med att hantera sym- boler under kontroll av ett komplicerat program. Alltså är tänkandet symbolbaserat.

En annan slutsats är att programmet är komplicerat, vilket utesluter alla enkla för- klaringar av typen stimulus som ger upphov till respons. Vi kan därför säga att infor- mationsprocesspsykologin utgör en kritik av och ett alternativ till behaviorismen.

En tredje konsekvens är att tänkandet är en sekventiell process. Den slutsatsen inne- bär naturligtvis en begränsning av vilket slags tänkande som kan studeras. Problem med tydliga steg, som till exempel ”Hanois torn” lämpar sig bäst för informations- processanalys, medan problem som ofta kallats för ”insiktsproblem” i första hand inte passar för den analysen. Senare har dock Stellan Ohlsson visat att det går att behandla också vissa problem där gestaltväxling krävs med en informationsprocesspsykologisk referensram (Ohlsson, 2011).

Under sin tid på psykologiska institutionen genomförde både Stellan Ohlsson och Göran Hagert studier med tänka högt-protokoll, där de simulerade data i informa- tionsprocessteoretisk anda. De utarbetade själva ett teoretiskt verktyg, ett ”produk- tionssystem” som grund för simuleringen. Herbert Simon (senare Nobelpristagare i ekonomi) var den store inspiratören.

Vi kan säga att ”produktionssystem” och datasimuleringar blev informationspro- cesspsykologins motsvarigheter till de statistiska beräkningar som utfördes av forskare inom till exempel området beslutsfattande.

Människa-datorinteraktion

Under 1980-talet gjorde datorerna sitt intåg på arbetsplatser och i hem. De första iakt- tagelserna gjorde jag och mina doktorander på hur ovana datoranvändare läste från da- torskärmar respektive hanterade ordbehandlingssystem (Wærn & Rollenhagen, 1983; Askwall, 1985; Wærn & Rabenius, 1985, 1986). En viktig orsak till att jag med hull och hår gav mig in på det här nya forskningsfältet var att det dels gav nya möjligheter till att söka forskningsanslag, dels att forskningen passade bra in i de nya krav som aktörer utanför universiteten ställde på samhällsrelevans i forskning och undervisning.

Redan 1986 tyckte jag att jag kunde sammanfatta våra resultat (Wærn, 1986), och på ett allmänt plan var de inte särskilt revolutionerande: Människors tidigare erfaren- heter påverkade hur de lärde sig något nytt. Det som var annorlunda i vår forskning var de teoretiska verktyg vi hade kunnat använda. Dit hörde det strukturella begreppet ”mentala modeller”, som användes både inom informationsteknologin och inom psykologin. Tillsammans med Lars Rabenius undersökte jag begreppet när det gällde att lära sig ett ordbehandlingssystem (Wærn & Rabenius, 1986). Att ”assimilera” en situation till en tidigare modell påminde dessutom en hel del om Jean Piagets teori om ”genetisk epistemologi” (1970).

Omvärlden stod och stampade för att få veta något om hur människor hanterade de informationstekniska utmaningarna, och jag skrev en förnumstig rapport redan år 1987 (Wærn 1987a). Samma år blev det en hel del artiklar i olika samlingsvolymer (Wærn 1987b, c, d). Ungefär samtidigt bad ett internationellt förlag (Wiley) mig att skriva något om datorsystem och kognition. Den boken kom ut 1989 med titeln Cog- nitive aspects of computer supported tasks (Wærn, 1989). Enligt vad jag erfarit har boken använts i utbildningar på utländska universitet, däremot inte i Sverige. Det kan vara intressant att notera att denna bok har blivit översatt till japanska.

Det fanns mycket mer att studera när det gällde datorsystem och människor, och jag fortsatte forskningen inom olika tillämpningar av datorer. Informationssökning är ett exempel. Den skedde innan Googles tid genom att användaren skrev logiska villkor, vilket inte alltid gav önskade resultat (Linde & Wærn, 1985). En deltagare i det kogni- tiva seminariet hade redan i England studerat människors förståelse för och hantering av logik, och fortsatte dessa studier i Stockholm. Det var Cecilia Katzeff, som fann att det då aktuella sättet att söka information var långt ifrån självklart för ovana använ- dare. Hennes doktorsavhandling kom 1989 (Katzeff, 1989).

En annan tillämpning var konstruktion av föremål eller maskiner. Konstruktörer som använde så kallade CAD-system (Computer Aided Design) stod inför utmaningar som inte enbart konstruktionen bjöd dem. Också de systemen krävde ett nytänkande, som inte var självklart för användarna. (Wærn, 1988, Wærn & Wærn 1993).

Inom den avancerade kunskapsindustrin utvecklades så kallade kunskapsbaserade system, grundade på artificiell intelligens (AI), och vi studerade användarnas reaktio- ner inför sådana system i olika konstellationer (Wærn m.fl., 1995; Wærn & Ramberg, 1996; Ramberg, 1996). Denna forskning har visst samband med min tidigare forskning om textförståelse, i synnerhet gällde det förståelsen av förklaringar i kunskapsbaserade system.

Senare, på Institutionen för Tema Kommunikation, Linköpings universitet, stu- derade mina doktorander datorstöd för mänsklig kommunikation i olika situationer. Henrik Artman (1999) och Christer Garbis (2002) studerade kommunikationen i led- ningssystem för dynamiska situationer. Daniel Pargman (2000) och Malin Svenings- son (2002) studerade hur människor hanterade olika dåtida kommunikationssystem, ett Mud respektive ett Chat.

Ett utifrånperspektiv på Det kognitiva seminariet

En termin hade vi ”kognologer” förmånen att få ett utifrånperspektiv på vår verksam- het. Det var de socialantropologiska forskarna Lena och Tomas Gerholm som stude- rade ”seminariekulturerna” på olika institutioner på Stockholms universitet. De smälte in i våra diskussioner utan att göra något stort väsen av sig, och deras iakttagelser och slutsatser blev publicerade i en bok med titeln Doktorshatten (Gerholm & Gerholm, 1992). Så här presenteras vår forskningsgrupp:

Att denna forskargrupp har stora ekonomiska resurser syns inte omedelbart i lokalerna, men den är ”i miljonklassen” och har dessutom, lika viktigt som pengar, vetenskaplig prestige. (S. 70.)

En annan aspekt som de antropologiska forskarna lyfte fram är följande:

Den som från psykologiska utgångspunkter sysslade med området ”människa-maskin” fick natur- ligtvis finna sig i att även andra klampade in på detta högaktuella område. … Enligt psykologerna hade teknikerna inte de rätta metoderna …

Här fanns det alltså … ett uppenbart kunskapsmonopol. Och själva respekterade psykologerna detta genom att hålla sig kvar inom ramen för sitt kunnande. (S. 96.)

Just detta, att bibehålla sin specialitet under samarbetet med företrädare för andra ämnen är en viktig aspekt av tvärvetenskap, och jag har haft anledning att tänka på den också i senare samarbeten och forskning.

Reflektioner

Reflektioner över teori

Jag har redan påpekat att kognitionspsykologin kan betraktas som en opposition mot den tidigare förhärskande behaviorismen. I stället för att enbart betrakta relationen mellan stimulus och respons försöker kognitionspsykologin finna en teoretisk refe- rensram som tillåter en beskrivning av ”inre”, ”mentala” processer. Det finns förstås kritiker som inte känt sig bekväma med denna utvidgning av forskningsområdet, och kognitionspsykologin har attackerats med något olika utgångspunkter.

En kritik som är relativt grov innebär att sökandet efter ”inre” processer lämnar människan ”förlorad i sina tankar”. Det är ganska lätt att avfärda den kritiken som ir- relevant. I oppositionen mot behaviorismen blev det naturligt att fokusera just på de inre processerna.

En allvarligare kritik innebär att ifrågasätta den informationsprocesspsykologiska (IPP) utgångspunkten, det vill säga simuleringen av mänskligt tänkande i en dator. I hur stor utsträckning kan det mänskliga tänkandet sägas vara symbolhanterande? Jag har redan påpekat att enbart vissa typer av problem är lämpliga för IPP-studier. Det gäller då framför allt medvetet tänkande, vilket av en senare Nobelpristagare (Kah- neman,2011)karaktäriseratssom”långsamt”.Detsnabba,intuitivatänkandetkaninte utan vidare beskrivas med hjälp av ett datorprogram som arbetar sekventiellt. Inte hel- ler passar metoden med tänka högt-protokoll för sådant tänkande. Omedelbar perception och intuition är alltså svåra att foga in i en sådan teoretisk referensram.

Jag måste erkänna att jag själv inte har behärskat simuleringstekniken, utan snarare har använt den teoretiska referensramen som just en referensram. Jag har noterat vilken begränsning av forskningsområdet ett IPP-perspektiv innebär, särskilt när det gäller studierna av textförståelse. Ändå har det perspektivet gett så mycket nytt att jag inte övergett den kognitiva utgångspunkten. Behaviorism skulle jag aldrig förmå mig att gå tillbaka till, däremot var jag en period frestad av den så kallade verksamhetsteo- rin (Rabardel, 2003; Wærn, 2003), där ett något större grepp tas i form av mänsklig ”verksamhet” snarare än ”beteende” eller ”tänkande”.

Reflektioner över metodik

Det sägs ibland att för den som har en hammare är hela världen full av spikar. I viss utsträckning gäller detta också för den som använder en viss forskningsmetodik. Inom psykofysiken var det naturligt att arbeta med kvantitativa metoder, och matematiken gav en stark referensram både för att beskriva kvantitativa förhållanden mellan stimulus och respons och för att lägga ut upplevelser i flerdimensionella rum. På liknande sätt kom forskare inom området beslutsfattande att anamma olika aspekter av statistisk teori.

