Kategoriarkiv: Om författande

Om anföring

Ingen tror väl att det är lätt att skriva en bok? Här bara ett litet exempel på vad man bör tänkapå. Det handlar om att skriva dialoger. Jag ställde en fråga i en grupp på Facebook och fick lite olika svar.

Fråga:

En fråga om anföring. Hur skriver man bäst före en replik? ”Han sa:” eller ”Han sa.” eller inget tecken alls ”Han sa”  ?

Här ett exempel:

Han samlade sig och sa:

”Jag heter Pedro.”

Svar:

1. Med kolon och på samma rad som repliken. 

2.a Beror väl på hur du vill ha texten. ”Han sa.” Tror jag dock inte är språkligt korrekt. Kan räcka med ”Pedro:” Kan men behöver inte vara på samma rad om du gör så.

2b. Svar: Blir så oerhört plottrigt med byte av rad vid citattecken, förlorar dessutom den språkliga möjlighet som finns när man använder citat för repliker istället för pratminus. Och visst, räcker med Pedro om både han och samtalet är tillräckligt etablerade. Eller då kanske inte ens Pedro behövs.

2c Blir väl i och för sig mindre plottrigt med många stycken. Men fler sidor. Kan passa bra till exempel i barnböcker, som bör vara lättlästa. Eller om man vill ha en viss effekt. 

 3. Jag byter rad om det är mer av en beskrivning men vill indikera vem som pratar härnäst:

  Han samlade sig och vände sig mot de övriga innan han tog till orda:

  ”Jag heter Pedro.”

4. Om du använder dig av kolon bara ibland istället för ”sade han”, då kan du med fördel byta rad, tycker jag. Antar att du inte hela tiden använder kolon vid repliker, då ger det känsla av radioteater kanske. Eller en mer originell text formmässigt sett.

5. Jag har pratat en hel del med XX om just detta. Om vi båda hade tid skulle vi utveckla saken (står som möjligt projekt hos Språkrådet), eftersom det inte är konsekvent. Standardrekommenationen är alltså ny rad, men inne i en redan pågående dialog kan man ha ”Per sa …”. Det är dock dumt om det bildar ett brott i den övriga uppställningen av dialog i manuset, eftersom läsaren reagerar på ojämnheter och kan ramla ur ”läsbubblan”. Ser det likadant ut hela vägen är chansen större att läsaren bara ångar på.

6. Apropå ingenting så tror jag det är bra att man ägnar en stund åt att fundera över valet med citattecken och pratminus och hur detta val förhåller sig till det skrivsätt man har för övrigt. Eller tvärtom, om inte valet av citat/pratminus ska växa fram naturligt ur ens stilistik. För jag hävdar envist att det kräver två olika sätt att skriva, går inte bara att byta det ena mot det andra. 

7. Som du själv och andra säger; med kolon. Men jag tycker av andra skäl att det är bättre med punkt efter Han samlade sig. Varför? För att det då uppstår en paus vilket ju passar när han tyst ska samla sig en stund innan han pratar på. Han samlade sig. ”Jag heter Pedro”, sa han sedan.

8. Han sa + kolon och ny rad. I stort sett alltid ny rad vid anföring i svenskan. (Engelska är ett annat kapitel.) Läs Svenska skrivregler (se länk ovan).

9. Det bör vara : men jag tycker inte att det är snyggt i skönlitterära böcker eftersom allt som förekommer det som ska ske innebär att gestaltningen brister och du som läsare börjar förklara för läsarna att nu minsann kommer han att säga något, titta här – jag skriver ut det så du inte ska missförstå: Han samlade sig och sa: 

Om du vill gestalta så skriv istället:

Han samlade sig.

”Jag heter Pedro.” 

Min sammanfattning:

Sammanfattningsvis tror jag det handlar om hänsyn till läsaren. 

– Läsaren ska inte”skrivas något på näsan”. Det finns risk att man gör så genom att skriva ett kolon innan repliken.

– Läsaren ska inte heller bli trött på upprepningar. ”sa han”, skrivet efter en replik är kanske mer acceptabelt än ”han sa:” före.

– Det grafiska utseendet kan bli stört av brutna rader, i alla fall om det blir för många av dem.

Exemplet är ur den kommande boken ”När robotpojken inte växte”.

