månadsarkiv: juli 2017

Kanarieöarna historia

Kanarieöarnas tidiga historia. Del 5. Historiska vulkanutbrott

Lämna en kommentar

Historiska vulkanutbrott

Också sedan människor kom till öarna har vulkanutbrott förekommit. Sakliga eller uppskrämda berättelser av vulkanutbrott finns från de senaste femhundra åren. Den som besöker öarna kan se rester på följande platser:

Teneriffa

År 1430 inträffade enligt källor från urinvånarna vulkanutbrott på Teneriffa. Sextio år senare, besökte Kristoffer Kolumbus ön och beskrev ett vulkanutbrott på några av Teneriffas bergstoppar. Man har dock inte helt lyckats lokalisera dessa utbrott.

1700-talet var en aktiv vulkanperiod för Teneriffa. Mellan 1704 och 1705 inträffade tre utbrott som bildade en tolv kilometer lång kedja av vulkankoner. Först, på nyårsafton år 1704, bröt vulkanen Siete Fuentes ut. I januari 1705 kom utbrottet från vulkanen Fasnia och i februari kom vulkanen Arafo. År 1706 var det Adeches tur, i den nordvästra delen av Teneriffa. Där fanns redan en vulkan, Arenas Negras eller Trevejo, och ur den kom det ut lava som fortsatte genom en dal och förstörde den gamla byn och hamnen i Garachico.

År 1798 skedde ett nytt utbrott, denna gång i mitten av ön, i nedre delen av Pico Viejo. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Teneriffa skedde år 1909. Det var vulkanen Chinyero, som då hade ett utbrott.

El Hierro

År 1793 inträffade ett mindre utbrott på El Hierro, det var vulkanen Lomo Negro, som ligger i Nordvästra delen av El Golfo. El Hierro står också för den sista noterade vulkaniska händelserna med några mindre utbrott i havet vid La Restinga år 2011 och 2014. Den hade ingen stor aktivitet (3.3 på Richter-skalan), utbrottet skedde ute i havet och gjorde alltså inte invånarna särskilt nervösa.

Lanzarote

Lanzarote har prytt sin norra del med en krona, vulkanen Corona, som för länge sedan (4000 år) gnistrade med ett utbrott där lavan flöt så långsamt att den stelnade på ytan. Resultatet blev ytterligare juveler: Cueva de las Verdes och Jameo del agua.

Men Lanzarote är också hem för de mest omskrivna utbrotten på någon av vulkanöarna. Mellan åren 1730 och 1736 sprack jorden upp och bildade nya berg, lava rann, byar förstördes, och människor flydde. Vulkanområdet Timanfaya är ett minne från den tiden. Magman ligger här alldeles under jordskorpan och fascinerar fortfarande turister som med häpna ögon ser halm tändas och mat grillas på värmen ur jordens inre. Runt om ligger vulkankratrar och låter sig utan motstånd fotograferas.

Att vi vet så mycket om just utbrotten vid Timanfaya beror på att en präst var ögonvittne och skrev ner händelserna, så gott som dag för dag. Så här börjar hans dramatiska berättelse (min översättning):

”Jorden slets upp i Timanfaya, en bit från Yaiza.

Ett enormt berg reste sig ur jordens bröst.

Flammor sköt ut från dess topp”

En bördig jordbruksbygd blev helt förstörd, men ingen människa kom till skada. En get lär ha dött av gas som bildades vid utbrotten. Under den långa tiden av vulkanisk aktivitet hade människorna svårt för att försörja sig. Dessutom var de med största säkerhet vettskrämda. Många ur befolkningen flydde till andra öar. Efter några år blev de dock förbjudna att fly längre. Ingen ville ta emot dem.

År 1824 bildades tre nya vulkaner mycket nära Timanfaya, nämligen Tao,  Nuevo del Fuego och Tinguatón. Ingen åstadkom någon större skada än som redan de tidigare vulkanerna gjort.

La Palma

Ön La Palma har  haft flest vulkanutbrott under den tid det bott människor på öarna..Den tidigaste beskrivna vulkaniska händelsen skedde mellan år 1470 och 1492. Då var det Montaña Quemada som hade ett utbrott. Sedan kom utbrotten med ojämna intervall: 1586, 1646, 1677, 1712 och senast 1949

Två veckor efter vulkanen San Juan öppnade sig en spricka i marken vid Llano el banco där lava flöt ner till havet på västra sidan. Lavaströmmen delade sig i två vid båda sidorna av San Nicolas´ eremitage. En helig plats – inte undra på att händelsen tolkades som ett under.