När det gäller kognitionspsykologin erbjöd alltså tänka högt-metodiken ett verk-tyg för att samla in detaljerade data om människors tänkande i problemlösningssituationer. Som jag redan påpekat, passar det verktyget inte i situationer där människors tänkande eller handlande är snabbt och oreflekterat. I det här sammanhanget vill jag gärna påpeka att kvantitativa metoder lämpar sig mycket illa för att beskriva kompli- cerat tänkande. Vi får helt enkelt acceptera att olika forskningsområden kräver olika metodik och därmed olika teoretiska begrepp.

Slutsatser

Även om rötterna till min och mina studenters forskning kan ligga i den psykofysiska jorden, har inflytanden av olika slag gjort att tillväxten skiljer sig avsevärt från ursprunget.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns två viktiga faktorer som har påverkat min och mina studenters forskning: 1) de yttre influenserna i form av händelser i om- världen och 2) de teoretiska och metodologiska verktyg som har utvecklats både inom och utanför psykologin.

Den viktigaste yttre influensen är, från mitt perspektiv sett, studentrevolten år 1968. Den fick efterverkningar långt senare på så sätt att studenterna ställde nya krav på såväl undervisning som forskning. Framför allt krävde de att den psykologiska forskningen skulle överge elfenbenstornet och kliva ut i verkligheten. De var inte ensamma om det kravet, som också kom från myndigheter som var överordnade universiteten.

När forskarna började studera mer komplexa fenomen måste den behavioristiska inriktningen i forskningen överges. Nya teoretiska referensramar liksom nya datain- samlingsmetoder krävdes och fanns också att tillgå ur internationell forskning. Steget ut i verkligheten innebar ett möte med helt nya utmaningar. Psykofysiken blev för snäv och kom att begränsas till ett område, väl avgränsat från övriga. Det blev visserli- gen så småningom verklighetsanknutet, men nya områden kom också att träda in på forskningsscenen.

Här vill jag bara nämna några exempel på samhällsrelevant forskning, utanför min egen. När högertrafiken infördes, kom trafikpsykologer att spela en stor roll. Hela tra- fiksituationer måste tas i beaktande, inte enbart perceptionen av trafikskyltar utan också till exempel bedömnings- och beslutsprocesser. När kärnkraftverk utvecklades, ställdes psykologer inför många problem, både när det gäller studier och praktiska råd om utformning av styrsystem. Den ekonomiska utvecklingen kom att göra beslutsfat- tande till ett viktigt forskningsområde. Frågor om lärande och minne har alltid varit aktuella, men Ebbinghaus meningslösa stavelser räckte inte långt som forskningsverk- tyg utan området krävde nya infallsvinklar, både när det gäller observationer och teo- retiska begrepp.

Kan man någonsin sluta forska?

Tack vare Psykologihistoriska Sällskapet fick jag förmånen att både delta i symposiet om psykologiska institutionen i Stockholm och bidra i denna skrift. När jag träffade mina tidigare kollegor upptäckte jag att många av dem forskade vidare inom samma områden som tidigare.

Jag, som delvis övergett mitt ”gamla” område, vill därför säga något om min fort- satta forskning sedan jag lämnade Stockholm. Den blev ganska annorlunda genom mitt möte med den tvärvetenskapliga institutionen Tema Kommunikation vid Lin- köpings universitet, där jag verkade som professor fram till några år efter min pensio- nering. Senare arbetade jag ytterligare några år som adjungerad professor vid Mälardalens Högskola (Akademin för innovation, design och teknik, IDT, underområdet Informationsdesign). Nya problem blev aktuella, men det kognitiva perspektivet höll sig starkt och gav många nya bidrag i de tvärvetenskapliga miljöerna.

I nutid har många forskare vänt sin inriktning mot områden som har med ”hållbar utveckling” att göra. De kommer att finna en väg att utveckla psykologisk forskning också där. Se till exempel Cecilia Katzeffs bidrag (på sidan XX) i denna volym.

Referenser (Jag beklagar att formatet på referenserna blivit korrumperade vid överföringen från en pdf-fil).

Artman, H. (1999). Fördelade kunskapsprocesser i ledningscentraler vid nödsitutationer: koordination och situationsmedvetenhet. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.

Askwall, S. (1985). Computer supported reading vs reading text on paper: a comparison of two reading situations. International Journal of Man-Machine Studies22 (4), 425– 439.

Björkman, M. (1958). Measurement of learning: a study of verbal rote learning. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Borg, A., Hultman E. & Wærn Y. (1978). Conflict, resolution and social understanding in six to twelve year old boys. Scandinavian Journal of Psychology19 (1), 53–62.

Britton, B. K. & Glynn, S. M. (red.) (1987). Psychology of reading and reading instruction. Executive control processes in reading. Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.

Ekman, G. & Wærn, Y. (1959). A second order ratio scale. Nordisk psykologi, 11 (1), 78–80. Ekman, G., Goude, G. & Waern, Y. (1961). Subjective similarity in two perceptual continua.

Journal of Experimental Psychology61 (3), 222.
Ericsson, K. A. (1976). Approaches to descriptions and analyses of problem-solving processes: The 8-puzzle. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Falkenberg S., Rahm T. & Wærn Y. (1977). Sex role concepts in eight- and twelve-year olds.

Scandinavian Journal of Psychology,18 (1), 31–37.
Frankenhaeuser, M. (1960). Subjective time as affected by gravitational stress. Scandinavian Journal of Psychology(1), 1–6.
Garbis, C. (2002). The cognitive use of artefacts in cooperative process management: Rescue management and underline line control. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation,Linköpings universitet.
Gerholm, L. & Gerholm, T. (1992). Doktorshatten. Stockholm: Carlssons bokförlag.
Hagert, G. (1986). Logic modeling of conceptual structures – steps towards a theory of reasoning.Doktorsavhandling, Uppsala universitet.
Kahneman, D. (2011). Thinking fast and slow. New York: Farrar, Straus and Giroux.
Katzeff, C. (1989). Cognitive aspects of human-computer interaction: Mental models in database query writing. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Kucan, L. & Beck, I. L. (1997). Thinking aloud and reading comprehension research: Inquiry, instruction, and social interaction. Review of Educational Research67 (3), 271–299.

Linde, L. & Wærn, Y. (1985). On search in an incomplete database. International Journal of Man-Machine Studies, 22 (5), 563–579.
Ohlsson, G. & Almqvist, O. (1976). Informationsprocess-psykologin: En introduktion.Psykologi i teori och praktik, 2, 27–46.
Ohlsson, S. (1980). Competence and strategy in reasoning with common spatial concepts.

Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Ohlsson, S. (2011). Deep learning: How the mind overrides experience. Cambridge: CambridgeUniversity Press.

Pargman, D. (2000). Code begets community: On social and technical aspects of managing a virtual community. Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.
Piaget, J. (1970). Genetic epistemology. New York: Columbia University Press.
Rabardel, P. (2003). From artefact to instrument. Interacting with Computers. 15 (5), 641–645. Ramberg, R. (1996). Psychological aspects of explanations as support for problem solving and learning. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Svenningsson, M. (2002). Creating a sense of community: Experiences for a Swedish web chat.Doktorsavhandling, Tema Kommunikation, Linköpings universitet.
Wærn, Y. (1960). Konstruktion och studier av ett intresseformulär. Licentiatavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1971a). A model for multidimensional similarity. Perceptual and Motor Skills 33 (1), 15–25.
Wærn, Y. (1971b). Similarity estimates and cognitive structure. Doktorsavhandling, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1972a). Multidimensional scaling with a priori dimensions. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 178–189.
Wærn, Y. (1972b). Structure in similarity matrices. Scandinavian Journal of Psychology, 13 (1), 5–16.
Wærn, Y. (1973). Kunskap och tankeprocesser. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Wærn, Y. (1976). Att förstå hur barn tänker. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. (1977). Comprehension and belief structure. Scandinavian Journal of Psychology18(3), 266–274.
Wærn, Y. (1980a). Thinking aloud during reading a descriptive model and its application.Scandinavian Journal of Psychology21 (1), 123–132.
Wærn, Y. (1980b). How do readers titulize a theoretical distinction? Scandinavian Journal of Educational Research, 24 (1), 25–39.
Wærn, Y. (1981). On the relation between comprehension and memory of a complex text.Scandinavian Journal of Educational Research, 25 (1), 21–37.
Wærn, Y. (1982). How do you fill in this xxx? On some interpretation processes. Advances in Psychology, 8, 152–165.

Wærn, Y. (1986). Learning computerized tasks. Stockholm university, Department of Psychology, HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 8.

Wærn, Y. (1987a). Kognitionsergonomi. Stockholm: Arbetsmiljöfonden.
Wærn, Y. (1987b). Learning computerized tasks. I: M. Frese, E. Ulich & W. Dzida (red.),Psychological issues of human-computer interaction in the work place. Amsterdam:North-Holland.
Wærn, Y. (1987c). Datorsystem och mänskligt tänkande. Rapporter, Stockholms universitet, Psykologiska institutionen, 51.
Wærn, Y. (1987d) Effects of computers on thinking. Stockholm university, Department of Psychology. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 13.

