Den som reser har något att berätta lär Goethe ha sagt, och jag citerar det ofta och gärna. Nu har jag rest och vill gärna tala om en upplevelse jag haft sedan jag kommit hem.

Det var så att jag skulle äta en tomat. Som vanligt ville jag skölja den. När vi varit borta på Lanzarote har vi omständligt hällt upp vatten från en stor inköpt åttaliters flaska för att skölja grönsaker. Jag såg mig om efter flaskan innan jag öppnade kranen. Kände mig litet konstig. Inte kunde jag väl tvätta tomaten i kranvatten? Jodå, jag var hemma nu.

Sedan skulle jag tvätta ansiktet. Eftersom jag skadat mig över ena ögonbrynet hade jag varit mycket försiktig att skvätta kranvatten på såret. Nu råkade det stänka litet. Jag spratt till och undrade om vi hade något desinfektionsmedel till hands. På Lanzarote hade jag fått jodsprit till såret. Att använda sedan jag tvättat håret. Men vi var hemma. Ingen fara.

Jag kokade sås. Den blev litet för tjock. Jag behövde ha vatten i kastrullen. Det dröjde länge innan jag kom mig för att öppna kökskranen. Men, vi var ju hemma.

Hur ofta tänker vi på hur gynnade vi är med rent vatten? På Lanzarote är kranvattnet avsaltat havsvatten. Dyra droppar som vi häller ut i slasken. Men inget att dricka, skölja grönsaker eller tvätta sår med.

Jag kommer att tänka mer på vatten nu. Ett tag i alla fall. Innan det blir självklart igen. Det finns ställen på vår gemensamma planet som har det ännu svårare med vatten än Lanzarote. Kan jag göra något åt dem?