Den 13 juli öppnade sig ett hål som fick namnet Hoyo Negro. Det spydde ut svavel och aska över Llanos de Ariadne .

Den näst sista vulkanen som hade utbrott på Kanarieöarna är Teneguía, som ligger på den yttersta sydspetsen av La Palma. Den bröt ut år 1971 ovanpå lavan från vulkanen San Antonio. Mycket av vulkanens innehåll kom ut i havet och bildade därmed ny mark åt ön. Detta var den enda vulkan som gav upphov till en människas död. En enda person kvävdes nämligen av de giftiga gaserna. Annars skedde vulkanutbrotten där inga människor bodde.

Gran Canaria, Gomera, Fuerteventura

Hur var det med de andra öarna då? Det finns inga vittnesmål från öbor där. Den vulkaniska aktiviteten hade avstannat innan människor kom till dem.

Kanarieöarna historia

Kanarieöarnas tidiga historia del 4: Geologi

1 kommentar

Geologi

Vi moderna människor som har fått perspektiv på världen kan läsa oss till att Kanarieöarna är relativt unga i jordens historia. Vulkanutbrott på havets botten har lyft öarna ovanför vågorna. Fuerteventura, Lanzarote, Gran Canaria och Teneriffa kom till för 14-20 miljoner år sedan. La Palma och La Gomera bildades för 2 miljoner år sedan och El Hierro är yngst med 1 miljon år. Som alla nyfödda växte de till och förändrades. Hos några öar fanns barnasinnet kvar och nya vulkaner sprutade upp utan någon som helst hänsyn till vare sig natur eller människor.

Andra platser har bildats av vulkanutbrott, bland annat Island och Hawaii. Jordskorpan ligger som en korsett över jordens heta kärna. Den kallas för ”mantel”. Här och var är det sprickor i manteln. Geologerna talar om ”tektoniska plattor” som kan glida över och under varandra. Ovanför plattorna händer det en hel del när de flyttar sig, berg reser sig, jordbävningar skakar allt som lagts ovanpå plattorna och flodvågor väller över intet ont anande stränder.

Det var inte någon spricka som släppte ut magma ur jordens kärna när Kanarieöarna bildades. Inga plattor försköts, ingen flodvåg rycktes upp ur havets sömn. Kanarieöarna bildades på en ”het punkt”. Också Hawaii har bildats över en ”het punkt”, likaså Azorerna, Madeira och Kap Verde, bland andra. Jordklotet är prickigt av heta punkter och skakigt ritsad av skarvar mellan tektoniska plattor. Island ligger på en skarv, men vulkanutbrotten där är inte annorlunda. När väl magma tränger sig fram, spricker marken och heta gaser och smältande material skapar berg eller förstör det människor byggt upp, beroende på om det finns några mänskliga åskådare och i så fall vilket perspektiv åskådarna har . 

En het punkt – kan magman komma upp var som helst och bilda nya vulkaner? Det har hänt på Kanarieöarna. Går sådant att förutsäga? Geologerna studerar vulkanerna intensivt, men hur är det med marken ovanför en het punkt?

Låt mig börja med vulkanutbrotten, hur de gick till och vad som bildades av dem.

Hur skedde vulkanutbrotten?

När de första öarna bildades fanns det inga människor av vårt släkte, Homo Sapiens, vare sig där eller i någon annan del av världen. Ingenting annat än stenarna kan tala till oss. Låt oss lyssna till dem. Så här gick det till:

Magman från jordens inre trängde sig genom manteln och lade sig som en sockertopp över havets botten. I de första vulkanutbrotten, de som bildade Kanarieöarna, flöt magman lugnt, utan något större motstånd, ut ur havets botten och byggde upp lavaberg, mättade med basalt. Geologerna kallar den typen av vulkanutbrot för basiskt. Om en människa sett hur det rann hade hon inte blivit särskilt rädd. Lavan fortsatte att svalla, långsamt steg bergen upp, långsamt rann lavan över bergsryggarna, mera som sirap än som störtregn. Vi, som kommer långt efter det att lavan stelnat, kan se berg som ser ut som krigarsköldar; de stiger upp brant åt ena hållet och sluttar lugnare ner å det andra. Mycket riktigt kallas sådana vulkaner för sköldvulkaner. Som stelnat blod är den svallande lavan, mörkt, nästan svart.

Vulkanutbrotten tog det inte lika lugnt överallt. På södra delarna av Gran Canaria och Teneriffa sprutade material och stenblock ut tillsammans med giftiga gaser. Som tur var fanns det inga djur som blev förgiftade, inte heller några som fick en sten i huvudet. De explosiva och ilskna vulkanutbrotten kallas för sura av geologerna. Lavan som blir kvar efter utbrottet har en hög kiselhalt och är ljusare än från ett svallande utbrott.