Wærn, Y. (1988). From function to form on computer support in design engineering.HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 15.
Wærn, Y. (1989). Cognitive aspects of computer-supported tasks. Cambridge: Wiley & Sons. Waern, Y. (2003). Editorial. Interacting with Computers, 15 (6), 731–735.
Wærn, Y. & Heffler, B. (1980). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium.Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wærn, Y. & Rollenhagen, C. (1983). Reading text from visual display units (VDUs). International Journal of Man-Machine Studies,18 (5), 441–465.
Wærn, Y. & Rabenius, L. (1985). Metacognitive aspects of learning difficult texts. Working papers from the Cognitive Seminar, Department of Psychology, University of Stockholm, 18.

Wærn, Y. & Rabenius, L. (1986). On the role of models in the instruction of novice users of a word processing system. HUFACIT: Human Factors in Information Technology, 6.

Wærn, Y. & Wærn, K.-G. (1993). Computer assistance in design engineering. Behaviour and Information Technology, 12 (3), 165–173.

Wærn, Y. & Ramberg, R. (1996). People’s perception of human and computer advice. Computers in Human Behavior, 12 (1), 17–27.

Wærn, Y. & Heffler, B. (2009). Att förstå hur barn tänker. Ett metodikkompendium. Psykologiska Institutionen, Stockholms universitet. Ljudupptagning.

Wærn Y. m.fl. (1995). Computational advice and explanations – behavioural and computa- tional aspects. I: K. Nordby m.fl. (red.), Human–computer interaction. IFIP advances in information and communication technology. Boston, MA: Springer.

Till mina memoarer – utvecklingstid

Min mamma bodde i Spanien över vintrarna. Jag skrev ofta till henne och är verkligen tacksam över att ha kvar detaljerade minnen av hur det var mitt i livet. Här är jag 44 år gammal. Brevet skrevs den 4 november.

”Lillflickan (12 år) fick ont i halsen igen – hon hade varit hemma tre dagar från skolan, utan feber men med en ordentlig heshet. 

Ner med varma stövlarna från vinden, klockan sju på morgonen, det var halt, kallt och mörkt.

(Kommentar: till vinden kom jag på en trappa som gick upp till taket ovanför ingången. Utifrån parkeringsplatsen, alltså. Och sedan fick jag klättra in genom det lilla hålet på gaveln.)

I vinterkappan fattades skärpspännet. Klockan var tio i åtta och jag skulle gå fem i. Det blev till att knyta. Mamma, var är min mössa? I tredje lådan hittade jag den. Sju minuter i åtta. Var är mina sockor? Sex minuter i åtta och sockorna var funna. Vantarna då? Nej, nu måste jag gå, se efter i badrummet. Vantarna hittades. Jag hann med bussen. Bara för att få stå och vänta på tåget. Undra sedan på att stressen kastar sig över en som spindelväv – fast och klibbig. 

Kroppen vägrar att arbeta, men tvättmaskinen fylls, tvätten hängs upp, golvet torkas av.

Ibland blir jag förtvivlad på alla krav som ställs – hälsa på här och där, sysselsätta barnen, kratta löv, läs genom det här till på måndag är du snäll, byta kläder, plocka fram varma stövlar … Var tacksam att du har att göra, Yvonne. Tids nog blir du gammal och sitter där och väntar på att någon ska komma och hålla dig sällskap. Försök då komma ihåg den här överlastade tiden -kanske är du tacksam då att den är över.

Bilden är från en vintermorgon vid nya tågstationen

Om AI – ett möte mellan Elon Musk och Jack Mack

Med en mobil i handen och en dator på matbordet upptäcker jag hur mycket jag inte vet och aldrig kommer att hinna lära mig.

I dag mötte jag Elon Musk och Jack Mack i en diskussion på en konferens jag inte ens kände till: World Artificial Intelligence Conference, som hölls i Shanghai mellan den 29 och 31 augusti i år.

Elon Musk är välkänd för många för sina engagemang i elbilen Tesla, i utvecklingen av artificiell intelligens och i allmänt entreprenörskap. En av världens rikaste män, för övrigt.

Jack Mack kände jag inte alls till, men det visade sig att han är en av grundarna av den kinesiska satsningen på Artificiell intelligens, Ali Baba. Så långt gick Jack Mack att han kallade Artificiell intelligens för ”AliBaba intelligens”.

Elon Musk nämnde tidigt den gamla idén att intelligens inte är fristående, dvs tanken att intelligensen visar sig i kombinationen mellan människan och hennes hjälpmedel. Idén presenterades redan för hundra år sedan av ryska tänkare som t.ex. Vygotsky, Luria, Leon´tev, togs sedan upp av många datorutvecklare, bl.a. på Xerox för trettio år sedan, och nu talar Elon Musk om oss som ”cyborgar”, därför att vi har tillgång till datorer, mobiler och annat. Vygotsky talade om vårt språk som ett verktyg, och jag lärde mig att papper och penna var lika viktiga för vårt tänkande (intelligens) som hjärnan. 

Nåja, diskussionen mellan Jack Mack och Elon Musk fortsatte inte på det spåret, utan ”spårade ur” när det klart visade sig att Jack Mack var amatör på Ai och slogs mot väderkvarnen Elon Musk som bar tekniken på sina vingar och lik ett vindkraftverk skapade energi medan Jack Mack alltmer utmattades. 

Ex:

Elon: We need to be responsible and look forward to make sure there is a future for our children.

Jack: I want people to sing and dance.

Elon: I don’t want for us to squander all of humanity’s progress by being complacent and lazy

Jack: There is no smarter being than a human being.

Elon: Computers were smarter than us many years ago.

Jack: Emotions will save us.

Elon: Planning and execution will.

Jack: I’m not a tech guy. I care about life.

Elon: I’m a tech guy because I care about preserving life by making it multi-planetary.

Det var plågsamt att höra de snusförnuftiga invändningarna från Jack Mack om ”hurdana människor är” möta Elon Musks insikter om vad man kan göra rent teknologiskt. Jag skulle hellre ha lyssnat på en diskussion längs aktivitetsteoriens (också verksamhetsteori) tankegångar.

Som gammal ”räv” inom kognitionsvetenskapen ser jag att den för tiden aktuella diskussionen öppnar många intressanta frågor som sedan bara lämnas obesvarade för att rusa vidare till nya frågor.

En av många möjliga figurer som beskriver verksamhetsteorien (activtiy theory).
Här fattas ”verktyget” i triangelns översta spets.

När berget röt Kapitel 1.

Hans fot stötte mot en uppbruten asfaltkant. Maurice tittade ner på de skrovliga sjoken. Visserligen hade han inbyggda parallella processer, men de yttre ögonen kunde bara uppmärksamma en sak i taget. Som fullvuxen robot var det tillräckligt svårt att gå på jämn mark. Det inre ögat såg Sofie, hans robothustru. 

Superintelligensen hjälpte inte för att svara på den centrala frågan: 

”Fanns det någon inneboende orsak eller avsikt med att han och Sofie gift sig?” 

Han och Sofie hade ingenting gemensamt annat än att de var gjorda på samma robotverkstad, Taller César Manrique (TCM). Den var visserligen den bästa på Lanzarote, men det förklarade inte deras giftermål. 

Förresten måste han gå till TCM för den dagliga kontrollen. Hans chef, Systemet, fanns där. TV-skärmen i César Manriques vardagsrum blinkade när han kom in.

”Kom hit omedelbart!” hördes Systemets röst. ”Du ska skaffa en emotionell komponent! Vulkanen La Corona börjar bli orolig! Bevaka den!” Systemet befallde med utropstecken. 

”Vad menas?” frågade Maurice tillbaka. Han såg några olika tolkningsmöjligheter. 

”EK!” Systemet skrev med stora röda bokstäveer mot gul bakgrund. Det var som ett utropstecken i sig.

”Sensorisk?” undrade Maurice in i mikrofonen. Han hade tagit ett av alternativen som han sett.

”NEJ! EK!” skrev systemet.

Maurice visste att det inte gick att säga emot. Han var en marionett och måste lyda. Han fick själv ta reda på vad en Emotionell komåonent, EK, innebar. På hemvägen sökte han i en av alla databaser han hade tillgängliga. Han fann att en Emotionell Komponent var intern och inte sensorisk. Den kunde ge vissa fördelar, som att han lättare upptäckte förändringar i miljön utanför honom själv. Inte genom lukt eller känselorgan utan helt enkelt som en emotion som till exempel glädje, oro, vrede. Några nackdelar kom fram: Hans förmåga att bearbeta information kunde förändras: 1) besluten kunde påskyndas av emotioner. Då kallades de ”intuitiva”. Intuition räknades bland människor som kvinnligt och därmed dåligt. 2) Starka emotioner kunde blockera rationellt beslutsfattande. 

Hans varningssystem blinkade rött. ”Akta dig för sämre beslut eller blockering av ditt rationella beslutsfattande.” 

En parallell väg ledde till noden:”Glöm inte Sofie!”

Asfalten blev jämnare. Han var på väg till Ina, en gammal kvinna, en av de kvarvarande människorna på Lanzarote. Han hade fått eller tagit som sin uppgift att umgås med Ina en stund varje dag.

Ina låg som vanligt i sin säng och tittade upp mot taket när Maurice gick in. Han knackade inte på dörren. Ina skulle i alla fall inte höra. I stället gick han fram och satte sig vid hennes kudde och lutade sig fram över henne.

Ina vände huvudet mot honom och log.

”Maurice!, vad roligt att du kommer! 

”Vad har du att berätta i dag?”

Maurice kunde inte säga om hon var genuint intresserad eller om hon bara ville vara artig.

”Ja. Systemet har befallt mig att skaffa en emotionell komponent”, sa han. Det var ju faktiskt en nyhet och den berörde honom. 