Min reflektion:

Det är mycket att tänka på för en författare. Vad tänker läsaren på?

Så jag skriver …

Ett citat från Gustav Fröding kommer för mig: ”Så jag målar, Donna Bianca, ty det roar mig att måla.” 

En gång målade jag så som jag hade lust. Nu skriver jag som jag har lust i stället. Men det är svårt att armbåga mig fram mellan skrivråden. 

”Jag har tre råd åt dig för att bli en ’bestselling author’”, säger ett cirkulärbrev jag får i min elektroniska brevlåda,. Jag vill inte bli en sådan! Jag vill bara hitta på historier, fånga dem i mina egna ord, virka ihop dem till en klädnad som förvånar mig.

Jag behöver en rustning mot skrivråd: 

”Show, don´t tell!” Jag knyter ihop mina berättelser hårt så att ingen gestalt ska få smita in. Jag vill bolla med mina luftiga adjektiv, jag vill njuta ohejdat med mina adverb! 

Min dramatiska kurva vill jag forma som en berg-och dalbana. Varför är den traditionella kurvan så tvådimensionell? I fyra dimensioner svävar mina tankar, Einstein hyllar jag intensivt. 

Min protagonist har ingen form, min antagonist kan jag inte se. Mina fantasivarelser är inga ”karaktärer”, fria och vilda drar de mig med sig utan några Enneagram.

Löst från skrivråden älskar jag att skriva. Det måste vara dopaminet. Ja, jag är dopad när jag skriver, eller kanske snarare doppad i ett bad av lust, av okända möjligheter. Jag är nyfiken på vad som kan hända, jag förundrar mig över orden som växer fram på skärmen. Ur mina utslitna tangenter lyfter de sig som såpbubblor som inte spricker. Skimrande ger de sig ut på upptäcktsfärd i en värld som jag skapat. Med nyfikenhet, lust och förväntan följer jag med. Vad ska hända nu? 

Om boken ”När havet steg”

Jag har tidigare berättat att boken ”När havet steg” är ett slags ”science fiction”. Science därför att den delvis berättar något om Artificiell intelligens, fiction förstås, därför att robotarna är långt från verkligheten. Senare upptäckte jag att man till och med kan kalla den för ”cyberpunk”, enligt den här definitionen på Wikipedia: ”Cyberpunk (en sammansättning, så kallat teleskopord, av cybernetik och punk) är en genre inom science fiction med fokus på datorer eller informationsteknik.”

Egentligen var det tur att jag inte visste det när jag skrev boken. Historien drevs fram av sig själv, av vad som hände i den och av miljön, som väl stimulerade det dystopiska. 

En hel del ”research” hade jag gratis från mitt tidigare arbete, det var ”science”. Fantasin fick jag också gratis, utan att ha sett en enda Star Wars film. Det finns en hel del i vårt ”kollektiva undermedvetna” som jag inte kan komma från.

Klimatet kräver en egen reflektion, ska jobba på den.

Ska jag konkurrera med andra, egentligen?

I dag fick jag en insikt. Det händer ibland. Jag blev plötsligt tveksam, eller ambivalent med ett finare ord. En av mina författarvänner skriver att hon jobbar mer än 40 timmar i veckan året runt med sina egna och andras texter. Efter vad jag förstår går större delen av tiden åt marknadsföring.

Jag tänker på den tiden jag jobbade 70-80 timmar i veckan – året runt – utan att författa. Inte för att försörja mig, utan för att det var kul – och nödvändigt. Som forskare har man inga arbetstider. När jag blev 65 år gick jag ner i arbetstid till 20% och jobbade bara 40 timmar i veckan. Vid 72 slutade jag jobba mot betalning. Jag fick i alla fall inte ta ut mindre pengar från pensionen och jag började somna vid lunchtid.

Jag publicerade min första skönlitterära bok när jag var 76 år. Då först fick jag riktig smak på skrivandet och så har det fortsatt. Elva böcker har det blivit på sju år.

Men nu kommer jag till ambivalensen. Det är så roligt att skriva, men ska jag verkligen konkurrera med dem som behöver försörja sig på skrivandet? Jag lägger inte ner något jobb på lanseringen, det orkar jag inte, men de första böckerna sålde sig själva. Ska jag låta bli att skriva? Eller låta bli att publicera?