Allra mest skrämmande och spektakulära är de hydromagmatiska vulkanutbrotten. Nu måste vi tänka oss att vulkanen redan finns ovanför vattenytan, men den träffar på vatten på sin väg upp. I det mötet bildas ånga av hettan. Ångan ökar trycket inne i vulkanen, så att allt som är i vägen för magman kastas ut i vilda explosioner. Vi kan se resterna av hydromagmatiska utbrott och vara glada åt att inga människor fanns i närheten när de pågick. De finns här: Montaña Amarilla på La Graciosa, vulkanerna Montaña Clara och Alegranza, la Hoya del Verodal på el Hierro, la Caldera de Rey på Teneriffa, och vulkanen El Golfo på Lanzarote.

Vulkanrör

På Lanzarote och Teneriffa kan vi gå ner under marken och hitta pärlband av grottor. De kallas för vulkanrör. Hur blev de till?

Den smälta lavan rann så sakta att ytan på strömmen hann stelna medan lavan fortsatte att rinna. Den rinnande lavan fortsatte neråt och om den hann ut innan den stelnade, blev bara skalet kvar. Det är skalet av stelnad lava som kallas för vulkanrör.

Vi kan se vulkanrör i Cueva de las Verdes på Lanzarote och i Cueva del Viento på Teneriffa (Cueva del Viento). Vulkanrören döljer sig under marken och ingenting syns alltså utanpå. Om ovansidan brister, blir det hål i rören, de kallas för jameos, och vi kan finna dem på Lanzarote i Jameos del agua, och också i Cueva de los Verdes.

Den store konstnären på Lanzarote, César Manrique, har skapat ett magnifikt naturkonstverk i Jameos del agua.  Han har också utformat en av sina bostäder ien serie av vulkanrör och jameos i närheten av Tahiche (Fundación César Manrique).

Kanarieöarna historia

Kanarieöarnas tidiga historia del 3

Lämna en kommentar

Många har fascinerats av berättelsen om Atlantis. Kan det finnas rester kvar någonstans, och i så fall var? Författare och konstnärer, geografer och sjöfarare har fantiserat om Atlantis. Kan det vara Sardinien? Eller någon ö väster om Spanien? Till och med har Grönland nämnts som möjlig plats för Atlantis. Andra tänker sig att Kanarieöarnas bergiga landskap är det som blivit kvar av Atlantis.

Andra skriftställare har mer eller mindre fantasirikt beskrivit öarna. Så här skriver till exempel greken Plutarchos på 40-talet efter Kristus:   

”Öarna njuter av sällsynta och milda regn och de ljuva vindarna, fyllda med dagg, bjuder en jord, lucker och lätt, som inte endast är väl ägnad åt att brukas utan också bjuder frukt, som med sitt överflöd och sin smak kommer vilande människor till del utan att de behöver göra sig alltför mycket besvär … Denna ljuvlighet gör att det är mycket vanligt bland barbarerna på dessa öar att tänka sig att där en gång funnits de elyseiska fälten, de lycksaligas boning, omsjungna av poeten Homeros.”

Jag undrar hur ”barbarerna” kunde tänkas känna till Homeros.

Är det inte det jordiska paradiset vi längtar efter när vi besöker Kanarieöarna? De sällsynta regnen och de ljuva vindarna, de är vår nordiska dröm. De elyseiska fälten, ja visst. Playorna brer ut sig i en sandslätt smekt av havets vågor. Paradisets kullar blånar mörka mot en klarblå himmel.

Låt oss lämna drömmarna ett tag och komma tillbaka till en verklighet för mycket länge sedan. Fenicierna var mycket riktigt ute på haven. I Spanien hade de funnit silver, och det kunde vara nog. Men de hade också hört talas om något man kunde göra rött färgämne av, något att färga de rikas kläder purpurröda. Snäckorna som de använt tidigare var svåra att hitta och att bearbeta, men det hade berättats om en lav, någonstans på en ö långt utanför den kända världen, en lav som kunde bearbetas för att ge den eftertraktade färgen.  Det var laven orchilla som kan ha funnits på några av Kanarieöarna. Så långt gick ryktet att en annan historieskrivare, Plinius den äldre på femtiotalet efter Kristus, kallade öarna för ”Purpuröarna”. Var det Kanarieöarna han menade? Kunde det inte ha varit Madeira? I vilket fall finns det många historiker som menar att laven var en viktig vara i det senare handelsutbytet mellan Kanarieöarna och deras omvärld.