Ina vände huvudet mot honom igen.

”Javisstja, du är ju en robot. Vad tycker du om den befallningen då?”

”Tycker?” sa Maurice. ”En robot ’tycker’ väl ingenting, i alla fall inte en robot utan någon emotionell komponent, som jag, just nu.”

”Så när jag säger ’tycker’, förstår du inte vad jag menar?”

”Jo, det är klart att jag gör, jag har ju läst allt som människor skrivit, och där finns en mängd med ’tycker’, vill du höra?”

”Nej, faktiskt inte”, sa Ina och satte sig upp. 

 Ina tog tag i Maurices vänstra  hand. Den hade en slät, rumsvarm, silikonyta. Den var dessutom vadderad med något behagligt material för att inte stålskelettet under skulle kännas. Ina tyckte om Maurices hand, även om den inte var mänsklig.

”Du skulle kunna bli som ett barnbarn till mig”, fortsatte Ina och smekte Maurices hand.

Maurice kände ingenting, men han lät sig smekas. Ina brukade göra så här och han hade vant sig vid det. 

”Jag har sett att det kan bli negativa konsekvenser av en emotionell komponent’”, sa Maurice. Det var tankarna på vägen hit som kom fram innan han hade hunnit kontrollera om de var lämpliga i sammanhanget. Ina hade den effekten på honom. Han räknade inte alltid ut vad han borde säga när han var tillsammans med henne.

Flyktingar

En redigerad version av en novell som publicerats i Sofi Poulsen: Grimm darker, 2017.

Råttfångaren från Aleppo

En Grimm-Variant

Yvonne Wærn

Det var en gång en vacker stad som hette Aleppo. Många män arbetade där utan att ana vad som kunde komma. Kvinnor lagade mat och trodde att så skulle det vara resten av deras liv. Barnen lekte på gatan och visste ingenting om sin framtid. Ali var ett av barnen och Sabiha var hans syster. Ali var stolt över sin syster. Hon var den finaste babyn på gatan. Hennes ögon var som svarta diamanter och hennes hår glänste som korpens fjädrar. Hon var som sitt namn, ’vacker’. Klok var hon också, som en korp. Hon skrattade så fort hon fick syn på Ali.

Ali och många andra barn lekte ofta på gatan. De lekte kurragömma, spelade boll eller hittade på något bus för fruktförsäljaren. Han blev arg om de bara gjorde en min åt honom, men han kunde inte hinna i kapp någon. Inte än, inte förrän Ali … men mer om det senare.

Runt omkring fruktförsäljaren smög stora råttor. Om han vände ryggen till, tog de ett äpple. Om han såg på dem, åt de bara mögliga apelsiner som han slängt bakom sig. Han stampade i marken för att skrämma bort dem, och då masade råttorna sig bort. Barnen tyckte det var roligt med råttorna. De stampade och råttorna sprang. När de lät bli att stampa, smög sig råttorna fram igen. Det var en katt och råtta-lek, fast barnen inte var lika bra som en katt på att fånga råttor.

Mitt på dagen, när det var som varmast kom Ali förstås in. Maten väntade varm och välluktande på bordet, pappa kom hem och rufsade Ali i håret, mamma gnolade, Sabiha jollrade. Alla lsov en stund medan solen stekte gatorna så att asfalten glänste och fåglarna kröp in i soptunnornas skugga.

Till eftermiddagen gick de ut igen och lekte. Pappa gick tillbaka till jobbet, fast innan dess hade han kastat Ali högt upp i luften så att han grät av skratt. Lillasyster fick samma behandling, och hade inte mamma varit så stor, hade pappa nog kastat henne upp i luften också, trodde Ali.

Så gick dag efter dag i lek och skratt ända tills något stort och grått mullrade ovanför deras huvuden. Det var som en stor grå råtta med en lång vit svans.

Några barn som aldrig sett flygplan, ropade: ”Flygande råttor!”. De tänkte på fruktförsäljarens råttor. Andra barn visste bättre. ”Flygplan!” ropade de. 

Barnen slutade leka och tittade på flygplanen. Råtta eller flygplan, spännande var det ändå med något som flög fram i luften. Långt bort flög det, över hustaken, bort mot flodstranden. Barnen följde flygplanet med ögonen. De kände mer än såg när den första bomben föll. Det skallrade i fönsterrutorna och skakade i asfalten. Långt borta slog det upp en eldsflamma. Inte förrän det kom en bomb till blev barnen rädda och någon ropade:

”Spring!” 

Vart skulle de springa? Det var ett sådant oväsen att man inte kunde tänka. De flygande råttorna kom tillbaka och släppte ut bomber som om de var skit. Där ramlade ett hus, just där Ali tänkt gömma sig. Framför fruktståndet slog det upp ett stort hål i gatan. Dit kunde man inte springa. Fruktförsäljaren hann ikapp något barn, men det var inte det värsta.

Den förste som blev skadad var Ali. Han var då åtta år gammal och han förstod inte vad som hänt förrän hela benet kändes som eld. Han som inte brukade gråta, han skrek nu som han aldrig gjort förut. Så ont hade han aldrig haft förut. Han ropade på mamma, han bad pappa komma, men den enda som kom var en ambulans.När de lyfte upp honom på båren kände han ingenting mer. Allt var svart och borta. 

Mamma och pappa kom till sjukhuset och Sabiha var med. Ali försökte le, när mamma sa:

”Benet var i alla fall så splittrat att det inte gick att gå på,” medan tårarna rann över Sabina, som hon hade i famnen. 

”Blöt inte ner lillasyster”, sa Ali och mamma tog sin vackra slöja och torkade upp tårarna från lillasysters svarta hår.

Han tittade ner på sina ben. Där var ett långt och ett kort. Det korta benet var lindat ända upp mot skrevet. Inget blod syntes.

När Ali kom hem, kom det många fler gråa råttor som var flygplan. Fruktförsäljaren knöt sin näve upp mot himlen. Han fick nästan inga kunder, för alla var så rädda för råttflygplanen. Hans knytnäve hade ingen verkan. När Ali räckte lång näsa åt honom hade Ali glömt att han inte kunde springa mer. Fruktmannen fångade honom och gav honom ett mycket rött öra.

”Du får inte vara ute och leka mer!” sa mamma till Ali. ”Tänk på vad som hände!”

Så sa alla mammorna till sina barn. Då kunde ingen reta fruktmannen. Men det kom inte heller någon och handlade hos honom. Apelsinerna fick grå fläckar som fruktmannen vände neråt. De riktiga råttorna fick mycket att äta. Till slut fick han sälja frukten billigare. Några få mammor var så hungriga att de vågade sig till honom. 

Ali kunde inte leka inne heller. Benet som inte fanns gjorde ont. Han ville gråta, men Sabiha hann före. Hon knep ihop ansiktet och skrek. Då var hon inte så söt längre. 

”Vi har ingen mat!” sa mamma, när Ali sa att han var hungrig. ”Det är därför Sabiha skriker så mycket.” 

Affärerna mamma brukade handla i fanns inte mer. En dag var också  fruktförsäljaren borta, men apelsinerna låg kvar i en hög med grus. Ambulanserna tog bara människorna. Mammorna gick tillsammans med sina barn och plockade upp det som fanns kvar av frukten. 

Pappa var hemma numera. Hans kontor hade försvunnit och hans arbete med det. Ibland gick han ut och grävde sten. Han var inte vad vid det och fick ont i ryggen. Så ont fick han och så arg blev han att han inte längre kastade upp Ali i luften. Sabiha kunde han slänga fram och tillbaka, men det var så sällan att Sabiha blev otålig och hoppade bredvid honom tills han ilsket sa: ”Sluta!”. 

Pappa gick ut och träffade andra pappor. Tillsammans beslöt de att försöka få ett slut på bombandet. Någon visste att det fanns människor i ett annat land som kunde hjälpa dem. De människorna kunde skicka ut flygplansfångare och se till att de flygande råttorna försvann. Detta trodde alla männen uppriktigt, för de hade inget annat val.

En flygplansfångare kom och skrämde i väg råttflygplanen från deras gata. Men det mullrade och förde oväsen på andra ställen i staden. Barnen gick tillbaka till sin gata för att leka. Fruktförsäljaren hade inte kommit tillbaka. Han låg på sjukhus tillsammans med många andra skadade. Det var knappast troligt att han skulle kunna sälja frukt mer.

Nu hade Ali hunnit bli tolv år gammal och han hade fått kryckor för att ta sig fram på det enda benet. Sabiha var fyra. Hon fick vara ute och leka om Ali var med. Hon sprang mycket fortare än han och Ali hade världens sjå med att hindra henne från att springa bort. Ali kunde linka hur långt som helst för att ta vara på henne. Sabiha bara skrattade när han inte hann ikapp henne. Han blev trött av hoppandet och fick så ont.

Ali längtade efter att råttflyglanen skulle försvinna helt och hållet. Varje kväll berättade han för Sabiha att de skulle gå till floden, när flygplansfångaren tagit bort alla råttflygplan. Sabiha kände inte till något annat än steniga gator och raserade hus. En flod, ett vatten, det var som en saga ur en bok. Där lekte solen på vågorna och hon hoppade mellan vågtopparna som en fjäril. Om barnen kom, kunde fiskarna titta upp och fråga om de fick vara med och leka. Kurragömma var den bästa leken för fiskarna. De försvann bara ner i vattnet. Sådana sagor gjorde Ali och Sabiha tillsammans. I verkligheten gömde sig barnen bakom högar av sten.