Att välja läsupplevelse

Det sägs att författare ska läsa mycket. Jag gör det. Men läser jag rätt och vid rätt tidpunkt?

När jag behöver en bakgrund till vad jag skriver, då läser jag det som behövs – tror jag.  Ibland rycks jag med och läser annat. Jag läste till exempel om purpurlaven på Lanzarote. Den som fenicierna hittade och tjänade pengar på. Det var den laven som fick dem att åka till Kanarieöarna för länge sedan – mer än 2000 år sedan. Men medan jag ändå höll på med purpur läste jag också om cochinillen på Lanzarote. Den tjänade spanjorerna pengar på, mycket senare. Ändå kunde jag inte låta bli att fascineras av … nej, det är en annan historia.

Jag har också varit tvungen att läsa en mängd modern science fiction för mina science fiction-idéer. Det var mindre upplyftande, måste jag tyvärr erkänna. Förr läste jag science fiction för att se vad som kunde hända om världen var annorlunda. Typexempel är: Orwell, Huxley, Lem, ja en hel del Asimov, det är klart. Nu är det krig i Star Wars och skräck i andra böcker. Ingenting för mig. Den enda författare som fortfarande berör mig är Ursula Le Guin, nu tyvärr avliden. Och så Douglas Hofstadter, förstås, men han räknas inte riktigt till Science Fiction genren, fast ”The Mind´s Eye” ligger mycket nära.

Men om jag bara läser för att njuta? Vad ska jag då välja? Jag bestämmer mig för att söka efter en bok med vackert språk, något som kan mjuka upp mina stela metaforer och vidga mina horisonter. Jag ska börja på en bok som Johan Fornäs rekommenderat: Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben.

Hur väljer du böcker att läsa?

Ett boksläpp – vad är det?

Boksläpp – vad är det – står en författare och tappar en bok i golvet? Boksläpp – så slappt. Så passivt. En bok släpps inte. Finns det något annat ord?

Engelsktalande säger ”release” – som om boken varit fången och nu befrias. Springer boken ut som ett barn eller går den långsamt och försiktigt som ett vilddjur ur sin bur? Flyger den mot himlen som en fågel eller smiter den ner i första bästa hål som en mus?

Nej, tacka vet jag orden ”premiär” hos teaterfolket eller ”vernissage” hos konstnärerna. De ger mig en föreställning om förväntan och spänning.

Människor som går till en premiär klär sig vackert, de förbereder sig för en upplevelse. Kulturjournalister har talat om premiären i förväg, utan att avslöja alltför mycket. Det surrar i salong före och efter föreställningen, det pratas i vestibulerna under rasten.

På en vernissage blandas konstkännare med konstentusiaster, professionella med amatörer, långsamt och eftertänksamt går besökarna från tavla till tavla. Högtidligt talar de med varandra, nickar, ler eller kanske rynkar pannan. En skål med godis, en flaska med skumpa hör till en vernissage.

En bokpremiär passar bra. Ridån går upp, vi betraktar skådespelet Boken. Den öppnar sig sakta och Texten spelar ut framför våra ögon under flera timmar. Egentligen skulle vi klä oss i våra bästa tankar, förbereda oss med spänning och tala om boken i förväg inför en bokpremiär.

”Offentliggörande” (Veröffentlichen) säger de mer formella tyskarna. Boken har varit privat, nu blir den offentlig. Tidningarna och de sociala medierna har skrivit om den, somliga har kritiserat, andra har prisat. Boken är en staty under ett skynke. Folk samlas. Någon håller ett tal innan skynket dras av.  Åskådarna håller andan – nu! Boken står där naken och kan inte skyla sig mer. Den är offentliggjord.

Eller kanske hellre en bokstart? Texten står på rad, nedböjd, med fötterna i startklossarna. Så skjuter startpistolen och boken öppnar sig. Bokstäverna släpps lösa, äventyret börjar.

En boktekning? En bokserve? En bokutspark?

Ska jag ha ett boksläpp? En premiär eller en vernissage? Offentliggörande? Nej, jag vill ha ett bokfyrverkeri! Berättelsens magi ska släppas loss från boksidorna i färglada svärmar. Texten ska sväva upp från papper eller läsplattor som kinesiska lyktor.