Om det nu var så att det fanns övertygande bevis för att det fanns öar på andra sidan ”Herkules stoder”, det vill säga Gibraltar, varför tog sig inte romarna eller grekerna för att kolonisera öarna?

Kanske de trodde att historieberättarna var väl fantasifulla? Hur kunde man lita på lycksökare? Laven de visade upp kunde komma från något ställe vid Medelhavet. Landremsorna omkring Medelhavet var hela världen för romarna och grekerna. Att våga sig ut genom Gibraltars klippor var bara något för vildhjärnor. Det som sådana sjöfarare berättade kunde lika gärna vara rena fantasier, skryt eller önskedrömmar.

Så kom det en romersk ledare som var nyfiken, och som kunde riskera andras liv. Visst fanns det äventyrare som sökte efter nya platser att upptäcka? Cæsar, han som gav namnet ”kejsare”till härskarna, hade i sin närhet en kung av Mauretanien (nuvarande Marocko och litet mer i Nordafrika). Kung Juba var ung och stark och hade ingenting emot ett äventyr som hade stora chanser att sluta gott. Cæsar betalade för hans resa till Kanarieöarna och kung Juba stannade där ganska länge. Han gjorde sig bekant med människorna som bodde på öarna redan vid den tiden (på hundratalet före Kristus), han startade en fiskeindustri, men viktigast just nu är att han kom tillbaka med berättelser om öarna och människorna där. Den berättelsen tog en senare historieskrivare vara på, nämligen Plinius den äldre.

Hur kunde man nu veta var dessa öar låg? Det finns en uppgift att en egyptisk astronom och geograf, Ptolemaios, kunde fastställa Kanarieöarnas position. Han levde mellan år 90 och 170 efter Kristus. Det är intressant att lägga märke till att Kanarieöarna var så säkert belagda i den vetenskapliga världen att Ptolemaios valde att lägga nollmeridianen där. Den ligger som bekant numera i Greenwich. Kanarieöarna har samma normaltid som Greenwich, så Ptolemaios´ beräkningar visar sig stämma åtminstone på den punkten.

Kanarieöarna historia

Nytt projekt: Kanarieöarnas tidiga historia.

Lämna en kommentar

Tidiga skrifter

Människan har alltid drömt om ett land bortom svält och fattigdom, ett land som frikostigt delade med sig av sina naturliga gåvor och en natur utan faror. I den tidiga västerländska världen kunde detta land ligga bortom horisonten, kanske där solen gick ner eller där den gick upp. Det var invånare omkring Medelhavet som först skrev om ett land bortom detta hav.

Redan tidigt hade sjöfarare berättat om öar som kunde vara paradiset på jorden. Där rann det vatten, där fanns överdådig växtlighet med en rikedom av ätliga frukter och där hotade inga farliga djur. Där låg hesperiderna eller de elyseiska fälten, menade Homeros. Det var ett jordiskt paradis. Hur mycket verklighet som låg bakom Homeros´ fantasiskapelser vet vi inte, men så mycket vet vi att det fanns sjöfarare som seglat ända till Medelhavets slut. Det var fenicierna som med 30 meter långa, så kallade Tarsisskepp, tagit sig till nuvarande Spaniens sydkust och där grundlagt Gadir (nuvarande Cadiz). Detta var på 1000-talet före Kristus.

Kanarieöarna historia

Kanarieöarnas historia – gamla skrifter

Lämna en kommentar

Visste Hesiodos, en grekisk poet, om feniciernas resor? I alla fall berättade han, redan på 700-talet före Kristus, om Macronesien  (Makaron nesoi). På grekiska betyder detta de lyckosamma, lycksaliga öarna. De låg nära Sydeuropa, på andra sidan den kända världen, det vill säga Medelhavet, världens navel. På de lycksaliga öarna kunde hjältar få sin belöning efter att ha kämpat väl.

Fyrahundra år senare skrev Platon ner sin lärares, Sokrates’, dialoger. För min bakgrund är dialogen ”Timaeus och Critias” (delen om Critias) mest intressant. Där berättas att långt borta, på andra sidan Platons kända värld, skulle det en gång ha funnits en kontinent som var större än Asien och Afrika tillsammans. Där fanns allt vad människor behövde i överflöd. Den övärlden kallades för ”Atlantis” efter sin första kung, Atlas. De människor som bodde där kallades för ’atlanter’. De var krigiska och övermodiga, och sägnen berättar att de satte sig upp mot sina gudar. Därför lät gudarna Atlantis sjunka i havet. De öar som nu finns kvar är resterna av Atlantiskontinenten.