En dag var Sabiha ute ensam och lekte medan Ali satt inne och läste. Hon hade blivit så stor att hon klarade sig utan Ali, hade mamma sagt. Ali satt helst vid en bok. Det var så jobbigt att hoppa på ett ben och lyfta sig fram med kryckorna. Mitt i läsandet hörde han ljudet av ett flygplan och tittade upp från sin bok. ”Var är Sabiha?” var hans första tanke. Mamma satt och ammade Alis nye lillebror, pappa röjde sten vid ett hus som rasat. Det var bara Ali som kunde ta vara på Sabiha. Han kastade från sig sin bok och skuttade ut på gatan. Det var svårt att ta sig fram bland all bråten. Nedfallna väggar hade kastat stenar omkring sig, krossade fönster lade vassa snubbelbitar för hans kryckor. Var kunde Sabiha finnas? På himlen mullrade ett råttflygplan. Varför gjorde flygplansfångaren ingenting åt den? Ännu hade råttflygplanet inte kastat ut någon bomb, men det kom närmare. 

”Sabiha!” ropade Ali, ”en flygande råtta!” 

Då hörde han hennes röst långt bortifrån 

”Jag ser den!” svarade hon. ”De ä plyplafångajen!” Ja, det här sa hon förstås på sitt eget språk, och flygplansfångare var lika svårt att säga på det som på svenska. 

Ali blev alldeles förtvivlad. Hur kunde hon tro att det var flygplansfångaren, räddaren, som kom där uppe i luften? Han linkade så fort han kunde mot hennes röst. Han måste få tag i henne innan den råttflygplanet släppte ut en bomb. Flygplanet kom närmare och nu såg han; det var flygplansfångaren. Han andades ut. Sabiha hade rätt, hon behövde inte vara rädd. Han vände om för att gå hem när han hörde att flygplanet släppte ut bomber. Inte flygplansfångaren också!  Det var inte rätt! Han skulle fånga råttflygplan, inte bomba stadsborna!

Ali blev så arg att han flög över gatan, bort mot Sabihas röst. Han ropade mot rökpelaren som slog upp, han skrek sig hes, men Sabihas röst hördes inte mer. När han kom fram till gropen där bomben fallit ner kunde han inte se något. Inte kunde det vara där som Sabiha varit!? Där fanns bara sten och grus, rök och glassplitter. Alldeles tyst var det. 

Ali linkade hem igen. Där var så konstigt. Bråttom och tyst på samma gång. Mamma gick omkring och plockade med saker. Lillebror hängde i hennes slöja, som hon knutit över ryggen. Pappa hade kommit hem. Han hade haft sönder en madrass och plockade fram en hög med papper. Ali kände igen sedlarna. Vad skulle pappa göra med så mycket pengar? Det var knappt att någon märkte Ali. Pappa sa bara med hes röst:  

”Vi måste ge oss i väg! Flygplansfångaren har börjat bomba oss!”.

Ali tänkte att han måste ta med sig något viktigt. Han undrade bara vad. Mamma hade plockat ihop den lilla mat de hade hemma i ett knyte. Pappa tog en madrass. Ali undrade om det fanns mer pengar i den.

”Varför ska vi ge oss i väg?” undrade Ali. ”Flygplansfångaren skulle ju rädda oss! Och förresten kan vi inte gå utan Sabiha!” 

”Han lurade oss”, sa pappa stelt. ”Vi har hittat en annan som ska rädda oss. Skynda dig på!”

Pappas rörelser var hastiga, hans ansikte rynkade sig så att han såg arg ut. Men Ali hade väl inte gjort något dumt? Ali förstod ingenting och han kunde bara säga: 

”Men Sabiha, vi måste ta med henne!”

Då började mamma gråta och pappas ansikte skrynklade sig ännu värre. Ali ville springa ut, han ville hämta Sabiha. Så såg han Sabihas docka. Den tog han och så gick mamma och pappa, mamma med lillebror på ryggen.

Det var långt att gå. Först gick de till floden och Ali tänkte att de skulle hitta Sabiha där. Men han såg inte henne någonstans. En massa människor gick nu längs med floden, de följde vågorna neråt, neråt. Ali hoppade med mamma och pappa och lillebror. Hur mycket pappa än skyndade på honom, blev de allt längre efter ju mer de gick. Det tog så lång tid att hoppa på ett ben och ett par kryckor. Sabihas docka gungade fram och tillbaka när Ali hoppade, och Ali tänkte på hur glad Sabiha skulle bli när hon fick den. Pappa gick bara med den där dumma madrassen och såg rakt fram, Mamma flyttade lillebror och knytet med mat från den ena sidan till den andra. 

”Sätt knytet på huvudet!” ropade Ali, och mamma hörde honom. 

Nu måste hon hålla en hand upp mot huvudet i stället. Ingen hand fanns över åt Ali. Ovanför dem mullrade flygplan, fram och tillbaka for de, och Ali hukade varje gång de passerade över hans huvud. Det tog ännu längre tid att gå för flygplanens skull. 

Äntligen kom de fram till ett ställe där floden rann ut. Framför dem låg ett stort gråblänkande odjur. Det tog aldrig slut och det frustade ur näsborrarna så att det stänkte långa vägar. Ali blev rädd, men pappa bara knuffade på honom:

”Skynda dig på” sa pappa. ”Vi måste hinna före de andra för att få plats!”

Ali såg en massa människor framför det gråa odjuret, och små ungar som diade odjuret. De var båtar som guppade upp och ner. En man med flytväst stod där och skyndade på människorna. De trängdes och ramlade i båtarna, somliga klarade att hoppa ner. 

Ali började leta efter Sabiha. Han ångrade att han berättat om vattnet. Tänk om Sabiha tagit sig ut på floden för att hon trodde att hon kunde dansa på vågorna? Han lugnade sig med att tänka att hon nog var före dem, bland alla andra människor.

Mamma fäste lillebror hårdare på ryggen, tog tag i Ali och de gick mot en av de små båtarna. Den var nästan full, men mannen med flytvästen sjasade ner Alis familj mot den. Ali ville inte gå ner i båten. 

”Vi måste ha tag i Sabiha först!” sa han. 

”Nu kommer du med!” sa pappa och drog honom i andra armen. Ali kunde inte streta emot. Han hade bara ett ben och kryckorna. Han ramlade ner i båten. Det gjorde ont.

Mannen med flytvästen sköt ut båten och stannade på stranden. Båten for i väg över odjuret med ett förfärligt oväsen. Ali satte sig upp. Hans kryckor hade försvunnit. Han satte händerna för öronen och höll Sabihas docka under ena armen. De åkte så länge att han somnade. Så slutade knattrandet och båten lutade väldigt åt den sida där Ali satt.

Ali var den första som hamnade i vattnet när båten kantrade. Han kunde inte simma med bara ett ben, så han sjönk. Han höll sig i Sabihas docka, men den tappade han taget om längre ner under vattnet.

Pappa simmade och tog tag i något tyg. Han trodde det var någon ur hans familj. Med munnen full av vatten sa han: ”Det går inte att lita på någon”. 

Han guppade på vågorna tills någon drog honom i land. Då höll han Sabihas våta docka så hårt i handen att räddarna inte vågade bryta upp fingrarna. De som dragit honom i land frågade på italienska: 

”Hade du någon familj?” 

Det förstod han förstås inte. En tolk kom och frågade stapplande: 

”Familj?” Alis pappa visade upp dockan: 

”Min familj”, sa han och han grät inte. 

Alis pappa fördes till en lång kö av människor. Där stod han med dockan i famnen och väntade. När han till slut kom fram till platsen där han fick litet soppa, sträckte han först fram dockan och sa på arabiska: 

”Ali först, sedan Sabiha och mamma, lillebror får av mamma, och sist till mig”. De som delade ut mat förstod ingenting, de fyllde på en skål, gav den åt honom och sköt i väg honom. Han satte sig i ett hörn med dockan i knät och hällde soppan över henne. Hans ögon var fästade på något långt bortom odjuret, som var Medelhavet. 

Vad som än hände senare släppte han aldrig dockan. På alla frågor svarade han att familjen bestod av fem personer: Han, Ali, Sabiha, mamma och lillebror, som var så liten att han inte hunnit få något namn. När tolkarna undrade var de andra i familjen fanns lyfte han upp dockan fyra gånger: ”Här är Ali, här är Sabiha, här är min fru, här är lillebror”. Tolkarna skakade på huvudet, och av nödhjälparna fick han bara en portion mat. Den gav han åt dockan och åt inte något själv. Inte grät han heller, men ibland sa han något till dockan med en sorgsen och tröstande röst. Det här var vad han sa:

”Jag kan inte hjälpa att flygplansfångarna började kasta ut bomber. Det är inte mitt fel att hjälparna hade så dåliga båtar. Det ska bli bra så småningom. Vi måste bara vänta.”

Männen med flytvästarna slutade inte med att knuffa ut små båtar på Medelhavet. Inte heller slutade odjuret med att sluka människor från Aleppo. Snart satt det många fler pappor vid havet och stirrade mot den andra stranden. Den syntes inte.

Midsommar

Midsommar – igen! Eller: Midsommar – så underbart! Eller: Nej, inte mitt i sommaren, den har ju knappt börjat!

Hur jag än möter den, blir den speciell, midsommaren. Midsommarafton på Sjövik i drygt sextio år. Första midsommaren var jag ännu inte gift. Sista var en ny man vid min sida. På bilden är jag ganska precis i mitten av mitt liv.

