Första advent

Första advent i Sofia kyrka

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev så där hård och grov som när han var otålig. Varför måst´ han håsa så? Det var inte så länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. ”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa så där som när det var på gränsen.”Geisha”, försökta jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.Han stod som en straffare över mig, men han hade inget ris i handen.”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa, och nu hade jag nog gått över gränsen i alla fall.

Var höll hon hus, förresten, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Rurik och mamma satt i vardagsrummet.
”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.
”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå omsydda yllekappan. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min muff. Det var ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, pappa hade redan tryckt upp hissen. Det var tur, jag tyckte inte om de där stentrapporna som var så lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden. Dragspelet innanför var ännu stängt, så jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig några gånger vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten förrän vi kom ut. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde, nerför halvtrappan ut till ytterdörren. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp dörren, den var för tung, men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Det var ju min skolväg. Javisst, där låg ju Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt inte vad en kyrka var. Pappa tog så långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappast hann med mig om jag hade bråttom någon gång. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig.

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora, vi hade fått dem efter Lillemor, min kusin som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat in en massa med människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka i min näsa. Jag tittade efter cigaretten, och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. ”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt.

Jag ville inte alls stanna där ensam, jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han ju inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor här i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satt mig bredvid henne, men tryckte mig så nära väggen på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, så stark som jag aldrig hört förut. Varifrån kom musiken? Var det en radio eller en grammofon? Den fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna, jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett, tänk om de sku’ tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att de alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Nej, förresten, den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och trädde långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att falla mellan bänken där jag satt och bänken framför, så hårt tryckte jag mig från dem. Varför stannade inte pappa hos mig? Varför kom inte mamma med?

Så försvann alla gråklädda framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna, den ena efter den andra sjönk ner mot stolarna utanför och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen, jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga.

Nu som vuxen förstår jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”, men då tyckte jag bara att det lät som en brusande flod. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta någonstans.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev så trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan ramlat av. Ljud studsade mellan stenväggarna; nu som vuxen förstår jag att det var prästens tal som ekade och att det inte var särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt, kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappanmen nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till.

Än i dag hoppar jag till när jag hör introt till ”Hosianna”. Det är mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok så att jag kunde se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Sedan gick allting utan några vidare omständigheter. Jag satte mig ner och somnade nog ett tag, vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån) ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måst’ jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor, så kände jag att jag behövde kisi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade mig framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa litet snuvigt irriterat : ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Skulle han någonsin hitta mig? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig.

Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fck jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade:

”Jag måst´ kisi”, han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna och de blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade i alla fall händerna.

Det här är mitt första minne av första advent. Mycket senare fick jag veta att pappa bara gick i kyrkan till första advent. Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.