Jag förbereder mig.

AI och fantastik?

Som fantasyförfattare borde jag kunna göra något av mina tidigare bekantskaper med artificiell intelligens, tänkte jag.  Och kunde inte motstå frestelsen att ha med litet beskrivningar om GOFAI (Good old fashioned artificial intelligence) i min nya historia.

Jag tog en fantastisk förebild: Goedel, Escher, Bach – An eternal golden braid av Douglas Hofstadter. Han skrev varannat kapitel fiktion, vartannat fakta. Jag läste den boken under inflytande av en svår influensa och minns särskilt hur myrstacken krälade över mig. (Vilken myrstack? Läs boken, får du se.)

Jaha, och så var det ett kapitel om maskininlärning, då. Det kunde jag ingenting om, men det funkade med hjälp av Pavlov. Sedan borde Skinner och Watson in också, tänkte jag, men sparade det ett tag.

Så kom jag till robotiken. Det var då jag förstod att jag måste ge upp. Robotdammsugare och robotgräsklippare gick väl an, men de där japanska robotarna som liknade människor? Nej, det gick för långt!

Jag blev tvungen att skrota tusentals ord. Få se vad det blir nu.

Avsiktsförklaring mot nytryck av pappersböcker

Visst är det roligt när någon hör av sig och vill ha en gammal bok? Jag blir så glad när någon säger att en tidigare bok i en serie var så bra. Då måste ju de andra vara bra också. Det var bara det att en av böckerna i serien är slut. Som tryckt bok, alltså. Den finns som e-bok.  Ska jag trycka upp nya pappersböcker?

Jag var nära att bestämma mig för en liten nyutgåva. Jag kunde ändra på några detaljer Göra en nytryckt bok med den där speciella doften. Så gick jag ut och promenerade. Det finns en skog här i närheten. Stora vackra granar och tallar på en smaragdgrön mossbädd. Rena John Bauer eller Elsa Beskow. Vad säger jag? Finns? När jag kom dit fanns den inte mer. Avskalade stammar och avrivna grenar tryckte ner den sönderkörda mossan. Det luktade död och fasa. På en hög såg jag en lapp: massaved.

Massaved! ”Min” skog! John Bauers träd! Elsa Beskows mossa! Vad gör man av massaved? Papper. Böcker måste tryckas på papper.

Det var ett ganska lätt beslut. Inga nytryck på papper. I stället ska jag skicka med den här lilla tanken till alla som vill ha ett nytryck av mina böcker. Tankar behöver inte papper. Berättelser kan bäras på andra sätt än papper. Papper dödar. Träd ger liv.

Snälla läsare: försök lära dig att läsa e-böcker! Du behöver inte läsa på en datorskärm eller en padda. De är inte bra för långa texter. Det finns särskilda apparater för att läsa e-böcker. De är vänliga mot ögonen. 

Tänk på skogen, tänk på träden. Tänk på transporterna, tänk på miljön. Läs e-böcker!

Dyrbar hobby eller lönsam sysselsättning?

Efter några år av författande har jag samlat en hel del erfarenheter. Jag vill gärna dela med mig av dem.

Här kommer en liten lista på vad en författare behöver göra.
Dels sånt som är gratis för författaren dels sånt författaren måste betala för.
Om det är någon som fortfarande tror att det är lönsamt, hör gärna av er!

Gratis:

1) Skriva en bok

2) Låta vänner läsa

3) Låta andra läsa

4) Redigera

Betalas:

5) Låta en lektör läsa

Gratis:

6) Redigera

Upprepa 5-6 tills författaren själv eller någon annan blir nöjd

Betalas:

7) Låta en lektör läsa

8) Låta en redaktör gå genom

Gratis

9) Redigera

Betalas:

10) Korrekturläsning

11) Gör inlaga (duktiga författare kan göra sådant själva)

12) Göra omslag (d:o)

13) Skriva baksidestext (d:o)

14) skriva författarpresentation (d:o)

15) trycka bok

16) distribuera bok (duktiga författare etc, men frakten kostar)

17) Anmäla till KB, bokinfo etc. (duktiga författare kan göra sådant själva

18) Releaseparty (kostar en massa!)

Lägg gärna till eget i kommentarer!