Traditioner lindar sina kransar till liv och död, glädje och sorg. Sjövik där våra barn firat midsommar så länge de mindes, där ett nyfött barnbarn lyftes över middagsbordet, och ett annat döptes. Nu är Sjövik långt borta och jag sörjer. Är förändringar alltid sorgliga? Sjöviksfirandet har förändrats, mitt liv har gjort ett nytt slag i kryssen, men har jag kommit framåt?

Det första sommardoppet tog vi i strömmande kallt vatten i Bäsingen, en gång paddlade jag kanot med min gamla mamma. Soirén var det bästa, eller dansen kring stången, nej, förresten att resa stången var bäst, att plocka blommorna till stången, att få sjunga ”Du lindar av olvon en midsommarkrans” eller att samlas till midsommarkörens hyllning i ”En vänlig grönskas rika dräkt.”

Det här ska vara en hyllning till Sjövik i midsommartid, men det blir mest tårar. Varför ska ljuva minnen göra så ont efteråt?

Ryck upp mig! Jag har ett nytt liv! Det är för långt till Sjövik, visst har jag det bra här! Nya goda vänner, andra traditioner – det är väl inget fel på det? Men några sextio år till blir det inte.

Du lindar av olvon, som allsång


Att välja innebär att välja bort

När jag skrev den första delen av mina memoarer grät jag över att jag hindrades från att läsa på gymnasiet. Kunskapsluckorna innebar att jag aldrig kunde studera det jag egentligen var intresserad av (tror jag nu, men jag visste det inte då): nämligen fysik.

Min äldsta och mycket kloka dotter sa då: ”Att välja innebär att välja bort. Kanske du hade det bra i alla fall. Du kom att studera något där du själv kunde utveckla ett nytt område.”

Hon har så rätt: Själv valde hon mellan en akademisk studiegång inom datorvetenskap och en konstnärlig som riksspelman. På ”gamla” dar tar hon nu kurser i komposition, medan hon har en tjänst som professor i Uppsala. Hennes ämne är Människa-dator interaktion.

Själv valde jag aldrig bort skrivandet. Inte aktivt i alla fall. Det fick bara inte plats i min kalender förrän livet landade efter slitet med hem, undervisning och forskning. När anslagsansökningar och forskningsrapporter var det enda jag skrev kändes det inte så angeläget att skapa ännu mer fantasifulla texter.

Men visst hade jag tur – jag upptäckte kognitionspsykologin, som i Sverige på 70-talet var så gott som okänd, fast den fötts i USA redan minst ett decennium tidigare. På 60-talet var jag lyckligt barnledig och okunnig om det mesta utanför hemmet.

En bild på omslaget till min första bok: Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi.
Min första bok

Om solnedgångar

Solnedgångarna kom inte in i mitt liv förrän när jag var omkring femtio år gammal.  Då fick jag en oljefärgslåda av min käre make. Han hade märkt hur jag suttit med skolvattenfärgerna och målat av blommor i vasskanten. När vi låg stilla med segelbåten gav det mig en särskild njutning att fånga de stlllsamma växterna i sin gröna, genomskinliga värld. 

Där från stranden upptäckte jag solnedgången. Jag hade bott på en östkust i hela med liv och aldrig sett en solnedgång som inte var skymd träd och hus. Plötsligt såg jag dubbelt; solen glittrade i vattnet, men inte nog med det: den målade himlen med breda penslar, doppade i havets färglåda. Smala penslar fångade upp både violett och blått, strök färgerna försiktigt längs molnens kanter, medan de breda svämmade över med fröjd över det brandgula, röda, orange och slutligen rosa. 

”Att du bara orkar sitta och se på solnedgången varje kväll”, sa mina otåliga vänner omkring mig. ”De ser ju likadana ut alltid!” – ”Nej aldrig likadana”, försäkrade jag, fast jag behövde inte försvara solnedgången. Den talade sitt eget språk, den spelade sitt eget skådespel.

Med de nya färgerna försökte jag fånga solnedgången men den gäckade mig. Först var det min egen klantighet – solnedgången har inte så vassa färger som oljefärgerna framställde med min hand, den var inte så stel som mina penslar gjorde den. Jag övergick till akvarell, det passade bättre, färgerna flöt in i varandra, de började skimra, jag var på väg. Men så torkade det ju aldrig, pappret bucklade sig, kvällsdimman kom och kröp in i underlagets porer. Det dröjde länge innan jag gav upp.

Jag sökte efter solnedgångsskådespel från öster. Hemma såg vi dem bara på vintrarna, då i nordväst från köksfönstret, till hälften dolda av tvåvåningsgrannhuset och den förvuxna granhäcken. Till vintersolståndet tog jag mig till Årsta havsbad. Klockan 14.45 gick solen ned i havet, jag skymtade den i sydväst, men en ö var i vägen. En kort stunds njutning innan händerna och fötterna blev stelfrusna och näsan droppade in i kameran.

”Vi åker någonstans där jag kan se solnedgången!” föreslog jag en sommarkväll. Vi tog oss ända till Dalarö, och hann skymta en röd skiva bakom granar, en glimt som speglade sig i en vik. Underbart är kort.

Från Gotlands västkust kunde jag njuta länge. Vi åkte till Fridhem, tog först kaffe och en våffla på Fridhem och vandrade sedan ner mot stranden med de slipade stenarna. Solen gick ner i havet, först långsamt, sedan försvann den innan jag hann förstå. Inget dacapo den kvällen, ingen extra föeställning. Bara på andra sidan havet var solen, medan de rosa molnen sakta fladdrade över himlen. Dimman steg, vi måste åka hem.

På Gotlands ostkust hittade jag solnedgången från Närsholmen. Jag var inte ensam. Många människor hade satt sig på sluttningen nedanför fyren. Kaffekorgarna var med och solstolarna. Solen visade sitt bästa humör, den svepte sin målarduk runt oss. Skarpt rött i nordväst övergick i milt blårosa mot öster. Då först förstod jag hur hela världen var en kanvas för solen, ingenting betydde något, bara färgerna och vattnet, himlen och molnen.

Nu har jag en liten sjö som solen leker med på kvällarna. Där doppar solnedgången sina penslar medan björkkvistarna dansar i vinden. Jag rusar från TV:n, inga andra nyheter intresserar mig än solens konstnärskap.

Om etik inom artificiell intelligens

E

När icke-tekniker ser på teknikens utveckling är det somliga som börjar tänka: är det här bra? Vart kan det här leda?

Det gäller Artificiell intelligens likaväl som annat. Jag ska här fundera lite över etik inom artificiell intelligens.

Blir vi översköljda av etikfrågor?

Det är inte så enkelt som inom robotiken, där Isaac Asimov redan på 1940-talet (krigsåren, kanske) formulerade de s.k. robotlagarna:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.

2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.

3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Man har diskuterat dessa lagar om och om igen, t.ex. ställt de sedvanliga dilemma-frågorna: Om man måste offra en människa för att rädda flera, hur ska man då göra? 

Men det är inte sådana frågor jag ska ställa nu. 

Artificiell intelligens kan förvissa skada människor, det pågår en hel del tankar (kanske t.o.m. utveckling) inom området robotkrigföring, men det finns andra etiska frågor, mer vardagsnära. 

Vad säger en leksak?

Allt behöver inte handla om robotar. Det finns artificiell intelligens invävd i mycket mer än vi (eller i alla fall jag) trodde.

Just nu finns t.ex. program som översätter språk eller program som söker efter information, program som anpassar information till användaren (t.ex. vilka inlägg som visas på Facebook eller vilka tidningsartiklar som erbjuds en viss läsare) och så förstås bildigenkänningsprogram. 

Där finns väl inga etiska problem? Förvisso. Jag minns de första taligenkänningsprogrammen. Jag lyckades aldrig tala in en enda enkel siffra eller ett enkelt kommando. Tills jag förstod att taligenkänningsprogrammen på den tiden var mycket dåliga på kvinnliga röster. När jag senare kom till USA och försökte ge ett telefonnummer muntligt, misslyckades jag. Min svengelska förstods inte av programmet. Det här är exempel på tidiga problem, men problemen fortsätter. 

Googles ”translate” t.ex. översätter hyggligt till engelska, men ganska ohyggligt till svenska. Kolonialism? Nej, det finns helt enkelt en större databas av engelska texter. Oskyldigt? Nej.

Program som känner igen ansikten, och som många börjat med numera, har svårare att känna igen mörkhyade än ljushyade. Är det en ”barnsjukdom”? 

Det sägs att det är svårare för ett program för ansiktsigenkänning att känna igen mörkhyade.

Kan det vara så att människor från ”’socialt utsatta” områden inte får samma erbjudanden som människor från gynnade områden? t.ex. om resor, skolor, arbete eller medicin? Jag påstår inte att det är så, men en hel del beror på hur man valt materialet som AI tränas på. 

En småsak möjligen, men nog så irriterande är att Facebook väljer att visa inlägg från mina flitigaste vänner i första hand. Och eftersom jag inte scrollar så långt, får jag inte se inlägg som människor som är nya på Facebook gör. En bidragsgivare blev riktigt sur och anklagade en grupp för att negligera henom. Vi blev sura tillbaka, och det blev riktigt citronlikt tills vi förstod varifrån vårt förmodade ointresse kom: Facebook hade helt enkelt uteslutit personens inlägg från de flesta av oss. Etik? Javisst, det skadade uppenbarligen personen. 

Vi kanske inte förstår effekterna förrän det är för sent. Eller också hinner vi inte bry oss. Det finns så mycket att läsa. 

I min pågående bok berättar jag om Pedro, ett robotbarn som görs att vara fyra år gammal. Men hur gammal blir han med träning?

