Haiku är en sorts kortpoesi, som har sitt ursprung i Japan. Det är den kortaste beskrivning som finns av naturens enkla under. Haiku syftar till att i ett kort format beskriva observationer. Genom haiku får man lära sig begränsningens konst. Haiku är konsten att veta när man ska sluta.Den kan jag inte ännu, så jag fortsätter.

Här är ett av mina senaste försök:

sommarkväll — 

kor och fisk 

möts vid sjön

Om det är något bra exempel på en haiku kan jag inte säga, men så här skriver en läsare:

”vi har mjölkkor och jag är säker på att det här har hänt, men jag har aldrig riktigt

tänkt på det tidigare. Enkelt, men ändå, vilken bild! 🐄 🐟 👏 ❤ ”

Ko-och fisk-haikun sammanfattar mycket av vad en haiku kan innehålla:

1) en tidsbeskrivning -sommarkväll –

2) en enkel observation som ändå öppnar för något nytt.

Min observation är: Jag ser varje sommarkväll hur korna går i en lång rad ner till sjön för att dricka. Det nya är: jag har inte tänkt på att det bor fiskar i sjön.

Ytterligare ett exempel på enkelhet:

månen är tyst 

lyser upp natten

En haiku vill förmedla en upplevelse till läsaren eller åhöraren. Denna upplevelse ligger dock bortom adjektiv och adverb; den kan bara upplevas direkt. Det enda som står poeten till buds är att försöka visa inte förklara! (min översättning av: ”show, don’t tell”).

Det här kräver förstås lite mer av läsaren än vi är vana med. Kanske vi i den där haikun måste fråga oss: Varför väljer poeten att säga att månen är tyst? Ingen himlakropp har väl något ljud för sig? Och vad är det för märkvärdigt med att den lyser upp natten? Och så kan man tänka vidare.