Synöve Borlaug Dufva hade en tävling i att skriva en romantisk text med högst 2% klyschor. Jag tyckte det var en utmaning och skrev en, och vann ett av tre pris. Här kommer helheten:
Våra händer ska förenas
Din hand har fem fingrar och utgör en fulländad helhet. Det är din hand jag ser som nattljus, din hand jag känner i mörkret. Handryggens fingerben spänner ut din hud som ett parasoll och jag gömmer mig för solen under din handflata, där livslinjen flyter ut i deltat mellan tummen och pekfingret. Fingertopparnas kuddar vill jag känna mot mina, från tummens kraftiga soffdyna till lillfingrets eleganta plymå. Varje finger avslutas med en juvel, ett pärlemorskimrande skal, som välver sig över en ömtålig skatt. Jag vill skriva in mitt namn i deras genomskinliga hemlighet, men bara med ord som du gett mig.
Varje finger är en gåva. Tummen är glatt trotsig och ställer sig gärna på tvären. Det är din tumme som trycker sig mot min handrygg och håller den i ett stadigt grepp. Jag tänker inte smita min väg, jag rullar gärna min tumme mot din. Pekfingret stakar ut vägen för oss : det är så här vi ska ha det, så här vi ska gå. Jag följer det gärna. Långfingret är rakt och stolt, längst av alla och jag böjer mig för dess skönhet. Ringfingret är det skönaste. Slank och elegant står hon där och bara väntar. Jag vet, det är min plikt att pryda dig, men jag väntar tills jag har hittat något som kan stå sig mot din fägring. Bara det bästa passar dig. En dag ska jag kunna komma i närheten av din ljuvlighet, en gång ska jag hölja ditt finger i ett smycke som anstår dess elegans. De fem undren avslutas av lillfingret, en rak och smal gren på ditt hands livsträd. Lillfingret känner jag mot min handkudde, lillfingret tillber jag som en del av din hand.
Den första gången jag mötte din femfingrade hand förlorade mitt sinne sin balans. Min hjärna kunde inte ta in allt mina ögon såg. Den släta ytan av din hud gav mig föraningar om ett himmelrike där våra händer kunde mötas, där våra fingrar flätades in i varandra. Jag skämdes för mitt sjätte finger som blev över när vi satte handflatorna mot varandra. När din mun närmade sig det udda fingret löpte ett glädjeskalv genom hela min kropp. Du accepterade mig, du kunde kyssa min abnormitet.
Låt oss flyga genom tiden i din handflatas gondol. Våra fingrar spänner vi upp till ett segel som håller i bidevind likaväl som i läns. Tankarnas lätthet bär oss genom åren och färden blir lätt, om vi tar varandra i hand.