En läsare om: När havet steg

Nu har jag äntligen läst boken ”När havet steg” och jag tyckte mycket om den, framför allt alla spännande tankar kring hur vi människor vill och bör förhålla oss till robotar och AI. Jag har markerat många citat i boken som fick mig att tänka lite extra eller som kändes lite extra fyndiga!

Det är en sakkunnig läsare, som studerar på Kognitionsvetenskapliga programmet.

På flykt


Människor har alltid flyttat eller flytt. Flyttat i hopp om att få bättre levnadsvillkor, eller flytt undan krig och förföljelse. Folkvandringar har funnits tidigt. Judarna vandrade redan under 500-talet före Kristus, medan det som kallas för ”folkvandringstiden” inträffade under medeltiden. Den moderna flyktingkrisen började på 2010-talet.

Låt mig följa min egen tråd. Min flykthistoria börjar med att min mormor flydde från första världskriget år 1916. Själv flydde jag med mina föräldrar från bomberna i Helsingfors i början av andra världskriget. Då hamnade jag i ett neutralt land. Allt borde vara frid och fröjd, men flykten bor kvar i kroppen, jag kommer aldrig från den. Alltid är jag utanför, alltid känner jag mig på flykt. Det är så mycket jag inte förstår, och det kommer så många nya skrämmande idéer.

De idéer som skrämmer mig just nu är de här:

”Sverige är svenskt, vi har svenska värderingar?” 

Betyder det att vi ska bo i ett vakuum? Att inga nya tankar, eller människor, får komma in till oss?

”Vi som är här måste väl ha företräde framför dem som kommer? Och vi som redan kommit hit måste väl gå före dem som kommer senare?”

Det känns som att lägga badhanddukar på en badstrand tidigt på morgonen för att gå dit och bada på eftermiddagen. 

Vad sägs om orden: ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er det ska ni också göra mot dem?” Jag vill ta emot med en öppen famn. När jag var barn bodde alltid någon utanför familjen i vår trånga lägenhet. I vårt moderna Sverige är samhället ansvarigt. Vem öppnar sin dörr för en främling? Vem tränger ens en gång ihop sig för en släkting?

Vem lyssnar på orden: ”Allt som ni har gjort mot en av mina minsta bröder, det har ni också gjort mot mig.”

Visst förstår jag att vi i Sverige inte kan ta emot flyktingar från hela världen. Det är ett dilemma jag inte klarar av. Därför skriver jag i stället för att skrika. 

Så jag skriver …

Ett citat från Gustav Fröding kommer för mig: ”Så jag målar, Donna Bianca, ty det roar mig att måla.” 

En gång målade jag så som jag hade lust. Nu skriver jag som jag har lust i stället. Men det är svårt att armbåga mig fram mellan skrivråden. 

”Jag har tre råd åt dig för att bli en ’bestselling author’”, säger ett cirkulärbrev jag får i min elektroniska brevlåda,. Jag vill inte bli en sådan! Jag vill bara hitta på historier, fånga dem i mina egna ord, virka ihop dem till en klädnad som förvånar mig.

Jag behöver en rustning mot skrivråd: 

”Show, don´t tell!” Jag knyter ihop mina berättelser hårt så att ingen gestalt ska få smita in. Jag vill bolla med mina luftiga adjektiv, jag vill njuta ohejdat med mina adverb! 

Min dramatiska kurva vill jag forma som en berg-och dalbana. Varför är den traditionella kurvan så tvådimensionell? I fyra dimensioner svävar mina tankar, Einstein hyllar jag intensivt. 

Min protagonist har ingen form, min antagonist kan jag inte se. Mina fantasivarelser är inga ”karaktärer”, fria och vilda drar de mig med sig utan några Enneagram.

Löst från skrivråden älskar jag att skriva. Det måste vara dopaminet. Ja, jag är dopad när jag skriver, eller kanske snarare doppad i ett bad av lust, av okända möjligheter. Jag är nyfiken på vad som kan hända, jag förundrar mig över orden som växer fram på skärmen. Ur mina utslitna tangenter lyfter de sig som såpbubblor som inte spricker. Skimrande ger de sig ut på upptäcktsfärd i en värld som jag skapat. Med nyfikenhet, lust och förväntan följer jag med. Vad ska hända nu? 

Kommentar till kommentar på Kärnkraftverk?

Jag uppskattar mycket den sakliga genomgången av min sammanfattning. (Sammanfattningen gjorde jag för övrigt av kommentarer på en förfrågan på Facebook, i gruppen ”Klimatnyheter”.)

Jag håller inte med kommentatorn, men anser att varje allvarlig tanke är värd att synas, att beaktas.

Det är inte bara fråga om teknik och ekonomi när det gäller kärnkraft, utan om mycket annat. Kanske jag återkommer till de samhällsvetenskapliga, sociologiska, psykologiska och filosofiska problemen någon gång.

Men just nu: Tack!

Boken handlar om klimatförändringar, AI och robotar i en skön och ibland humoristisk blandning.

Kärnkraftverk?

I klimatångestens fotspår tassar kärnkraftsförespråkarna. De låtsas som om alla våra problem har med energitillgång att göra. De tonar ner problemen med kärnkraften och jämför med kolkraft. Här gör jag i stället en jämförelse med vind och sol:

Möjligheter: Genererar mer energi än någon annan aktuell energikälla

Problem:

  1. Kostnader (vissa beräkningar säger att kärnkraftgenererad el är dyrare än vind/solel)
  2. Tid – Det tar längre tid bygga upp kärnkraft än vind/sol
  3. Stråining – de nya kärnkraftsverken påstås ge lägre strålning för avfallet och kortare halveringstid. Problemet är att man inte räknar med de ackumulerade effekterna: varje år kommer nytt avfall, som läggs på det gamla. En enkel serieberäkning kan användas. 
  4. Centralisering. Kärnkraftverk förutsätter centralisering – den genererade elen måste alltså spridas ut. Både den centrala placeringen och utspridningen för med sig säkerhetsrisker
  5. Lokala effekter: Kylvattnet går ut i närmiljön och höjer temperaturen. Vad händer med biosfären i närmiljön?
  6. Uran är en ändlig resurs
Bilden har inte något med kärnkraftsverk att göra, men kan ge en tankeställare.
Vad händer med vattnet?

Speglingar av en tid

Hur många författare känner inte igen sig själva i personer som hamnar i deras böcker? Så många olika personer som jag är!

I min senaste bok,  ”När havet steg”, har jag haft med hela episoder ur mitt gamla liv. Där kom seminarierna in. De som lärt mig så mycket, de som gjorde all repetitiv undervisning  uthärdlig. Seminarierna om Turing-testet, om Searle … De kanske inte passar i en skönlitterär text. Men jag kunde inte låta bli. Visserligen ska jag skriva mina memoarer, visserligen ska Psykologihistoriska sällskapet ge ut en skrift om ”Den gamla goda tiden” (som förstås ska heta något annat), men ändå. Så djupa märken har den tiden gjort, klart att de måste synas!

Yvonne i intervjutagen. Lägg märke till den gammaldags datorn.

Där finns också mina fortfarande trogna vänner med: Marit som bakade så gott bröd till våra seminarier, Susanne, som försvann till ”industrin”, Göran som gav den nödvändiga kontakten till Uppsala, Stellan som försvann till USA, Cecilia, logikexperten som blev hållbarhetsforskare, Ove, som blev minnesexpert, Lars, filosofen, och Lasse som tillsammans med Ann gjorde såväl gammaldags brevsystem som Amsterdam osäkert, Calle som var för tidigt ute med sina krav på att emotionerna skulle få sin del i simuleringarna. De här personerna är bara de centrala från den tidiga tiden. 

När fan blir gammal blir han religiös, jag blir bara nostalgisk.

En generations-tradition

I min familj har blini blivit en älsklingsrätt som jag förut blandat ihop med fastlagen: att man äter tjockt och fett innan fastan börjar, men så var det inte alls. Blini äts för att fira solens återkomst, alltså på eftervintern/förvåren.

Traditionen kom från min ryska mamma och hennes finska uppväxt.

I Ukraina (där min mormor föddes) äter man blini med smetana, alltså sur grädde. Jag har degenererat så långt att jag helst äter dem med vispad vispgrädde som blandats med Kalles Kaviar.

Vad jag inte visste var att blini symboliserar solen – de är nämligen runda. Inte heller visste jag att traditionen att äta blini är förkristen. 

I alla fall tycker jag det är roligt att vissa mattraditioner går från generation till generation.

Återkommer till pasha, när vi närmar oss påsken.

Här kommer ett blinirecept för den som vill fira solens återkomst:

3 dl mjölk 
50 gr jäst 

2 dl bovetemjöl (jag tycker det är det godaste)
1 dl vetemjöl
1 nypa salt

2 ägg
50 gr smör

Värm mjölken till 37 grader häll över jästen och blanda sedan i mjöl och salt 
Dela på äggen och lägg i äggulorna nu.

Låt stå och jäsa i cirka 40 minuter.

Smält smöret och låt det svalna. Vispa äggvitorna till hårt skum. Blanda i smör och äggvitor i den jästa smeten. Låt gärna jäsa en stund till (inte nödvändigt).

Blini ska förstås gräddas i särskilda blinipannor, men du behöver inte ärva dem (som jag gjort), inte heller åka till Stockmans i Helsingfors för att köpa dem. Det går att göra blini i crepepannor (fast då blir de inte så höga som de bör vara enligt mig).

Servera genast. Om du behöver räkna på hur mycket du ska göra kan jag tala om att min morbror kunde äta 12 blini (men så dog han också av stroke i 60-årsåldern), jag kan äta 2-3 stycken (och jag lever ännu, bevisligen).

