Händelser vid vatten

Innan jag bekantat mig med den delen av Kerstin Ekmans skrivande undrade jag över varför hon valt den titeln. Det är ju egentligen en deckare. Egentligen? Är det jag som mognat eller behövdes det en filmatisering för att jag skulle förstå?

Nu har jag sett hela TV-serien och är imponerad. Kanske är det Ingmar Bergman som gett regissören Mikael Marcimain modet att tassa så försiktigt på de norrländska markerna. 

Jag kan inte låta bli att jämföra med en filmatisering jag sett av Sagan om ringen. I den filmatiseringen var det stridsscenerna som fick det största utrymmet. Farliga orcher kastade sig fram över filmduken. 

Hur annorlunda var det inte i den här versionen av Kerstin Ekmans bok! Den norrändska kärvheten och utsattheten mejslades fram på TV-skärmen i all sin charm och enslighet. Redan från början skrämde mig de berusade ungdomarna mer än det blodiga tältet; kollektivets valhänthet var mer frånstötande än den snåriga stigen. 

Boken trädde fram ur bokhyllan och jag läste ikapp varje avsnitt. Det var otroligt så nära regissören lyckats komma boken. Jag njöt lika mycket av Kerstin Ekmans beskrivningar av tjärnarna, som syntes ”som trappsteg av vatten” som av synerna som gavs på TV-skärmen. Gräset lyste faktiskt som om det var målat. Hundarnas skall lät som jag föreställt mig det, och vattnet porlade i vadstället, kallt och farligt.

Medan Kerstin Ekman skrivit om snön, som ”ett kristalliskt pulver som virvlade upp kring skidspetsarna” fanns inte så mycket vinter i inspelningen. Det blev säkert för kallt. Annars kunde jag följa detaljerna med ögon och öron.

Att sedan få träffa skådespelarna och deras reaktioner efteråt var en extra gåva som jag aldrig förväntat mig. Rolf Lassgård menade att boken är ett svenskt nationalepos, och även om jag inte helt håller med, ser jag mycket mer i den än en enkel deckarhistoria. Titeln är helt enkelt kongenialisk – det handlar om ”händelser vid vatten”!