Traditionellt serveras blini med sur grädde (gräddfil eller creme fraiche) samt olika slags kaviar. Men de degenererade kan äta rimmad eller rökt lax till. En klick smör på den varma blinin gör att den inte blir så torr. Mastig blir den i alla fall så det förslår, i alla fall i en blinipanna! I väg till Helsingfors och köp en! (Förresten finns de att köpa på nätet).

Mina ärvda pannor har inga handtag, så de är svårmanövrerade.

Av det här receptet fick jag tio blini. Inte så det räckte till min morbror, alltså, men mycket mer än vad jag själv ville ha. Resten kan man spara och värma i micron. Själva smeten kan också förvaras i kylskåp någon dag eller så.

Mina blinipannor.
Saltburken är med för att ge proportioner.
De är lika stora, det är bara perspektivet som gör de främre större. Observera att kanterna är högre än crepe-pannornas.

Valentine´s day

To-day I want to celebrate Sugandha Iyer and our friendship. We met on a train in Switzerland, about 31 years ago. A real friendship develops slowly. Circumstances made it difficult to keep in touch, but now, since we both are retired, we write to each other almost every day. Sugandha has given me so much good advice, for my toe, my health and above all, for my well-being. Moreover, Sugandha has inspired me to two books, here some pictures:

Some indian fables after PANCHATANTRA


Cover to Ramayana in pictures,
all designed by Sugandha Iyer

and her grandchild, Esha, has painted illustrations to three children books. To-day, it is the day of love and I want to celebrate this distant friendship!

The first cover picture made by Esha Iyer

Superintelligens?

Här går somliga och oroar sig för att en ”superintelligens” kan ”ta över världen” utan att ens fråga sig själva på vilket sätt en intelligens kan bli ”super” eller vad det betyder att den ”tar över världen”.

Jag som just nu läser om Nick Bostroms bok ”Superintelligence” såg att jag missade kapitel 3 första gången jag läste. Det kapitlet försöker svara på den första frågan. Låt mig alltså presentera Nicks tankar om ”super” till att börja med. I princip kan en intelligens bli ”super” genom 

  1. snabbhet
  2. samarbete
  3. kvalitet
  1. Snabbhet En dator kan lätt ”slå” en människa när det gäller snabbhet. Det visade sig i de första programmen för artificiell intelligens som användes t.ex. för att spela schack. Så länge vi har problem som kräver en stegvis lösning (till exempel ett sökande i en problemrymd, som Hanois torn), kan en dator vinna över en människa. Det är dock få problem som är sådana, och schackdatorerna klarade sig inte länge mot kluriga schackspelare.
  2. Samarbete. Om man kan dela upp ett problem i många små delar kan man tänka sig att lösa det genom samarbete. Vi har exempel i restaurangkök, andra exempel finns i brandsläckning, husbygge, ja överhuvudtaget de flesta praktiska göromål. Men intelligens – vilka exempel kan vi finna där? Boström föreslår att den akademiska uppdelningen i olika ämnen bidrar till utveckling av den kollektiva intelligensen. I boken ”När havet steg” nämner jag litet ytligt det där med samarbete mellan olika robotar som en fara för människorna, men jag måste nog tänka genom det hela bättre till nästa bok. För övrigt kräver det goda kommunikationsvägar och kommunikationssätt för att få ett samarbete att fungera över huvudtaget.
  3. Kvalitet. Det här är den svåraste delen av ”super”. Det är svårt att tänka oss en intelligens som är annorlunda än vår, utom när den är mindre intelligent. Ett mer intelligent tänkande kan möjligen vara ett som sker ”utanför boxen”, ett där tidigare okända tekniker eller tankesätt används. Kanske Einsteins tänkande är ett sådant exempel?
    Det är svårt för mig att bedöma, jag kan inte tillräckligt mycket matematik. (se Einsteins fältekvation).

Jag är förtjust i gestaltpsykologernas exempel och i tanken på ”gestaltväxling”. Det är kanske en annan ”kvalitet” av tänkande. Men då ska den nya ”gestalten” verkligen vara ny, inte bara ett alternativ som många eller ens någon känner till. Jag har ett exempel på den typen av problem i boken (sid. 260).  Det exemplet kommer från Lewis Carroll. Inte ens lösningen på det problemet kan räknas som ”superintelligent”, men tanken kan tjäna som en vägvisare. 

Tankar kring boken ”När havet steg”.

Varje gång jag skriver en bok är jag i en annan värld. Det finns ett motto som säger: Att läsa är att resa. Jag säger samma sak om att skriva. Egentligen är det mina memoarer som pockar på att skrivas, men ändå sitter jag just nu och tänker på ”Artificiell intelligens” (A.I.) och ”Klimatförändringar”. 

Det är ett drygt år sedan jag fick den första inspirationen att ta itu med mina gamla kunskaper om just A.I.  Det var en hel del vi mötte på det glada 70-talet. Herbert Simon och Alan Newell hade just kommit ut med sin bok om ”Human problem solving”, och optimismen frodades när det gällde att kunna ”vetenskapligt” beskriva hur människor löste problem. Så här uttryckte två av mina begåvade doktorander det: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” (Stellan Ohlsson och Ove Amqvist). Med den definitionen kunde tänkandet hos en människa jämföras med tänkandet hos en dator eller tvärtom. Nu äntligen hade man en metafor för att beskriva tänkandet, nämligen som ”sökande i en problemrymd”. Den lämpade sig bra för ett dataprogram: Om du är där, gå då dit. Det fanns också ett problem som lämpade sig till att pedagogiskt förklara det hela, nämligen ”Hanois torn”.


Här satt jag och tänkte tillbaka på den glada tiden för fyrtiofem år sedan. Den blev förresten aktuell igen på ett möte med Psykologihistoriska sällskapet på Vetenskapsakademien förra våren. Vad hände efter ”vår” tid? Jag vet att artificiell intelligens kom i vanrykte, man lyckades inte göra det man förutspått. Visserligen hade A.I. program besegrat världsmästare i både schack och Go, men de programmen var inte av den typ som Newell & Simon föreslagit. Symboliska informationsprocesser i all ära, men symbolerna som gjorde jobbet numera var ”subsymboler” och grundstrukturen var ett neuralt nätverk snarare än en problemrymd. 

Jag dök ner i de neurala nätverkens värld och kom upp med en mängd idéer. Samtidigt började klimatproblemen bli allt mer uppmärksammade och jag drogs med. Det var mycket som samverkade: A.I., klimatproblem och så framtidsabstinensen. Vad då abstinens? Jo, vi hade just beslutat oss för att det här var sista gången vi skulle vara på Lanzarote. Det var på den Kanarieön som jag satt och skrev den första versionen av boken.


Så här satt jag och skrev första utkastet till boken”När havet steg”

Det fattas ytterligare en ingrediens: Min mamma brukade åka till Spanen. En gång bröt hon sitt lårben där. Vips blev hon min mormor i manuset, vips förflyttades hon till Lanzarote, men sitt vänliga sinne och sin vitalitet fick hon behålla.

Mamma med nästan läkt lårbensbrott


Vad jag hade roligt när jag skrev den boken! Och så mycket nytt jag lärde mig. Jag delar gärna med mig – fråga på! 

Jag kan svara på frågor som: 

Hur kan vattnet stiga hela 50 meter? 

Hur vet jag vad som skulle ligga under vattnet om hundra år?

Vad menas med  ”deep learning”? 

Varifrån har jag problemen som användes i tävlingen mellan robotar och människor?

Tänker jag fortsätta med boken?

Om hopp i klimatkrisens tid

Är klockan tre minuter i tolv? Är vi så sent på jorden?

Vi var 494 personer som lyssnade i Linköpings domkyrka på kvällen den 24 januari när Björn Wiman (Dagens nyheter) och Martin Modeus (biskop i Linköpings stift) samtalade om ”hopp i klimatkrisens tid”.

Fram emot slutet brände det till, när Martin Modeus menade att klimatförnekelsen i världen kunde betraktas som en ”global självmordssekt”, och att det som drev till exempel Trump och Bolsonaro i själva verket var djävulen. Visste vi att ordet ”diabolo” på grekiska betydde ”att kasta i sär”. Vart går dessa världsledare? Jo, deras strävanden leder till kaos, menade biskopen. 

Men varför säger vi ingenting? Det svåra, menade Björn Wiman, är ”tystnadskulturen”. Han frågade sig och oss hur mycket vi egentligen hörde talas om klimatfrågorna under dessa fyra månader av regeringsförhandlingar. Det är tystnaden som är det farliga, inte bara förnekandet.

Kyrkan, då, frågade någon? Varför tar inte kyrkan i de här frågorna? Björn Wiman påpekade att kyrkan gör vad som förväntas av den. Sådant har ingen effekt. Det som behövs är en aktion från ett oväntat håll. När ett barn ställer sig upp och agerar, då kan flera ta intryck. (Greta Thunberg har fått tusentals efterföljare).

Biskopen påpekade att vi levt i flera århundraden av teknikoptimism. Nu behöver vi börja reflektera, och då har vi hoppet att ta till. Hoppet kan vi skapa i en gemenskap. Vi behöver inte vara ensamma, det centrala är ”tro, hopp och kärlek”.

Så slutade de båda med en fråga: Hur ska vi få folk att förstå? 

Svaret blev:

Tjata!

Jag förstår budskapet: Tystnaden är farlig. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Jag har redan slutat flyga, jag äter mindre kött än tidigare. Nu ska jag börja tjata.